söndag 24 maj 2020

Dansk skit och dubbelmoral

Den här syrligheten, och kängan som följer med den, den är riktad mot Danmark och ett jäkligt puckat besluts som har fattats där.

Orenat avloppsvatten skulle släppas rakt ut i Öresund

På grund av förarbeten för att bygga nya bostäder i Nordhavn i Köpenhamn så planerar man att släppa ut 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten i Öresund under den tid (fem dygn) som det ordinarie avfallsröret är otillgängligt.

Läs mera om den här "skiten" på SVT Nyheter.

  • 290 000 kubikmeter motsvarar förövrigt uppemot 200 fyllda simbassänger.
     
  • Beslutet kan också utgöra ett brott mot Esbokonventionen, då man från dansk sida inte hade meddelat svenska myndigheter om det planerade utsläppet i god tid.

Kritik mot utsläpp av orenat avloppsvatten, från ömse sidor sundet

Planerna att släppa ut orenat kloakvatten i Öresund har väckt vrede på ömse sidor om sundet - hos såväl danska som svenska politiker, myndigheter, organisationer och experter. 

Utöver den allmänna äckligheten och otrevligheter som att avföring kan spolas upp vid badstränder så har bland annat den Danmarks naturskyddsförening också varnat för ökad algblomning.

Det har också riktats kritik mot att svenska myndigheter inte hade meddelats i tid.

Kritik har också riktats mot valet av tidpunkt. Just så här års så ökar ett sådant här utsläpp både risken för kraftigare algblomning som den för att badande på såväl danska som svenska stränder riskerar att utsätts för orenat kloakvatten.

Risken med coronavirus i avloppsvatten

Men speciellt upprörande är det att man i dessa Coronatider har uppmätt spår av coronavirus i orenat avloppsvatten i flera olika reningsverk - förmodligen även i danska reningsverk.

Och nu vill danskarna  dumpa sin skit (inklusive coronavirus) i Öresund.


Frågan om dansk skit och dubbelmoral är något av en vattendelare vid Öresund.
  • Först så är ni på danskt håll kritiska till våra svenska rutiner kring coronavirus och smittspridning under den pågående pandemin och rädda för hur det skall påverka er.
     
  • Och sedan så vill ni dumpa 290 000 kubikmeter orenat avloppsvatten, som kan innehålla coronavirus, rakt ut i Öresund?

Hm...

Ibland, alltså...

Kära Danmark - kära danskar - ni har möjligtvis inte huvudet under armen och bär omkring på det?


Ni kan, oavsett vad ni tror, inte både äta kakan och ha den kvar.
Och om ni äter kakan, så kommer den så småningom ut i avloppsvattnet.



söndag 10 maj 2020

När glasögonen försvann i mörkret

En natt tidigare i veckan så inträffade ett mysterium, just före dagbräckningen. Jag vaknade fram på småtimmarna, det var fortfarande mörkt ute även om himlen hade börjat på att anta en ton som gick mer i djupblått än nattsvart, och behövde uppsöka damernas. Ganska skyndsamt.

Jag började med den klassiska manövern. Sträcka mig efter glasögonfodralet uppe på byrån (byrån är väl ca 25 cm högre än sängen) och hala över det till sängen för att ta på mig glasögonen.

Så långt gick allt som planerat, men när jag sedan öppnade fodralet så fumlade jag och höll på att tappa det. Det var som tur var ingen risk för att glasögonen skulle falla på golvet - sängen är bred - och jag fick grepp om fodralet innan tappade det.

Det enda problemet var att glasögonfodralet var - tomt?

Uppenbarligen så hade glasögonen fallit ur glasögonfodralet medan jag fumlade med det. Men jag hade varken hört eller känt att glasögonen landa intill mig på madrassen - och jag hade definitivt inte hört dem krascha på golvet bredvid sängen.

I mörkret så kunde jag inte heller se dem där de borde ha landat, på madrassen intill kudden.

Det var, som sagt, inte ens gryning.
Det var bara den där allra första ljusningen på himlen.

Och det var bråttom.

Så jag reste mig - försiktigt - från sängen och tassade runt med fötterna i luften strax över golvet (för den händelse att glasögonen hade landat på golvet, utan att krascha i det och givit något hörbart ljud), innan jag - jäkligt försiktigt - stoppade ned dem i tofflorna.

Så följde försiktiga, försiktiga fotsteg över sovrumsgolvet för att inte trampa på glasögonen om de trots allt hade landat på golvet medan jag tog med fram med ledsyn.


Efter avslutat badrumsärende så återvände jag till sovrummet och tände upp tillräckligt med lampor för att jag skulle se någonting.

Glasögonen låg på madrassen, intill kudden. Ungefär just där de borde ha landat. Men jag hade uppenbarligen lyckats missa dem när jag trevade över madrassen, på jakt efter dem.

Tilläggas bör kanske att lakanet ifråga var ganska mörkt - mörkblått - och att glasögonbågarna går i plommonlila och guld, så de var ganska väl kamouflerade i dunklet i sovrummet vid denna tidiga timme.


Och om ni undrar varför jag inte helt enkelt tände lampan från början?

Eluttagens placering och lampsladdens längd gör att jag inte når kontakten från sängen, jag måste resa mig för att gör det. Eftersom det också sipprar in så mycket ljus från gatlyktorna i området att jag - med glasögon på nosen - utan problem kan navigera mig till och från badrummet, så har det aldrig utgjort något problem för mig.

Och när jag väl hade tryggt rest mig, så var jag skyndsamt på väg åt andra hållet - mot sovrumsdörren, hallen och badrummet.


Hur som helst, mina glasögon och jag var lyckligt återförenade och jag kunde så småningom somna om och sova ytterligare några timmar innan jag nästa gång behövde dem.



fredag 8 maj 2020

Torsdagen som gick åt helvete

Gårdagen skulle man, i sin helhet, kunna arkivera i runda arkivet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det, men jag orkar inte.

Men det kan sammanfattas i några beståndsdelar:

  • Jag har en pågående gikt-attack. Det är kanske inte den svåraste attack som jag har haft, tvärt om så är det en av de lindrigare sedan jag hamnade på SÖS i oktober med en attack av astronomiska dimensioner. Men det är illa nog.

    Tänk er själva om ni går till sängs och behöver sova och återhämta er. Sedan kommer vilda protester från foten (där gikt-attacken huvudsakligen har satt sig den här gången, kring och under hälen och fotleden).

    "Det här är ingen bra sovposition! Lakanet skaver!"
    Till saken hör att underlakanet är av bomull i rätt hygglig kvalitet, att de är nytvättade (i lördags) och nymanglade (jag manglar alltid mina lakan) samt att jag bäddade rent i söndags. Så det finns ingen chans att lakanet skulle kunna skava.

    Men det visar kanske tydligare än någonting annat visar hur överkänslig en överstimulerad, giktangripen kroppsdel verkligen är under en giktattack.

    Hur som helst, så försökte jag tillmötesgå fotens önskemål. Jag försökte vända mig.

    Problemet med den manövern är att när jag har en pågående gikt attack, framför allt i en fot eller ett knä, så är jag ungefär lika lättrörlig och smidig som en strandad val. Att vända sig i sängen är då alltid någonting av ett PROJEKT.

    Det kräver energi och ansträngning - och när man väl har lyckast så...

    "Trodde du att det här skulle bli någon förbättring? Det här är inte heller någon bra sovposition!"

    (Otacksamma fotjävel!)

    Det brukar sluta med att jag ligger ihopkrupen längst ut på kanten av en bred, bekväm säng med foten hängande ut över sängkanten. Foten är nöjd. Jag är nöjd. Och på väg att somna.

    Då...

    "Det är rätt kallt här nere!"

    Ja, tacka för det. Fotjäveln hänger halvt ut under sängkläderna. Fortsättning följer, i form av att försöka skaka ned sänkläderna över foten - utan att dra dem av rygg och axlar.

    Det brukar sluta med att jag rullar tillbaka på rygg (betydligt enklare än att vända sig på sida) och, trots fotsmärtor, somnar av ren utmattning.

     
  • Men inte nog med det. Sedan början av månaden har pendeltågstrafiken mellan Älvsjö och Västerhaninge varit avstängd nattetid för arbeten. Det gula arbetståget utgår från spårområdet vid min station - och alla som har hört dem, vet hur de slamrar och bullrar och morrar när de startar eller bromsar in eller står och kör på stället.

    Tågeländet återvände efter nattens arbeten på andra spårsträckor någon gång mellan fyra och fem på morgonen och slamrade in vid stationsområdet. Och stationsområdet ligger, fågelvägen, inte mer än ca 150 meter från mitt sovrumsfönster (och det finns inga byggnader emellan som kan skärma av ljudet).

    Efter det, så är det svårt att somna om. Och om jag, trots fotens förnyade protester, lyckas med det så ringer väckarklockan bara några timmar senare och den uppsplittrade sömnen är helt enkelt inte nog.

    Och när jag inte får tillräckligt med sömn under en längre tid så blir jag ofokuserad, lättretlig och lättirriterad. Och deppar likaledes lätt ihop när saker brakar ihop eller kraschar.

     
  • Så över till gårdagen. Jag tänker inte gå in på några detaljer men problemen med att arbeta på distans blev uppenbara som en följd av att alla var stressade och kommunikationen brakade samman över hela fronten och jag tillbringade timmar med att göra vad jag trodde att jag skulle göra - vad jag uppfattade att jag hade blivit instruerad att göra - fast det visade sig att någon annan höll på med det och vi gick förbi varandra och i vägen för varandra samt att det inte alls skulle göras på det sätt som jag hade uppfattat att det skulle göras.

    Det kändes som jag aldrig kunde göra någonting rätt.
    Som om jag var fel person, på fel plats.
    Vid fel tidpunkt.

    Det kändes som om jag inte bidrog med någonting och bara var till besvär.

    Som om jag var dum. Pantad. Korkad.
    Och helt fel.

    Hade vi varit på kontoret, så hade problemet varit löst på en tio, tjugo minuter. Nu tog det timmar och åter timmar och flera digitala möten.

    Och efter det, så hade jag så ont i huvudet att till och med håret gjorde ont och jag klarade inte av att göra någonting vettigt.

     
  • Så har vi också den här nyheten igår, om att vi nu hade över 3 000 döda i Coronaviruset här i Sverige.

Kändes litet som om den jäkla botten var nådd.

Kanske så har jag haft ett krislägessammanbrott?



Kanske bör jag också säga att det nu känns betydligt bättre. 

För det gör det. Ah, gikt-attacken pågår fortfarande. Men något annat hade jag inte förväntat mig. Åtminstone inte ännu på ett par dagar.



torsdag 7 maj 2020

Halvt skrämmande, halvt fascinerande statistik

Det är alltså siffrorna och statistiken kring Coronapandemin och lågkonjunkturen och alla de varsel som har följt i dess spår, som jag avser.

Se statistiken rörande varsel i corona­virusets spår på SVT Nyheter.


Till och med för mig, som har upplevt flera av kriserna, och personligen drabbades av IT-bubblan vid millennieskiftet, så är detta både fascinerande och lite skrämmande siffror.


måndag 4 maj 2020

Förtrollad - Pachelbels Kanon i D-dur

Ni vet hur det är. Ibland så snavar man över det där musikstycket, det där som får världen att stanna upp medan man lyssnar på det. Om och om igen.

Jag upplevde det här om dagen, med Pachelbels Kanon i D-dur.

Musik som jag aldrig hade hört tidigare, av en kompositör - Johann Pachelbel - som jag aldrig ens hade hört talas om tidigare.

På en gång enkelt och intrikat, harmoniskt och komplicerat. Repetitiv och meditativ, men samtidigt dynamiskt och upplyftande.

Levande, helt enkelt.


Jag skulle nästan vilja påstå att Pachelbels Kanon i D-dur är starkt beroendeframkallande.


Sedan jag först hörde Pachelbels Kanon i D-dur (eller Canon in D Major) på YouTube så har jag hört den i en rad olika versioner.


Här nedan så har jag samlat några av mina favoritversioner - i alla fall så här långt.


Pachelbel - Canon - Stringspace String Quartet




Pachelbel Canon performed at St Ann's Church, Manchester
Jonathan Scott
(Organ Solo)




Pachelbel's Canon - London Symphony Orchestra
(Blomsterversionen)


Det här var den första versionen som jag hörde (och såg).
Sedan var jag såld.



Välj en version och lyssna, så får vi se om du blir lika förtrollad som jag blev.