Ungefär så här halt

har det varit här på Södertörn de senaste veckorna.

Min förort - ett köldhål!

När jag klev av pendeln här om kvällen i min Södertörnsförort så kändes det inte särskilt kallt. Det gjorde det inte heller på hemvägen från stationen. Åtminstone inte innan jag närmade huset där jag bor (ett av flera sjuvåningshus).

Mellan mitt hus och grannfastigheten så pressas vinden genom en trång passage. Även om det inte blåste någonting att tala om så fick det mig ändå att huttra och skynda på stegen för att så snabbt som möjligt komma i lä av huskroppen.

Några få steg till och jag var i lä för vinden - men definitivt inte för kylan.  

Av någon, för mig outgrundlig anledning, så var luften i lä framför mitt hus iskall och trots läläget så gick kylan rakt igenom såväl jacka och regncape som handskar. Och örsnibbar. 

Jag kunde bokstavligen känna hur temperaturen föll. Och vi talar om om ett rejält temperaturfall. Riktigt isigt och obehagligt, jag kunde inte komma in genom porten fort nog och det tog ett par timmar för att tina upp en frusen kropp och själ.

Det är inte bara det att min förort verkar vara något av ett lokalt köldhål - mitt kvarter verkar vara ett extra djupt köldhål i köldhålet.

Superlokalt mikroklimat?

Sömnlös på Södertörn eller "En Kaosmästarinna ur balans"

Ja, inte helt sömnlös kanske men det har den senaste tiden allt för ofta blivit mindre sömn än vad jag egentligen hade behövt. Anledningarna är många. Mitt liv, liksom världen omkring mig i stort, är kaos. Rent, förbannat kaos.

Jag är i regel bra på att hantera och bemästra kaos. Att analysera, planlägga, strukturera och skapa smarta strategier för att möta, bearbeta och hantera problem och situationer som behöver lösas. Japp, rent ut sagt något av en Kaosmästarinna. En expert på kringgående manövrar, att tänka utanför boxen och flyga under radar för att lösa problem som behöver lösas.

Men när kaos blir personligt och jag har små eller inga möjligheter att påverka situationen så träffar det mig från en vinkel där det får mig ur balans och reagera desto starkare på stress, oro, panik, ångest, etc.

En kaosmästarinna ur balans (det gäller förmodligen kaosmästare också) reagerar ungefär som ett skepp med slagsida eller förskjutning i lasten. Allting som händer, alla problem som uppstår och alla situationer som inträffar, tar mycket mera kraft, energi och beslutsamhet för att parera och hantera än vad det det vanligtvis krävs. Det kommer självfallet med ett pris för en kaosmästarinna ur balans dräneras - dag för dag, timme för timme - på den energi, det fokus, den instinkt och intuition som annars gör henne till en så effektiv problemlösare. 

Till slut så är hjärnan och kroppen i otakt med varandra. Man springer i cirklar, klättrar på väggarna och är som en hyperaktiv ekorre. När kroppen är utmattad och bara vill sova, så är hjärnan alldeles för uppe i varv. Inte de bästa förutsättningarna för en god natts sömn. När hjärnan omsider varvar ned och behöver vila så är kroppen i sin tur så fylld av uppdämd, rastlös energi att sömnen undflyr en av den anledningen.

Jag skulle önska att hjärnan och kroppen vore bättre synkade och höll sig till samma tidtabell när det gäller sömn för ett utvilat sinne och en utvilad kropp ger bättre förutsättningar för hantera en kaotisk situation på ett smart och effektivt sätt.

Det känns för närvarande som om det saknas cirka två timmars god, välbehövlig sömn denna natt.

Ja, det var lite om varför en kaosmästarinna ur balans är sömnlös på Södertörn. 

Nu väntar ännu en dag med ännu mer kaos att hantera. Önska mig gärna lycka till.

En fredagskväll i förorten

Det var en fredagskväll i förorten som, åtminstone ditintills, hade varit relativt lugn. Men plötsligt så var stillheten som bortblåst och det var blå-ljus, sirener och hovrande helikoptrar över min del av Södertörn. 

Och det var också ett mycket större och mer omfattande pådrag än vad det oftast brukar bli - inom loppet av någon timme så hade två helikoptrar landat vid bussterminalen vid stationen.

I går kväll så hade jag ingen aning om vad det egentligen gällde - utöver att det var någonting som bedömdes kräva ett pådrag utöver det vanliga.

Nu vet jag.

Fredagskvällens relativa lugn och stillhet bröts av en skjutning, bara några kvarter bort.

Vi håller ju för fasen på att bli som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Vi har för höge farao inte ens deras helgalna vapenlagar.

 

 

Perfekt timad provianteringsrunda

Det regnade lite fint när jag gav mig i väg till pendeltågsstationen för att åka till Skogås och proviantera. Men inte mer än vad paraplyet och sandalerna enkelt kunde avvärja.

Sedan regna det inte alls i Skogås, i alla fall inte medan jag var där.

Det regnade lite fint här när jag kom hem, men fortfarande så där fint – och inte heller särskilt ihärdigt. Jag behövde inte ens fälla upp paraplyet. Vilket var tur, eftersom jag den här gången balanserade en matkasse med ojämnt fördelad tyngdpunkt.

Jag hade hunnit upp till mig, packat upp och ställt undan maten och var i badrummet och tvättade händerna när jag hörde åskan rumla. Innan jag hade hunnit skölja och torka händerna och kunde kika ut genom balkongdörren så hade det dessutom börjat ösregna.

Nere på vägen så hade det på några få minuter bildats så djupa vattensamlingar i nedkörda hjulspår att bilarna drog upp vattenkaskader. Det såg ut som bogsvall runt en fartygsstäv.

Japp. Ibland har man tur med timingen.

Ett tåg senare – och jag hade hamnat mitt i hällregnet.

Och det hade vare sig sandaler eller paraply kunnat stå emot.

Märklig mörkläggning i pendeltrafiken

I går kväll blev hemresan med pendeln ännu en gång milt sagt ovanlig. När mitt pendeltåg, ett Nynäshamnståg som nu i sommartrafiken stannar även vid min station, rullade in vid Odenplan så var det mörklagt. Fullständigt mörklagt.

Men fyllt med passagerare, som myllrade som skuggor ut ur pendeltåget och plirögt kom ut i ljuset på plattformen. Och ännu fler, som förblev såsom skuggor i vagnarnas kompakta dunkel.

 

Det var också ett kort tåg, vilket jag finner lite märkligt.

Vi är fortfarande i pandemi- och Coronatider och man predikar i högtalarutrop och på skyltar i kollektivtrafiken om att vi ska hålla avstånd i kollektivtrafiken, undvika trängsel och sprida ut oss i tågen.

Och så väljer man allt oftare att köra korta tåg i stället för fullängdståg, vilket tvingar oss att tränga ihop oss och gör det omöjligt att såväl hålla avstånd som sprida ut oss i tågen.

Jag förstår helt enkelt inte logiken.

 

Men åter till gårdagskvällen, Odenplan och det korta – och mörklagda – pendeltåget mot Nynäshamn.

Det fanns ju inte direkt något val – sommartidtabellen gör att Nynäshamnståget ersätter ett av Västerhaningetåget (som för övrigt också, allt för ofta, är korta) och jag iddes inte vänta en kvart på nästa tåg.

Hemresan hade redan varit tillräckligt jobbig, tunnelbanan hade varit inställd och jag hade fått ta bussen istället, vilket är betydligt jobbigare för min del (allt för mycket höga steg och höga plattformar till sätena, vilket är påfrestande för knän och fotleder). Dessutom så var jag hungrig.

Så jag steg in i skumrasket.

Det var en säregen upplevelse att färdas i ett mörklagt tåg, genom hela tunnelsystemet under Stockholm. Det mesta av ljuset kom faktiskt från tunnlarna. Eller från mina medpassagerares mobiltelefoner. Lite mysko. Lite spöklikt.

Så småningom så kom vi i alla fall ut ur tunnelsystemet och ut i solskenet på Södermalm och Årstabron. Och en stund efter det av hade lämnat tunnelsystemet bakom oss – så tände man ljuset i tåget.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte logiken.

 

  

Man brukar prata om den späda vårgrönskan

Och därmed så avser man de späda, skira ljusgröna löven den första tiden efter lövsprickningen.

Men har ni tänkt på att våren löv har en hel rad andra färger i sin palett?

Ja, där är självklart de ljusgröna löven. 

Galet vore väl annat - vårgrönskan skulle inte ha fått sitt namn dem förutan.

Men där finns också blekgrönt med silvrigt grå undersidor. Och mer gulgröna nyanser. Ett slags matt gyllenbeige. Gyllenskimrande aprikostoner och mer mustigt rostiga nyanser.

Jag vet inte vilka träd som har vilka färger.

Men en sak är säker.

Våren, är en sannskyldig explosion av färgskiftningar att njuta av och förundras över under några få dagar.

Efter en morgon med skummjölksdimma

så ser jag nu äntligen horisonten. Visserligen fortfarande lite oskarp och "ullig" i konturerna, men i alla fall.

En klar förbättring från tidigare i morse, när man knappt ens kunde se marken från sjunde våningen.

 

Den andra övervintrade humledrottningen

Idag såg jag den andra övervintrade humledrottningen på min del av Södertörn.

Eller var det kanske samma humla, fast på en annan plats?

Idag kom vårens första humla på besök!

 

In genom ett fönster på glänt - på sjunde våningen!

Måste säga att det var starkt jobbat, av vad som förmodligen var en övervintrad humledrottning som nu sökte efter en boplats att lägga sina ägg i. 

Men min lägenhet föll henne som tur var inte i smaken. Hon tvärvände, flög in under fönstret och lyckades - innan jag hann fram och öppna fönstret på vid gavel åt henne - lirka sig ut genom öppningen. 

Humlor är både smartare och smidigare än getingar på det viset - de har koll på vägen ut.

En geting hade haft svårigheter att finna vägen ut, om jag så hade slagit upp fönstret på vid gavel. De kan vara rätt obstinata på det sättet, getingar.

Egentligen så bör man rapportera humledrottningar till forskarna vid Centrum för miljö- och klimavetenskap vid Lunds Universitet. 

Jag övervägde att göra det, men det visade sig bli för tekniskt komplicerat för mitt gamla datorskrälle. 

Så den första humlan för säsongen på min del av Södertörn förblev orapporterad och kunde lugnt fortsätta sitt sökande efter en lämplig boplats. Eller efter vårblommor med mycket pollen och nektar. 

Jag tackar för ett kort men charmerande besök och önskar henne lycka till med sitt viktiga värv.

Snöstorm och åskstorm, på samma gång

Det är inte ofta man upplever det, men det var exakt vad vi hade här över min del av Södertörn i går eftemiddag.

Först blev det dock slagregn - och en panikrusing för att se om jag hade kommit ihåg att stänga balkongdörren när det började blåsa upp.

Det hade jag.

Sedan brakade det till rejäl. På alldeles för nära håll.

Nästa panikrusnig, för att fortare än kvickt stänga ned datorn. Ganska rufft, slet ur alla sladdar, vilket nog var tur för bara några minuter senare slog det ned någonstans i industriområdet på andra sidan järnvägen.

Sedan så snöade det och åskade det på en och samma gång, medan vindarna närmast var trombartade.

Mäktigt.
Men onekligen litet ur gängorna. Det blev vinter igen.

Julaftonsmorgonens skuggor

Låter det illavarslande eller olycksbådande?

Det var det inte. Det var solen, som sken igenom i en glipa mellan horisonten och molntäcket när den gick upp tidigare i morse, som tecknade skuggorna av trädtopparna mot några av de högre väggarna nere i industriområdet och fick de grå plåtväggarna att skimra rosafärgade.

För några minuter så var ett stort, trist industriområde på Södertörn nästan tilltalande en grå barmarksjulsmorgon.

Man får fånga de där ögonblicken av oväntad skönhet, på oväntade platser. De är förgängliga.

Årets längsta natt är över

Tidigt, tidigt i morse inträffade Vintersolståndet, den tidpunkt när solen står som lägst här på norra halvklotet.

Nu kommer vi sakta att gå mot ljusare tider, även om det kommer att gå extremt långsamt nu i början. Visste ni att mellan julafton och nyårsafton så förlängs tiden med dagsljus bara med några få minuter?

Men ljusare, det blir det i alla fall och under dagen så fick i alla fall vi på den här delen av Södertörn njuta av några enstaka solstrålar.

Observera att bilden inte har någonting mad Södertörn att göra.
Den får representera de solstrålar som tidigare idag tittade fram.

Det är risk för att man blir gråsynt

Nej, detta är inte dagsaktuell bild.
Det är ingen snö här idag.
Men himlen har exakt rätt isigt slätgrå nyans.

Det är en av årets i särklass kortaste dagar. Jag tror att Vintersolståndet infaller i morgon. Eller är det möjligen idag?

Men maken till grå dag, det får man hur som helst leta efter. Det är fara värt att man blir gråsynt. Eller gråögd.

Ingen dager synes än, i alla fall inte över min del av Södertörn - och nu skymmer det det snabbt.


Är det någon som har sett en solglimt idag?

Idag blev en grå november blå och vit

Större delen av november hade så här långt varit gråare än denna månad normalt brukar vara. Faktum är att jag under höstens gång stundtals har börjat undra om jag inte har varit på väg att bli gråögd. Detta med tanke på att så gott som allt som jag har sett har varit grå skyar och landskap utan några livligare färger än grågrönt, gråbrunt, gråbeige eller gråblått.

Om ens det. Det mesta föreföll slätgrått. Eller slätmulet grått.

Men idag så bjöd årets allra sista novemberdagen på den bländande kombinationen av nysnö, klarblå himmel och solsken. Varvid mitt Södertörn visade upp ett bländande blåvitt vinterlandskap med klara, köldkrispiga färger.

Min kompis Kerstin och jag gjorde en utflykt till våra respektive kyrkogårdar för att tända ljus på våra föräldrars gravar. Men också för att fika i Västerhaninge, på ett av våra favoritcaféer. Bullarna där är helt enkelt otroliga. Och enorma. I alla fall så var min hallon- och cheesecakebulle definitivt bådadera.

Så, på många sätt så blev novembers sista dag också novembers bästa dag. Tänk vilken skillnad litet solsken, gott sällskap och gofika kan göra.

Himmelens färg över Södertörn

Grå.

Jämngrå. Slätgrå. Ljusgrå.

Det känns som om man skulle kunna bli gråögd för mindre. Kanske så är det nästan läge att gå till närmsta spegel och kolla om det finns någon tillstymmelse till blått kvar i mina ögon?

November.
Behöver jag säga mera?

Några säkra försommartecken

Syrenerna blommar fortfarande.

Kastanjerna blommar fortfarande.

Tornseglarna har anlänt.

Från snö till tö

Förra helgen så såg träden här utanför ut som en snötyngd sagoskog. Men snötyngda sagoskogar är, i alla fall här på Södertörn, till sin natur ytterst förgängliga.

Nu är alla sagoreferenser som min utsikt under några dagar bjöd på ingenting annat än ett minne. Vi har gått från snö till tö.

Vilket på våra breddgrader också innebär att vi har gått från pulsdjup snö till is, blöt snösörja och vatten. Vi har alla former av is: Isknaggel, tilltrampad is, issörja - för att inte tala om sådan is som faller från taken. Vi har blöt snösörja ungefär överallt - och skitig är den oftast också. Och vi har veritabla vårfloder av vatten, som förvandlar såväl förortsgångvägar som stadstrottoarer till forsande bäckar.

Behöver jag ens nämna kombinationen vatten på is?

Däremot kan det kanske vara på sin plats att nämna vatten under snö.

När det regnar på djup snö när det är plusgrader så sipprar vattnet ned genom snön och ansamlas under den så att man får en (o)trevlig överraskning när man intet ont anandes trampar igenom snön - och får ett ofrivilligt fotbad.

Det hände dock inte mig när jag skulle ta mig hem i går. Jag går så pass långsamt att jag hann se vattnet som hade ansamlats i botten av andras fotspår längs gångvägen. Jag valde istället att, trots de svårigheter som det erbjöd, att spåra mig en egen väg högre upp på grässlänten längs gångvägen och kom hem någorlunda torrskodd.
  


Man kan inte direkt påstå att de som ansvarar för snöröjningen i området är några ljushuvuden. I alla fall inte när det gäller framkomligheten för fotgängare på trottoarer och gångvägar.

Av outgrundlig anledning prioriteras dock cykelbanor.

Veklagan över snöröjningen

Jag är fortfarande tämligen insnöad här i min Södertörnsförort. Nu så har man visserligen plogat en del här, men då företrädesvis för bilar. Att fotgängare kanske också skulle vilja ta sig ut ur och in i området utan problem tycks ännu inte ha gått upp för begåvningsreserven i snösvängen. Man har till och med vräkt upp plogvallar över gångvägarna och jag kan se från mina fönster vilka problem som t o m personer som inte verkar ha några direkta svårigheter att gå har när de skall ta sig fram.

Ni förstår kanske varför jag, föga smickrande, refererar till dem som begåvningsreserven i snösvängen? Ah, de är förmodligen trevliga personer, men denna prioritering av bilister i alla lägen är fruktansvärt frustrerande. Om man lade litet mera krut på trottoarer och gångvägar så skulle många onödiga fallolyckor kunna undvikas. 

Nattens och morgonens blidare väder har gjort att en hel del snö har rasat ned från träden, så de senaste dagarnas sagoskogseffekt håller så sakteliga på att avta. Så nu är det lilla tålamod och överseende jag möjligtvis har kunnat uppbåda för de som kämpar med snöröjningen förbrukat. Nu finns det inte längre några förmildrande omständigheter för att inte röja gångvägar och trottoarer ordentligt!

Insnöad på Södertörn

Under helgen så har det formligen vräkt ned snö över Södertörn. Och det har inte ens varit någon snökanon att tala om den här gången - det har bara snöat, snöat och fortsatt att snöa. Ibland har det till och med sett ut nästan som julkortssnö.

Under morgonen så har de snötyngda träden i området närmast sett ut som en snötyngd sagoskog. Man fick en distinkt känsla av att man knappast befann sig några få mil söder om Stockholm längre, utan snarare någonstans i närheten av polcirkeln. I alla fall under den del av morgonen när himlen var klarblå och solen sken. Nu har det mulnat på rejält den senaste timmen och det ser inte längre fullt så fantastiskt ut.

Snöröjning ligger sorgligt efter. I morse var bara stora vägen plogad, att man kanske borde röja trottoarer och gångvägar så att också fotgängare kunde ta sig fram hade tydligen inte gått upp för dem. Hoppas att polletten trillar ned. Snart.

Jag stannar nog inne i dag och skriver litet texter. Säkrast så, när snöröjningen är undermålig och man går med käpp och inte är så där värst stadig på fötterna. Vill så långt möjligt undvika risken för fallolyckor.