Giktattacken och medicinerna

När giktattacken var som värst, så var inflammationen i handen och handleden så intensiv och omfattande att benen i handleden höll på att vridas åt fel håll.

Jodå, det är bättre.

Men också oroande.

Den medicin som jag har fått (inte den som är konstant restnoterad, utan en annan sort) hjälper. Men den fungerar på ett annat sätt och både resultat och effekt är lite annorlunda.

Men jag ser definitivt inte fram mot att behöva klara mig utan min ordinarie medicin någon längre tid.

Det senaste budet är - möjligtvis - i augusti.

Hoppas att det är fel.

Att det är pessimistiskt.

Att den är tillbaka i lager snart.

För så här, det vill jag inte ha det hela sommaren.

Vaccinering och giktsmärtor

I onsdags fick jag min första dos av Pfizer-BioNTech COVID-19 vaccin. 

Ett litet steg åt rätt håll. 

Nästa dos blir i början av juni.

Jag fick inga allvarligare biverkningar. Blev allmänt trött och hängig och ville gärna ta en tupplur ungefär varannan timme. Vet inte med säkerhet om jag hade feber, hade vare sig energi eller ork att leta fram febertermometern och ta tempen men känslan i sig sade att det nog var sådär trettiosju komma någonting. Kanske trettiosju komma fem, eller däromkring. Inte mycket att tala om, med andra ord. 

På torsdagen fick jag ont i vänster överarm, där jag hade fått sprutan. Det gjorde inte ont när armen hölls stilla eller när jag satt vid datorn eller så. Men om jag böjde armen bakåt, när jag skulle trä armen i en koftärm eller jackärm t.ex. så blev det vilda protester (som ackompanjerades med några märgfulla fraser som åberopade potentaterna på det hetare stället).

Under fredagen började smärtorna i överarmen att ge med sig och det gjorde så småningom också feberkänslan och tröttheten.

Men smärtorna i vänster arm var ingenting mot de i höger hand och handled.

Jag bör kanske påpeka att den smärtan hade absolut ingenting med vaccineringen att göra, den berodde på den omedicinerade giktattacken som jag skrev om i en bloggpost förra helgen. 

Att attacken är omedicinerad beror annars på att medicinen är restnoterad hos apoteket - samtliga apotek, inte bara hos en enstaka apotekskedja - och ingen riktigt kan säga när den kommer att finnas i lager igen. 

Jag har utan någon större framgång kämpat de senaste veckorna med att få en ersättningsmedicin (som jag tål) utskriven. Det är en historia för sig, som jag inte kommer att ta upp här, men när undersköterskorna och sjuksköterskorna på vårdcentralen fick se min svullna och deformerade högerhand när jag var där för vaccineringen så menade de att så där kunde jag inte ha det och gick på krigsstigen och skakade fram en akut läkartid åt mig.

Jag fick en esättningsmedicin utskriven i fredags och nu, två dagar senare, så börjar den ge effekt. Höger hand börjar sakta kännas mer som en hand och mindre som en värkande, smärtande, svullen och oduglig klump.

Det är dock lång väg kvar tills jag får tillbaka full funktionalitet i höger hand.

Men varje litet framsteg är självklart värt att glädjas över.

Och ett stort, stort tack till underbara undersköterskor och sjuksköterskor som inte ger sig när de ser någon som har ont!

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)

Torsdagen som gick åt helvete

Gårdagen skulle man, i sin helhet, kunna arkivera i runda arkivet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men jag orkar inte.

Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:

• Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.
  
  Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).
  
  "Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
  Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.
  
  Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.
  
  Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.
  
  Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.
  
  Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...
  
  "Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"
  
  (Otacksamma fotjävel!)
  
  Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.
  
  Då...
  
  "Det är rätt kallt här nere!"
  
  Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.
  
  Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.
  
   
• Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.
  
  Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).
  
  Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.
  
  Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.
  
   
• Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.
  
  Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
  Som om jag var fel person, på fel plats.
  Vid fel tidpunkt.
  
  Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.
  
  Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
  Och helt fel.
  
  Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.
  
  Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.
  
   
• Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.

Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.

Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?

Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre. 

För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.

Nytt år, nya prövningar

Inbillade jag mig möjligen att jag skulle ha reducerat risken för en ny gikt-attack genom att sänka urathalterna tillräckligt med en strikt purinfattig kost under en månad?

Nej, fullt så naiv var jag inte.

Men naivt nog så hoppades jag på en längre respit, på att den förebyggande medicinen skulle få mer tid på sig att verka och tillsammans med rätt sorts purinfattiga kost motverka anfallet. Hålla det på avstånd några veckor till, ge allt tid att samverka.

Men, nej då. Så enkelt var det inte. En sådan tur skulle jag inte ha.

Eller kort och gott - så enkelt skulle jag inte slippa undan.

Redan nyårsdagens kväll kom de första symptomen, med smärtor i höger fotled. Nu sitter det där, i höger lilltå - och ni fattar inte hur ont det kan göra i e skruttig lilltå!

Det har också satt sig i höger handled och i vissa knogar i höger hand.

Eftersom jag är högerhänt, så är det rent ut sagt skitjobbigt.

Gikt. Eww!

Gikt. Och mat.

Det har inte varit någon bra höst för mig i år. De återkommande inflammationerna i knän, fötter, händer och knogar under de senaste åren har visat sig vara gikt.

I Oktober så låg jag en vecka på Södersjukhuset med ett akut anfall i vänster knä, vänster fot samt höger hand och mådde ungefär för jävligt. Då ställdes diagnosen definitivt.

Den senaste veckan har jag varit däckad med ett anfall (eller kallas det attack, tro?) i vänster hand och handled samt även i armbågen.

Vet ni vad man inte får/kan äta när man har gikt om man vill undvika ett nytt anfall / en ny attack?

Ungefär all form av julmat.


Mat som man kan eller inte kan äta vid gikt kommer i tre kategorier

Jag har fått diverse papper över vad man bör och inte bör äta från olika läkare och en dietist. Olyckligtvis så är de uppgifterna inte helt entydiga. Och inte heller helt överensstämmande.

Jag håller för närvarande på att försöka fundera ut vad som, så att säga, är fågel eller fisk. Ett gemensamt drag är dock att tre olika kategorier utkristalliserar sig.

• Det man får/skall äta.
  
  Den kategorin omfattar även en del sådant som man bör äta litet av eller sällan.
  
  Den här kategorin innehåller mest grönsaker, frukt och bär samt en rad andra vegetabilier och mejeriprodukter (vissa av dem sparsamt).
  
  Lyckligtvis så omfattar den även ost.
  
  
• Det man bör undvika eller bara äta sparsamt av och sällan
  
  Vilket är ungefär allt vad kött, fågel och fisk vill säga.
  
  Givetvis också lax.
  
  
• Det som är förbjudet
  
  Hit räknas bland annat inälvsmat, skaldjur, svamp.
  
  Det som svider mest här för min del är räkorna, svampen och leverpastejen.