Min förort - ett köldhål!

När jag klev av pendeln här om kvällen i min Södertörnsförort så kändes det inte särskilt kallt. Det gjorde det inte heller på hemvägen från stationen. Åtminstone inte innan jag närmade huset där jag bor (ett av flera sjuvåningshus).

Mellan mitt hus och grannfastigheten så pressas vinden genom en trång passage. Även om det inte blåste någonting att tala om så fick det mig ändå att huttra och skynda på stegen för att så snabbt som möjligt komma i lä av huskroppen.

Några få steg till och jag var i lä för vinden - men definitivt inte för kylan.  

Av någon, för mig outgrundlig anledning, så var luften i lä framför mitt hus iskall och trots läläget så gick kylan rakt igenom såväl jacka och regncape som handskar. Och örsnibbar. 

Jag kunde bokstavligen känna hur temperaturen föll. Och vi talar om om ett rejält temperaturfall. Riktigt isigt och obehagligt, jag kunde inte komma in genom porten fort nog och det tog ett par timmar för att tina upp en frusen kropp och själ.

Det är inte bara det att min förort verkar vara något av ett lokalt köldhål - mitt kvarter verkar vara ett extra djupt köldhål i köldhålet.

Superlokalt mikroklimat?

Det är dags att börja sluta ta risker

Efter gårdagens idiotiska och totalt onödiga fall så är det är dags att börja sluta att ta onödiga risker. Jag har två smärtande knän, två smärtande handleder, en smärtande fotknöl och en smärtande höft som bör påminna mig om detta de närmaste dygnen. Det blev en hel del skrikande, svärande och jämrande när jag satt på golvet och innan jag hade tagit mig runt och fått båda fötterna åt samma håll och slutligen lyckades hala mig på fötter. Och efteråt också - eftersom det gjorde så jäkla ont.

Men ingenting var i alla fall brutet (bortsett från två naglar) eller stukat eller vrickat. Höger knä fick den värsta smällen och dessutom en mindre vridning. Det har gått åt ett antal Alvedon och flera strykningar med ett kylande balsamstift. Det har gjort stor nytta. Sedan finns det ett antal sträckta muskler, som gör sig smärtsamt påminda.

Att ta sig upp blev också en tålamodsprövande, smärtsam och slitsam procedur som tog en runt en kvart. Jag var först tvungen att krångla mig runt så att jag fick båda fötterna åt samma håll för att sedan försöka hala mig upp på fötterna.

Låt mig bara säga att det blev en kvart fylld av skrikande, ylande, svärande och jämrande under den kvarten.

Det kunde givetvis ha gått mycket värre. Men även så, så är detta en tankeställare.

Sömnlös på Södertörn eller "En Kaosmästarinna ur balans"

Ja, inte helt sömnlös kanske men det har den senaste tiden allt för ofta blivit mindre sömn än vad jag egentligen hade behövt. Anledningarna är många. Mitt liv, liksom världen omkring mig i stort, är kaos. Rent, förbannat kaos.

Jag är i regel bra på att hantera och bemästra kaos. Att analysera, planlägga, strukturera och skapa smarta strategier för att möta, bearbeta och hantera problem och situationer som behöver lösas. Japp, rent ut sagt något av en Kaosmästarinna. En expert på kringgående manövrar, att tänka utanför boxen och flyga under radar för att lösa problem som behöver lösas.

Men när kaos blir personligt och jag har små eller inga möjligheter att påverka situationen så träffar det mig från en vinkel där det får mig ur balans och reagera desto starkare på stress, oro, panik, ångest, etc.

En kaosmästarinna ur balans (det gäller förmodligen kaosmästare också) reagerar ungefär som ett skepp med slagsida eller förskjutning i lasten. Allting som händer, alla problem som uppstår och alla situationer som inträffar, tar mycket mera kraft, energi och beslutsamhet för att parera och hantera än vad det det vanligtvis krävs. Det kommer självfallet med ett pris för en kaosmästarinna ur balans dräneras - dag för dag, timme för timme - på den energi, det fokus, den instinkt och intuition som annars gör henne till en så effektiv problemlösare. 

Till slut så är hjärnan och kroppen i otakt med varandra. Man springer i cirklar, klättrar på väggarna och är som en hyperaktiv ekorre. När kroppen är utmattad och bara vill sova, så är hjärnan alldeles för uppe i varv. Inte de bästa förutsättningarna för en god natts sömn. När hjärnan omsider varvar ned och behöver vila så är kroppen i sin tur så fylld av uppdämd, rastlös energi att sömnen undflyr en av den anledningen.

Jag skulle önska att hjärnan och kroppen vore bättre synkade och höll sig till samma tidtabell när det gäller sömn för ett utvilat sinne och en utvilad kropp ger bättre förutsättningar för hantera en kaotisk situation på ett smart och effektivt sätt.

Det känns för närvarande som om det saknas cirka två timmars god, välbehövlig sömn denna natt.

Ja, det var lite om varför en kaosmästarinna ur balans är sömnlös på Södertörn. 

Nu väntar ännu en dag med ännu mer kaos att hantera. Önska mig gärna lycka till.

Ett förtretligt problem vid stambyte som man kanske inte tänker på

De stora problemen vid ett stambyte är givetvis:

• Ingen toalett
• Avsaknaden av rent vatten i vattenledningarna
• Inget avlopp

Med fokus på avsaknaden av vatten och avlopp

Vatten är livsviktigt för oss, inte bara för vår hälsa, i vårt dagliga liv. Men vatten kan hämtas i dunkar från tappställen eller köpas på flaska. 

Vid ett stambyte så finns det dock ett annat förtretligt problem som man kanske inte tänker på – innan man väl är där. Det problemet är ironiskt nog något av en logisk tankevurpa. För vad gör man t.ex. med använt tandborst- och tvättvatten och diskvatten om man inte har ett avlopp?

Små, vardagliga förtretligheter som komplicerar livet under ett stambyte.

Ett par tips:

• Använd sådant vatten som går att återanvända till att vattna blommor med - ett skäl så gott som något för att köpa lite nya krukväxter
• Sker stambytet under sommaren?
  Plantera en balkonglåda som kan bevattnas med överblivet hushållsvatten 
• Se till att ha en tom hink till hands för sådant som måste bäras ut och hällas i något anvisat, fungerande avlopp

Jag hade glatt mig åt de nya fönstren

Och till en början så verkade allt perfekt. Men redan första dagen så upptäckte jag att en av linorna inne i det ena fönstret i vardagsrummet var av, vilket gör det svårt att vrida persiennen "jämnt" i fråga om optimal solavvisande vinkel ända uppifrån och ned i fönstret.

Detta problem anmäldes till de som jobbade med fönstren.
TVÅ gånger.

Jag har inte ens fått en bekräftelse på att min felanmälan har mottagits.
Än mindre någonting om att problemet ska åtgärdas och i så fall när.

Sedan började persiennen i det ena köksfönstret också att krångla. Ingenting verkar vara av, åtminstone inte synligt, men det blev allt svårare och svårare att vrida om den och tillslut så rör den sig bara några millimeter åt endera håll.

Nästa sak jag märkte var att blev konstiga skuggor i fönsterglaset i ett annat köksfönster om nätterna, från gatubelysningen och från passerande trafik nere vid vägen, bussterminalen, stationsområdet och industriområdet på andra sidan järnvägen. 

Det visade sig att det var imma mellan glasrutorna. Senare så visade flera andra fönster upp motsvarande problem, om än inte lika tydligt eller lika omfattande. 

Jag antog att det var hösten och väderleken, med kvällsdimmor och morgondimmor, och att problemen skulle rätta till sig när värmen inne i lägenheten väl slogs på för vintern. Eller att problemen skulle försvinna när vi fick fönstren tvättade efter fasadrenoveringen.

Årstiderna har rullat vidare, från höstfukt till vinterkyla, värmen har slagits på inne i lägenheterna och fönstren har blivit professionellt putsade. Problem med imman kvarstår dock. Fast i denna kyla så har de omvandlats till frostrosor.

Nej, jag har inte försökt öppna fönstren själv och försökt putsa bort imman.

Detta av flera skäl, såsom t.ex.:

• Att det är nu vinter, med flera minusgrader.
  Det är med andra ord inte bästa tänkbara tillfälle att öppna fönster och tvätta dem.
  Vare sig för fönstren - eller för mina vintertorra, nariga händer.
• Om en professionell fönsterputsare inte har lyckats få bort imman, vilka chanser skulle då jag ha att få bort den?
• Jag vill att imman/frostrosorna ska finnas synliga vid besiktningen av fönstren i nästa vecka.
  Om de är fullt synliga så kan jag visa på problemet och de kan dokumentera det med bildbevis, fönster för fönster, istället för ett vagt "här brukar det bildas imma". Mycket tydligare.

Fönstren är treglasfönster, öppningsbart mellan de rutor där persiennerna sitter, och jag är osäker på om imman sitter i det öppningsbara utrymmet eller om den finns i utrymmet mellan de förslutna fönsterglasen. Detta då fönstren levererades i stora partier för hela fastigheten och stod oskyddade mot vädrets makter ute på gräsmattan framför porten under sommaren och den tidiga hösten. 

Det regnade en hel del under denna period. Så det kan vara tänkbart att väta lyckades tränga sig in i den förslutna delen av fönstren - vilket i så fall kan förklara varför fönsterputsarna inte lyckades få bort imman.

Detta skulle också göra det omöjligt för mig att åtgärda problemet.

Sedan vet jag inte heller hur pass bra fönstren mådde av att täckas över med något slags plastfilm eller tunn, halvtransparant byggplats i mer än en månad medan man kan sprutade på fasadputsen. Jag tror inte att jag såg några tecken på imman innan dess.

Så, var det alla problem?

Inte alls.

Vi fick även balkongen inglasad - och även där så uppstod det givetvis problem.
Man hade lämnat fönsterpartierna i vidöppet läge när arbetet avslutades och jag hade stora problem med att stänga fönsterpartiet.

Ah, det var en underdrift.
Jag lyckades aldrig stänga det helt.

Att stänga glidfönstren var enkelt, det var vädringsfönstret (som också låste hela fönsterpartiet) som var problemet. När det blev kallare och kallare och hösten började gå mot vinter och man bara ville stänga igen helt mot kölden och regnet och snön så blev det allt mer frustrerande.

Slutligen så var det elektrikerna som skulle installera den nya balkongbelysningen, som också ingick i fasadrenoveringen som kom till min undsättning. Ofrivilligt. Det öppna fönstret var nämligen i vägen för dem just där de behövde arbeta med elinstallationen. De figurerade ut hur man skulle göra medan jag vände ryggen till för att hämta bruksanvisningen som vi hade fått (som dock inte innehöll någonting om hur man skulle stänga fönstret, bara hur man skulle öppna det). När jag en minut senare återvände med den vid det laget meningslösa bruksanvisningen så var problemet just löst.

Och tur var det, för bara några dagar senare blev det en snöstorm över Södertörn som lämnade mer än tre decimeter djupa snödrivor att försöka ta sig fram genom.

Så - räddad i sista sekunden!

Det allra senaste problemet är att balkongdörren har börjat kärva. Den gnisslar och gnäller när jag försöker öppna den och att persiennen ibland slår mot fönsterrutorna när dörren kärvar som mest och öppnas knyck för knyck. Jag vet inte om dörren har satt sig, om den hänger snett på gångjärnen eller vad. 

Jag vet inte.

Och varför just min lägenhet?
Fick jag alla fönster (+ en dörr) med "barnsjukdomar" - eller vad?

Det blir besiktning nästa vecka.

Jag kommer att finnas på plats den dagen.
För "Houston, we have a problem"

(även om det tydligen, i original, var "Houston, we've had a problem")

Hur som helst, gissa om det är problem - och det kommer att bli betydligt enklare att förklara och förevisa än att försöka skriva lappar och tejpa upp runt om i lägenheten.

Kreativiteten blommar men läget är strömlöst

Ni vet hur det är. Ibland kan man inte skriva eftersom kreativiteten står på noll. Man saknar energin. Orken. Lusten. Hågen. Man har ingenting att säga. 

Kanske framförallt eftersom ens personer inte är hågade att prata med en. 

Under de sista månaderna av 2021 så började dock saker på att röra på sig. Sakta, sakta, ungefär som ett rostigt gammalt maskineri lite knirrande och motspänstigt drar igång efter att ha stått oanvänt i månader.

Jag började på att skapa ny strukturer som gjorde att spretande trådar, osammanhängande fragment och oförenliga idéer plötsligt bildade en begriplig helhet med såväl sammanhang som potential att bli någonting alldeles extra.

Jag var på gång (och mina personer pratade formligen i munnen på varandra för att bli först med att berätta sina historier för mig). Och jag skrev så fingrarna dansade över tangentbordet - och det var helt sagolikt!

Som om dammluckorna hade öppnats och kreativiteten bara flödade.

Så kom nyårsaftons morgon.

Datorn fungerar förhoppningsvis fortfarande.

Men strömkabeln är stendöd.

Jag har testat den i en annan dator, där den i nödfall också har fungerat till husbehov. Ingen strömming.

Och, nej, det går givetvis inte att använda den andra datorns strömkabel till min gamla dator. Om nu någon skulle tro att skulle kunna vara så enkelt och smidigt. Själva kontakten är kortare och sedan blir fästet för tjockt, för tidigt. Om jag nu lyckas göra den bilden begriplig.

Ibland kliar det i fingrarna efter att få skriva. Men tills jag har fått tag på rätt sorts strömkabel till det gamla datorskrället så får jag försöka komma ihåg vad min personer vill få fram och hur historierna hade börjat utveckla sig.

Frustrationen.

Hissen som landade i vattnet – en evighetshistoria av förtretligheter

Om informationen till resenärerna på SL.se inte är korrekt så saknar den inte bara relevans för mig som resenär. Den är vilseledande och går inte att lita på.

Ta t.ex. hissen vid min station.

Den har varit avstängd på grund av tekniska problem i evigheter sedan den tidigare under sommaren landade i ett vattenfyllt hisschakt efter ett lokalt slagregn.

Det har tydligt stått på stationsinformationen på sl.se.

Tills i går.

Då var den informationen försvunnen.

Vilket ju borde betyda att hissen åter fungerade, eller hur?

Glad i hågen bestämde jag mig för att testa den teorin. Speciellt eftersom jag var innerligt trött på att behöva gå en längre sträcka till den andra pendeltågsuppgången – vilket i sin tur också innebar att jag hamnade i fel ände av tåget vid framkomsten till min destination och fick längre gångsträckor även där.

Nu skulle jag åter kunna komma betydligt närmare min egen port.

Det var bara det att i biljetthallen så möttes jag av meddelandet vid hissen att reparation pågick och att det snart skulle vara klart.

Det blev att mödosamt, steg för steg och fot för fot, ta sig nedför trappan.

Muttrandes och svärandes över min och SLs vitt skilda syn på relevant och korrekt information till kunderna. För att reparation pågår och snart ska vara klar, är definitivt inte liktydigt med att hissen FUNGERAR.

Alltså borde varningen på hemsidan ha kvarstått till dess att reparationen verkligen var slutförd och hissen fungerade igen.

Rena natta i kollektivtrafiken

Det var vad som mötte oss som åkte in till Stockholm City med pendeltåget en morgon i veckan.

Stationen var mörklagd, det var i stort sett bara nödbelysningen som fungerade.

Vi var inte helt oförberedda, tågvärden – ni vet, en av dem som man har beslutat att avskaffa eftersom de inte behövs – hade meddelat över högtalarna redan när vi befann oss i tunneln mellan Stockholms Södra och Stockholm City att strömmen hade gått, att stationen var mörklagd och att man höll på att felsöka.

Men ändå.

När man befinner sig ca 40 meter under marken, så vill man inte gärna stiga ut i beckmörkret.

Det ser definitivt mörkt ut för kollektivtrafiken om inte ens belysningen fungerar.

Jag ser också trend bland mina mina senaste blogginlägg.

Rapporter om märkliga upplevelser i kollektivtrafiken.

 

Märklig mörkläggning i pendeltrafiken

I går kväll blev hemresan med pendeln ännu en gång milt sagt ovanlig. När mitt pendeltåg, ett Nynäshamnståg som nu i sommartrafiken stannar även vid min station, rullade in vid Odenplan så var det mörklagt. Fullständigt mörklagt.

Men fyllt med passagerare, som myllrade som skuggor ut ur pendeltåget och plirögt kom ut i ljuset på plattformen. Och ännu fler, som förblev såsom skuggor i vagnarnas kompakta dunkel.

 

Det var också ett kort tåg, vilket jag finner lite märkligt.

Vi är fortfarande i pandemi- och Coronatider och man predikar i högtalarutrop och på skyltar i kollektivtrafiken om att vi ska hålla avstånd i kollektivtrafiken, undvika trängsel och sprida ut oss i tågen.

Och så väljer man allt oftare att köra korta tåg i stället för fullängdståg, vilket tvingar oss att tränga ihop oss och gör det omöjligt att såväl hålla avstånd som sprida ut oss i tågen.

Jag förstår helt enkelt inte logiken.

 

Men åter till gårdagskvällen, Odenplan och det korta – och mörklagda – pendeltåget mot Nynäshamn.

Det fanns ju inte direkt något val – sommartidtabellen gör att Nynäshamnståget ersätter ett av Västerhaningetåget (som för övrigt också, allt för ofta, är korta) och jag iddes inte vänta en kvart på nästa tåg.

Hemresan hade redan varit tillräckligt jobbig, tunnelbanan hade varit inställd och jag hade fått ta bussen istället, vilket är betydligt jobbigare för min del (allt för mycket höga steg och höga plattformar till sätena, vilket är påfrestande för knän och fotleder). Dessutom så var jag hungrig.

Så jag steg in i skumrasket.

Det var en säregen upplevelse att färdas i ett mörklagt tåg, genom hela tunnelsystemet under Stockholm. Det mesta av ljuset kom faktiskt från tunnlarna. Eller från mina medpassagerares mobiltelefoner. Lite mysko. Lite spöklikt.

Så småningom så kom vi i alla fall ut ur tunnelsystemet och ut i solskenet på Södermalm och Årstabron. Och en stund efter det av hade lämnat tunnelsystemet bakom oss – så tände man ljuset i tåget.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte logiken.

 

  

Landade i vattnet – med hissen!

Med en hiss? Ja, det stämmer. En kväll tidigare i veckan, när jag kom hem med pendeltåget, så landade jag i vattnet med hissen.

Jag borde kanske ha blivit varnad när jag hörde ett märkligt, gurglande, porlande ljud som påminde lite om en tvättmaskin när jag tryckte upp hissen. Men jag tillskrev det ett av pendeltågen som just var på väg in till perrongen och ett snabbtåg som just dundrade förbi.

Jag borde kanske ha blivit misstänksam när jag såg hur blött och skitigt golvet i hissen var. Men man tyvärr rätt van vid sunkiga golv i hissarna vid stationerna.

Och det luktade åtminstone inte som om någon hade kissat på det.

Så jag klev in, noga med var jag satte fötterna, och tryckte för nedfärd till gångtunneln under spåren.

PLASK!!!

Där fick det gurglande, porlande ljudet och det blöta, kladdiga och skitiga golvet sin förklaring.

Botten av hisstrumman var vattenfylld.

Inte så mycket att det strömmade in i hissen – inte nu längre, men det hade tydligen gjort det tidigare. Det blöta, soggiga golvet var ett bevis för det.

Men fullt tillräckligt för att botten av hisskorgen skulle landa i vattnet med ett rejält plask.

 

När hissdörrarna öppnades så kunde jag i glipan mellan hisskorgen och golvet i entréhallen se vattnet plaska fram och tillbaka mellan hisstrummans väggar.

Hissen har kablar som hänger i en båge som kommer ned före hissen – man kan se det genom glasdörrarna – och dessa hade nu hamnat i vattnet.

El och vatten är, som alla – speciellt en gammal säkerhetsmänniska – vet, ingen bra kombination.

Jag har inte kommit så snabbt ut ur en hiss sedan jag var barn.

Också stengolvet i entrén till stationens trapphus var blött och geggigt. Det samma gällde asfalten i gångtunneln.

Vid gångtunnelns mynning så kunde jag se varför hisstrumman hade vattenfyllts så till den grad.

Ett omfattande slagregn måste ha dragit fram över min del av Södertörn strax innan jag kom hem. 

Eftersom marknivån kring pendeltågsstationen bara är marginellt lägre än spårnivån så leder en ganska brant backe ned till gångtunneln. Backen är i sin tur omgiven av en brant slänt med en plantering av tallar. Regnvattnet hade svept med sig barr, kottar, jord och grus från planteringen och nedför backen. Där hade allt detta satt igen gallret över en kulvert som ska leda bort regn- och smältvatten – förmodligen var även avloppen från kulverten också igensatta.

Vattnet hade ingen annanstans att ta vägen utan hade fortsatt in i tunneln, in genom dörrarna till stationen och ned i hisstrumman.

El och vatten är, som sagt, ingen bra kombination.

Så. Vad skulle jag göra?

Åka upp till biljetthallen och säga till spärrvakten?

I den hissen?

Nej tack!

Gå uppför och nedför trapporna – med gikt och en shoppingvagn – för att säga till om att hissen nu utgjorde en livsfara för intet ont anandes passagerare?

Tack, men nej tack.

Jag skulle gå hem och ringa SLs kundtjänst.

Sagt och gjort, det var vad jag gjorde.

Jag hade tur, tyckte jag, det var bara åtta samtal före mig. Det här skulle gå fort.

Det var åtta samtal före i närmare en kvart. Sedan var det sju samtal före nästan lika länge. Samtal sex, fem och fyra… 

Tog också sin tid.

Det tog åtminstone någonstans runt fyrtio till femtio minuter att komma fram.

Ingen annan hade itts anmäla faran som hissen utgjorde.

Ingen.

Så det är allt en förbannad tur att jag är en uthållig, ihärdig, tjurskalligt envis gammal säkerhetsmänniska som på grund av gikten har ett stort intresse av en säker och fungerande hiss.

Att landa i vatten med hissen var en upplevelse som jag inte vill vara med om igen. 

El och vatten... 

Brr!!!

Aprilväder. I mars.

Torsdag morgon/tidig förmiddag

Någon centimeter snö, lite is, bitvis barmark. 

Shoppingvagnen rullade lätt och motståndslöst över underlaget när jag gav mig ut för att åka in till stan. 

Torsdag kväll 

Full snöstorm och minst en decimeter snö. 

Fick släpa shoppingvagnen efter mig genom snödrivorna hela vägen från stationen. Hjulen var inte höga nog för att ge shoppingvagnens botten markfrigång över snötäcket och ungefär var femte steg så fick jag lyfta vagnen och flytta fram den över vallen av snö som den hade skjutit framför sig.

Vägen från stationen som, beroende på väder, hälsa och väglag normalt tar någonstans runt tio till femton minuter, tog någonstans runt en halvtimme. Inte enbart på grund av snön, utan också på grund av blåsten som upprepade gånger höll på att blåsa omkull mig i stormgatten mellan höghusen när vindarna tycktes komma från alla håll samtidigt.

Regncapen var också jobbig. Ibland höll den på att blåsa av mig. Andra gånger blåste kapuschongen ned från huvudet, bara för att i nästa stund svepa upp över huvudet igen - och ned över ögonen.

Kom hem med en dyblöt lugg som klistrade vid pannan och dröp väta i ögonen.

Och ett sjöblött munskydd gör det inte precis lättare att andas.

Som tur var så var snön ganska lätt och fluffig, inte tung och kompakt. Mer fluffig, på gränsen till kramsnö.

Fredag morgon/tidig förmiddag

Fick släpa shoppingvagnen genom cirka en decimeter av blöt, slafsig, hopsjunken snömodd. 

Fredag kväll

Gångvägarna snöfria, även om snön låg kvar på gräsmattorna. Gick lätt och smidigt att få hem shoppingvagnen.

Slutsats

Det är aprilväder. I mars. 

Bökar vildsvinen runt i trädgården?

Hör du till dem som har problem med vildsvin som bökar sönder tomten och inte vet hur du ska bli av med dem?

En originell och effektiv lösning presenterades nyligen på nyheterna, när en viltvårdare i Norrtälje berättade att hans hemliga upptäckt skrämmer svinen på flykten

Om länken inte skulle fungera, t.ex. om inslaget med tiden försvinner från SVT, så är hemligheten svartpeppar som strös över gräsmattor och planteringar.

Som viltvårdaren säger i inslaget, så finns det inga garantier för att det fungerar i alla lägen, men ni kan ju själva tänka er hur det skulle vara att sticka ned näsan i svartpeppar.

 

Tröstlöshetens telefonkö

Din plats i kön är: 113.

Din plats i kön är: 108.

Din plats i kön är: 103.

När jag började så var det över 250.

Känns som en halv evighet sedan.

Fast det rör ju på sig i alla fall, även om det kryper fram.

Din plats i kön är: 87.

Titta – tvåsiffrigt!

Ironin är att det här är andra gången som jag sitter i den här kön. Förra gången kom jag fram på inte allt för lång tid, men när samtalet sedan skulle kopplas vidare till en annan avdelning så bröts det eftersom avdelningen för tillfället var hårt belastad och inte kunde ta mitt samtal.

Din plats i kön är: 61.

Bara att börja om, alltså.

”Vi uppskattar att du väntar”

Jag önskar att jag kunde säga det samma.

Men jag uppskattar inte väntan överhövan.

Din plats i kön är: 52.

Allt hade kunnat vara över för ungefär en timme sedan, hade samtalet bara inte brutits.

Din plats i kön är: 45.

”Vi hoppas att vi kan besvara ditt samtal snart”

Din plats i kön är: 28.

Din plats i kön är: 18.

Din plats i kön är: 5.

Din plats i kön är: 2.

Det är över.

Lättnad. Frustration. Uppgivenhet.

Ännu en timme eller två av mitt liv, förlorad i en telefonkö.

 

Ibland sträcker jag mig efter fjärrkontrollen

 Sedan kommer jag på att fjärrkontrollen är undanlagd. 

Att tvn, det gamla bojsänket till tjocktv - den analoga antikviteten som ändå höll på att ge upp andan, man som jag hade hoppats skulle hålla ut tills jag fick råd att köpa en ny (eller bättre begagnad) tv - nu är avstängd och står där som en tyst påminnelse om ett av vår tids största mediala svek.

Att vissa bolag inte har något som helst sinne för timing.

Tack för det, Com Hem.

Tack för att ni tog tvn och nyhetsflödet och presskonferenserna om coronapandemin - och också vissa bra program på de två kanaler som min stackars antika, analoga tv fortfarande lyckades få in - ifrån mig.

Dålig timing, Com Hem.

Maximalt dålig timing.

Och maximalt dålig fingertoppskänsla när det gäller att motsvara kundernas behov i kristider.

Men över till den ironiska tvisten.

Hyresvärden har nämligen dragit in fiber från en konkurrent i fastigheten.

Ett alternativ som är betydligt billigare (och den enda anledningen till att jag inte hade bytt var att tvn var en antikvitet och att jag inte ville riskera att få in de få kanaler som jag trots allt ändå fick in).

Men nu togs också de ifrån mig, mitt under en pågående pandemi.

Så ni ska nog inte räkna med att få mig tillbaka, även om jag en dag har möjlighet att skaffa mig en digital tv.

Ni har nog bränt era skepp.

Riktigt rejält.

Man ska nämligen inte överskatta kundlojaliteten heller.

Blir vi förbannade, så drar vi.

Ni kanske borde ha tänkt på det, Com Hem.

Här i kvarteret gick det livat till i natt

Milt sagt. Jag satt i läsfåtöljen och läste i går kväll och någon gång efter halv elva så slets jag ur 1800-talets engelska landsbygd och landade i min egen tid, i min problemtyngda förort av en smäll som fick fönsterrutorna att skallra.

Med tanke på att den senaste gången jag hörde en så kraftig smäll var här om året, när blixten slog ned nere vid stationsområdet (jag såg den, den var definitivt hitom stationen) och slog ut skyltsystemen, så var det kanske logiskt att det första jag gjorde sedan jag lyckats kämpa mig upp ur den ganska låga fåtöljen var att kasta mig över datorn och dra ur alla sladdar och stängde av strömtillförseln.

Speciellt med tanke på att vädret hade varit rätt oroligt under kvällen, med mörka moln och flera häftiga regnväder. Åska, var alltså inte helt otänkbart.

Först efter det att jag hade tryggat datorn tittade jag ut genom fönstret, men jag kunde inte se någonting. Vare sig något åskväder, eller någonting annat.

Så jag återvände till min fåtölj och min bok och lät mig uppslukas av en härlig och romantisk historia.


Lite senare, när jag läst ut kapitlet, höll på att gäspa käken ur led och började tycka att det nog var tid att gå och lägga mig så skulle jag först bara stänga fönstret. Då blev jag något förvånad över att finna att området kryllade av poliser och ambulanser - jag tror att det var minst en brandbil också, den var skymd av träd, men det var någonting stort - både nere vid bussterminalen och på vändplanen i kvarteret.

Området kring ett hus i grannkvarteret var dessutom avspärrat med polisband runt om.

Någonting hade uppenbarligen hänt, men i mörkret så kunde jag inte se någonting.
Och fokus verkade ligga på andra sidan om huset, i alla fall om jag skulle utgå ifrån var de flesta utryckningsfordon var placerade.

Jag höll mig vaken ännu ett tag, även om jag regelbundet gäspade käken halvt ur led. Något hade hänt - och jag hade ingen aning om vad mer som eventuellt kunde hända. Men slutligen vann sömnen. Jag knöt mig.


När jag vaknade i morse var avspärrningarna kvar. Liksom en polisbil på vändplanen.

När jag hade varit i badrummet och också gjort i ordning min frukostmacka (frukost 1.0) så stod det två polisbilar nere på vändplanen och avspärrningarna hade tagits bort.

Jag kunde fortfarande inte se någonting - fast vad det än var som hade hänt, så kunde det ju för all del ha hänt på andra sidan om fastigheten.

Jag kollade nyheterna och fann att någonting hade sprängts, eller exploderat, på en av balkongerna i området.

Enligt SVT Nyheter så sade presstalespersonen vid Polisregion Stockholm:
"När vi kom dit kunde vi se att det fanns skador på en balkong, i första hand på balkongräcket".

Vad som orsakade explosionen var oklart, men ingen människa hade tydligen skadats.

Så går det alltså till i vår allt annat än lugna, tysta och fridfulla förort på Södertörn.

När jag öppnar fönstret och lutar mig en aning ut så ser jag balkongen ifråga. Det är ingen vacker syn.

Den ligger också mindre än hundra meter bort så nu förstår jag verkligen varför smällen var så kraftig.


Nu är det snart dags för frukost 2.0.



Uppdatering, 08.25
Nu är två polisbilar på plats igen. Liksom nya, men mindre avspärrningar.

Hjälp! Hjärnan är stressad!

Den här veckan så blev det arbetssemester. Det vill säga, jag hade egentligen semester men på praktikplatsen var det kris med att få allting färdigt för en splitter ny kundsajt så det var närmast en "all-hands-on-deck"-situation där alla fick rycka in och bidra för få allt på rätt köl.

Det var först på fredagen som jag kunde slita mig ett tag och verkligen ha semester på semestern. Jag skulle äta lunch - eller fika - med bästa Kerstin.

Vi hade bollat en hel rad scenarion på hur vi skulle göra det Corona-säkert, varav ett av alternativen skulle vara att hon skulle hämta mig med sin bil och jag skulle sitta i baksätet (diagonalt från henne, för att skapa största möjliga avstånd).

Ett annat var att hon skulle ta sin bil och jag skulle ta pendeltåget och så skulle vi träffas på plats (en pendeltågsstation bort) och fika eller äta lunch på ett favoritfik med god mat och gott fikabröd. Vi hade gjort den varianten en gång tidigare i sommar, när vi åt lunch.

Jag jobbade in i det sista med att få ordning på mina texter till kundsajten, sedan gick jag ned och väntade på att Kerstin skulle komma och hämta mig.

Men hon kom inte.

Just som jag hade bestämt mig för att ringa Kerstin och fråga om någonting hade hänt, så ringde hon och undrade var jag var.

Hon satt nämligen på konditoriet i Västerhaninge - vilket tydligen var vad vi hade kommit överens om (jag tror till och med att det hade varit mitt förslag) - och väntade.

Så det var bara att knata till station och ta första pendeltåg till Västerhaninge och anlända till konditoriet - lite drygt en halvtimma försenad.


Ja, ja. Det är bara att konstatera - hjärnan var stressad.

Det var rena rama teflonen i hjärnan. Det var så fullkomligt självklart att jag skulle stå utanför porten och vänta på att Kerstin skulle komma och hämta mig. Västerhaninge och pendeltåg var helt borta ur medvetandet.

Men trevligt att träffa Kerstin igen, det var det i alla fall.
Och bullen med choklad och jordgubbar var jättegod.


Nu ska hjärnan få vila lite i alla fall.

ComHem eller KomBort?

Frågan är hur länge man skall behålla en tv-leverantör som inte levererar avtalat kanalutbud utan istället plockar bort valda delar av det, när helst det passar dem, och förväntar sig att man skall fortsätta att betala och se glad ut.

Det är verkligt irriterande att som kund och konsument hamna i kläm när de stora drakarna drabbar samman.


Är det några av er som har ComHem som internet- och tv-leverantör och har blivit av med TV4 och/eller hela eller delar av TV4-konceptet?

Hur tänker ni göra framöver?

En bokbeställning avbeställd

Det känns litet dystert just nu. Inte bara för att det är en sådan ofattbart grå morgon så att det verkar som om det aldrig kommer att bli något dagsljus dag.

Nej, jag har precis varit tvungen att avbeställa en bokbeställning.

Två historiska romance, på engelska, av fantastiska romanceförfattare som Elizabeth Hoyt och Eloisa James. Två efterlängtade böcker, mina julklappar till mig själv.

Beställda med Black Friday-rabatten, för att pressa ned priset, dessutom.

Det är inte det att jag har varit så stygg att jag inte längre tycker att jag förtjänar någon julklapp Men en av decemberräkningarna visade sig vara betydligt saftigare än vad jag hade räknat med, och marginalerna för ett bokpaket försvann i ett nafs.

Så det fanns inte mycket till val. Ibland får man ta konsekvenserna av att man stundtals är överdrivet optimistisk och bita i citronen.

Även om det är surt.

 

Elizabeth Hoyt och Eloisa James - vi ses en annan gång!

Månadens räkning från ComHem väcker frågor

Ironiskt nog så kom månadens räkning från ComHem idag.

Litet uppgivet tittade jag på posten för TV och undrade vad tusan jag betalar så mycket för, när de stänger ned en av de få kanaler som min nära nog antika gamla tjockTV faktiskt fick in.

Jag är förmodligen inte ensam, för i natt släckte ComHem ned TV4 för 1,6 miljoner hushåll. Bakgrunden är en konflikt mellan ComHem och TV4.

Jag är inte särskilt insatt i alla turer i konflikten mellan å ena sidan Telia och TV4 och å den andra Tele2 och ComHem, men jag är inte särskilt imponerad av en internet- och TV-leverantör som släcker ned en kanal för alla sina kunder, utan förvarning, som ett förhandlingsargument. Som jag ser det, så har ComHem svikit sina åtaganden gentemot de kunder som hade valt ett utbud där TV4 ingick

Jag har tydligen fått National Geographic som ersättningskanal, istället för TV4. Jag har absolut ingenting emot National Geographic, jag hade gärna fått in den kanalen också.

Men för ögonblicket så undrar om jag kanske bör överväga huruvida jag skall hålla fast vid ComHem som TV- och internetleverantör.

Gikt. Och mat.

Det har inte varit någon bra höst för mig i år. De återkommande inflammationerna i knän, fötter, händer och knogar under de senaste åren har visat sig vara gikt.

I Oktober så låg jag en vecka på Södersjukhuset med ett akut anfall i vänster knä, vänster fot samt höger hand och mådde ungefär för jävligt. Då ställdes diagnosen definitivt.

Den senaste veckan har jag varit däckad med ett anfall (eller kallas det attack, tro?) i vänster hand och handled samt även i armbågen.

Vet ni vad man inte får/kan äta när man har gikt om man vill undvika ett nytt anfall / en ny attack?

Ungefär all form av julmat.


Mat som man kan eller inte kan äta vid gikt kommer i tre kategorier

Jag har fått diverse papper över vad man bör och inte bör äta från olika läkare och en dietist. Olyckligtvis så är de uppgifterna inte helt entydiga. Och inte heller helt överensstämmande.

Jag håller för närvarande på att försöka fundera ut vad som, så att säga, är fågel eller fisk. Ett gemensamt drag är dock att tre olika kategorier utkristalliserar sig.

• Det man får/skall äta.
  
  Den kategorin omfattar även en del sådant som man bör äta litet av eller sällan.
  
  Den här kategorin innehåller mest grönsaker, frukt och bär samt en rad andra vegetabilier och mejeriprodukter (vissa av dem sparsamt).
  
  Lyckligtvis så omfattar den även ost.
  
  
• Det man bör undvika eller bara äta sparsamt av och sällan
  
  Vilket är ungefär allt vad kött, fågel och fisk vill säga.
  
  Givetvis också lax.
  
  
• Det som är förbjudet
  
  Hit räknas bland annat inälvsmat, skaldjur, svamp.
  
  Det som svider mest här för min del är räkorna, svampen och leverpastejen.