Vaknade i morse till den mindre behagliga överraskningen att vänster fot nu sympatismärtar med höger fot - där situationen nu långsamt, långsamt börjat förbättras. D v s den värsta vågen av smärtan sätter, dag för dag, in något senare på dagen.
Fast kanske är det inte alls frågan om sympati. Kanske är det snarare fråga om: "Varför måste jag bära upp hela tyngden själv?"
Jag har nog nämligen överbelastat vänstern för att avlasta högern. Och nu har vänstern fått nog av orättvisan.
Fötter.
Var stod vi utan dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar