En sorgligt bedräglig solglimt

I morse bjöd solen på lite falsk marknadsföring. En soluppgång som gav metallfasaderna nere i industriområdet ett rosa skimmer - och hoppet om att det äntligen skulle bli en solig dag. Tyvärr varade det inte mer än kanske fem, tio minuter innan varje kvardröjande rosa glöd i industrifasaderna hade tonat bort och söndagen var lika grå som de flesta dagar i november och december har varit. 

En glipa mellan horisonten och molntäcket kan väcka hopp i en handvändning.
Och släcka det lika fort.

Man kan bli gråögd för mindre.

Jag hade glatt mig åt de nya fönstren

Och till en början så verkade allt perfekt. Men redan första dagen så upptäckte jag att en av linorna inne i det ena fönstret i vardagsrummet var av, vilket gör det svårt att vrida persiennen "jämnt" i fråga om optimal solavvisande vinkel ända uppifrån och ned i fönstret.

Detta problem anmäldes till de som jobbade med fönstren.
TVÅ gånger.

Jag har inte ens fått en bekräftelse på att min felanmälan har mottagits.
Än mindre någonting om att problemet ska åtgärdas och i så fall när.

Sedan började persiennen i det ena köksfönstret också att krångla. Ingenting verkar vara av, åtminstone inte synligt, men det blev allt svårare och svårare att vrida om den och tillslut så rör den sig bara några millimeter åt endera håll.

Nästa sak jag märkte var att blev konstiga skuggor i fönsterglaset i ett annat köksfönster om nätterna, från gatubelysningen och från passerande trafik nere vid vägen, bussterminalen, stationsområdet och industriområdet på andra sidan järnvägen. 

Det visade sig att det var imma mellan glasrutorna. Senare så visade flera andra fönster upp motsvarande problem, om än inte lika tydligt eller lika omfattande. 

Jag antog att det var hösten och väderleken, med kvällsdimmor och morgondimmor, och att problemen skulle rätta till sig när värmen inne i lägenheten väl slogs på för vintern. Eller att problemen skulle försvinna när vi fick fönstren tvättade efter fasadrenoveringen.

Årstiderna har rullat vidare, från höstfukt till vinterkyla, värmen har slagits på inne i lägenheterna och fönstren har blivit professionellt putsade. Problem med imman kvarstår dock. Fast i denna kyla så har de omvandlats till frostrosor.

Nej, jag har inte försökt öppna fönstren själv och försökt putsa bort imman.

Detta av flera skäl, såsom t.ex.:

• Att det är nu vinter, med flera minusgrader.
  Det är med andra ord inte bästa tänkbara tillfälle att öppna fönster och tvätta dem.
  Vare sig för fönstren - eller för mina vintertorra, nariga händer.
• Om en professionell fönsterputsare inte har lyckats få bort imman, vilka chanser skulle då jag ha att få bort den?
• Jag vill att imman/frostrosorna ska finnas synliga vid besiktningen av fönstren i nästa vecka.
  Om de är fullt synliga så kan jag visa på problemet och de kan dokumentera det med bildbevis, fönster för fönster, istället för ett vagt "här brukar det bildas imma". Mycket tydligare.

Fönstren är treglasfönster, öppningsbart mellan de rutor där persiennerna sitter, och jag är osäker på om imman sitter i det öppningsbara utrymmet eller om den finns i utrymmet mellan de förslutna fönsterglasen. Detta då fönstren levererades i stora partier för hela fastigheten och stod oskyddade mot vädrets makter ute på gräsmattan framför porten under sommaren och den tidiga hösten. 

Det regnade en hel del under denna period. Så det kan vara tänkbart att väta lyckades tränga sig in i den förslutna delen av fönstren - vilket i så fall kan förklara varför fönsterputsarna inte lyckades få bort imman.

Detta skulle också göra det omöjligt för mig att åtgärda problemet.

Sedan vet jag inte heller hur pass bra fönstren mådde av att täckas över med något slags plastfilm eller tunn, halvtransparant byggplats i mer än en månad medan man kan sprutade på fasadputsen. Jag tror inte att jag såg några tecken på imman innan dess.

Så, var det alla problem?

Inte alls.

Vi fick även balkongen inglasad - och även där så uppstod det givetvis problem.
Man hade lämnat fönsterpartierna i vidöppet läge när arbetet avslutades och jag hade stora problem med att stänga fönsterpartiet.

Ah, det var en underdrift.
Jag lyckades aldrig stänga det helt.

Att stänga glidfönstren var enkelt, det var vädringsfönstret (som också låste hela fönsterpartiet) som var problemet. När det blev kallare och kallare och hösten började gå mot vinter och man bara ville stänga igen helt mot kölden och regnet och snön så blev det allt mer frustrerande.

Slutligen så var det elektrikerna som skulle installera den nya balkongbelysningen, som också ingick i fasadrenoveringen som kom till min undsättning. Ofrivilligt. Det öppna fönstret var nämligen i vägen för dem just där de behövde arbeta med elinstallationen. De figurerade ut hur man skulle göra medan jag vände ryggen till för att hämta bruksanvisningen som vi hade fått (som dock inte innehöll någonting om hur man skulle stänga fönstret, bara hur man skulle öppna det). När jag en minut senare återvände med den vid det laget meningslösa bruksanvisningen så var problemet just löst.

Och tur var det, för bara några dagar senare blev det en snöstorm över Södertörn som lämnade mer än tre decimeter djupa snödrivor att försöka ta sig fram genom.

Så - räddad i sista sekunden!

Det allra senaste problemet är att balkongdörren har börjat kärva. Den gnisslar och gnäller när jag försöker öppna den och att persiennen ibland slår mot fönsterrutorna när dörren kärvar som mest och öppnas knyck för knyck. Jag vet inte om dörren har satt sig, om den hänger snett på gångjärnen eller vad. 

Jag vet inte.

Och varför just min lägenhet?
Fick jag alla fönster (+ en dörr) med "barnsjukdomar" - eller vad?

Det blir besiktning nästa vecka.

Jag kommer att finnas på plats den dagen.
För "Houston, we have a problem"

(även om det tydligen, i original, var "Houston, we've had a problem")

Hur som helst, gissa om det är problem - och det kommer att bli betydligt enklare att förklara och förevisa än att försöka skriva lappar och tejpa upp runt om i lägenheten.

Det stormar på Twitter i höst

Twitter är den plattform som passar mig bäst bland sociala medier, kanske speciellt eftersom jag är en utpräglad ord person.

Jag har tillbringat tio år med att bygga upp ett twitter-flöde som är stimulerande, roande, intressant, lärorikt och engagerande för mig.
Och där jag förhoppningsvis, i någon mån, har kunnat bidra med någonting motsvarande. 

Tio år.
Det är mycket tid, mycket arbete, mycket planering, mycket testande och experimenterande - vad funkar? Vad funkar inte? Vad lockar besökare och vad är ointressant för dem?

Och mycket, mycket eftertanke om hur jag vill utveckla mitt twitter-flöde och vart jag vill nå. 

Sådant som var viktigt för mig var t.ex. att:

• Finna rätt personer att följa och interagera med. 
• Bli mer delaktig i de cirklar som intresserar mig (vilket främst är skrivande, läsande, böcker, romance, historisk romance, etc)
• Ta del av vad som händer och sker inom dessa cirklar

Sedan började det dra ihop sig när Elon Musk lade ett bud på Twitter.

Ramaskrin från alla håll.

Efter många turer så köpte han plattformen - och började omedelbart vända upp och ned på plattformen.

Det mesta av detta har redan vädrats i media och behöver inte ventileras här igen, utan istället berätta lite om hur stämningen inne på plattformen är bland personerna i mitt twitter-flöde är.

Det finns en stor oro för att alla som inte betalar för att få det omtalade blåa bock-märket systematiskt kommer tryckas nedåt i vad som visas i flödena kommer att tystas på Twitter (genom att vi systematiskt skjutsas längst ned i flödena). Det där med det blåa bock-märket är, om jag har förstått det rätt bortdraget för närvarande.

För att våra upparbetade twitter-flöden (som för många författares främsta kommunikationskanal med sina läsare och även med andra författare och med t.ex. också förläggare och agenter) ska rivas upp och att tätt sammansvetsade communitys där man har kunnat ställa en fråga och många gånger fått hjälp av någon ska skingras.

För att Elon Musk har sparkat för många från Twitter (eller att andra har valt att säga upp sig) att nyckelkompetensen har förlorats och att Twitter kan komma att krascha.

Att han genom att släppa in många av de höger-republikaner som portats i spåren av stormningen av Capitolium öppnar upp för högljudda sexistiska och rasistiska åsikter att uttrycka sig hur de vill, mot vem de vill. Samt att mer och mer extrema åsikter kommer att dyka upp i ens flöde och överskugga de personer som man verkligen vill följa - och som man aktivt följer. 

Stämningen i mitt flöde varierar, från dag till dag.

Ena dagen så kan det vara: "Nu är det nog, nu drar jag till Instagram", medan andra är "Jag går minsann ingenstans".

Nästa dag det kanske: "Gud så krångligt Mastodon är!" medan andra "Det blir bara värre och värre".

Och den tredje dag är kanske: "Om man skulle stanna? Det blir kanske inte värre?" och andra är "Allt annat verkar ändå för krångligt".

Om man ska skapa en bild så får ni tänka er att en rovfågel har landat vid fågelmataren och uppståndelsen är stor bland sparvarna. Flyktbehovet ställs mot behovet av att äta och få i sig nödvändiga kalorier för att överleva. Eller överlevnadsinstinkten mot fågelmaten, helt enkelt. 

Jag tänker inte lämna Twitter.
Såvida plattformen inte skulle råka möta samma slut som Titanic. 

Men det är å andra sidan inte helt otänkbart. Skutan har en ny kapten, och han verkar inte ha en susning om vad han ska göra eller hur han ska styra - eller också så letar han efter nästa isberg att köra på. 

Och många i besättningen, med erfarenheterna och nyckelkompetenserna, har redan lämnat skeppet.

Själv har jag ägnat den senaste veckan åt att försöka återuppliva mitt halvslumrande gamla Instagram-konto och börja bygga upp en fungerande plattform där. 

Inte för att det någonsin skulle kunna ersätta Twitter.
Men för att ha en "livbåt" i händelse av. 

Ifall Twitter skulle gå i kvav.

Kreativiteten blommar men läget är strömlöst

Ni vet hur det är. Ibland kan man inte skriva eftersom kreativiteten står på noll. Man saknar energin. Orken. Lusten. Hågen. Man har ingenting att säga. 

Kanske framförallt eftersom ens personer inte är hågade att prata med en. 

Under de sista månaderna av 2021 så började dock saker på att röra på sig. Sakta, sakta, ungefär som ett rostigt gammalt maskineri lite knirrande och motspänstigt drar igång efter att ha stått oanvänt i månader.

Jag började på att skapa ny strukturer som gjorde att spretande trådar, osammanhängande fragment och oförenliga idéer plötsligt bildade en begriplig helhet med såväl sammanhang som potential att bli någonting alldeles extra.

Jag var på gång (och mina personer pratade formligen i munnen på varandra för att bli först med att berätta sina historier för mig). Och jag skrev så fingrarna dansade över tangentbordet - och det var helt sagolikt!

Som om dammluckorna hade öppnats och kreativiteten bara flödade.

Så kom nyårsaftons morgon.

Datorn fungerar förhoppningsvis fortfarande.

Men strömkabeln är stendöd.

Jag har testat den i en annan dator, där den i nödfall också har fungerat till husbehov. Ingen strömming.

Och, nej, det går givetvis inte att använda den andra datorns strömkabel till min gamla dator. Om nu någon skulle tro att skulle kunna vara så enkelt och smidigt. Själva kontakten är kortare och sedan blir fästet för tjockt, för tidigt. Om jag nu lyckas göra den bilden begriplig.

Ibland kliar det i fingrarna efter att få skriva. Men tills jag har fått tag på rätt sorts strömkabel till det gamla datorskrället så får jag försöka komma ihåg vad min personer vill få fram och hur historierna hade börjat utveckla sig.

Frustrationen.

Landade i vattnet – med hissen!

Med en hiss? Ja, det stämmer. En kväll tidigare i veckan, när jag kom hem med pendeltåget, så landade jag i vattnet med hissen.

Jag borde kanske ha blivit varnad när jag hörde ett märkligt, gurglande, porlande ljud som påminde lite om en tvättmaskin när jag tryckte upp hissen. Men jag tillskrev det ett av pendeltågen som just var på väg in till perrongen och ett snabbtåg som just dundrade förbi.

Jag borde kanske ha blivit misstänksam när jag såg hur blött och skitigt golvet i hissen var. Men man tyvärr rätt van vid sunkiga golv i hissarna vid stationerna.

Och det luktade åtminstone inte som om någon hade kissat på det.

Så jag klev in, noga med var jag satte fötterna, och tryckte för nedfärd till gångtunneln under spåren.

PLASK!!!

Där fick det gurglande, porlande ljudet och det blöta, kladdiga och skitiga golvet sin förklaring.

Botten av hisstrumman var vattenfylld.

Inte så mycket att det strömmade in i hissen – inte nu längre, men det hade tydligen gjort det tidigare. Det blöta, soggiga golvet var ett bevis för det.

Men fullt tillräckligt för att botten av hisskorgen skulle landa i vattnet med ett rejält plask.

 

När hissdörrarna öppnades så kunde jag i glipan mellan hisskorgen och golvet i entréhallen se vattnet plaska fram och tillbaka mellan hisstrummans väggar.

Hissen har kablar som hänger i en båge som kommer ned före hissen – man kan se det genom glasdörrarna – och dessa hade nu hamnat i vattnet.

El och vatten är, som alla – speciellt en gammal säkerhetsmänniska – vet, ingen bra kombination.

Jag har inte kommit så snabbt ut ur en hiss sedan jag var barn.

Också stengolvet i entrén till stationens trapphus var blött och geggigt. Det samma gällde asfalten i gångtunneln.

Vid gångtunnelns mynning så kunde jag se varför hisstrumman hade vattenfyllts så till den grad.

Ett omfattande slagregn måste ha dragit fram över min del av Södertörn strax innan jag kom hem. 

Eftersom marknivån kring pendeltågsstationen bara är marginellt lägre än spårnivån så leder en ganska brant backe ned till gångtunneln. Backen är i sin tur omgiven av en brant slänt med en plantering av tallar. Regnvattnet hade svept med sig barr, kottar, jord och grus från planteringen och nedför backen. Där hade allt detta satt igen gallret över en kulvert som ska leda bort regn- och smältvatten – förmodligen var även avloppen från kulverten också igensatta.

Vattnet hade ingen annanstans att ta vägen utan hade fortsatt in i tunneln, in genom dörrarna till stationen och ned i hisstrumman.

El och vatten är, som sagt, ingen bra kombination.

Så. Vad skulle jag göra?

Åka upp till biljetthallen och säga till spärrvakten?

I den hissen?

Nej tack!

Gå uppför och nedför trapporna – med gikt och en shoppingvagn – för att säga till om att hissen nu utgjorde en livsfara för intet ont anandes passagerare?

Tack, men nej tack.

Jag skulle gå hem och ringa SLs kundtjänst.

Sagt och gjort, det var vad jag gjorde.

Jag hade tur, tyckte jag, det var bara åtta samtal före mig. Det här skulle gå fort.

Det var åtta samtal före i närmare en kvart. Sedan var det sju samtal före nästan lika länge. Samtal sex, fem och fyra… 

Tog också sin tid.

Det tog åtminstone någonstans runt fyrtio till femtio minuter att komma fram.

Ingen annan hade itts anmäla faran som hissen utgjorde.

Ingen.

Så det är allt en förbannad tur att jag är en uthållig, ihärdig, tjurskalligt envis gammal säkerhetsmänniska som på grund av gikten har ett stort intresse av en säker och fungerande hiss.

Att landa i vatten med hissen var en upplevelse som jag inte vill vara med om igen. 

El och vatten... 

Brr!!!

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)

Tröstlöshetens telefonkö

Din plats i kön är: 113.

Din plats i kön är: 108.

Din plats i kön är: 103.

När jag började så var det över 250.

Känns som en halv evighet sedan.

Fast det rör ju på sig i alla fall, även om det kryper fram.

Din plats i kön är: 87.

Titta – tvåsiffrigt!

Ironin är att det här är andra gången som jag sitter i den här kön. Förra gången kom jag fram på inte allt för lång tid, men när samtalet sedan skulle kopplas vidare till en annan avdelning så bröts det eftersom avdelningen för tillfället var hårt belastad och inte kunde ta mitt samtal.

Din plats i kön är: 61.

Bara att börja om, alltså.

”Vi uppskattar att du väntar”

Jag önskar att jag kunde säga det samma.

Men jag uppskattar inte väntan överhövan.

Din plats i kön är: 52.

Allt hade kunnat vara över för ungefär en timme sedan, hade samtalet bara inte brutits.

Din plats i kön är: 45.

”Vi hoppas att vi kan besvara ditt samtal snart”

Din plats i kön är: 28.

Din plats i kön är: 18.

Din plats i kön är: 5.

Din plats i kön är: 2.

Det är över.

Lättnad. Frustration. Uppgivenhet.

Ännu en timme eller två av mitt liv, förlorad i en telefonkö.

 

Är november i år värre än vanligt?

Eller är det en effekt av Covid-19 och Coronatider?

Ökad smittspridning.

Antal personer i intensivvård.

Antal dödsfall.

Oro för smittspridningen när man är tvungen att ge sig ut.

Särskilt som man är omgiven, t.ex. i kollektivtrafiken, av ärthjärnor som inte håller avstånd.

Oro för att bli smittad.

Oro för att släkt och vänner skulle smittas.

Oro för ekonomin.

Vad måste man välja bort eller skjuta upp denna månad för att klara räkningarna vid månadsskiftet?

Vad måste jag välja bort nästa månad?

Hur som helst, november 2020 känns onekligen monumentalt tröstlös.

Torftig. Grå. Med få, om inga ljusglimtar.

Man får ta vara på de få ljusglimtar som finns.

Som de allra sista kvarvarande löven på träden.

Som de allra sista löven med lite kvardröjande färg på marken.

Som tur är, så är november snart till ända.

Ibland sträcker jag mig efter fjärrkontrollen

 Sedan kommer jag på att fjärrkontrollen är undanlagd. 

Att tvn, det gamla bojsänket till tjocktv - den analoga antikviteten som ändå höll på att ge upp andan, man som jag hade hoppats skulle hålla ut tills jag fick råd att köpa en ny (eller bättre begagnad) tv - nu är avstängd och står där som en tyst påminnelse om ett av vår tids största mediala svek.

Att vissa bolag inte har något som helst sinne för timing.

Tack för det, Com Hem.

Tack för att ni tog tvn och nyhetsflödet och presskonferenserna om coronapandemin - och också vissa bra program på de två kanaler som min stackars antika, analoga tv fortfarande lyckades få in - ifrån mig.

Dålig timing, Com Hem.

Maximalt dålig timing.

Och maximalt dålig fingertoppskänsla när det gäller att motsvara kundernas behov i kristider.

Men över till den ironiska tvisten.

Hyresvärden har nämligen dragit in fiber från en konkurrent i fastigheten.

Ett alternativ som är betydligt billigare (och den enda anledningen till att jag inte hade bytt var att tvn var en antikvitet och att jag inte ville riskera att få in de få kanaler som jag trots allt ändå fick in).

Men nu togs också de ifrån mig, mitt under en pågående pandemi.

Så ni ska nog inte räkna med att få mig tillbaka, även om jag en dag har möjlighet att skaffa mig en digital tv.

Ni har nog bränt era skepp.

Riktigt rejält.

Man ska nämligen inte överskatta kundlojaliteten heller.

Blir vi förbannade, så drar vi.

Ni kanske borde ha tänkt på det, Com Hem.

Här i kvarteret gick det livat till i natt

Milt sagt. Jag satt i läsfåtöljen och läste i går kväll och någon gång efter halv elva så slets jag ur 1800-talets engelska landsbygd och landade i min egen tid, i min problemtyngda förort av en smäll som fick fönsterrutorna att skallra.

Med tanke på att den senaste gången jag hörde en så kraftig smäll var här om året, när blixten slog ned nere vid stationsområdet (jag såg den, den var definitivt hitom stationen) och slog ut skyltsystemen, så var det kanske logiskt att det första jag gjorde sedan jag lyckats kämpa mig upp ur den ganska låga fåtöljen var att kasta mig över datorn och dra ur alla sladdar och stängde av strömtillförseln.

Speciellt med tanke på att vädret hade varit rätt oroligt under kvällen, med mörka moln och flera häftiga regnväder. Åska, var alltså inte helt otänkbart.

Först efter det att jag hade tryggat datorn tittade jag ut genom fönstret, men jag kunde inte se någonting. Vare sig något åskväder, eller någonting annat.

Så jag återvände till min fåtölj och min bok och lät mig uppslukas av en härlig och romantisk historia.


Lite senare, när jag läst ut kapitlet, höll på att gäspa käken ur led och började tycka att det nog var tid att gå och lägga mig så skulle jag först bara stänga fönstret. Då blev jag något förvånad över att finna att området kryllade av poliser och ambulanser - jag tror att det var minst en brandbil också, den var skymd av träd, men det var någonting stort - både nere vid bussterminalen och på vändplanen i kvarteret.

Området kring ett hus i grannkvarteret var dessutom avspärrat med polisband runt om.

Någonting hade uppenbarligen hänt, men i mörkret så kunde jag inte se någonting.
Och fokus verkade ligga på andra sidan om huset, i alla fall om jag skulle utgå ifrån var de flesta utryckningsfordon var placerade.

Jag höll mig vaken ännu ett tag, även om jag regelbundet gäspade käken halvt ur led. Något hade hänt - och jag hade ingen aning om vad mer som eventuellt kunde hända. Men slutligen vann sömnen. Jag knöt mig.


När jag vaknade i morse var avspärrningarna kvar. Liksom en polisbil på vändplanen.

När jag hade varit i badrummet och också gjort i ordning min frukostmacka (frukost 1.0) så stod det två polisbilar nere på vändplanen och avspärrningarna hade tagits bort.

Jag kunde fortfarande inte se någonting - fast vad det än var som hade hänt, så kunde det ju för all del ha hänt på andra sidan om fastigheten.

Jag kollade nyheterna och fann att någonting hade sprängts, eller exploderat, på en av balkongerna i området.

Enligt SVT Nyheter så sade presstalespersonen vid Polisregion Stockholm:
"När vi kom dit kunde vi se att det fanns skador på en balkong, i första hand på balkongräcket".

Vad som orsakade explosionen var oklart, men ingen människa hade tydligen skadats.

Så går det alltså till i vår allt annat än lugna, tysta och fridfulla förort på Södertörn.

När jag öppnar fönstret och lutar mig en aning ut så ser jag balkongen ifråga. Det är ingen vacker syn.

Den ligger också mindre än hundra meter bort så nu förstår jag verkligen varför smällen var så kraftig.


Nu är det snart dags för frukost 2.0.



Uppdatering, 08.25
Nu är två polisbilar på plats igen. Liksom nya, men mindre avspärrningar.

Dansk skit och dubbelmoral

Den här syrligheten, och kängan som följer med den, den är riktad mot Danmark och ett jäkligt puckat besluts som har fattats där.

Orenat avloppsvatten skulle släppas rakt ut i Öresund

På grund av förarbeten för att bygga nya bostäder i Nordhavn i Köpenhamn så planerar man att släppa ut 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten i Öresund under den tid (fem dygn) som det ordinarie avfallsröret är otillgängligt.

Läs mera om den här "skiten" på SVT Nyheter.

• 290 000 kubikmeter motsvarar förövrigt uppemot 200 fyllda simbassänger.
   
• Beslutet kan också utgöra ett brott mot Esbokonventionen, då man från dansk sida inte hade meddelat svenska myndigheter om det planerade utsläppet i god tid.

Kritik mot utsläpp av orenat avloppsvatten, från ömse sidor sundet

Planerna att släppa ut orenat kloakvatten i Öresund har väckt vrede på ömse sidor om sundet - hos såväl danska som svenska politiker, myndigheter, organisationer och experter. 

Utöver den allmänna äckligheten och otrevligheter som att avföring kan spolas upp vid badstränder så har bland annat den Danmarks naturskyddsförening också varnat för ökad algblomning.

Det har också riktats kritik mot att svenska myndigheter inte hade meddelats i tid.

Kritik har också riktats mot valet av tidpunkt. Just så här års så ökar ett sådant här utsläpp både risken för kraftigare algblomning som den för att badande på såväl danska som svenska stränder riskerar att utsätts för orenat kloakvatten.

Risken med coronavirus i avloppsvatten

Men speciellt upprörande är det att man i dessa Coronatider har uppmätt spår av coronavirus i orenat avloppsvatten i flera olika reningsverk - förmodligen även i danska reningsverk.

Och nu vill danskarna  dumpa sin skit (inklusive coronavirus) i Öresund.


Frågan om dansk skit och dubbelmoral är något av en vattendelare vid Öresund.

• Först så är ni på danskt håll kritiska till våra svenska rutiner kring coronavirus och smittspridning under den pågående pandemin och rädda för hur det skall påverka er.
   
• Och sedan så vill ni dumpa 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten, som kan innehålla coronavirus, rakt ut i Öresund?

Hm...

Ibland, alltså...

Kära Danmark - kära danskar - ni har möjligtvis inte huvudet under armen och bär omkring på det?


Ni kan, oavsett vad ni tror, inte både äta kakan och ha den kvar.
Och om ni äter kakan, så kommer den så småningom ut i avloppsvattnet.

Torsdagen som gick åt helvete

Gårdagen skulle man, i sin helhet, kunna arkivera i runda arkivet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men jag orkar inte.

Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:

• Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.
  
  Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).
  
  "Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
  Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.
  
  Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.
  
  Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.
  
  Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.
  
  Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...
  
  "Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"
  
  (Otacksamma fotjävel!)
  
  Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.
  
  Då...
  
  "Det är rätt kallt här nere!"
  
  Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.
  
  Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.
  
   
• Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.
  
  Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).
  
  Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.
  
  Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.
  
   
• Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.
  
  Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
  Som om jag var fel person, på fel plats.
  Vid fel tidpunkt.
  
  Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.
  
  Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
  Och helt fel.
  
  Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.
  
  Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.
  
   
• Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.

Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.

Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?

Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre. 

För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.

Dagens syrlighet

Dagens syrlighet är faktiskt inte en syrlighet i Coronatider, utan en beträffande miljö- och klimatfrågor och vissa människors milt sagt märkliga prioriteringar i dessa frågor när det börjar hota deras egen bekvämlighet.

Tanken väcktes när jag såg och läste ett par inslag på SVT om att Falsterbonäset hotas om havsnivån höjs och åsikterna om skyddsmurar för att skydda bebyggelsen och de boendes trygghet går isär.

Speciellt klippet som visar hur vattnet skulle svepa in och snöra av Falsterbonäset från fastlandet vid en höjning av havsnivån är verkligt fascinerande. Det visar tydligt hur utsatta låglänta kustområden, samt bebyggelsen och de som är bosatta där, är när havsnivån höjs som följd av klimatförändringar och global uppvärmning.

• Inslag om hur stora delar av Falsterbonäset riskerar att hamna under vatten om havsnivån stiger med två meter

I Falsterbonäsets fall så skulle näset vid en höjning av havsnivån med två meter upphöra att vara ett näs och bli en ögrupp när stora delar av näsets västliga delar helt försvinner under havsytan och dess mer höglänta delar bildar små öar.

En översvämning skulle också snöra av den enda vägen till fastlandet, vilket skulle innebära att ingen kan lämna halvön och att räddningsfordon inte heller kan ta sig ut till nödställda.

Till de områden som skulle försvinna, hör delar av bebyggelsen i Falsterbo och Skanör. Såvida de inte skyddas av skyddsvallar eller skyddsmurar.

Och en sådan mur är nu på gång, man väntar på ett avgörande från Mark-och miljödomstolen.

Bra, eller hur?

Åsikterna om detta går dock isär bland de boende.

• Inslag om åsikterna kring skyddsmuren

I det andra inslaget så har vi bland annat det äldre paret som beklagar sig över att muren var märkligt placerad och att deras utsikt skulle bli förstörd. 

Jag satt faktiskt här - i mitt vardagsrum på sjunde våningen, högt över en stigande havsnivå, i ett hus byggt på mark som har varit över vattenytan åtminstone sedan bronsåldern - och undrade vad de skulle säga när havsvågorna rullar in över deras trädgård, huset förstörs av fuktskador och de vadar till knäna i vatten i köket och vardagsrummet.

”Men vi räddade i alla fall utsikten!”

Sedan har vi ordförande i Falsterbo golfklubb, som menade att det vore katastrof om golfklubbarna översvämmades permanent och de inte kunde spela golf längre.

Um?

Nej.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte vissa personers prioriteringar.

• Att ens hem översvämmas och förstörs?
• Att man blir avskuren från fastlandet och måste undsättas med båt eller helikopter?
• Att människor kommer till skada eller omkommer i översvämningar?

Det är vad jag kallar katastrof.

Att inte kunna spela golf på grund av att en låglänt golfklubb har blivit översvämmad?

Bah!

Månadens räkning från ComHem väcker frågor

Ironiskt nog så kom månadens räkning från ComHem idag.

Litet uppgivet tittade jag på posten för TV och undrade vad tusan jag betalar så mycket för, när de stänger ned en av de få kanaler som min nära nog antika gamla tjockTV faktiskt fick in.

Jag är förmodligen inte ensam, för i natt släckte ComHem ned TV4 för 1,6 miljoner hushåll. Bakgrunden är en konflikt mellan ComHem och TV4.

Jag är inte särskilt insatt i alla turer i konflikten mellan å ena sidan Telia och TV4 och å den andra Tele2 och ComHem, men jag är inte särskilt imponerad av en internet- och TV-leverantör som släcker ned en kanal för alla sina kunder, utan förvarning, som ett förhandlingsargument. Som jag ser det, så har ComHem svikit sina åtaganden gentemot de kunder som hade valt ett utbud där TV4 ingick

Jag har tydligen fått National Geographic som ersättningskanal, istället för TV4. Jag har absolut ingenting emot National Geographic, jag hade gärna fått in den kanalen också.

Men för ögonblicket så undrar om jag kanske bör överväga huruvida jag skall hålla fast vid ComHem som TV- och internetleverantör.

Efter den här dagen

så är jag nu en varm och övertygad anhängare av uppvärmda trottoarer och gångvägar som ett led i att bekämpa halk- och fallolyckor med benbrott och andra skador som följd. Snacka om att man kände sig som en ledbruten Bambi på hal is när man skulle ta sig till och från pendeltåget.

Vinter i Sverige.
En förrädisk historia.

Det blev blidväder. Vintermagin är bruten.

Jag hann knappt ens skriva det förra inlägget här på bloggen, om en vintervit värld och vintermagi och det perfekta julvädret, innan vädret slog om och det blev blidväder. Tö.

Nå, snön ligger väl alltjämt kvar på marken. Även om den har förlorat allt av sin pudriga lätthet. Men i träden är den fullständigt borta, inte ens på de grövsta ekgrenar finns det några spår av den. All den magiska, lekfulla charmen som den vintervita världen erbjöd är borta. Det enda som återstår är mörka, kala träd.

Just nu har jag inga positiva saker att säga om tö fyra dagar före jul.

Faktum är att det jag just nu har att säga om tö, det lämpar sig inte direkt för tryck.

Mer fästa vid mig, än jag vid dem

Har ni undrat varför det har varit så tyst här på bloggen på sistone? Det beror på att min tillvaro har kretsat runt en annan aspekt av mitt liv och och att bloggen har fått stå tillbaka, i brist på tid och ork och engagemang medan jag kämpat med att få livet att fungera som det skall och så som jag vill att det skall fungera.

Det började i alla fall rätt oskyldigt, i mitten av november, med att en gammal lagning poppade ur en tand. Jag gjorde inte ens någonting krävande den gången, inget hårt knäckebröd eller tunnbröd eller någonting sånt. Jag åt en alldeles normal frukost, med en råglimpeskiva med en skiva seranoskinka, när jag plötsligt hade någonting hårt i munnen.

Låt vara, jag var inne på ett litet segare parti av seranoskinkan där det krävdes litet mer tuggande och bisslande än vanligt men det fanns inga hårda korn i brödet eller någonting sådant. Och hur som helst det borde inte ha gjort någon så omfattande skada, skulle man kunna tycka.

Hela sidan av tanden var öppen, det kunde jag känna med tungan, men utöver litet ilande i tanden så gjorde det inte särskilt ont. Så jag inväntade en sedan länge bokad tandläkartid ett par dagar senare, en tandläkartid som egentligen skulle ha handlat om en annan tand.


Nästa kapitel i berättelsen om tanduslingen går ut på att tandläkaren bekräftade mina misstankar om att det inte var särskilt troligt att en ny lagning skulle få ordentligt fäste med tanke på den utpoppade lagningens storlek och omfattningen på skadan. Tanden skulle behövas dra ut.

Kostsamt och smärtsamt, för såväl mig som plånboken.

Jag såg för mig hur även 2019 års bokbudget blev torpederad av tandläkarräkningar.

Det fanns dock olika nivåer på smärtan (för plånbokens del, i alla fall). Steg ett var om tanden snällt behagade poppa ut med hjälp av vickande och dragande. Det hade varit hanterbart. För min plånbok, alltså. Själ hade jag vackert fått härda ut.

Tror ni tanduslingen var samarbetsvillig?

Hell, no!


Det slutade med att tanden sprack och att tandläkaren fick ut kronan, medan rötterna satt där de satt. Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Uppåt.

För steg två innebar att tandläkaren måste dela rötterna och försöka dra ut dem en åt gången, separat. Tyvärr hade krona och rötter separerat så djupt ned att hon inte fick ordentligt grepp med tanke på hur förbålt hårt de satt.

Tick, tick, tick, tickade prislappen iväg. Återigen uppåt. Steg tre innebar att tandläkaren skulle behöva öppna en del av käkbenet, under sterila former, för att få bättre utrymme för att kunna lossa dem. En tid bokades in till den tjugoåttonde november och under mellantiden såg jag till att ordna med finansieringen.

Men den här tanduslingen är som en följetong, med sina dramatiska höjdpunkter. Är ni redo för nästa?

Redo eller ej, här kommer det:

Jag fick bedövning nog för att sänka en elefant. Tandläkaren kämpade hårt med rötterna, eller snarare den ena roten, men rötterna visade sig vara långt mer fästa vid mig än vad jag  var vid dem. Jag var vid det här laget mest benägen att vinka farväl åt dem. Men de visade sig lida av svårartad separationsångest och klamrade sig fast för allt vad de var värda.

Efter drygt en och en halv timmes hårt gruvarbete så hade tandläkaren bara fått ut ett par bitar av den ena roten. Resten satt som hälleberget. Vid det laget var det bara att inse att här krävdes det mer än en vanlig tandläkare kunde åstadkomma.

Fortsättning följer. Typ.


Jag är nu hopsydd i käken, med ca en och halv motspänstig tandrot i behåll. Jag har ont, jag är rejält svullen (jag ser nästan ut som dement hamster, som bara har fyllt den ena kindpåsen). Jag har blödande skavsår i mungipan och på underläppen (de går upp när jag rör läpparna - försök själva äta eller dricka någonting utan att röra på läpparna, det går inte) och ca 37,7 i temp.

Jag har också, när alvedonen börjar mista sin verkan men innan jag kan ta nästa dos, ett fokusspann på ca 10 – 15 minuter åt gången innan jag börjar driva omkring i lägenheten som en osalig ande.

Så jag har, kanske föga förvånande, sjukanmält mig i dag.

Hoppas att ni har det bättre.


Ja, nu vet ni varför det har varit rätt så tyst här på bloggen på sista tiden. Fokus har funnits någon annanstans, där det bättre behövdes, och det lilla som blev över räckte som inte till att formulera tankarna till några vettiga blogginlägg.

Den här klassiska bilden får illustrera hur jag känner mig.

Vägen hem - när det är pendelkaos

I går eftermiddag och kväll var det pendelkaos på grund av ett signalfel vid Årstaberg som stoppade all pendeltågstrafik. Det märktes överallt i kollektivtrafiken i Stockholm vid rusningstid i går kväll.

För min del så var jag hemma efter en och en halv timmes extra restid. Under mina kringgående manövrar för att ta mig hem, i brist på fungerande pendeltåg, tog jag vägen över Gullmarsplan. Där kan jag byta från tunnelbana till en direktbuss som går till min förort, om än inte till min del av sagda förort.

Där blev jag nästan omkullsprungen av en klumpedunsa på tunnelbaneperrongen och sedan av två klumpedunsar uppe vid Gullmarsplans bussterminal innan jag kom med den tredje direktbussen som gick till min förort. De båda första var inte att tänka på, de var så fullsatta att de bågnade.

Och åtminstone den siste klumpedunsen var med ombord.

Vart den förste knölfödan tog vägen, det vet jag inte. Han puttade nästan omkull mig närmare den andra änden av bussterminalen medan han sprintade bortåt. Kanske skulle han med en helt annan buss och jag struntar i vilket.

Klumpedunsan bad åtminstone om ursäkt, flera gånger.
Det är tydligen under klumpedunsars värdighet.


När vi nådde min förort så fick jag kliva av uppe i villa- och radhusområdena och byta till en av områdets båda lokalbussar som går ned till stationsområdet, där jag bor. Direktbussarna går olyckligtvis inte ända till stationen, utan har sin ändhållplats längst ned i södra delen av förorten och det skulle bli en väldigt lång promenad hem i mörker och duggregn.

Jag vet inte riktigt hur länge jag fick stå och vänta vid busshållplatsen i radhusområdet. I mörker och duggregn. Men eftersom  ytterligare två av direktbussarna hann passera under tiden, så det blev väl i alla fall en kvart.

Det gav i alla fall rejält med tid till att fundera över livet som pendlare i Stockholms kollektivtrafik. Man betalar dyrt, varje månad, för sitt SL-kort. Och vad får man?

Förseningar. Inställda pendeltåg, en jädra massa signalfel och likaledes en jädra massa stillastående rulltrappor.

Skall man vara nöjd med den avkastningen på ens investering? Eller har vi rätt att kräva att vi skall få vad man utlovat oss - en fungerande och pålitlig kollektivtrafik. Det slags kollektivtrafik som kommer att locka fler resenärer att välja kollektivtrafiken framför bilen.


Och hur var det med er i går?
Kom ni hem som ni skulle?

Sju jäkla trappor igen!

Den här gången upp.

Ni kan säkert tänka er frustrationen och ilskan när man hör de förbaskade innerdörrarna (vikdörrar) i hissen gå flapp, flapp, flapp någonstans högre upp i trapphuset medan de förgäves försöker stängas.

Efter flera försök var det bara att inse. Hisseländet skulle inte komma på bättre tankar och komma ned.

Det enda att göra var att gå uppför trapporna. Eller kanske snarare steg för mödosamt steg hala mig uppför trapporna.

Att det osade svavel i trapphuset må under omständigheterna ursäktas.


Kan ni gissa var hissen stod och flappade?

Rätt gissat - sjunde våningen.

Var annars?


Det här är helt enkelt inte acceptabelt.
De där hissdörrarna är undermåliga.

Det är mindre än en månad sedan hissen vägrade komma upp eftersom dörrarna stod någonstans längre ned i trapphuset och flappade. Någonting som ledde till en inflammation i knät efter nedstigandet från sjunde våningen, steg för steg och fot för fot.

Jag hoppas innerligt att inflammationen i knät inte kommer tillbaka. En "Aow! Aow! Aow!"-session per månad är fullt tillräcklig.

Läget just nu: "Aow! Aow! Aow!"

Och fötterna är faktiskt oskyldiga, den här gången är det knät som spökar.

Jag vet just inte vad jag gjort för att förtjäna detta den här gången. Om knät fick bära en orättvis belastning när vänster fot tidigare i månaden mopsade sig och därför protesterar mot behandlingen nu.

Varje gång jag har fotsmärtor säger jag mig själv att ingenting kan vara värre.


Nå...

När knäna smärtar inser jag att, jo, det kan det nog fasen ändå vara.

Eller också är det oavgjort, dem emellan.

Det gör ont när jag sitter för länge i samma ställning. Det gör jäsiken så ont när jag skall resa mig. Det gör ont att gå, det gör ont att sätta sig - det gör fasiken så ont att böja och belasta knät.

Helst av allt skulle jag vilja gå och lägga mig. Enda problemet med det, är att med ett smärtande knä, blir jag den mänskliga motsvarigheten till en strandad val. Varje försök att vända sig i sängen gör rent rasande ont och ackompanjeras av yl.

Högljudda yl.

Jag får väl vara tacksam så länge grannarna inte klagar.


Och efter varje yl session tar det sin stund att somna om igen.