Förra helgen så såg träden här utanför ut som en snötyngd sagoskog. Men snötyngda sagoskogar är, i alla fall här på Södertörn, till sin natur ytterst förgängliga.
Nu är alla sagoreferenser som min utsikt under några dagar bjöd på ingenting annat än ett minne. Vi har gått från snö till tö.
Vilket på våra breddgrader också innebär att vi har gått från pulsdjup snö till is, blöt snösörja och vatten. Vi har alla former av is: Isknaggel, tilltrampad is, issörja - för att inte tala om sådan is som faller från taken. Vi har blöt snösörja ungefär överallt - och skitig är den oftast också. Och vi har veritabla vårfloder av vatten, som förvandlar såväl förortsgångvägar som stadstrottoarer till forsande bäckar.
Behöver jag ens nämna kombinationen vatten på is?
Däremot kan det kanske vara på sin plats att nämna vatten under snö.
När det regnar på djup snö när det är plusgrader så sipprar vattnet ned genom snön och ansamlas under den så att man får en (o)trevlig överraskning när man intet ont anandes trampar igenom snön - och får ett ofrivilligt fotbad.
Det hände dock inte mig när jag skulle ta mig hem i går. Jag går så pass långsamt att jag hann se vattnet som hade ansamlats i botten av andras fotspår längs gångvägen. Jag valde istället att, trots de svårigheter som det erbjöd, att spåra mig en egen väg högre upp på grässlänten längs gångvägen och kom hem någorlunda torrskodd.
Man kan inte direkt påstå att de som ansvarar för snöröjningen i området är några ljushuvuden. I alla fall inte när det gäller framkomligheten för fotgängare på trottoarer och gångvägar.
Av outgrundlig anledning prioriteras dock cykelbanor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar