Med alla twists and turns i plotten och dialog på plats. Med huvudpersonerna lika levandegjorda och trovärdiga och påtagliga som om jag såg dem på film.
Som om alla dammluckor slagits upp på vid gavel och allt bara forsade fram.
Problemet?
Åh, bara det att de här scenerna hör hemma i det som en dag förhoppningsvis kommer att bli tredje boken i min serie.
Jag borde överhuvudtaget inte skriva någonting så här långt framme. Inte än. Men vad gör man när alla dammluckor slås upp på vid gavel och allt bara forsade fram, med lösningarna på olösliga problem fixade och färdiga?
Inbillar man sig verkligen att ”det där kommer jag ihåg…”.
Näpp!
Inte en chans.
Det gör man aldrig.
Och det blir så bra.
Det är långt mer än de skisser jag bestämde mig för att skriva ned. Det är faktiskt flera kapitel direkt på första utkastnivå. Möjligen på första eller andra bearbetningsnivå. Det kan fullt möjligt vara det bästa jag någonsin skrivit.
Och det ger mig en så mycket klarare och tydligare bild av var hela detta enorma projektet kommer att kunna landa. Om jag lyckas fortsätta att skriva på den här nivån.
Hur är det?
Chockar ni ibland er själva genom att plötsligt skriva på en nivå ni ditintills aldrig lyckats skriva på? Som om ni brutit igenom ett osynligt tak ni knappt ens anat funnits där?
Bättre än så kan jag inte beskriva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar