Märklig mörkläggning i pendeltrafiken

I går kväll blev hemresan med pendeln ännu en gång milt sagt ovanlig. När mitt pendeltåg, ett Nynäshamnståg som nu i sommartrafiken stannar även vid min station, rullade in vid Odenplan så var det mörklagt. Fullständigt mörklagt.

Men fyllt med passagerare, som myllrade som skuggor ut ur pendeltåget och plirögt kom ut i ljuset på plattformen. Och ännu fler, som förblev såsom skuggor i vagnarnas kompakta dunkel.

 

Det var också ett kort tåg, vilket jag finner lite märkligt.

Vi är fortfarande i pandemi- och Coronatider och man predikar i högtalarutrop och på skyltar i kollektivtrafiken om att vi ska hålla avstånd i kollektivtrafiken, undvika trängsel och sprida ut oss i tågen.

Och så väljer man allt oftare att köra korta tåg i stället för fullängdståg, vilket tvingar oss att tränga ihop oss och gör det omöjligt att såväl hålla avstånd som sprida ut oss i tågen.

Jag förstår helt enkelt inte logiken.

 

Men åter till gårdagskvällen, Odenplan och det korta – och mörklagda – pendeltåget mot Nynäshamn.

Det fanns ju inte direkt något val – sommartidtabellen gör att Nynäshamnståget ersätter ett av Västerhaningetåget (som för övrigt också, allt för ofta, är korta) och jag iddes inte vänta en kvart på nästa tåg.

Hemresan hade redan varit tillräckligt jobbig, tunnelbanan hade varit inställd och jag hade fått ta bussen istället, vilket är betydligt jobbigare för min del (allt för mycket höga steg och höga plattformar till sätena, vilket är påfrestande för knän och fotleder). Dessutom så var jag hungrig.

Så jag steg in i skumrasket.

Det var en säregen upplevelse att färdas i ett mörklagt tåg, genom hela tunnelsystemet under Stockholm. Det mesta av ljuset kom faktiskt från tunnlarna. Eller från mina medpassagerares mobiltelefoner. Lite mysko. Lite spöklikt.

Så småningom så kom vi i alla fall ut ur tunnelsystemet och ut i solskenet på Södermalm och Årstabron. Och en stund efter det av hade lämnat tunnelsystemet bakom oss – så tände man ljuset i tåget.

Ibland, så förstår jag helt enkelt inte logiken.

 

  

Landade i vattnet – med hissen!

Med en hiss? Ja, det stämmer. En kväll tidigare i veckan, när jag kom hem med pendeltåget, så landade jag i vattnet med hissen.

Jag borde kanske ha blivit varnad när jag hörde ett märkligt, gurglande, porlande ljud som påminde lite om en tvättmaskin när jag tryckte upp hissen. Men jag tillskrev det ett av pendeltågen som just var på väg in till perrongen och ett snabbtåg som just dundrade förbi.

Jag borde kanske ha blivit misstänksam när jag såg hur blött och skitigt golvet i hissen var. Men man tyvärr rätt van vid sunkiga golv i hissarna vid stationerna.

Och det luktade åtminstone inte som om någon hade kissat på det.

Så jag klev in, noga med var jag satte fötterna, och tryckte för nedfärd till gångtunneln under spåren.

PLASK!!!

Där fick det gurglande, porlande ljudet och det blöta, kladdiga och skitiga golvet sin förklaring.

Botten av hisstrumman var vattenfylld.

Inte så mycket att det strömmade in i hissen – inte nu längre, men det hade tydligen gjort det tidigare. Det blöta, soggiga golvet var ett bevis för det.

Men fullt tillräckligt för att botten av hisskorgen skulle landa i vattnet med ett rejält plask.

 

När hissdörrarna öppnades så kunde jag i glipan mellan hisskorgen och golvet i entréhallen se vattnet plaska fram och tillbaka mellan hisstrummans väggar.

Hissen har kablar som hänger i en båge som kommer ned före hissen – man kan se det genom glasdörrarna – och dessa hade nu hamnat i vattnet.

El och vatten är, som alla – speciellt en gammal säkerhetsmänniska – vet, ingen bra kombination.

Jag har inte kommit så snabbt ut ur en hiss sedan jag var barn.

Också stengolvet i entrén till stationens trapphus var blött och geggigt. Det samma gällde asfalten i gångtunneln.

Vid gångtunnelns mynning så kunde jag se varför hisstrumman hade vattenfyllts så till den grad.

Ett omfattande slagregn måste ha dragit fram över min del av Södertörn strax innan jag kom hem. 

Eftersom marknivån kring pendeltågsstationen bara är marginellt lägre än spårnivån så leder en ganska brant backe ned till gångtunneln. Backen är i sin tur omgiven av en brant slänt med en plantering av tallar. Regnvattnet hade svept med sig barr, kottar, jord och grus från planteringen och nedför backen. Där hade allt detta satt igen gallret över en kulvert som ska leda bort regn- och smältvatten – förmodligen var även avloppen från kulverten också igensatta.

Vattnet hade ingen annanstans att ta vägen utan hade fortsatt in i tunneln, in genom dörrarna till stationen och ned i hisstrumman.

El och vatten är, som sagt, ingen bra kombination.

Så. Vad skulle jag göra?

Åka upp till biljetthallen och säga till spärrvakten?

I den hissen?

Nej tack!

Gå uppför och nedför trapporna – med gikt och en shoppingvagn – för att säga till om att hissen nu utgjorde en livsfara för intet ont anandes passagerare?

Tack, men nej tack.

Jag skulle gå hem och ringa SLs kundtjänst.

Sagt och gjort, det var vad jag gjorde.

Jag hade tur, tyckte jag, det var bara åtta samtal före mig. Det här skulle gå fort.

Det var åtta samtal före i närmare en kvart. Sedan var det sju samtal före nästan lika länge. Samtal sex, fem och fyra… 

Tog också sin tid.

Det tog åtminstone någonstans runt fyrtio till femtio minuter att komma fram.

Ingen annan hade itts anmäla faran som hissen utgjorde.

Ingen.

Så det är allt en förbannad tur att jag är en uthållig, ihärdig, tjurskalligt envis gammal säkerhetsmänniska som på grund av gikten har ett stort intresse av en säker och fungerande hiss.

Att landa i vatten med hissen var en upplevelse som jag inte vill vara med om igen. 

El och vatten... 

Brr!!!

Nio timmar efter andra sprutan...

så känns hjärnan som en bulldeg. Inte för att det är något fel på en bulldeg, de är fulla av liv och energi och slutresultatet brukar bli gott. 

Men en hjärna bör ha mer skärpa och fokus.

Jag jäser och mognar

Trött.

Ofokuserad.

Någon timme efter att jag fått sprutan (dos två), så var det som om någon slog av strömbrytaren för tillförseln av energi. 

Hjärnan är helt enkelt inte med på banan.

Och när jag försöker få den på banan så är den mest "varför då, då?"

Den är väl nöjd med att, likt en deg, jäsa och mogna och vill inte bli störd med andra ansträngande aktiviteter som bryter dess invanda rytm.

Hantera mig varsamt, tack!

Inga andra direkta symtom, peppar, peppar.

Förmodligen så blir det en tidig kväll. 

Fast med tanke på årstiden och lägenhetens (för att inte tala om sovrummets) västläge så dröjer det nog någon timme innan ljusförhållandena blir mer inbjudande för sömn.