Jag hade glatt mig åt de nya fönstren

Och till en början så verkade allt perfekt. Men redan första dagen så upptäckte jag att en av linorna inne i det ena fönstret i vardagsrummet var av, vilket gör det svårt att vrida persiennen "jämnt" i fråga om optimal solavvisande vinkel ända uppifrån och ned i fönstret.

Detta problem anmäldes till de som jobbade med fönstren.
TVÅ gånger.

Jag har inte ens fått en bekräftelse på att min felanmälan har mottagits.
Än mindre någonting om att problemet ska åtgärdas och i så fall när.

Sedan började persiennen i det ena köksfönstret också att krångla. Ingenting verkar vara av, åtminstone inte synligt, men det blev allt svårare och svårare att vrida om den och tillslut så rör den sig bara några millimeter åt endera håll.

Nästa sak jag märkte var att blev konstiga skuggor i fönsterglaset i ett annat köksfönster om nätterna, från gatubelysningen och från passerande trafik nere vid vägen, bussterminalen, stationsområdet och industriområdet på andra sidan järnvägen. 

Det visade sig att det var imma mellan glasrutorna. Senare så visade flera andra fönster upp motsvarande problem, om än inte lika tydligt eller lika omfattande. 

Jag antog att det var hösten och väderleken, med kvällsdimmor och morgondimmor, och att problemen skulle rätta till sig när värmen inne i lägenheten väl slogs på för vintern. Eller att problemen skulle försvinna när vi fick fönstren tvättade efter fasadrenoveringen.

Årstiderna har rullat vidare, från höstfukt till vinterkyla, värmen har slagits på inne i lägenheterna och fönstren har blivit professionellt putsade. Problem med imman kvarstår dock. Fast i denna kyla så har de omvandlats till frostrosor.

Nej, jag har inte försökt öppna fönstren själv och försökt putsa bort imman.

Detta av flera skäl, såsom t.ex.:

• Att det är nu vinter, med flera minusgrader.
  Det är med andra ord inte bästa tänkbara tillfälle att öppna fönster och tvätta dem.
  Vare sig för fönstren - eller för mina vintertorra, nariga händer.
• Om en professionell fönsterputsare inte har lyckats få bort imman, vilka chanser skulle då jag ha att få bort den?
• Jag vill att imman/frostrosorna ska finnas synliga vid besiktningen av fönstren i nästa vecka.
  Om de är fullt synliga så kan jag visa på problemet och de kan dokumentera det med bildbevis, fönster för fönster, istället för ett vagt "här brukar det bildas imma". Mycket tydligare.

Fönstren är treglasfönster, öppningsbart mellan de rutor där persiennerna sitter, och jag är osäker på om imman sitter i det öppningsbara utrymmet eller om den finns i utrymmet mellan de förslutna fönsterglasen. Detta då fönstren levererades i stora partier för hela fastigheten och stod oskyddade mot vädrets makter ute på gräsmattan framför porten under sommaren och den tidiga hösten. 

Det regnade en hel del under denna period. Så det kan vara tänkbart att väta lyckades tränga sig in i den förslutna delen av fönstren - vilket i så fall kan förklara varför fönsterputsarna inte lyckades få bort imman.

Detta skulle också göra det omöjligt för mig att åtgärda problemet.

Sedan vet jag inte heller hur pass bra fönstren mådde av att täckas över med något slags plastfilm eller tunn, halvtransparant byggplats i mer än en månad medan man kan sprutade på fasadputsen. Jag tror inte att jag såg några tecken på imman innan dess.

Så, var det alla problem?

Inte alls.

Vi fick även balkongen inglasad - och även där så uppstod det givetvis problem.
Man hade lämnat fönsterpartierna i vidöppet läge när arbetet avslutades och jag hade stora problem med att stänga fönsterpartiet.

Ah, det var en underdrift.
Jag lyckades aldrig stänga det helt.

Att stänga glidfönstren var enkelt, det var vädringsfönstret (som också låste hela fönsterpartiet) som var problemet. När det blev kallare och kallare och hösten började gå mot vinter och man bara ville stänga igen helt mot kölden och regnet och snön så blev det allt mer frustrerande.

Slutligen så var det elektrikerna som skulle installera den nya balkongbelysningen, som också ingick i fasadrenoveringen som kom till min undsättning. Ofrivilligt. Det öppna fönstret var nämligen i vägen för dem just där de behövde arbeta med elinstallationen. De figurerade ut hur man skulle göra medan jag vände ryggen till för att hämta bruksanvisningen som vi hade fått (som dock inte innehöll någonting om hur man skulle stänga fönstret, bara hur man skulle öppna det). När jag en minut senare återvände med den vid det laget meningslösa bruksanvisningen så var problemet just löst.

Och tur var det, för bara några dagar senare blev det en snöstorm över Södertörn som lämnade mer än tre decimeter djupa snödrivor att försöka ta sig fram genom.

Så - räddad i sista sekunden!

Det allra senaste problemet är att balkongdörren har börjat kärva. Den gnisslar och gnäller när jag försöker öppna den och att persiennen ibland slår mot fönsterrutorna när dörren kärvar som mest och öppnas knyck för knyck. Jag vet inte om dörren har satt sig, om den hänger snett på gångjärnen eller vad. 

Jag vet inte.

Och varför just min lägenhet?
Fick jag alla fönster (+ en dörr) med "barnsjukdomar" - eller vad?

Det blir besiktning nästa vecka.

Jag kommer att finnas på plats den dagen.
För "Houston, we have a problem"

(även om det tydligen, i original, var "Houston, we've had a problem")

Hur som helst, gissa om det är problem - och det kommer att bli betydligt enklare att förklara och förevisa än att försöka skriva lappar och tejpa upp runt om i lägenheten.

Varför en bild på Karlbergs station, undrar ni kanske?

Det finns flera skäl till att fundera lite kring Karlbergs station, faktiskt.

Dels så är Karlberg en gammal, anrik station i Stockholm

Även om den kanske ser rätt så anspråkslös ut i sitt lilla funkishus som balanserar högst uppe på klipporna och högt över själva spår- och plattformsområdet så utgjorde Karlbergs station en viktig nod i Stockholms kollektivtrafik.

Några fakta om Karlbergs station som du kanske inte känner till:

• Den första stationen öppnades 1882. Den låg dock längre norrut än stationsbyggnaden på bilden, och hade istället ingång från Rörstrandsgatans passage under järnvägen.
• Stationen fick sitt namn efter det närbelägna Karlbergs Slott
  (som man till och med kan se från perrongerna).
• Stationsbyggnaden på bilden, med entré från Norrbackagatan, uppfördes 1932.Vilket man tydligt kan se på den strama, rätlinjiga funkisinspirerade utformningen av denna lilla byggnad.
• Karlbergs station stängdes för pendeltågstrafik i juli 2017 och ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel.

Dels låg Karlbergs station avsides och var underdimensionerad för trafikmängden

En av nackdelarna med Karlbergs station var att den inte hade särskilt goda koppling till resten av Stockholms kollektivtrafik. För den som skulle vidare till andra delar av staden med tunnelbana så väntade en promenad på ca 400 – 500 meter till S:t Eriksplans tunnelbanestation. Det fanns visserligen en busshållplats vid stationen, men den var underdimensionerad och framkomligheten längs trånga gator i kvarteren sinkade ofta bussarna. 

Stationen låg helt enkelt lite för avsides för att kunna fungera optimalt som Stockholms tredje stora trafiknav efter Centralen och Stockholms Södra / Södra Station (som inte heller hade ett optimalt läge för smidiga byten till annan kollektivtrafik, men som i alla fall var mer centralt belägen inom sin stadsdel och hade betydligt fler bussförbindelser).

Den lilla stationsbyggnaden vid Karlberg var också sorgligt underdimensionerad för den trafikmängd den hade (över 14 000 personer per dag på 2010-talet). Det var nästan alltid trängsel i det lilla stationshuset, ibland uppstod stockningar i spärrarna (och ibland ville man bara hitta ett tryggt hörn där ingen trampade en på tårna).

 

Dels så är Karlbergs station nu nedlagd

Karlbergs station stängdes, såsom beskrivs här ovan, för pendeltågstrafik i juli 2017. Stationen ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel under stora delar av innerstaden.

Ytligt sett så sover Karlberg nu sin törnrosasömn efter många års flitig användning som ett av naven i Stockholms kollektivtrafik. Den används, enligt obekräftad uppgift, förnärvarande som reservstation för att vända fjärrtåg om det skulle bli trafikstockningar vid Centralen. På sikt är det tänkt att den ska rivas.

Den 14:e november 2017 öppnades stationen kortvarigt för pendeltågstrafik igen, tills ett signalfel som hindrade pendeltågen från att köra på Citybanan hade åtgärdats.

 

Dels också eftersom Karlberg var en station som jag ofta använde

Detta har i sin tur på flera skäl. Det enklaste är att jag under några år jobbade i Hagalunds industriområde och den smidigaste vägen dit var för mig med buss till och från Karlbergs station.

En annan anledning är att jag sedan någonstans 2003, 2004 och vidare fram till 2017 valde denna station för min hemfärd om jag hade varit inne i stan framför Centralen.

Och varför åkte inte från Centralen?

Jo, tack, jag försökte. Och försökte. Och försökte. Men med åren så kom jag att hata trängseln och kampen om sittplatserna på överfulla pendeltåg.

Och gissa vem som alltid blev undanträngd och hamnade längst bak i trängseln för att komma ombord på tåget? Och därför blev utan sittplats?

Rätt gissat.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig så enkel att fösa undan eller tränga sig förbi, men det skedde dagligen i rusningstrafiken. Och ibland annars också. Dessutom lyckades jag sällan pricka in att ställa mig exakt där dörrarna skulle öppnas. Tågen tycktes inte stanna på exakt samma fläck varje gång vilket gjorde att jag ofta  hamnade någonstans mitt emellan dörrparen. Och därmed sist i kön.

Så det blev dags bli smart, slug och lurig om man ville vinna kampen om sittplatserna. Och kanske, i bästa fall, till och med få en fönsterplats.

Så om jag hade varit i de norra stadsdelarna (Östermalm, Vasastan, norra Norrmalm) så tog jag mig till Karlbergs station, istället för till Centralen. Där klev jag ombord på ett knökfullt pendeltåg till min destination och stod vid dörrarna tills vi nådde Centralen.

Vid Centralen vällde någonstans mellan hälften och två tredjedelar av passagerna av tåget. Och medan de vällde ut – och innan passagerna som trängdes på perrongen hade en chans att tränga sig ombord – så hade jag alltid glidit ned på en ledig plats. Och många gånger så var det dessutom en fönsterplats. Ha!

Med tiden så kom jag att tänka på dessa mina taktiska omvägar som ”The Great Game” (Om det nu skulle råka finnas något datorspel eller annat med detta namn, så är det inte detta). Min version av ”The Great Game” handlade om att utmanövrera mina medpassagerare (ni vet, de där ohyfsade typerna som brukade fösa undan mig eller tränga sig förbi) för att tillskansa mig en bra sittplats för den rätt långa hemresan där jag kunde läsa min bok i lugn och ro.

Jag blev med åren mästarinna på ”The Great Game”.
Fönsterplatserna blev allt oftare mina.
Om det var sommar så såg till att jag fick en plats på skuggsidan av tåget för hemfärden för att göra den så dräglig som möjligt.

Det enda som till slut kunde gå galet var om SL plötsligt meddelade att:
”Tåget går endast till Centralen, där ni kommer att få byta tåg”.

Det var - ett svek. Ett oursäktligt svek.
Matchriggning.
Sabotage – hur vågade man?

Suck. Sist i kön igen.
Den här gången dessutom med det dubbla antalet passagerare att trängas med när jag skulle ombord. Och ingen sittplats innan vi var nästan hemma.

 

För och nackdelar med Karlbergs station och Stockholm Odenplan

Karlberg (ovan jord)

Karlbergs station hade sin självklara charm om sommaren, med utsikt över vattnet och mot husen på Kungsholmen. Och på vägen dit så kunde man också slinka in på Stockholms Glasshus och inmundiga någonting kallt och välsmakande medan man väntade på att värsta rusningstiden skulle klinga av.

Om höst- och vårkvällarna kunde utsikten från perrongerna bjuda på spektakulära solnedgångar medan man väntade på sitt tåg.

Men om vintern, medan fjärrtågen dundrade förbi i snögloppet, så var det inte roligt att stå där i mörker, blåst och kyla. Brr!

Vidare så hade Karlbergs station enbart uppåtgående rulltrappor och hissen var lite väl ofta ur funktion. Dessutom kunde de passerande fjärrtågen ibland dundra förbi längs perrongen i alldeles för höga farter.

 

Stockholm Odenplan (under jord)

Den nya stationen, Stockholm Odenplan, är en underjordisk station som saknar utsikt. Den har även glasväggar och glasdörrar mot spåren, vilket gör att man slipper mycket av det buller och de fartvindar som är vanliga på öppna stationer ovan jord. Ytterst sällan dundrar tåg som inte är pendeltåg förbi – och om det någon gång skulle göra det, så befinner de sig i alla falla på andra sidan glasväggen.

Glasdörrarna är tydligt markerade, så man vet exakt var man ska stå och man kan lita på att tågen stannar där de ska vara (såvida det inte är ett kort tåg, då).

Heta sommardagar så är plattformarna relativt svala i jämförelse med temperaturen uppe på gatunivå. Kalla vinterdagar så är temperaturen behagligt varm. Och bäst av allt, perrongerna blir aldrig översnöade.

Det finns många rulltrappor och smidiga förbindelser med tunnelbanestationen Odenplan. En nackdel är dock att rulltrapporna har haft en del barnsjukdomar och har återkommande stopp för reparationer. Hissarna är dessutom underdimensionerade i förhållande till trafikmängden (både för få och för små).

Ytterligare ett problem är själva entrébyggnaden på Odenplan.
Hur tusan tänkte man egentligen?
Passagerare som ska till eller ifrån pendeltågsstationen får samsas med passagerare som ska till eller från tunnelbanestationen i en sorgligt trång och underdimensionerad entrébyggnad som är som skapt för att bli en flaskhals i händelse av en katastrof.

 

Men, trots allt, jag är redo att släppa taget om Karlbergs station och låta den sjunka ned i nostalgins djup. Stockholm Odenplan är framtiden.

Det stormar på Twitter i höst

Twitter är den plattform som passar mig bäst bland sociala medier, kanske speciellt eftersom jag är en utpräglad ord person.

Jag har tillbringat tio år med att bygga upp ett twitter-flöde som är stimulerande, roande, intressant, lärorikt och engagerande för mig.
Och där jag förhoppningsvis, i någon mån, har kunnat bidra med någonting motsvarande. 

Tio år.
Det är mycket tid, mycket arbete, mycket planering, mycket testande och experimenterande - vad funkar? Vad funkar inte? Vad lockar besökare och vad är ointressant för dem?

Och mycket, mycket eftertanke om hur jag vill utveckla mitt twitter-flöde och vart jag vill nå. 

Sådant som var viktigt för mig var t.ex. att:

• Finna rätt personer att följa och interagera med. 
• Bli mer delaktig i de cirklar som intresserar mig (vilket främst är skrivande, läsande, böcker, romance, historisk romance, etc)
• Ta del av vad som händer och sker inom dessa cirklar

Sedan började det dra ihop sig när Elon Musk lade ett bud på Twitter.

Ramaskrin från alla håll.

Efter många turer så köpte han plattformen - och började omedelbart vända upp och ned på plattformen.

Det mesta av detta har redan vädrats i media och behöver inte ventileras här igen, utan istället berätta lite om hur stämningen inne på plattformen är bland personerna i mitt twitter-flöde är.

Det finns en stor oro för att alla som inte betalar för att få det omtalade blåa bock-märket systematiskt kommer tryckas nedåt i vad som visas i flödena kommer att tystas på Twitter (genom att vi systematiskt skjutsas längst ned i flödena). Det där med det blåa bock-märket är, om jag har förstått det rätt bortdraget för närvarande.

För att våra upparbetade twitter-flöden (som för många författares främsta kommunikationskanal med sina läsare och även med andra författare och med t.ex. också förläggare och agenter) ska rivas upp och att tätt sammansvetsade communitys där man har kunnat ställa en fråga och många gånger fått hjälp av någon ska skingras.

För att Elon Musk har sparkat för många från Twitter (eller att andra har valt att säga upp sig) att nyckelkompetensen har förlorats och att Twitter kan komma att krascha.

Att han genom att släppa in många av de höger-republikaner som portats i spåren av stormningen av Capitolium öppnar upp för högljudda sexistiska och rasistiska åsikter att uttrycka sig hur de vill, mot vem de vill. Samt att mer och mer extrema åsikter kommer att dyka upp i ens flöde och överskugga de personer som man verkligen vill följa - och som man aktivt följer. 

Stämningen i mitt flöde varierar, från dag till dag.

Ena dagen så kan det vara: "Nu är det nog, nu drar jag till Instagram", medan andra är "Jag går minsann ingenstans".

Nästa dag det kanske: "Gud så krångligt Mastodon är!" medan andra "Det blir bara värre och värre".

Och den tredje dag är kanske: "Om man skulle stanna? Det blir kanske inte värre?" och andra är "Allt annat verkar ändå för krångligt".

Om man ska skapa en bild så får ni tänka er att en rovfågel har landat vid fågelmataren och uppståndelsen är stor bland sparvarna. Flyktbehovet ställs mot behovet av att äta och få i sig nödvändiga kalorier för att överleva. Eller överlevnadsinstinkten mot fågelmaten, helt enkelt. 

Jag tänker inte lämna Twitter.
Såvida plattformen inte skulle råka möta samma slut som Titanic. 

Men det är å andra sidan inte helt otänkbart. Skutan har en ny kapten, och han verkar inte ha en susning om vad han ska göra eller hur han ska styra - eller också så letar han efter nästa isberg att köra på. 

Och många i besättningen, med erfarenheterna och nyckelkompetenserna, har redan lämnat skeppet.

Själv har jag ägnat den senaste veckan åt att försöka återuppliva mitt halvslumrande gamla Instagram-konto och börja bygga upp en fungerande plattform där. 

Inte för att det någonsin skulle kunna ersätta Twitter.
Men för att ha en "livbåt" i händelse av. 

Ifall Twitter skulle gå i kvav.

Gravrosett och gravlykta på plats

Femte november är en gråruggig och blöt historia. Ändå har jag varit utanför porten ett flertal gånger. Först hade jag tvättstugan i morse, och den ligger i ett litet hus bakom vårt. Ned och fylla maskinerna, nedo och tömma maskinerna och hänga in det som behöver fintorkas i torkskåpet och slänga in sådant som tumlas i torktumlaren. Och sedan ned för att ta reda på tvätten och bära upp den.

Under tvättstugeturerna så regnade det åtminstone inte.

Det gjorde det däremot när Kerstin kom och hämtade mig och körde mig till kyrkogården. Så nu är gravlyktan och en vacker gravrosett på plats på mina föräldrars grav. Ljuset i lyktan är tänt. Stämningsfyllt, även om det regnade. Och även om det var mitt på dagen.

Men ljusen brann på många av gravarna, så jag var inte ensam om det.

På något sätt så känns det bra när man har gjort det.

Det är så grått att det skymmer allaredan. Snart dags att tända ett par ljus på fönsterbrädan också.

Kanske ser jag nu slutet på byggprocessen

I går togs det blå byggnätet ned från byggställningarna utmed fasaden och för första gången sedan i våras så kan jag nu se utsikten utan ett finmaskigt, klarblått rutnät som förvränger färgerna.

Och som tur är så finns det fortfarande en del löv kvar på träden nere vid stationsområdet. De är kanske inte längre lika färgsprakande och färgflammande som de var för ett par veckor sedan.

Det som finns kvar på träden nu är lite mer mer mättade, lite mer mer dämpande toner. Och lövmattorna på marken är inte längre lika krispigt frasande.

Det är november. Man får vara tacksam för de färger som ännu flammar, lyser upp och förgyller i höstmörkret. Det hjälper ju självklart en hel del att det så här långt har varit en rätt mild höst. Men ändå. Hela våren, hela sommaren och en god del av hösten har jag tillbringat bakom byggställningar och byggnät, förseglad i lägenheten med plomberad balkong. Så även om jag nu kanske äntligen ser slutet på byggprocessen, så har hela balkongsäsongen gått mig förbi i år.