Aprilväder. I mars.

Torsdag morgon/tidig förmiddag

Någon centimeter snö, lite is, bitvis barmark. 

Shoppingvagnen rullade lätt och motståndslöst över underlaget när jag gav mig ut för att åka in till stan. 

Torsdag kväll 

Full snöstorm och minst en decimeter snö. 

Fick släpa shoppingvagnen efter mig genom snödrivorna hela vägen från stationen. Hjulen var inte höga nog för att ge shoppingvagnens botten markfrigång över snötäcket och ungefär var femte steg så fick jag lyfta vagnen och flytta fram den över vallen av snö som den hade skjutit framför sig.

Vägen från stationen som, beroende på väder, hälsa och väglag normalt tar någonstans runt tio till femton minuter, tog någonstans runt en halvtimme. Inte enbart på grund av snön, utan också på grund av blåsten som upprepade gånger höll på att blåsa omkull mig i stormgatten mellan höghusen när vindarna tycktes komma från alla håll samtidigt.

Regncapen var också jobbig. Ibland höll den på att blåsa av mig. Andra gånger blåste kapuschongen ned från huvudet, bara för att i nästa stund svepa upp över huvudet igen - och ned över ögonen.

Kom hem med en dyblöt lugg som klistrade vid pannan och dröp väta i ögonen.

Och ett sjöblött munskydd gör det inte precis lättare att andas.

Som tur var så var snön ganska lätt och fluffig, inte tung och kompakt. Mer fluffig, på gränsen till kramsnö.

Fredag morgon/tidig förmiddag

Fick släpa shoppingvagnen genom cirka en decimeter av blöt, slafsig, hopsjunken snömodd. 

Fredag kväll

Gångvägarna snöfria, även om snön låg kvar på gräsmattorna. Gick lätt och smidigt att få hem shoppingvagnen.

Slutsats

Det är aprilväder. I mars. 

Mycket mer än så här, det blev det kanske inte...

Men det blev i alla fall lite snö till jul!

I det längsta så såg det ut som om julaftonen 2020 här på Södertörn skulle bli en barmarksjul. När jag i den tidiga decemberskymningen tände fönsterbelysningen samt ett par ljus på fönsterbrädan så trodde jag att det skulle förbli så.

När jag åtskilliga timmar senare släkte lampan i fönstret och kollade att ljusen hade brunnit ut ordentligt så hade marken och taken pudrats  med ett tunt snölager som lyste upp i midvintermörkret. 

Och det utan att jag hade sett en endaste snöflinga falla.

Medges - efter mörkrets inbrottså var jag, med undantag för ett par avbrott för miniatyrjultallrikar med julskinka, gott bröd och ostar så hade jag blicken fäst i datorskärmen och redigerade och skrev om i prologen till mitt huvudskrivprojekt så det kunde ha regnat mindre isberg utan att jag hade märkt någonting.

Hur som helst, det blev kanske inga snömängder och även om den kanske kom sent, så blev det omsider lite julaftonssnö på Södertörn.

Snöstorm och åskstorm, på samma gång

Det är inte ofta man upplever det, men det var exakt vad vi hade här över min del av Södertörn i går eftemiddag.

Först blev det dock slagregn - och en panikrusing för att se om jag hade kommit ihåg att stänga balkongdörren när det började blåsa upp.

Det hade jag.

Sedan brakade det till rejäl. På alldeles för nära håll.

Nästa panikrusnig, för att fortare än kvickt stänga ned datorn. Ganska rufft, slet ur alla sladdar, vilket nog var tur för bara några minuter senare slog det ned någonstans i industriområdet på andra sidan järnvägen.

Sedan så snöade det och åskade det på en och samma gång, medan vindarna närmast var trombartade.

Mäktigt.
Men onekligen litet ur gängorna. Det blev vinter igen.

Från snö till tö

Förra helgen så såg träden här utanför ut som en snötyngd sagoskog. Men snötyngda sagoskogar är, i alla fall här på Södertörn, till sin natur ytterst förgängliga.

Nu är alla sagoreferenser som min utsikt under några dagar bjöd på ingenting annat än ett minne. Vi har gått från snö till tö.

Vilket på våra breddgrader också innebär att vi har gått från pulsdjup snö till is, blöt snösörja och vatten. Vi har alla former av is: Isknaggel, tilltrampad is, issörja - för att inte tala om sådan is som faller från taken. Vi har blöt snösörja ungefär överallt - och skitig är den oftast också. Och vi har veritabla vårfloder av vatten, som förvandlar såväl förortsgångvägar som stadstrottoarer till forsande bäckar.

Behöver jag ens nämna kombinationen vatten på is?

Däremot kan det kanske vara på sin plats att nämna vatten under snö.

När det regnar på djup snö när det är plusgrader så sipprar vattnet ned genom snön och ansamlas under den så att man får en (o)trevlig överraskning när man intet ont anandes trampar igenom snön - och får ett ofrivilligt fotbad.

Det hände dock inte mig när jag skulle ta mig hem i går. Jag går så pass långsamt att jag hann se vattnet som hade ansamlats i botten av andras fotspår längs gångvägen. Jag valde istället att, trots de svårigheter som det erbjöd, att spåra mig en egen väg högre upp på grässlänten längs gångvägen och kom hem någorlunda torrskodd.
  


Man kan inte direkt påstå att de som ansvarar för snöröjningen i området är några ljushuvuden. I alla fall inte när det gäller framkomligheten för fotgängare på trottoarer och gångvägar.

Av outgrundlig anledning prioriteras dock cykelbanor.

Veklagan över snöröjningen

Jag är fortfarande tämligen insnöad här i min Södertörnsförort. Nu så har man visserligen plogat en del här, men då företrädesvis för bilar. Att fotgängare kanske också skulle vilja ta sig ut ur och in i området utan problem tycks ännu inte ha gått upp för begåvningsreserven i snösvängen. Man har till och med vräkt upp plogvallar över gångvägarna och jag kan se från mina fönster vilka problem som t o m personer som inte verkar ha några direkta svårigheter att gå har när de skall ta sig fram.

Ni förstår kanske varför jag, föga smickrande, refererar till dem som begåvningsreserven i snösvängen? Ah, de är förmodligen trevliga personer, men denna prioritering av bilister i alla lägen är fruktansvärt frustrerande. Om man lade litet mera krut på trottoarer och gångvägar så skulle många onödiga fallolyckor kunna undvikas. 

Nattens och morgonens blidare väder har gjort att en hel del snö har rasat ned från träden, så de senaste dagarnas sagoskogseffekt håller så sakteliga på att avta. Så nu är det lilla tålamod och överseende jag möjligtvis har kunnat uppbåda för de som kämpar med snöröjningen förbrukat. Nu finns det inte längre några förmildrande omständigheter för att inte röja gångvägar och trottoarer ordentligt!

Insnöad på Södertörn

Under helgen så har det formligen vräkt ned snö över Södertörn. Och det har inte ens varit någon snökanon att tala om den här gången - det har bara snöat, snöat och fortsatt att snöa. Ibland har det till och med sett ut nästan som julkortssnö.

Under morgonen så har de snötyngda träden i området närmast sett ut som en snötyngd sagoskog. Man fick en distinkt känsla av att man knappast befann sig några få mil söder om Stockholm längre, utan snarare någonstans i närheten av polcirkeln. I alla fall under den del av morgonen när himlen var klarblå och solen sken. Nu har det mulnat på rejält den senaste timmen och det ser inte längre fullt så fantastiskt ut.

Snöröjning ligger sorgligt efter. I morse var bara stora vägen plogad, att man kanske borde röja trottoarer och gångvägar så att också fotgängare kunde ta sig fram hade tydligen inte gått upp för dem. Hoppas att polletten trillar ned. Snart.

Jag stannar nog inne i dag och skriver litet texter. Säkrast så, när snöröjningen är undermålig och man går med käpp och inte är så där värst stadig på fötterna. Vill så långt möjligt undvika risken för fallolyckor.

Det blev blidväder. Vintermagin är bruten.

Jag hann knappt ens skriva det förra inlägget här på bloggen, om en vintervit värld och vintermagi och det perfekta julvädret, innan vädret slog om och det blev blidväder. Tö.

Nå, snön ligger väl alltjämt kvar på marken. Även om den har förlorat allt av sin pudriga lätthet. Men i träden är den fullständigt borta, inte ens på de grövsta ekgrenar finns det några spår av den. All den magiska, lekfulla charmen som den vintervita världen erbjöd är borta. Det enda som återstår är mörka, kala träd.

Just nu har jag inga positiva saker att säga om tö fyra dagar före jul.

Faktum är att det jag just nu har att säga om tö, det lämpar sig inte direkt för tryck.

Vintrigt sagolandskapsväder

Natten mellan söndagen och måndagen så kom vintern på allvar till Södertörn, med ett rikligt och långvarigt snöfall som ledde till ett uppvaknande till en närmast magiskt vit värld. Under måndagsmorgonens resa med pendeltåget in till praktikplatsen i Vasastan var landskapet så andlöst, förtrollande vackert att jag bara kunde sänka boken jag läste och se på det snöhöljda landskapet som gled förbi i vintergryningen utanför tågfönstret. Det var så hjärtslitande vackert att SMHI borde införa en ny metrologisk term: Vintrigt sagolandskapsväder.

Ingenting annat kommer ens i närheten av att beskriva det nära nog magiska vinterlandskap som jag färdades genom. Jag slog ihop boken oläst när pendeltåget körde i mörkret i tunneln på Södermalm.

Tallarna var höljda med stora, tunga snösjok och såg mest ut som träd i gamla japanska målningar mot den mulet gråblågrå vintergryningen. Lövträd som lönnar och lindar och ekar hade fått sina mörka grenar accentuerade av tjocka lager snö och deras kronor var vitlurviga. I björkarnas tunna grenar hade snö och kyla skapat närmast magiskt vackra spetsformationer.

Under snöns tyngd böjde många träd också sina toppar i en båge. När så skedde med träden närmast spåren så snuddade trädkronorna nästan vid elledningen - fara värt för nedriven kontaktledning. Men den bagatellen, den struntade jag just då i. Jag sänkte min bok och insöp ren, snöhöljd vintermagi.

Om gårdagen - eller dagen - hade varit julafton, så hade vädret varit exakt sådant jag hade önskat mig som julväder. Det återstår att se om vi får behålla det till jul.

Snöstormsincidenten

Än en gång har det blivit en ofrivilligt tyst period här på bloggen. Den här beror på en storm och svensk vinter betingad incident i tisdags kväll.

När jag skulle korsa gatan på väg från pendeltåget till mina kvarter halkade jag i ett uppkört hjulspår - samtidigt som snömodden i sagda hjulspår brast under foten på mig. Fotleden vek sig nästan under mig och sidsteppande och vinglande och famlande efter balans raglade jag rätt ut i gatan.

Sidledes.
Hoppande, skuttande, piruetterande och skrikande.

För att slutligen landa på båda fötterna, dubbelvikt över käppen och med dess brodd nedkörd som en ispik i snömodden.


Min smala lycka var att den enda bil på väg åt det hållet befann sig väldigt långt borta när jag började korsa gatan - annars hade jag väntat till den passerat - och hade god tid på sig att stanna. Vilket den också hade gjort medan jag utfört vad som närmast måste ha sett ut som konståkning för dementa utan is.

Det blev till att linka sig ur vägen.
Över resten av vägen.

Hem genom jäkla, oplogad snömodd.


Sedan dess har det mest låtit "Oww! Oww! Oww!" här hemma.

Eller så snart jag varit tvungen att ge mig ut i denna oplogade - eller ojämnt plogade - snömodd. När fötterna sjunkit ned i ojämnheter som fått misshandlade muskler att protestera mot behandlingen. Och, ja, linimentstiftet har varit i flitigt bruk.


Just nu, må det vara mig förlåtet, är det litet svårt att tycka om svensk vinter.

Än en gång denna vecka

vaknar man till en vit värld. Det är andra gången här på min del av Södertörn den här veckan. Den senaste gången var i torsdags, när jag vaknade vid halvfemtiden till ett vitt sagolandskap. Vackert, stämningsfyllt och nästan litet sådär juligt vintermagiskt. Vintern hade av allt att döma anlänt med besked.

Efter en tur till badrummet somnade jag om. Nästa gång jag vaknade, någon gång närmare halv sju, var min vackra vintervärld betydligt slafsigare. Snön hade i stort sett rasat från träden och vägarna var en röra av snösörja och smältvatten. När jag senare på förmiddagen gav mig ut var det blött, slafsigt och snorhalt.


Det återstår att se om snön den här gången är beständigare.

Perspektiv på snökaos

I landets nordligare delar ("Norrland! Norrland! Norrland!") brukar man litet nedlåtande fnysa när Stockholm får 30 centimeter snö och det blir sådant kaos i trafiken att staden blir mer eller mindre lamslagen. Där reserverar man begrepp som snökaos för snöfall på typ 3 meter.

Vad de dock missar är dock att det inte enbart handlar om mängden snö, utan om perspektiv och proportioner. Det handlar om mängden snö i relation till trafikmängden och mängden människor som skall transporteras kors och tvärs genom staden på väg till och från hem, skolor, arbetsplatser, sjukhus, etc.

Jag skulle vilja se i runda slängar en miljon människor passera kors och tvärs (på väg mellan ovan nämnda hem, skolor, arbetsplatser, sjukhus, etc) genom Kalix, Boden, Gällivare, Arvidsjaur, Sorsele, Lycksele eller Kiruna.

Dagligen. Med tyngdpunkt vid rusningstid.

Utan köer. Utan avkörningar. 
Utan trafikolyckor. Utan förseningar.

Utan halkolyckor och benbrott för fotgängare.


Sedan kan de göra en kvalificerad avvägning om huruvida 30 centimeter snö kan klassificeras som snökaos. Eller inte.