Snöstormsincidenten

Än en gång har det blivit en ofrivilligt tyst period här på bloggen. Den här beror på en storm och svensk vinter betingad incident i tisdags kväll.

När jag skulle korsa gatan på väg från pendeltåget till mina kvarter halkade jag i ett uppkört hjulspår - samtidigt som snömodden i sagda hjulspår brast under foten på mig. Fotleden vek sig nästan under mig och sidsteppande och vinglande och famlande efter balans raglade jag rätt ut i gatan.

Sidledes.
Hoppande, skuttande, piruetterande och skrikande.

För att slutligen landa på båda fötterna, dubbelvikt över käppen och med dess brodd nedkörd som en ispik i snömodden.


Min smala lycka var att den enda bil på väg åt det hållet befann sig väldigt långt borta när jag började korsa gatan - annars hade jag väntat till den passerat - och hade god tid på sig att stanna. Vilket den också hade gjort medan jag utfört vad som närmast måste ha sett ut som konståkning för dementa utan is.

Det blev till att linka sig ur vägen.
Över resten av vägen.

Hem genom jäkla, oplogad snömodd.


Sedan dess har det mest låtit "Oww! Oww! Oww!" här hemma.

Eller så snart jag varit tvungen att ge mig ut i denna oplogade - eller ojämnt plogade - snömodd. När fötterna sjunkit ned i ojämnheter som fått misshandlade muskler att protestera mot behandlingen. Och, ja, linimentstiftet har varit i flitigt bruk.


Just nu, må det vara mig förlåtet, är det litet svårt att tycka om svensk vinter.