Skrivdagbok – 23 januari 2022

Fortfarande strömlös dator och ännu ingen strömkabel till skrivardatorn men kreativitet är kreativitet så jag skriver på ett nytt projekt inom UG – på fel dator.

Detta är ett nytt projekt för en ny första bok i serien, (vilket kommer att göra den redan påbörjade Förvaltaren till den andra boken i serien istället).

Förklaringar till varför jag har tagit ett så drastiskt steg följer längre ned, men det är bland annat lite problematiskt eftersom jag inte kommer åt styr- och strukturdokumenten för UG-konceptet på gamla datorn, min ordinarie ”ordbehandlare”. 

Så just nu får jag mer eller mindre treva mig fram i blindo. 

Men onekligen kul att vara på g igen.

Med start i lördags så har jag så här långt: 

• Skapade en mall (som jag är rätt nöjd med) på Contentent datorn (alltså den dator som jag skriver content på) för att kunna skriva mina egna skrivprojekt fram tills att jag får en ny strömkabel till ”ordbehandlaren” (d v s min gamla dator).
  
  Det var för övrigt inte det enklaste i ett Word som är flera generationer senare än det jag har på gamla datorn (och som jag är van att närmast ha i ryggmärgen)
  
  
• Lärde mig var jag hittar en rad funktioner i Word på Content-datorn som jag är van att använda när jag skriver på min gamla dator, men som här är dolda i olika paneler och undermenyer (och definitivt inte där jag är van att finna dem)
  
  
• Började skissa upp första kapitlet i form av en scen mellan en finansiellt desperat ung man och hans välbärgade mormor – bra relation, bra kemi – men scenen måste byggas ut

Det var verkligen härligt att komma i gång med skrivandet igen under gårdagen. Tro mig, det är tokfrustrerande att känna att kreativiteten finns där – i fulla mått, att den närmast håller på att bubbla över. Utan att kunna få något ordentligt utlopp för den. Att vilja skriva och skriva och skriva – och inte kunna låta fingrarna dansa över tangentbordet.

Första kapitlet flödar hur som helst på bra, det blev nästan tolv sidor bara den första dagen. Den första scenen beskriver en fin relation mellan en desperat ung man som har ärvt en finansiell katastrof efter sin far och hans välbärgade mormor, som tvingas inse att hon trots allt inte är rik nog att kunna rädda honom.

Så här långt så är det mest dialog och reflektioner, för att sätta scenen och omständigheterna i hjärnan. Nu måste jag bygga ut scenen efterhand med deras interagerande, deras känslor, samt göra omgivningen betydligt mer detaljerad än den skissartade version som den i nuläget utgör.

Att tidigarelägga denna historia (som initialt var planerat att komma några år senare i konceptet) gör det möjligt för mig att kunna skriva utkastet till en bok som utspelar sig före ”Förvaltaren” (arbetsnamn) i UG-konceptet (som för närvarande är oåtkomlig på min strömlösa gamla dator).

Det var absolut nödvändigt att lägga den historia som jag nu har börjat skriva på i Content-datorn före Förvaltaren, annars hade risken varit allt för stor att skriftligt gräva onödiga fallgropar eller gå i oförutsedda fällor i förhållande till strukturen och tidslinjen i UG-konceptet.

”Been there, done that” med mitt huvudskrivprojekt, som jag fortfarande (efter nästan 10 års vedermödor) håller på att trassla ut ur en veritabel tågurspårning i tunnel under ett berg i oländig terräng. 

Ingen önskan att upprepa detta. 

Genom att ändra marginellt i tidslinjen och lägga denna historia före ”Förvaltaren” så kan jag med relativt enkla medel justera den texten (Förvaltaren) i förhållande till denna. Utan att vara beroende av vartåt den historian drar i väg (eller hur de som skulle ha kommit mellan den och denna i sin tur kommer att utveckla sig).

Och utan tillgång till styr- och strukturdokumentationen för UG-konceptet.

Denna historia hade fördelen att den inte är definitivt bunden till något bestämt år (den hade bara blivit lite löst planerad att utspela sig några år in i UG-konceptets tidsaxel). Det gjorde att den var enkel att flytta. Att det också är en tilltalande historia, med tilltalande huvudpersoner, gör den bara mer frestande att få sätta tänderna i.

Öppningsscenerna utspelar sig för övrigt i Bohuslän.

Kreativiteten blommar men läget är strömlöst

Ni vet hur det är. Ibland kan man inte skriva eftersom kreativiteten står på noll. Man saknar energin. Orken. Lusten. Hågen. Man har ingenting att säga. 

Kanske framförallt eftersom ens personer inte är hågade att prata med en. 

Under de sista månaderna av 2021 så började dock saker på att röra på sig. Sakta, sakta, ungefär som ett rostigt gammalt maskineri lite knirrande och motspänstigt drar igång efter att ha stått oanvänt i månader.

Jag började på att skapa ny strukturer som gjorde att spretande trådar, osammanhängande fragment och oförenliga idéer plötsligt bildade en begriplig helhet med såväl sammanhang som potential att bli någonting alldeles extra.

Jag var på gång (och mina personer pratade formligen i munnen på varandra för att bli först med att berätta sina historier för mig). Och jag skrev så fingrarna dansade över tangentbordet - och det var helt sagolikt!

Som om dammluckorna hade öppnats och kreativiteten bara flödade.

Så kom nyårsaftons morgon.

Datorn fungerar förhoppningsvis fortfarande.

Men strömkabeln är stendöd.

Jag har testat den i en annan dator, där den i nödfall också har fungerat till husbehov. Ingen strömming.

Och, nej, det går givetvis inte att använda den andra datorns strömkabel till min gamla dator. Om nu någon skulle tro att skulle kunna vara så enkelt och smidigt. Själva kontakten är kortare och sedan blir fästet för tjockt, för tidigt. Om jag nu lyckas göra den bilden begriplig.

Ibland kliar det i fingrarna efter att få skriva. Men tills jag har fått tag på rätt sorts strömkabel till det gamla datorskrället så får jag försöka komma ihåg vad min personer vill få fram och hur historierna hade börjat utveckla sig.

Frustrationen.

Skrivdagbok, 16 oktober 2021

Det är märkligt med skrivande. Efter en vårvinter, en vår och en sommar när i stort sett ingen av karaktärerna – i något enda av mina olika skrivprojekt – har velat prata med mig, så har nu en hel hop av dem börjat snacka. 

Samtidigt.

I munnen på varandra. 

Och, självklart, helt utan sammanhang – jag sade väl att det rörde sig om flera olika skrivprojekt?

Givetvis också vid en tidpunkt när jag vare sig har mycket tid, ork eller energi att lägga fullt fokus på dem.

Så de får fortsätta att babbla på, medan spännande trådar tvinnas och spinns och intrikata scener formar sig, så får jag se hur det hela utkristalliserar sig.

 

Fast, det är klart, helt har jag inte lämnat dem åt sitt öde. Jag gör anteckningar här, skissar på en scen där. Redigerar ett kapitel någonstans. Eller skriver om ett stycke någon annanstans.

Skriver kanske till och med ett nytt stycke.
Eller en ny mening.

Småfix, ni vet.

 

Skrivdagbok, 18 maj 2019

Förra helgen så genomförde jag ett omfattande kirurgiskt ingrepp i texten och skapade tre kapitel av två existerande kapitel. De båda kapitlen hade dels blivit litet för långa i redigeringen, när jag hade fått fylla ut vissa partier som behövdes men som inte var tillräckligt intressanta och lämnade en känsla av "transportsträcka".

Båda kapitlen spretade dessutom.
Drog åt litet för många olika håll.

Det kändes litet som att vada genom knädjupt vatten, på en väldigt långgrund strand. Man gick och gick, utan att komma ur fläcken. 

Det känns generellt mycket bättre efter förra helgens kapiteloperation. De respektive kapitlen har fått en bättre struktur såväl som en bättre och tydligare framåtrörelse.

Eftersom de här kapitlen - femte och sjätte kapitlet, som nu har blivit femte och sjätte samt sjunde kapitlet - låg inbäddade ungefär mitt i den nya början som jag håller på att kämpa med till mitt huvudskrivprojekt så blev resultatet att alla följande kapitel har skjutits ett steg framåt. Det befintliga sjunde kapitlet blev i ett slag det åttonde,; det åttonde kapitlet blev det nionde - och så vidare.

Den nya början är nu elva kapitel lång, istället som tidigare tio.

Nu måste jag dock göra om redigeringsrundan av femte, sjätte och sjunde kapitlet igen eftersom mina anteckningar från redigeringsrundorna är baserade på hur kapitlen såg ut före omstruktureringen.


När jag skriver att kapitlen hade blivit för långa så har jag en tumregel om att mina kapitel bör vara mellan femton och tjugo arbetssidor för att ge en någorlunda behaglig och jämn läsrytm för en läsare.

Det är kanske inte kapitellängd eller en läsrytm som passar för alla men det är det slags dynamik i läsningen som jag trivs med när jag läser själv. Så så får det bli.

Hur gör ni när det gäller kapitellängd?
Har ni några tumregler?


Hur som helst, det ena av de ursprungliga kapitlen var tjugosex sidor långt och också det andra var med god marginal över tjugo - och inget av dem fungerade till 100% så som det var.

Manusoperationen var med andra ord oundviklig. Och, som tur är, så var den också framgångsrik. Såväl patienten som jag överlevde den, även om det var litet svettigt där ett tag.

Skrivdagbok, 28 december

Jo, då, jag skriver fortfarande. För ögonblicket dock inte i tionde kapitlet, där är det en eftertankepaus just nu. Jag tror inte att det är början på en ny omgång av "Blank skärm/Tom hjärna" och ett svårartat fall av skrivkrampsartad "Men vad fasen händer härnäst" som kommer att vara i månader- Förhoppningsvis inte.

Men jag har äntligen skrivit klart den här svåra, hjärtslitande sekvensen av korta scener som integrerar i varandra. Nu behöver jag stanna upp och bestämma hur jag på bästa sätt skall få själva huvudberättelsen på spåret igen. Utan att det känns krystat.

Under tiden är jag inne och arbetar med den historiska julnovellen som exploderade ut ur novellformatet.

Fast vid det här laget börjar jag bli van vid att mina novellförsök plötsligt inte längre ryms inom ramarna för en novell. Jag tycks vara inkapabel att tänka smått och begränsat nog för att skriva noveller, så det är väl lika bra att lämna det fältet åt folk som gör det med stil och bravur

Min expanderade historiska, romantiska, före detta julnovell artar sig i alla fall riktigt bra i sin nya och förlängda version. Astrid och Axel känns trovärdiga och sympatiska och just så där lagom motspänstiga - och relationen dem emellan!

Wohoo!

Milt sagt komplicerad.
Fast det, det är nog årets underdrift.

Det här, tror jag, kommer att bli jäkligt roligt att skriva!

Sedan har jag också skrivit ett par texter åt jobbet. Min julutmaning till mig själv, att ta mig an några halvdana texter och få dem att flyga.

Det har varit roligt att gå lös på dem, att verkligen ta ut svängarna. Det skall bli roligt att höra vad de tycker om de här utkasten efter nyår. Ja, ja, jag vet givetvis att jag förmodligen kommer att få höra ett halvt uppgivet  "Det är för långt!"

(det är någonting jag hör rätt ofta).

Åtminstone lär jag nog få höra det beträffande den ena av de här texterna.

Men det beror på underlaget. Den befintliga texten. Är den långt, så lär den ju knappast bli så värst mycket kortare när jag har gått lös på den och finslipat och förtydligat och trimmat texten och gjort den mer läsvänlig.

Skrivdagbok, 22 december

Sedan jag den 16 december skrev mitt förra skrivdagboksinlägg så har skrivandet fortsatt framåt i sakta mak. Det har under den senaste veckan blivit ytterligare fyra sidor, fördelade i korta delscener på fyra olika berättarperspektiv som fint överlappar och kompletterar varandra och drar berättelsen framåt mot den punkt där huvudhandlingen kommer att vara mogen att gå vidare.

I går kväll skrev jag en av dessa små delscener och nu, under morgonen så har jag skrivit den sista av dem. Jag har till och med, inser jag nu, glömt bort att äta frukost!

Så nu blir det något slags brunch.

Skrivdagbok, 16 december

Det har hänt någonting, nu i december. Som om någonting har lossnat, som om någonting har börjat flöda. Jag har under lång tid kämpat med tionde kapitlet i mitt huvudskrivprojekt. Jag skrev de första fyra sidorna - kapitlets inledande öppningensscen. Sedan var det tänkt att någon annan person skulle överta ordet och berättarperspektivet.

Det var bara det att ingen av mina personer var beredda att frivilligt stiga fram och ta över ordet och föra handlingen vidare. Typ, ingen av mina personer ville tala med mig.

Jag började skriva det här kapitlet i början av mars. Exakt när problemet uppstod minns jag inte, det tog sin tid att skriva också de där första fyra sidorna - det var motstånd i texten redan när jag skrev det partiet. Så det är möjligt att vi kan ha hunnit in i april eller t o m början av maj innan jag körde huvudet i väggen.
Men när jag väl hade kört ohjälpligt fast, så drog det dessvärre ut på tiden. Månad efter månad efter månad.

Nej, mitt skrivprojekt ville sannerligen inte tala med mig.

Sedan smittade skrivartorkan i mitt huvudskrivprojekt av sig under sommaren - som om sommarens torka och hetta brände bort allt vad skrivlust.och skrivarglädje hette - och kom att omfatta även alla andra skrivprojekt.

En bidragande orsak var väl att jag gav mig den på att jag skulle försöka skriva en romancenovell till Lovereads by Forums novelltävling i somras - och misslyckades så kapitalt med det att jag nu sitter med ännu en novell som exploderat och blivit till ett romanprojekt. Att jag aldrig lär mig!

Noveller är inte min grej. Punkt.

Jag lovar och svär högtidligen att jag aldrig (inte förrän nästa gång, förstås) skall gå i den fällan igen.

Hur som helst, efter det var jag helt slut. Att det i sommarhettan var över trettio grader i lägenheten och att det var fruktansvärt svårt att såväl sova som skriva kan givetvis ha varit en bidragande orsak. Skrivarglädjen sinade i samma takt och till samma låga nivåer som grundvattnet gjorde i somras.

Låt oss spola fram till senhösten.

Jag började få litet skrivflow litet här och var. Bara inte i mitt huvudskrivprojekt - och absolut inte i tionde kapitlet. Men jag började skriva på en romantisk historisk julnovell - som tämligen omgående exploderade. Vilket jag, märkligt nog, inte blev upprörd över. Kanske hade jag redan tidigt fått en känsla av att här fanns en mer komplicerad historia att berätta?

Jag kan inte säga att det går fort framåt med ex-julnovellen - i det inledande skedet byggde jag den närmast ord för ord och mening för mening - men det knåpar sig framåt. Och hellre att det blir bra än att det blir fort färdigt skräp.

Sedan skrev jag en dikt under senhösten. Den las upp här på bloggen tidigare i december, även om det är en utpräglad höstdikt.

Så skrivglädjen och energin började komma tillbaka och så småningom så gav jag mig i kast också med mitt huvudskrivprojekt - fast inte med tionde kapitlet, inte. Nej, oh, nej - tro inte det!

Där var det minsann tvärstopp. Jag gav mig istället i kast med text betydligt längre fram i berättelsen. Den tredje delen av fyra av texten.Och där gick det att bearbeta, att redigera. Att trimma och skärpa och vässa språket. Att räta ut krokigheter och tokigheter i texten. Att skriva om tungrodda och onödigt krångliga passager. Att dra åt skruvarna och rensa bort textmässiga ogräs. Och jag skrev till några nya passager också.

Sedan gick jag igenom den fjärde delen av texten. Jag gjorde också vissa bearbetningar i den första och andra delen av texten, men där är det komplicerat. Det tionde kapitlet är det tionde kapitlet i den nya början jag håller på att skriva - och den kommer förr eller senare att torpedera rakt in i den första delen och plöja rakt igenom delar av den och av den andra delen och skapa en enorm oreda.

Värre oreda än det redan är - det är därför jag skriver en ny inledning.

Men att jobba litet också i första och andra delen av texten jämte den tredje och fjärde delen gav mig betydligt klarare bild över vart jag är på väg, vad känslan är, var jag befinner mig, hur tonen skall vara och mycket, mycket mera.

Efter det var jag redo att ge mig i kast med tionde kapitlet. Fast först arbetade jag mig igenom kapitel fem till nio, så att jag hade någonting att ta avstamp ifrån. Sedan arbetade jag mig ord för ord och mening för mening igenom de få sidorna i början av tionde kapitlet och bearbetade dem. Slängde skoningslöst ut vissa partier som var riktigt, riktigt bra men som ohjälpligt hade lett mig i fel riktning. Och, jäklar, så mycket bättre det blev! 

Jag har slutligen lyckats bryta förbannelsen som har vilat över 10:e kapitlet, där jag i månader har suttit och stirrat på en blank skärm nedanför den sista raden skriven text och inte haft en susning om hur jag skulle ta mig vidare. Så frustrerande – blank hjärna, blank skärm!

Och mina personer, som hade varit totalt ointresserade av att tala med mig under månad efter månad efter månad, började klia sig i skallen och så sakteliga överväga vem av dem som var bäst lämpad att ta över ordet.

Det visade sig slutligen bli en överraskning, också för mig. Den sista personen som jag skulle ha gissat på, bland de närvarande i den scenen. Jag hade försökt fösa fram andra, mer uppenbara personer för att överta berättarperspektivet. Men, jäklar, så rätt det blev. Hjärtslitande klockrent.

Under de senaste veckorna, sedan genombrottet med med den lyckade bearbetningen av ursprungstexten, så har jag i alla fall lyckats skriva drygt fyra nya sidor. Fördelade på fyra delscener, berättade ur tre olika personers perspektiv. Och jag är så sjukt nöjd med de sidorna, med de små scenerna. Var och en av dem är hjärtskärande och ångestladdade, men också starka och perspektiven formligen exploderar och vidgar berättelsen och ger den bakgrundsfärg - på bästa tänkbara sätt.

Fort, det går det ju inte direkt. Kan man kalla det styrfart framåt, tro?

Hur som helst - jag skriver! Wohoo!

Skrivdagbok, 28 oktober

Jag skriver. Wohoo!

Dessvärre så skriver jag inte i mitt huvudskrivprojekt, där råder det minsann fortfarande skrivarstiltje.

Däremot blev jag i lördags drabbad av en idé till en riktigt julig, romantisk historisk novell.

Behöver jag fler skivprojekt? Nej, inte alls.

Men ni som skriver, ni vet nog hur det är när man får bilder så tydliga att det känns som om man ser scenerna i en film spelas upp i ens huvud. Det går inte att stå emot,man måste skissa ned det här innan man tappar intensiteten i scenerna.

Inte när det känns som om det här, det skulle kunna bli så jäkla bra.

Kreativitet.
Man vet aldrig var den slår till.

I helgen har det blivit litet drygt två sidor splitter ny text - och inledningen känns klockren. Nu återstår att se om den känslan håller i sig.

Skrivdagbok, 21 oktober

På skrivarfronten råder för närvarande något av skrivarstiltje. Jag sitter fast i tionde kapitlet och där har jag suttit fast i vad som börjar kännas som evigheter.

Situationen är följande: Jag har skrivit färdigt en del av en scen ur en persons perspektiv och det är dags för någon annan att stiga fram och ta över stafettpinnen och agera berättarröst/berättarperspektiv.

Problemet är bara det att ingen av de närvarande personerna i rummet som scenen utspelar sig i verkar vara hågade att ta över ordet. Så därför står tionde kapitlet för närvarande står och stampar utan att röra sig ur fläcken.

 
För att boosta kreativiteten har jag börjat bygga upp en mapp med inspirationsbilder. Ja, bilderna har redan funnits men då har de varit utspridda på e rad olika mappar med olika teman. Som Vitsippor eller Fruktblomning eller Blåsippor eller kanske olika konstnärers namn.

Skillnaden är att jag nu samlar dem på ett ställe, som ett slags inspiraton board. Jag kommer framöver att presentera några av bilderna som inspirerar mig och jag börjar här med några bilder som representerar årstiden när min berättelse utspelar sig (april till maj) och också i viss mån landskapet kring den huvudsakliga platsen (en mindre herrgård inte långt från Uppsala i Uppland) där den utspelar sig.

 

Skulle kunna vara en bild från åskrönet.

Skulle kunna vara en bild från sjöns bortre strand.

Skulle kunna vara en bild från promenadstigarna längs bäckarna.

Det är ju också blåsippstid...

Och inte att förglömma scillatid...

Eftersom berättelsen tar sin början vid påsk, så är det också påskliljetid.

Men framförallt är det vitsippstid.  

Faktum är att vitsipporna vid ett tillfälle spelar en stor roll.

Fler inspirationsbilder kommer att presenteras efter hand.

Skrivdagbok, 11 augusti

Hur skall man sammanfatta skrivsommaren 2018?

Möjligen som sommaren då alla skrivambitioner smalt bort. Det har varit för varmt. Alldeles. Förbannat. För. VARMT!

Hjärnan upphörde att vara kreativ.

Man stirrade på en blank skärm och kände såväl kreativiteten som energin smälta bort och rinna av en.


Den enda kreativa tanke min överhettade hjärna kunde klamra sig fast vid - utöver idéer om hur man bäst stängde värmen ute ur lägenheten och hur man effektivast satte korsdrag (i en lägenhet som aldrig planerats för minsta förutsättning för effektivt korsdrag) för att få den något svalare nattluften att cirkulera i lägenheten i hopp om att ge någon ynka grads svalka - var följande: Sommarhus på Svalbard!


Tanken är inte ny, den har funnits under varma somrar tidigare. Men efter denna extrema värmebölja så är den tanken nära nog oemotståndlig. Sval skrivarlya, för kreativa tankar och ork och energi att skriva också under extrema värmeböljor som denna.

Men som den idén knappast är genomförbar så får den stanna i tanken.


Men tillbaka till skrivandet och kreativiteten. Som just inte blivit överhövan denna sommar. Det har helt enkel varit för jä... varmt i lägenhet för att jag alls skulle orka ta ta i någon av mina texter. Hjärnan kändes mest som överkokt blomkål och jag satt mest och stirrade på mina olika skrivprojekt. Om jag alls brydde mig om att slå på datorn.

Däremot har jag trots hettan faktiskt lyckats jobba litet med strukturen kring mitt huvudskrivprojekt.

Det har blivit: 

• Nya dokumentmappar och ny mappstruktur
• Nya styrdokument
• Dokumentation
• Mer bakgrundsmaterial

etc.

Och, inte att förglömma, jag har gjort en extension till mitt personliga intranet i form av en ny Skrivarwebb som förhoppningsvis skall bidra till underlätta och understödja skrivandet eftersom den understödjer strukturen.

Tyvärr gjorde jag sedan den nya mappstrukturen, så nu måste jag länka om alla worddokument som jag har länkat till från Skrivarwebben.


Struktur, har kommit att bli någonting av 2018 års ledord för min del.

Det jag framförallt behöver.

Det, som skrivandet inte fungerar utan.


Jag har också läst igenom några kapitel i den nya inledningen som jag jobbat med. Och jag dessutom reviderat dessa kapitel litet lätt


Jag har också - inspirerad av vissa författares bilder på otroligt läckra anteckningsböcker Instagram, men sorligt medveten om mina egna tillkortakommanden när det gäller att använda anteckningsböcker (hur läckra de än är) - designat en läcker wordmall för inspirerande anteckningsdokument.

Eftersom jag också ville ha någonting läckert att göra mina anteckningar kring mina texter i på ett sätt som passar min person och mitt sätt att arbeta. Jag infogade helt enkelt bilder i sidhuvudet och sidfoten - i det här fallet en bukett rosor i olika färger. Det blev jätteläckert.

De anteckningsdokument jag hitintills upprättat (ett per kapitel/redigeringsperiod) har funkat utmärkt. I samband med ovan nämnda genomläsningar/revideringar har jag gjort anteckningar om problem och frågetecken och sådant som jag måste ta ställning till en gång för alla och sedan konsekvent hålla mig till från kapitel till kapitel. Jag tror att de här dokumenten kommer att fungera bra för mina behov - och för mitt sätt att skriva och arbeta med mina texter.


Det var litet om vad som faktiskt, i brist på skrivande kreativitet i extremvärman, har blivit gjort.
 

Nu hoppas jag bara att litet svalare väder skall sätta litet fart på hjärnan - för jag längtar efter att sätta tänderna i texten.

Men initialt är det läsning av de senaste kapitlen, och eventuellt litet mindre eller större revideringar av dessa, som förestår. 

Skrivdagbok, 20 maj

Jag har de senaste veckorna jobbat en del med min historiska/romantiska berättelse med övernaturliga inslag. Det stuvas om rejält. Rörs om i grytan. Det klipps, klistras och remixas en hel del.

Och det som nu sakta framträder har en helt annan styrka än ursprungstexten.

Framför allt blir Wilhelm mycket tydligare. Och det behövs, hans utbrott mot Katarina kom ganska mycket som en blixt från klar himmel och fick förklaras i efterhand. Nu byggs det upp redan i prologen och växer sedan långsamt till sig, steg för steg tills själva utbrottet blir ofrånkomligt.

Är vid det här laget riktigt nöjd med prologen och första kapitlet. Andra kapitlet börjar också falla på plats, litet mer för varje ny bearbetning.

Det känns som om den här texten håller på att kliva upp ett trappsteg. Eller möjligen två.


Jag har givetvis gjort bearbetningar tidigare. Men nog aldrig riktigt på det här viset, när jag remixar kapitel jag varit rätt nöjd med och som funkat utmärkt i befintligt skick.

Hur brutalt brukar ni gå lös på era texter?

Skrivdagbok, 22 april

Har tillbringat dagen med att läsa igenom prologen till mastodontmanuset (historisk/romantisk släktkrönika) sedan jag jobbat ganska intensivt med den under fredagen och lördagen.

Texten hade fallit rätt väl på plats efter de senaste dagarnas ganska hårdhänta hantering och revidering och jag var nästan lika nöjd med den i dag som i går.

Nästan. Jag kunde givetvis inte avhålla mig från litet uppföljande putsning och finslipning. Litet klåfingrigt pillande i texten.

Texten vann faktiskt på det. Jag dumpade några överflödiga ord. Rätade ut några onödigt tillkrånglade meningar, som hade slunkit förbi i tidigare granskningar. Och knöt samman ett par lösa trådändar.

Inget jättejobb, men just det där finliret som får bitarna att motståndslöst falla på plats. Bra skrivdag, med andra ord. Är just nu så jäkla nöjd att jag nästan klappar mig själv på axeln.

Skrivdagbok, 19 april

Temat den sista tiden har, för min del, varit prologer.

Först och främst prologen till mitt mastodontmanus (historiskt/romantiskt). Den var rätt bra som den var, men det kändes som den inte riktigt grep tag i en - vilket är direkt livsviktigt att textens inledning gör.

Den hade visserligen en riktigt, riktigt stark första mening (viktigt, det med).

Också de båda följande meningarna var riktigt bra, men sedan kändes det som om jag nog kunde dra åt skruvarna ett eller par varv till. Det saggade. Det var för många förklaringar.

Det var risk för att man (eventuella framtida läsare, alltså) skulle tappa intresset.

Det är det jag hållit på med under helgen och början av veckan. Vässat. Trimmat. Skärpt.


Jag tror att den nya inledningen till prologen har vunnit på behandlingen. Nu återstår bara den andra halvan av den, som måste upp på samma nivå. Fast just nu får den vila, så jag kan se med fräscha ögon på den när jag tänkt ett par varv till.

Sedan har jag också grunnat en del på prologen till min historiska/romantiska text med övernaturliga inslag. Den är bra, det är inte det. Men jag undrar om den verkligen - med tanke på att den behandlar de medeltida sekvenserna som ligger till grund för händelserna i borgruinerna - var optimal för texten.

Med tanke på att man bara snuddar vid de medeltida legenderna och inte går på djupet med dem i den här boken så känns de litet ur fas med resten av texten, som utspelar sig i början av 1900-talet. Här utgör de bara kärnan i de gåtfulla intryck Katarina och hennes döttrar förnimmer i borgruinen.

Kanske vore det bättre att spara den här prologen till den andra boken i serien, där de medeltida händelserna uppdagas och undersöks? Där mysteriet med borgruinen står i centrum för berättelsen på ett helt annat sätt. Kanske vore det bättre att skriva en ny prolog till den här boken, en som bättre anknyter till resten av texten?

I går kväll hade jag nått ett beslut. Jag säkerhetskopierade prologen och skapade en ny, alternativ prolog. Historien tar nu sin början när Wilhelm och Alexander anländer till Stockholm för att hämta Katarina och hennes döttrar, för att sedan - i första kapitlet - fortsätta i Katarinas kök.

Så här långt känns det jag skrivit, drygt två sidor, klockrent.

Skrivdagbok, 8 april

I dag genomfördes ett nytt mastodontarbete - eller med andra ord ett nytt namnbyte. Den här gången hade jag en Gunilla som skulle bli en Emelie i stället. Jag gjorde en omfattande analys under helgen för att försäkra mig om att jag:

• För det första verkligen behövde göra ett namnbyte
• För det andra att jag i så fall valde rätt nytt namn för personen i fråga

Analysen blev sex sidor lång. Och den tog halva fredagen och större delen av lördagen att göra. Ibland är det en nackdel att vara grundlig och metodisk. Men vilken överblick jag fick över de olika namnalternativen!

Själva namnbytet gick sedan betydligt fortare den här gången. Mest beroende att det inte fanns på lika många ställen i texten som det förra namnet jag bytte här om veckan.

Den här gången var det över på bara ett par timmar.


I övrigt har slaktade jag före helgen ned prologen med närmare en sida och det är möjligt att den kan komma att slaktas ned ytterligare. Hitintills har den bara vunnit på behandlingen. Ungefär som att beskära vinterrangliga växter inför vårens tillväxtsäsong.

Det rör med andra ord på sig. Häpp!

Skrivdagbok, 29 mars

Mars har nog på det hela taget inte varit min bästa skrivmånad. Det har mest handlat om att fila på texten. Trimma texten. Läsa igenom. Vända och vrida på ord och fraser.

Jag hade ett utbrott av skrivflow i början av mars och lyckades landa nionde kapitlet, som länge legat som en icke låsningsfri bromskloss. Skönt. Och att jag av bara farten lyckades starta tionde kapitlet var givetvis också en bonus.

Sedan kom dock en förkylning - med medföljande total energikolaps - och sedan dess har "skrivandet" mest bestått av textgenomläsning och att vända och vrida på ord och fraser och fila på dem.

I går blev det dock en rusch av aktiviteter. Jag gick igenom över tusen sidor text och bakgrundsmaterial och persongallerier och arbetade metodiskt för att byta ut ett flitigt förekommande namn mot ett annat.

I går blev nämligen Sylvia Diana.


Jag gillade verkligen namnet Sylvia. Men det hade allt mer börjat att, i sammanhanget, kännas som ett skavande gruskorn i skon. Det fungerade helt enkelt inte så bra som jag hade hoppats och det kändes inte heller lika logiskt och naturligt som det gjorde när jag en gång i världen (typ tidernas begynnelse) gav henne det namnet.

Sylvia är inte någon av huvudpersonerna, men hon är trots det flitigt förekommande i texten - speciellt i första halvan av den samt i slutet. Hon spelar också, vid åtminstone ett tillfälle, en avgörande om än liten roll för berättelsen så det är viktigt att hon fungerar - och fungerar väl - inom sina definierade ramar.

Problemen med namnet är flera. Dels har jag upptäckt att jag har fyra mer eller mindre ofta förekommande kvinnonamn som börjar på "S". Sophie. Siri. Sofia. Samt slutligen Sylvia.

Sophie och Siri är två tunga, bärande birollsinnehavare, två av släktens matriarker. Deras namn är så inarbetade att de helt enkelt inte går att ändra. Jag skulle inte ens vilja försöka, namnen är nu fullständigt naturliga för mig. De ÄR Sophie och Siri. Punkt.

Sofia är Sophies sondotter, vilket gör det logiskt att hon skulle ha fått en annan version av sin farmors förnamn för att hedra släktens mäktigaste kvinna. Samtidigt heter Sveriges drottning vid den här tiden Sofia, vilket givetvis är ytterligare ett skäl till att namnet är populärt vid denna tid - och ett troligt skäl till varför en ung adelsdam fått detta namn.

Min Sofia spelar en mindre biroll och är bara med som hastigast i ett par scener, men det refereras flitigt till henne. Det känns naturligt att hon vid denna tid heter som hon heter.

Sylvia är den person vars namn det kändes mest lämpligt att ändra. Hon är den yngsta av fyra minderåriga systrar och kusin till den kvinnliga huvudpersonen.

Hennes namn kändes faktiskt litet otympligt som avslutning i slutet av raden av systrarnas namn. Även om det var ett sött och romantiskt namn och man gott och väl kunde tänka sig att en tioårig flicka vid sekelskiftet kunde ha fått det, var det ändå som om det spretade åt fel håll. Man som snubblade på det.


Jag prövade därför att rabbla raden av systrarnas namn. Först med Sylvia som avslutning och sedan med ett par andra namn som avslutning. Diana var det namn jag fastnade för.

Det avrundade raden av namn på ett bra sätt. Det var också det kortaste av systrarnas namn - som annars var relativt jämnlånga (vilket kanske inte gjorde någonting när man uttalade dem, men däremot såg rätt trist ut när man läste dem uppradade). Det tillförde en ny sorts dynamik.

Och jag hoppas att Sylvia under detta namn kommer att fortsätta att utvecklas som individ.


Tidigare i vintras blev en Ulrika (också hon en mindre birollsinnehavare) omdöpt till Lydia. Det passade henne som hand i handske och efter det namnbytet frodades hon på ett sätt hon aldrig kunnat göra som Ulrika.

Hur är det för er, med era personer och deras namn? Brukar namnen sitta perfekt från början eller genomgår personerna flera omdöpningar innan det blir rätt? Och förändras personerna när de byter namn?

Jaha, ja - då var det förkylt

Någon haver nyst på mig en gång för mycket. Tvärtypiskt.

Rösten låter som whiskybas, kranen läcker och hjärnan känns som ångkokt blomkål.

Förmågan att skriva känns för närvarande lika ouppnåelig som månen, vare sig det gäller bloggposter eller egna texter.

Fast i torsdags hände någonting fantastiskt - nionde kapitlet landade slutligen efter en grym slutspurt. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men då skall man hålla i minnet att jag började skriva nionde kapitlet i oktober. Sedan, när jag kommit litet drygt halvvägs genom det, blev det tvärstopp.

Ohjälpligt.

Jag har gång efter annan suttit och glott på de sista skrivna raderna text och den blanka skärmen därunder och undrat vad fasen som skulle hända därnäst.

I förra veckan hade det mognat. En av bipersonerna steg fram och tog över stafettpinnen för att lägga sitt perspektiv till scensekvensen jag kämpade med. Och han gjorde ett så bra jobb att nästa biperson oombedd steg fram och tog över stafettpinnen. Sedan hände litet annat och drog iväg med kapitlet i en litet oväntad riktning. Men ändå så rätt. Så jäkla perfekt.

Och plötsligt landade det absolut omöjliga kapitlet!


Ibland är det som om den kreativa processen behöver tid att vila, jäsa och mogna.

Skrivdagbok, 7 mars

Det har varit relativ stiltje på skrivfronten de senaste månaderna. Litet petande och pillande i texten, litet finslipningar här och var. Men just ingenting mer än så. Ingen framåtrörelse, inget framåtdriv.

Bara en blank skärm under den sista skrivna raden texten jag skrivit - och inte en susning om vad som skulle ske härnäst. På två månader hade jag kanske kompletterat nionde kapitlet (som påbörjades första oktober!) med ett par korta små scener. Mest perspektivskiften. Som snarare fördjupade än förde handlingen framåt.

Men under denna morgons tidiga, mörka timmar flöt ytterligare ett par perspektivskiften ur mig - och även om de också mest fördjupar texten så har de också hjälpt mig en bit närmare att så smått börja driva texten framåt.

Två sidor ny text blev det på dryga två timmar. Det är kanske inget rekord. Det är kanske ingenting att skryta om. Men efter den här långa skrivarstiltjen?

Wohoo - jag skriver!

Heja mig!

Skrivdagbok, 5 januari

Under november och december har jag huvudsakligen arbetat med ett projekt som ligger litet längre fram i tiden, nämligen i det som förhoppningsvis en dag kommer att bli bok tre i serien. Men under nyårshelgen tog jag mig äntligen tillbaka till mitt huvudskrivprojekt och börjat nosa på det igen.

Jag har kanske ännu inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen till texten som jag började arbeta med förra året än. Men det är förbaskat skönt att kunna se på texten med fräscha, utvilade ögon efter ett par månaders utsvävningar i andra projekt. Och ganska spännande också.


Den här perioden av olydigt skrivande har varit närmast som en vitamininjektion av kreativitet och skrivglädje. Någonting jag återvänt stärkt från, med förnyad övertygelse om att det här projektet är värt att genomföra. Och att jag kommer att kunna kunna genomföra det. Det är värdefull kunskap eftersom jag så många gånger förtvivlat eftersom mitt huvudprojekt under många år känts ungefär som en tågurspårning inne i en tunnel.

Kanske borde jag ge mig själv en stjärna i kanten för uthållighet?
Eller i alla fall en klapp på axeln.

Jag har ju trots allt inte givit upp.

Annat än för några månader åt gången.

Å andra sidan har jag under många år hävdat att skrivande i mångt och mycket påminner om ett brödbak. Degspadet måste ha rätt temperatur när det tillsätts, annars skållar det jästen. Degen måste vila och jäsa i ett par omgångar om de skall jäsa upp till goda, saftiga och väl formade bröd.


Kanske har de här månadernas eskapader in i framtiden också givit mig en klarare uppfattning om vart jag är på väg med det här projektet. Och vissheten att jag inte har kastat bort mer än fem år av mitt liv på ett projekt som jag inte kommer att kunna ro i hamn.


Hitintills har jag, som sagt, inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen jag jobbar med. Men jag har gjort vissa bearbetningar av prologen. Och också av första kapitlet. Dessa bearbetningar eller redigeringar kändes precis det rätta för texten. De blev också klara förbättringar.

Nu senast har jag börjat pilla litet i andra kapitlet.

Det går kanske inte så snabbt fram kanske, men det händer i alla fall någonting - och det är mer än det gjort sedan någon gång i slutet av oktober. Och jag känner åter ett slags entusiasm för att gröta ned mig i texten. Rulla mig i den. Stiga ned i den här världen - eller kanske snarare i inledningen till den, för det som en dag kommer att bli tredje boken utspelar sig bara ett knappt år senare i samma värld.

Men nu är jag redo att verkligen marinera mig i min värld. Och ta tag i mitt mastodontprojekt och försöka bärga tågurspårningen i tunneln och baxa upp det på rälsen igen. Det går kanske inte fort. Det går kanske inte att genomföra under året - inte med den mängd arbete som uppenbarligen återstår. Men kanske vågar jag i alla fall säga att jag på nytt åtminstone har styrfart framåt?

Fortfarande olydig!

Ja, då, jag fortfarande extremt olydig i skrivandet. Jag arbetar alltjämt med en uppsättning spännande nyckelscener som en sen kväll tidigt i november poppade upp någonstans från djupet av mina hjärnvindlingar minuter innan jag somnade. Fix och färdiga, som skulpterad i kristall.

Med alla twists and turns i plotten och dialog på plats. Med huvudpersonerna lika levandegjorda och trovärdiga och påtagliga som om jag såg dem på film.

Som om alla dammluckor slagits upp på vid gavel och allt bara forsade fram.


Problemet?

Åh, bara det att de här scenerna hör hemma i det som en dag förhoppningsvis kommer att bli tredje boken i min serie.

Jag borde överhuvudtaget inte skriva någonting så här långt framme. Inte än. Men vad gör man när alla dammluckor slås upp på vid gavel och allt bara forsade fram, med lösningarna på olösliga problem fixade och färdiga?

Inbillar man sig verkligen att ”det där kommer jag ihåg…”.

Näpp!

Inte en chans.
Det gör man aldrig.


Och det blir så bra.

Det är långt mer än de skisser jag bestämde mig för att skriva ned. Det är faktiskt flera kapitel direkt på första utkastnivå. Möjligen på första eller andra bearbetningsnivå. Det kan fullt möjligt vara det bästa jag någonsin skrivit.

Och det ger mig en så mycket klarare och tydligare bild av var hela detta enorma projektet kommer att kunna landa. Om jag lyckas fortsätta att skriva på den här nivån.


Hur är det?

Chockar ni ibland er själva genom att plötsligt skriva på en nivå ni ditintills aldrig lyckats skriva på? Som om ni brutit igenom ett osynligt tak ni knappt ens anat funnits där?

Bättre än så kan jag inte beskriva det.