En tid av förändringar

Vi lever i en tid av förändringar.

Jag vet inte om det är till det bättre.
Eller inte.

Tiden kommer att utvisa vilketdera.

Det är dags att börja sluta ta risker

Efter gårdagens idiotiska och totalt onödiga fall så är det är dags att börja sluta att ta onödiga risker. Jag har två smärtande knän, två smärtande handleder, en smärtande fotknöl och en smärtande höft som bör påminna mig om detta de närmaste dygnen. Det blev en hel del skrikande, svärande och jämrande när jag satt på golvet och innan jag hade tagit mig runt och fått båda fötterna åt samma håll och slutligen lyckades hala mig på fötter. Och efteråt också - eftersom det gjorde så jäkla ont.

Men ingenting var i alla fall brutet (bortsett från två naglar) eller stukat eller vrickat. Höger knä fick den värsta smällen och dessutom en mindre vridning. Det har gått åt ett antal Alvedon och flera strykningar med ett kylande balsamstift. Det har gjort stor nytta. Sedan finns det ett antal sträckta muskler, som gör sig smärtsamt påminda.

Att ta sig upp blev också en tålamodsprövande, smärtsam och slitsam procedur som tog en runt en kvart. Jag var först tvungen att krångla mig runt så att jag fick båda fötterna åt samma håll för att sedan försöka hala mig upp på fötterna.

Låt mig bara säga att det blev en kvart fylld av skrikande, ylande, svärande och jämrande under den kvarten.

Det kunde givetvis ha gått mycket värre. Men även så, så är detta en tankeställare.

Ännu mera kaos

Som om det inte räckte med det som redan råder. Jag vågade mig ut i blåsten och kylan för att uträtta fyra nödvändiga ärenden. Och fy tusan så kallt det var! 

Kylan i sig var kanske inte så svår, men så hård vind gjorde den flera gånger kallare än normalt och fick den att gå ända in i märgen. För att inte tala om rätt igenom handskarna - jag behöver verkligen leta fram mina mest älskade tumhandskar för att hålla fingrarna varma.

Och ärendena?

Jag kunde lika gärna ha stannat hemma.
Jag hade kommit iväg för sent på dagen och det första ärendet tog för lång tid (för lång väntetid) så jag fick avbryta för att hinna utföra två andra ärenden på annat håll innan de ställena stängde. En buss som inte gick hela vägen dit den skulle (eller kanske snarare dit jag behövde ta mig) gjorde att jag skulle få gå en lång och kall promenad och ändå inte hinna till båda ställena.

Ny tidtabell, eller?

Det enda ärende som jag verkligen lyckades uträtta var att handla. Det var i och för sig det minst viktiga av ärendena, men det var ju inte helt fel för jag fick i alla fall en varm middag.

Där var kyla, snödrev, hård vind men ingen blå himmel

Sömnlös på Södertörn eller "En Kaosmästarinna ur balans"

Ja, inte helt sömnlös kanske men det har den senaste tiden allt för ofta blivit mindre sömn än vad jag egentligen hade behövt. Anledningarna är många. Mitt liv, liksom världen omkring mig i stort, är kaos. Rent, förbannat kaos.

Jag är i regel bra på att hantera och bemästra kaos. Att analysera, planlägga, strukturera och skapa smarta strategier för att möta, bearbeta och hantera problem och situationer som behöver lösas. Japp, rent ut sagt något av en Kaosmästarinna. En expert på kringgående manövrar, att tänka utanför boxen och flyga under radar för att lösa problem som behöver lösas.

Men när kaos blir personligt och jag har små eller inga möjligheter att påverka situationen så träffar det mig från en vinkel där det får mig ur balans och reagera desto starkare på stress, oro, panik, ångest, etc.

En kaosmästarinna ur balans (det gäller förmodligen kaosmästare också) reagerar ungefär som ett skepp med slagsida eller förskjutning i lasten. Allting som händer, alla problem som uppstår och alla situationer som inträffar, tar mycket mera kraft, energi och beslutsamhet för att parera och hantera än vad det det vanligtvis krävs. Det kommer självfallet med ett pris för en kaosmästarinna ur balans dräneras - dag för dag, timme för timme - på den energi, det fokus, den instinkt och intuition som annars gör henne till en så effektiv problemlösare. 

Till slut så är hjärnan och kroppen i otakt med varandra. Man springer i cirklar, klättrar på väggarna och är som en hyperaktiv ekorre. När kroppen är utmattad och bara vill sova, så är hjärnan alldeles för uppe i varv. Inte de bästa förutsättningarna för en god natts sömn. När hjärnan omsider varvar ned och behöver vila så är kroppen i sin tur så fylld av uppdämd, rastlös energi att sömnen undflyr en av den anledningen.

Jag skulle önska att hjärnan och kroppen vore bättre synkade och höll sig till samma tidtabell när det gäller sömn för ett utvilat sinne och en utvilad kropp ger bättre förutsättningar för hantera en kaotisk situation på ett smart och effektivt sätt.

Det känns för närvarande som om det saknas cirka två timmars god, välbehövlig sömn denna natt.

Ja, det var lite om varför en kaosmästarinna ur balans är sömnlös på Södertörn. 

Nu väntar ännu en dag med ännu mer kaos att hantera. Önska mig gärna lycka till.

Årsskifte men inte väderskifte

Vad kan man säga om vädret årets första dag? Annat än att gråvädret från november och december följde med oss över tolvslaget in i januari. 

Milt och grått

Vad kan man säga om dagen annat än att den har varit hopplöst, tröstlös mild och grå? Gråmulet, plusgrader, regn - inte riktigt vad man hade hoppats på och blir det sedan en kall natt så lär det bli glashalt i morgon.

Härlig vinter dag

Gårdagen blev ännu en av dessa perfekta vinterdagar med lagom kyla, klarblå himmel, strålande solsken och fräscht vit snö. En sagoskog med snöhöljda träd. 

Ungefär så här

Eller så här...

Eller så här...

Eller så här...

Eller kanske så här

Ljuvligt efter ett par genuint grå månader. Det är bara att ta emot vädergudarnas vintergåvor och njuta av all denna härliga inspiration. Vi kommer att behöva många dagar som dessa, dagar som lyser upp och inspirerar under vintermörkret och hjälper oss fram till det att vårens ljus återvänder.

Gravrosett och gravlykta på plats

Femte november är en gråruggig och blöt historia. Ändå har jag varit utanför porten ett flertal gånger. Först hade jag tvättstugan i morse, och den ligger i ett litet hus bakom vårt. Ned och fylla maskinerna, nedo och tömma maskinerna och hänga in det som behöver fintorkas i torkskåpet och slänga in sådant som tumlas i torktumlaren. Och sedan ned för att ta reda på tvätten och bära upp den.

Under tvättstugeturerna så regnade det åtminstone inte.

Det gjorde det däremot när Kerstin kom och hämtade mig och körde mig till kyrkogården. Så nu är gravlyktan och en vacker gravrosett på plats på mina föräldrars grav. Ljuset i lyktan är tänt. Stämningsfyllt, även om det regnade. Och även om det var mitt på dagen.

Men ljusen brann på många av gravarna, så jag var inte ensam om det.

På något sätt så känns det bra när man har gjort det.

Det är så grått att det skymmer allaredan. Snart dags att tända ett par ljus på fönsterbrädan också.

En byggprocess genom tre årstider

Det senaste halvåret så har jag varit instängd bakom byggställningar på grund av en fasad- och takrenovering samt fönsterbyten. Det har inte precis varit störningsfritt och tyst under den här tiden. Jag har levt stora delar av våren, sommaren och hösten bakom helt - eller till största delen - nedfällda persienner. Detta eftersom det klampar runt byggjobbare på byggställningarna mellan sju till sjutton och då vill man helst inte leva som en fisk i en guldfisskål.

Som tur är så är vi inte insvepta i vit, ogenomskinlig byggplast. Sedan traditionell byggplast hade blåst ned flera gånger från grannhuset under vinterstormarna - och vid åtminstone ett tillfälle nära nog slitit med sig delar av byggställningen - så insåg man väll att husen inte har ett optimalt läge för detta slags vindfång. Istället har våra byggställningar klätts med ett blått byggnät. Det blåser visserligen i det också men eftersom vinden kan passera genom maskorna i nätet så utgör det ett betydligt mindre vindfång.

Däremot så försågs huset med en "nattmössa" av byggplast över taket, då det där var betydligt viktigare att det platta taket hölls så skyddat från vatten som möjligt medan det byggdes över med ett lätt sluttande tak. Nattmössan hängde visserligen ned över vindsöverbyggnaden men nådde i alla fall inte så långt ned så att det skymde min utsikt.

I en tidig höststorm så blåste dock nattmössan av under spektakulära former.

Men om jag hade trott att jag skulle kunna fortsätta att njuta av utsikten under  icke byggjobbararbetstid så - 

Bedrog jag mig.

När fönsterbytena var klara så täcktes fönstren över med ett slags tunn, halvtransparent plastfilm för att skydda dem när man satte igång med den delen av fasadrenoveringen där man sprutade det nya fasadmaterialet över isolering och armeringsnät.

Det var som att försöka att se ut genom frostade glasrutor för att försöka se om det regnade eller var uppehåll. Att se någon utsikt, det kunde man bara drömma om. Det stadiet varade i kanske tre till fyra veckor - och det var en lättnad när jag kom hem en kväll och fann att man under dagen hade dragit ned plastfilmen. Utsikt!

Genom byggställning och byggnät, i och för sig.
Men utsikt, det var det i alla fall.

Ändå är jag glad att de nya fönstren täcktes över så noggrant. För när fasadmaterialet sprutades på fasaden så blev det en hel del stänk som annars hade träffat mina nya fönster.

En del arbete återstår fortfarande. Jag är till exempel fortfarande inlåst från balkongen medan arbetet pågår. Men de mest slamriga, bullriga, skitiga och dammiga momenten verkar vara klara.

Och sade jag att jag åter har utsikt?
Jag kan med andra ord njuta av höstfärgerna medan de varar. Det finns björkar i guldgult nere vid stationen och någonting annat - jag vet inte riktig vad - i orangerött samt några blodlönnar i rent spektakulärt scharlakansrött längre bort i området. 

Hösthälsningar från sjunde våningen! 

 

En fredagskväll i förorten

Det var en fredagskväll i förorten som, åtminstone ditintills, hade varit relativt lugn. Men plötsligt så var stillheten som bortblåst och det var blå-ljus, sirener och hovrande helikoptrar över min del av Södertörn. 

Och det var också ett mycket större och mer omfattande pådrag än vad det oftast brukar bli - inom loppet av någon timme så hade två helikoptrar landat vid bussterminalen vid stationen.

I går kväll så hade jag ingen aning om vad det egentligen gällde - utöver att det var någonting som bedömdes kräva ett pådrag utöver det vanliga.

Nu vet jag.

Fredagskvällens relativa lugn och stillhet bröts av en skjutning, bara några kvarter bort.

Vi håller ju för fasen på att bli som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Vi har för höge farao inte ens deras helgalna vapenlagar.

 

 

Hissen som landade i vattnet – en evighetshistoria av förtretligheter

Om informationen till resenärerna på SL.se inte är korrekt så saknar den inte bara relevans för mig som resenär. Den är vilseledande och går inte att lita på.

Ta t.ex. hissen vid min station.

Den har varit avstängd på grund av tekniska problem i evigheter sedan den tidigare under sommaren landade i ett vattenfyllt hisschakt efter ett lokalt slagregn.

Det har tydligt stått på stationsinformationen på sl.se.

Tills i går.

Då var den informationen försvunnen.

Vilket ju borde betyda att hissen åter fungerade, eller hur?

Glad i hågen bestämde jag mig för att testa den teorin. Speciellt eftersom jag var innerligt trött på att behöva gå en längre sträcka till den andra pendeltågsuppgången – vilket i sin tur också innebar att jag hamnade i fel ände av tåget vid framkomsten till min destination och fick längre gångsträckor även där.

Nu skulle jag åter kunna komma betydligt närmare min egen port.

Det var bara det att i biljetthallen så möttes jag av meddelandet vid hissen att reparation pågick och att det snart skulle vara klart.

Det blev att mödosamt, steg för steg och fot för fot, ta sig nedför trappan.

Muttrandes och svärandes över min och SLs vitt skilda syn på relevant och korrekt information till kunderna. För att reparation pågår och snart ska vara klar, är definitivt inte liktydigt med att hissen FUNGERAR.

Alltså borde varningen på hemsidan ha kvarstått till dess att reparationen verkligen var slutförd och hissen fungerade igen.

För övrigt ...

...så är hissen vid pendeltågsstationen avstängd för renovering till ett stycke in i augusti..

Den mådde förmodligen inte så bra av att landa i vatten efter ett skyfall tidigare i somras.

Min teori om att vatten och el inte går så bra ihop förefaller vara bekräftad.

Perfekt timad provianteringsrunda

Det regnade lite fint när jag gav mig i väg till pendeltågsstationen för att åka till Skogås och proviantera. Men inte mer än vad paraplyet och sandalerna enkelt kunde avvärja.

Sedan regna det inte alls i Skogås, i alla fall inte medan jag var där.

Det regnade lite fint här när jag kom hem, men fortfarande så där fint – och inte heller särskilt ihärdigt. Jag behövde inte ens fälla upp paraplyet. Vilket var tur, eftersom jag den här gången balanserade en matkasse med ojämnt fördelad tyngdpunkt.

Jag hade hunnit upp till mig, packat upp och ställt undan maten och var i badrummet och tvättade händerna när jag hörde åskan rumla. Innan jag hade hunnit skölja och torka händerna och kunde kika ut genom balkongdörren så hade det dessutom börjat ösregna.

Nere på vägen så hade det på några få minuter bildats så djupa vattensamlingar i nedkörda hjulspår att bilarna drog upp vattenkaskader. Det såg ut som bogsvall runt en fartygsstäv.

Japp. Ibland har man tur med timingen.

Ett tåg senare – och jag hade hamnat mitt i hällregnet.

Och det hade vare sig sandaler eller paraply kunnat stå emot.

Nio timmar efter andra sprutan...

så känns hjärnan som en bulldeg. Inte för att det är något fel på en bulldeg, de är fulla av liv och energi och slutresultatet brukar bli gott. 

Men en hjärna bör ha mer skärpa och fokus.

Jag jäser och mognar

Trött.

Ofokuserad.

Någon timme efter att jag fått sprutan (dos två), så var det som om någon slog av strömbrytaren för tillförseln av energi. 

Hjärnan är helt enkelt inte med på banan.

Och när jag försöker få den på banan så är den mest "varför då, då?"

Den är väl nöjd med att, likt en deg, jäsa och mogna och vill inte bli störd med andra ansträngande aktiviteter som bryter dess invanda rytm.

Hantera mig varsamt, tack!

Inga andra direkta symtom, peppar, peppar.

Förmodligen så blir det en tidig kväll. 

Fast med tanke på årstiden och lägenhetens (för att inte tala om sovrummets) västläge så dröjer det nog någon timme innan ljusförhållandena blir mer inbjudande för sömn.

Giktattacken och medicinerna

När giktattacken var som värst, så var inflammationen i handen och handleden så intensiv och omfattande att benen i handleden höll på att vridas åt fel håll.

Jodå, det är bättre.

Men också oroande.

Den medicin som jag har fått (inte den som är konstant restnoterad, utan en annan sort) hjälper. Men den fungerar på ett annat sätt och både resultat och effekt är lite annorlunda.

Men jag ser definitivt inte fram mot att behöva klara mig utan min ordinarie medicin någon längre tid.

Det senaste budet är - möjligtvis - i augusti.

Hoppas att det är fel.

Att det är pessimistiskt.

Att den är tillbaka i lager snart.

För så här, det vill jag inte ha det hela sommaren.

Vaccinering och giktsmärtor

I onsdags fick jag min första dos av Pfizer-BioNTech COVID-19 vaccin. 

Ett litet steg åt rätt håll. 

Nästa dos blir i början av juni.

Jag fick inga allvarligare biverkningar. Blev allmänt trött och hängig och ville gärna ta en tupplur ungefär varannan timme. Vet inte med säkerhet om jag hade feber, hade vare sig energi eller ork att leta fram febertermometern och ta tempen men känslan i sig sade att det nog var sådär trettiosju komma någonting. Kanske trettiosju komma fem, eller däromkring. Inte mycket att tala om, med andra ord. 

På torsdagen fick jag ont i vänster överarm, där jag hade fått sprutan. Det gjorde inte ont när armen hölls stilla eller när jag satt vid datorn eller så. Men om jag böjde armen bakåt, när jag skulle trä armen i en koftärm eller jackärm t.ex. så blev det vilda protester (som ackompanjerades med några märgfulla fraser som åberopade potentaterna på det hetare stället).

Under fredagen började smärtorna i överarmen att ge med sig och det gjorde så småningom också feberkänslan och tröttheten.

Men smärtorna i vänster arm var ingenting mot de i höger hand och handled.

Jag bör kanske påpeka att den smärtan hade absolut ingenting med vaccineringen att göra, den berodde på den omedicinerade giktattacken som jag skrev om i en bloggpost förra helgen. 

Att attacken är omedicinerad beror annars på att medicinen är restnoterad hos apoteket - samtliga apotek, inte bara hos en enstaka apotekskedja - och ingen riktigt kan säga när den kommer att finnas i lager igen. 

Jag har utan någon större framgång kämpat de senaste veckorna med att få en ersättningsmedicin (som jag tål) utskriven. Det är en historia för sig, som jag inte kommer att ta upp här, men när undersköterskorna och sjuksköterskorna på vårdcentralen fick se min svullna och deformerade högerhand när jag var där för vaccineringen så menade de att så där kunde jag inte ha det och gick på krigsstigen och skakade fram en akut läkartid åt mig.

Jag fick en esättningsmedicin utskriven i fredags och nu, två dagar senare, så börjar den ge effekt. Höger hand börjar sakta kännas mer som en hand och mindre som en värkande, smärtande, svullen och oduglig klump.

Det är dock lång väg kvar tills jag får tillbaka full funktionalitet i höger hand.

Men varje litet framsteg är självklart värt att glädjas över.

Och ett stort, stort tack till underbara undersköterskor och sjuksköterskor som inte ger sig när de ser någon som har ont!

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)

Den andra övervintrade humledrottningen

Idag såg jag den andra övervintrade humledrottningen på min del av Södertörn.

Eller var det kanske samma humla, fast på en annan plats?

Idag kom vårens första humla på besök!

 

In genom ett fönster på glänt - på sjunde våningen!

Måste säga att det var starkt jobbat, av vad som förmodligen var en övervintrad humledrottning som nu sökte efter en boplats att lägga sina ägg i. 

Men min lägenhet föll henne som tur var inte i smaken. Hon tvärvände, flög in under fönstret och lyckades - innan jag hann fram och öppna fönstret på vid gavel åt henne - lirka sig ut genom öppningen. 

Humlor är både smartare och smidigare än getingar på det viset - de har koll på vägen ut.

En geting hade haft svårigheter att finna vägen ut, om jag så hade slagit upp fönstret på vid gavel. De kan vara rätt obstinata på det sättet, getingar.

Egentligen så bör man rapportera humledrottningar till forskarna vid Centrum för miljö- och klimavetenskap vid Lunds Universitet. 

Jag övervägde att göra det, men det visade sig bli för tekniskt komplicerat för mitt gamla datorskrälle. 

Så den första humlan för säsongen på min del av Södertörn förblev orapporterad och kunde lugnt fortsätta sitt sökande efter en lämplig boplats. Eller efter vårblommor med mycket pollen och nektar. 

Jag tackar för ett kort men charmerande besök och önskar henne lycka till med sitt viktiga värv.

Mitt i oxveckorna

Nu är vi mitt inne i oxveckorna och livet snurrar på som om man vore en hamster i ett hamsterhjul. 

Här skulle det egentligen ha varit en bild på en hamster som sprang i ett hjul, men jag kunde inte hitta någon riktigt bra bild så här är istället en bild på ett par oxar i tjänst.

Det heter ju faktiskt oxveckor.

Det har varit en arbetshelg. Jag har suttit i helgen och förberett statusprotokollmallarna för februariprotokollen som vi ska göra under början av mars.

Faktiskt skönast när man kan göra det en helg. Jag blir inte störd och avbruten hela tiden för att någon vill att jag skriva lite text här, eller en sida content om si eller så, utan kan koncentrera mig 100 %-igt på att rensa och förbereda protollmallarna.