Första omständigheten:
När jag var på väg från busshållplatsen till sjukhusentrén korsade jag vägen till entrén och halkade till i uppkörd, slafsig snömodd. Inte så jag föll, bara så foten gled iväg en bit. Sedan tänkte jag just inte så mycket mer på det.
Andra omständigheten:
Det tog tid på labbet, klockan närmade sig tolv när jag kom hem och jag var i princip fortfarande fastande (om man inte räknar en emergency-kokosboll i sjukhuskaffeterian medan jag väntade på bussen) och dessutom också utan blodtrycks- och övriga mediciner.
När jag böjde mig ned för knyta av mig vinterkängorna rusade blodet ned i huvudet och lägenheten började kantra. Inte så jag föll, inte heller den gången. Men det blev ett vinglande och sidsteppande och snedstegande och allmänt flaxande innan balansen var återvunnen.
Det gjorde ont. Men det gick över. Sedan tänkte jag just inte mer på det.
Tills i går. När höger fot plötsligt skrek: "Det gör ONT!!!!"
Snacka om lång reaktionstid.
I dag vill foten inte röra sig alls utan uppmaning.
T ex ett uppmuntrande: "Flytt på dig, fotjävel!"
Kör mirakelliniment och värktabletter. Än har det inte hjälpt överhövan.
Det gör ont. Jag känner för att göra en cover på Lena Philipssons Det gör ont. Tillägnad min kära, förbe fot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar