Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:
- Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.
Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).
"Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.
Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.
Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.
Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.
Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...
"Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"
(Otacksamma fotjävel!)
Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.
Då...
"Det är rätt kallt här nere!"
Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.
Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.
- Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.
Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).
Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.
Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.
- Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.
Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
Som om jag var fel person, på fel plats.
Vid fel tidpunkt.
Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.
Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
Och helt fel.
Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.
Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.
- Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.
Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.
Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?
Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre.
För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar