Jag hade glatt mig åt de nya fönstren

Och till en början så verkade allt perfekt. Men redan första dagen så upptäckte jag att en av linorna inne i det ena fönstret i vardagsrummet var av, vilket gör det svårt att vrida persiennen "jämnt" i fråga om optimal solavvisande vinkel ända uppifrån och ned i fönstret.

Detta problem anmäldes till de som jobbade med fönstren.
TVÅ gånger.

Jag har inte ens fått en bekräftelse på att min felanmälan har mottagits.
Än mindre någonting om att problemet ska åtgärdas och i så fall när.

Sedan började persiennen i det ena köksfönstret också att krångla. Ingenting verkar vara av, åtminstone inte synligt, men det blev allt svårare och svårare att vrida om den och tillslut så rör den sig bara några millimeter åt endera håll.

Nästa sak jag märkte var att blev konstiga skuggor i fönsterglaset i ett annat köksfönster om nätterna, från gatubelysningen och från passerande trafik nere vid vägen, bussterminalen, stationsområdet och industriområdet på andra sidan järnvägen. 

Det visade sig att det var imma mellan glasrutorna. Senare så visade flera andra fönster upp motsvarande problem, om än inte lika tydligt eller lika omfattande. 

Jag antog att det var hösten och väderleken, med kvällsdimmor och morgondimmor, och att problemen skulle rätta till sig när värmen inne i lägenheten väl slogs på för vintern. Eller att problemen skulle försvinna när vi fick fönstren tvättade efter fasadrenoveringen.

Årstiderna har rullat vidare, från höstfukt till vinterkyla, värmen har slagits på inne i lägenheterna och fönstren har blivit professionellt putsade. Problem med imman kvarstår dock. Fast i denna kyla så har de omvandlats till frostrosor.

Nej, jag har inte försökt öppna fönstren själv och försökt putsa bort imman.

Detta av flera skäl, såsom t.ex.:

• Att det är nu vinter, med flera minusgrader.
  Det är med andra ord inte bästa tänkbara tillfälle att öppna fönster och tvätta dem.
  Vare sig för fönstren - eller för mina vintertorra, nariga händer.
• Om en professionell fönsterputsare inte har lyckats få bort imman, vilka chanser skulle då jag ha att få bort den?
• Jag vill att imman/frostrosorna ska finnas synliga vid besiktningen av fönstren i nästa vecka.
  Om de är fullt synliga så kan jag visa på problemet och de kan dokumentera det med bildbevis, fönster för fönster, istället för ett vagt "här brukar det bildas imma". Mycket tydligare.

Fönstren är treglasfönster, öppningsbart mellan de rutor där persiennerna sitter, och jag är osäker på om imman sitter i det öppningsbara utrymmet eller om den finns i utrymmet mellan de förslutna fönsterglasen. Detta då fönstren levererades i stora partier för hela fastigheten och stod oskyddade mot vädrets makter ute på gräsmattan framför porten under sommaren och den tidiga hösten. 

Det regnade en hel del under denna period. Så det kan vara tänkbart att väta lyckades tränga sig in i den förslutna delen av fönstren - vilket i så fall kan förklara varför fönsterputsarna inte lyckades få bort imman.

Detta skulle också göra det omöjligt för mig att åtgärda problemet.

Sedan vet jag inte heller hur pass bra fönstren mådde av att täckas över med något slags plastfilm eller tunn, halvtransparant byggplats i mer än en månad medan man kan sprutade på fasadputsen. Jag tror inte att jag såg några tecken på imman innan dess.

Så, var det alla problem?

Inte alls.

Vi fick även balkongen inglasad - och även där så uppstod det givetvis problem.
Man hade lämnat fönsterpartierna i vidöppet läge när arbetet avslutades och jag hade stora problem med att stänga fönsterpartiet.

Ah, det var en underdrift.
Jag lyckades aldrig stänga det helt.

Att stänga glidfönstren var enkelt, det var vädringsfönstret (som också låste hela fönsterpartiet) som var problemet. När det blev kallare och kallare och hösten började gå mot vinter och man bara ville stänga igen helt mot kölden och regnet och snön så blev det allt mer frustrerande.

Slutligen så var det elektrikerna som skulle installera den nya balkongbelysningen, som också ingick i fasadrenoveringen som kom till min undsättning. Ofrivilligt. Det öppna fönstret var nämligen i vägen för dem just där de behövde arbeta med elinstallationen. De figurerade ut hur man skulle göra medan jag vände ryggen till för att hämta bruksanvisningen som vi hade fått (som dock inte innehöll någonting om hur man skulle stänga fönstret, bara hur man skulle öppna det). När jag en minut senare återvände med den vid det laget meningslösa bruksanvisningen så var problemet just löst.

Och tur var det, för bara några dagar senare blev det en snöstorm över Södertörn som lämnade mer än tre decimeter djupa snödrivor att försöka ta sig fram genom.

Så - räddad i sista sekunden!

Det allra senaste problemet är att balkongdörren har börjat kärva. Den gnisslar och gnäller när jag försöker öppna den och att persiennen ibland slår mot fönsterrutorna när dörren kärvar som mest och öppnas knyck för knyck. Jag vet inte om dörren har satt sig, om den hänger snett på gångjärnen eller vad. 

Jag vet inte.

Och varför just min lägenhet?
Fick jag alla fönster (+ en dörr) med "barnsjukdomar" - eller vad?

Det blir besiktning nästa vecka.

Jag kommer att finnas på plats den dagen.
För "Houston, we have a problem"

(även om det tydligen, i original, var "Houston, we've had a problem")

Hur som helst, gissa om det är problem - och det kommer att bli betydligt enklare att förklara och förevisa än att försöka skriva lappar och tejpa upp runt om i lägenheten.

Varför en bild på Karlbergs station, undrar ni kanske?

Det finns flera skäl till att fundera lite kring Karlbergs station, faktiskt.

Dels så är Karlberg en gammal, anrik station i Stockholm

Även om den kanske ser rätt så anspråkslös ut i sitt lilla funkishus som balanserar högst uppe på klipporna och högt över själva spår- och plattformsområdet så utgjorde Karlbergs station en viktig nod i Stockholms kollektivtrafik.

Några fakta om Karlbergs station som du kanske inte känner till:

• Den första stationen öppnades 1882. Den låg dock längre norrut än stationsbyggnaden på bilden, och hade istället ingång från Rörstrandsgatans passage under järnvägen.
• Stationen fick sitt namn efter det närbelägna Karlbergs Slott
  (som man till och med kan se från perrongerna).
• Stationsbyggnaden på bilden, med entré från Norrbackagatan, uppfördes 1932.Vilket man tydligt kan se på den strama, rätlinjiga funkisinspirerade utformningen av denna lilla byggnad.
• Karlbergs station stängdes för pendeltågstrafik i juli 2017 och ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel.

Dels låg Karlbergs station avsides och var underdimensionerad för trafikmängden

En av nackdelarna med Karlbergs station var att den inte hade särskilt goda koppling till resten av Stockholms kollektivtrafik. För den som skulle vidare till andra delar av staden med tunnelbana så väntade en promenad på ca 400 – 500 meter till S:t Eriksplans tunnelbanestation. Det fanns visserligen en busshållplats vid stationen, men den var underdimensionerad och framkomligheten längs trånga gator i kvarteren sinkade ofta bussarna. 

Stationen låg helt enkelt lite för avsides för att kunna fungera optimalt som Stockholms tredje stora trafiknav efter Centralen och Stockholms Södra / Södra Station (som inte heller hade ett optimalt läge för smidiga byten till annan kollektivtrafik, men som i alla fall var mer centralt belägen inom sin stadsdel och hade betydligt fler bussförbindelser).

Den lilla stationsbyggnaden vid Karlberg var också sorgligt underdimensionerad för den trafikmängd den hade (över 14 000 personer per dag på 2010-talet). Det var nästan alltid trängsel i det lilla stationshuset, ibland uppstod stockningar i spärrarna (och ibland ville man bara hitta ett tryggt hörn där ingen trampade en på tårna).

 

Dels så är Karlbergs station nu nedlagd

Karlbergs station stängdes, såsom beskrivs här ovan, för pendeltågstrafik i juli 2017. Stationen ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel under stora delar av innerstaden.

Ytligt sett så sover Karlberg nu sin törnrosasömn efter många års flitig användning som ett av naven i Stockholms kollektivtrafik. Den används, enligt obekräftad uppgift, förnärvarande som reservstation för att vända fjärrtåg om det skulle bli trafikstockningar vid Centralen. På sikt är det tänkt att den ska rivas.

Den 14:e november 2017 öppnades stationen kortvarigt för pendeltågstrafik igen, tills ett signalfel som hindrade pendeltågen från att köra på Citybanan hade åtgärdats.

 

Dels också eftersom Karlberg var en station som jag ofta använde

Detta har i sin tur på flera skäl. Det enklaste är att jag under några år jobbade i Hagalunds industriområde och den smidigaste vägen dit var för mig med buss till och från Karlbergs station.

En annan anledning är att jag sedan någonstans 2003, 2004 och vidare fram till 2017 valde denna station för min hemfärd om jag hade varit inne i stan framför Centralen.

Och varför åkte inte från Centralen?

Jo, tack, jag försökte. Och försökte. Och försökte. Men med åren så kom jag att hata trängseln och kampen om sittplatserna på överfulla pendeltåg.

Och gissa vem som alltid blev undanträngd och hamnade längst bak i trängseln för att komma ombord på tåget? Och därför blev utan sittplats?

Rätt gissat.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig så enkel att fösa undan eller tränga sig förbi, men det skedde dagligen i rusningstrafiken. Och ibland annars också. Dessutom lyckades jag sällan pricka in att ställa mig exakt där dörrarna skulle öppnas. Tågen tycktes inte stanna på exakt samma fläck varje gång vilket gjorde att jag ofta  hamnade någonstans mitt emellan dörrparen. Och därmed sist i kön.

Så det blev dags bli smart, slug och lurig om man ville vinna kampen om sittplatserna. Och kanske, i bästa fall, till och med få en fönsterplats.

Så om jag hade varit i de norra stadsdelarna (Östermalm, Vasastan, norra Norrmalm) så tog jag mig till Karlbergs station, istället för till Centralen. Där klev jag ombord på ett knökfullt pendeltåg till min destination och stod vid dörrarna tills vi nådde Centralen.

Vid Centralen vällde någonstans mellan hälften och två tredjedelar av passagerna av tåget. Och medan de vällde ut – och innan passagerna som trängdes på perrongen hade en chans att tränga sig ombord – så hade jag alltid glidit ned på en ledig plats. Och många gånger så var det dessutom en fönsterplats. Ha!

Med tiden så kom jag att tänka på dessa mina taktiska omvägar som ”The Great Game” (Om det nu skulle råka finnas något datorspel eller annat med detta namn, så är det inte detta). Min version av ”The Great Game” handlade om att utmanövrera mina medpassagerare (ni vet, de där ohyfsade typerna som brukade fösa undan mig eller tränga sig förbi) för att tillskansa mig en bra sittplats för den rätt långa hemresan där jag kunde läsa min bok i lugn och ro.

Jag blev med åren mästarinna på ”The Great Game”.
Fönsterplatserna blev allt oftare mina.
Om det var sommar så såg till att jag fick en plats på skuggsidan av tåget för hemfärden för att göra den så dräglig som möjligt.

Det enda som till slut kunde gå galet var om SL plötsligt meddelade att:
”Tåget går endast till Centralen, där ni kommer att få byta tåg”.

Det var - ett svek. Ett oursäktligt svek.
Matchriggning.
Sabotage – hur vågade man?

Suck. Sist i kön igen.
Den här gången dessutom med det dubbla antalet passagerare att trängas med när jag skulle ombord. Och ingen sittplats innan vi var nästan hemma.

 

För och nackdelar med Karlbergs station och Stockholm Odenplan

Karlberg (ovan jord)

Karlbergs station hade sin självklara charm om sommaren, med utsikt över vattnet och mot husen på Kungsholmen. Och på vägen dit så kunde man också slinka in på Stockholms Glasshus och inmundiga någonting kallt och välsmakande medan man väntade på att värsta rusningstiden skulle klinga av.

Om höst- och vårkvällarna kunde utsikten från perrongerna bjuda på spektakulära solnedgångar medan man väntade på sitt tåg.

Men om vintern, medan fjärrtågen dundrade förbi i snögloppet, så var det inte roligt att stå där i mörker, blåst och kyla. Brr!

Vidare så hade Karlbergs station enbart uppåtgående rulltrappor och hissen var lite väl ofta ur funktion. Dessutom kunde de passerande fjärrtågen ibland dundra förbi längs perrongen i alldeles för höga farter.

 

Stockholm Odenplan (under jord)

Den nya stationen, Stockholm Odenplan, är en underjordisk station som saknar utsikt. Den har även glasväggar och glasdörrar mot spåren, vilket gör att man slipper mycket av det buller och de fartvindar som är vanliga på öppna stationer ovan jord. Ytterst sällan dundrar tåg som inte är pendeltåg förbi – och om det någon gång skulle göra det, så befinner de sig i alla falla på andra sidan glasväggen.

Glasdörrarna är tydligt markerade, så man vet exakt var man ska stå och man kan lita på att tågen stannar där de ska vara (såvida det inte är ett kort tåg, då).

Heta sommardagar så är plattformarna relativt svala i jämförelse med temperaturen uppe på gatunivå. Kalla vinterdagar så är temperaturen behagligt varm. Och bäst av allt, perrongerna blir aldrig översnöade.

Det finns många rulltrappor och smidiga förbindelser med tunnelbanestationen Odenplan. En nackdel är dock att rulltrapporna har haft en del barnsjukdomar och har återkommande stopp för reparationer. Hissarna är dessutom underdimensionerade i förhållande till trafikmängden (både för få och för små).

Ytterligare ett problem är själva entrébyggnaden på Odenplan.
Hur tusan tänkte man egentligen?
Passagerare som ska till eller ifrån pendeltågsstationen får samsas med passagerare som ska till eller från tunnelbanestationen i en sorgligt trång och underdimensionerad entrébyggnad som är som skapt för att bli en flaskhals i händelse av en katastrof.

 

Men, trots allt, jag är redo att släppa taget om Karlbergs station och låta den sjunka ned i nostalgins djup. Stockholm Odenplan är framtiden.

Det stormar på Twitter i höst

Twitter är den plattform som passar mig bäst bland sociala medier, kanske speciellt eftersom jag är en utpräglad ord person.

Jag har tillbringat tio år med att bygga upp ett twitter-flöde som är stimulerande, roande, intressant, lärorikt och engagerande för mig.
Och där jag förhoppningsvis, i någon mån, har kunnat bidra med någonting motsvarande. 

Tio år.
Det är mycket tid, mycket arbete, mycket planering, mycket testande och experimenterande - vad funkar? Vad funkar inte? Vad lockar besökare och vad är ointressant för dem?

Och mycket, mycket eftertanke om hur jag vill utveckla mitt twitter-flöde och vart jag vill nå. 

Sådant som var viktigt för mig var t.ex. att:

• Finna rätt personer att följa och interagera med. 
• Bli mer delaktig i de cirklar som intresserar mig (vilket främst är skrivande, läsande, böcker, romance, historisk romance, etc)
• Ta del av vad som händer och sker inom dessa cirklar

Sedan började det dra ihop sig när Elon Musk lade ett bud på Twitter.

Ramaskrin från alla håll.

Efter många turer så köpte han plattformen - och började omedelbart vända upp och ned på plattformen.

Det mesta av detta har redan vädrats i media och behöver inte ventileras här igen, utan istället berätta lite om hur stämningen inne på plattformen är bland personerna i mitt twitter-flöde är.

Det finns en stor oro för att alla som inte betalar för att få det omtalade blåa bock-märket systematiskt kommer tryckas nedåt i vad som visas i flödena kommer att tystas på Twitter (genom att vi systematiskt skjutsas längst ned i flödena). Det där med det blåa bock-märket är, om jag har förstått det rätt bortdraget för närvarande.

För att våra upparbetade twitter-flöden (som för många författares främsta kommunikationskanal med sina läsare och även med andra författare och med t.ex. också förläggare och agenter) ska rivas upp och att tätt sammansvetsade communitys där man har kunnat ställa en fråga och många gånger fått hjälp av någon ska skingras.

För att Elon Musk har sparkat för många från Twitter (eller att andra har valt att säga upp sig) att nyckelkompetensen har förlorats och att Twitter kan komma att krascha.

Att han genom att släppa in många av de höger-republikaner som portats i spåren av stormningen av Capitolium öppnar upp för högljudda sexistiska och rasistiska åsikter att uttrycka sig hur de vill, mot vem de vill. Samt att mer och mer extrema åsikter kommer att dyka upp i ens flöde och överskugga de personer som man verkligen vill följa - och som man aktivt följer. 

Stämningen i mitt flöde varierar, från dag till dag.

Ena dagen så kan det vara: "Nu är det nog, nu drar jag till Instagram", medan andra är "Jag går minsann ingenstans".

Nästa dag det kanske: "Gud så krångligt Mastodon är!" medan andra "Det blir bara värre och värre".

Och den tredje dag är kanske: "Om man skulle stanna? Det blir kanske inte värre?" och andra är "Allt annat verkar ändå för krångligt".

Om man ska skapa en bild så får ni tänka er att en rovfågel har landat vid fågelmataren och uppståndelsen är stor bland sparvarna. Flyktbehovet ställs mot behovet av att äta och få i sig nödvändiga kalorier för att överleva. Eller överlevnadsinstinkten mot fågelmaten, helt enkelt. 

Jag tänker inte lämna Twitter.
Såvida plattformen inte skulle råka möta samma slut som Titanic. 

Men det är å andra sidan inte helt otänkbart. Skutan har en ny kapten, och han verkar inte ha en susning om vad han ska göra eller hur han ska styra - eller också så letar han efter nästa isberg att köra på. 

Och många i besättningen, med erfarenheterna och nyckelkompetenserna, har redan lämnat skeppet.

Själv har jag ägnat den senaste veckan åt att försöka återuppliva mitt halvslumrande gamla Instagram-konto och börja bygga upp en fungerande plattform där. 

Inte för att det någonsin skulle kunna ersätta Twitter.
Men för att ha en "livbåt" i händelse av. 

Ifall Twitter skulle gå i kvav.

Gravrosett och gravlykta på plats

Femte november är en gråruggig och blöt historia. Ändå har jag varit utanför porten ett flertal gånger. Först hade jag tvättstugan i morse, och den ligger i ett litet hus bakom vårt. Ned och fylla maskinerna, nedo och tömma maskinerna och hänga in det som behöver fintorkas i torkskåpet och slänga in sådant som tumlas i torktumlaren. Och sedan ned för att ta reda på tvätten och bära upp den.

Under tvättstugeturerna så regnade det åtminstone inte.

Det gjorde det däremot när Kerstin kom och hämtade mig och körde mig till kyrkogården. Så nu är gravlyktan och en vacker gravrosett på plats på mina föräldrars grav. Ljuset i lyktan är tänt. Stämningsfyllt, även om det regnade. Och även om det var mitt på dagen.

Men ljusen brann på många av gravarna, så jag var inte ensam om det.

På något sätt så känns det bra när man har gjort det.

Det är så grått att det skymmer allaredan. Snart dags att tända ett par ljus på fönsterbrädan också.

Kanske ser jag nu slutet på byggprocessen

I går togs det blå byggnätet ned från byggställningarna utmed fasaden och för första gången sedan i våras så kan jag nu se utsikten utan ett finmaskigt, klarblått rutnät som förvränger färgerna.

Och som tur är så finns det fortfarande en del löv kvar på träden nere vid stationsområdet. De är kanske inte längre lika färgsprakande och färgflammande som de var för ett par veckor sedan.

Det som finns kvar på träden nu är lite mer mer mättade, lite mer mer dämpande toner. Och lövmattorna på marken är inte längre lika krispigt frasande.

Det är november. Man får vara tacksam för de färger som ännu flammar, lyser upp och förgyller i höstmörkret. Det hjälper ju självklart en hel del att det så här långt har varit en rätt mild höst. Men ändå. Hela våren, hela sommaren och en god del av hösten har jag tillbringat bakom byggställningar och byggnät, förseglad i lägenheten med plomberad balkong. Så även om jag nu kanske äntligen ser slutet på byggprocessen, så har hela balkongsäsongen gått mig förbi i år.

Flammande höstfärger – glädje, inspiration och vemod

Min relation till hösten är kluven – och under årens lopp så har den också pendlat en hel del fram och tillbaka mellan glädje, upprymdhet, inspiration, vemod, desperation. Etcetera. Och ibland mycket av olika känslor.

Färgprakten och färgskiftningarna har alltid fascinerat mig. Fångat mig. Fängslat mig. 

Och jag tänker inte bara på träd och buskars färgprakt när löv och blad skiftar från limegrönt till gult till guld till rost till scharlakansrött.

Den blåare än blåaste himlen

Det glödande gyllene solljuset som tycktes förstärka alla färger och skapa rent magiskt färgsprakande soluppgångar och solnedgångar.

Kylan, som väckte min energi och kreativitet ur sommardästheten.

Krispigheten i den sakta men säkert allt kallare luften, som plötsligt tycktes innehålla mycket mera liv- och energigivande syre.

Magin som uppstår när kylig morgonluft möter värmereserverna i sjöar och andra vattendrag och skapar helt enastående sjörök.

Höststormarna, som får mitt blod att sjunga.

Den första frosten, som driver hem att
”nu är hösten här på fullaste allvar”

Och längre fram, sedan löven har fallit och träd och buskar är kala så lyser mossorna på stockar, stenar och berghällar.

 

Men – och det finns alltid ett ”men” – hösten innebär också att dagarna blir allt kortare och nätterna längre och längre. Och längre.

Och det tilltagande mörkret knäcker mig.

Suger musten och energin och kreativiteten, som höstens färgflammande prakt väckt till liv, ur mig tills jag likt löven faller till marken.

Någonstans under senhösten – när träden är kala och mörkret på väg mot sitt kulmen – så brukar jag undra om jag kanske inte har en björngen i mitt DNA.
Eftersom jag då gärna skulle vilja gå i ide och sova tills ljuset börjar återvända fram på vårkanten.

Så, ur vissa perspektiv är jag nog en höstmänniska.
Ur andra - oh, definitivt en björn!

En byggprocess genom tre årstider

Det senaste halvåret så har jag varit instängd bakom byggställningar på grund av en fasad- och takrenovering samt fönsterbyten. Det har inte precis varit störningsfritt och tyst under den här tiden. Jag har levt stora delar av våren, sommaren och hösten bakom helt - eller till största delen - nedfällda persienner. Detta eftersom det klampar runt byggjobbare på byggställningarna mellan sju till sjutton och då vill man helst inte leva som en fisk i en guldfisskål.

Som tur är så är vi inte insvepta i vit, ogenomskinlig byggplast. Sedan traditionell byggplast hade blåst ned flera gånger från grannhuset under vinterstormarna - och vid åtminstone ett tillfälle nära nog slitit med sig delar av byggställningen - så insåg man väll att husen inte har ett optimalt läge för detta slags vindfång. Istället har våra byggställningar klätts med ett blått byggnät. Det blåser visserligen i det också men eftersom vinden kan passera genom maskorna i nätet så utgör det ett betydligt mindre vindfång.

Däremot så försågs huset med en "nattmössa" av byggplast över taket, då det där var betydligt viktigare att det platta taket hölls så skyddat från vatten som möjligt medan det byggdes över med ett lätt sluttande tak. Nattmössan hängde visserligen ned över vindsöverbyggnaden men nådde i alla fall inte så långt ned så att det skymde min utsikt.

I en tidig höststorm så blåste dock nattmössan av under spektakulära former.

Men om jag hade trott att jag skulle kunna fortsätta att njuta av utsikten under  icke byggjobbararbetstid så - 

Bedrog jag mig.

När fönsterbytena var klara så täcktes fönstren över med ett slags tunn, halvtransparent plastfilm för att skydda dem när man satte igång med den delen av fasadrenoveringen där man sprutade det nya fasadmaterialet över isolering och armeringsnät.

Det var som att försöka att se ut genom frostade glasrutor för att försöka se om det regnade eller var uppehåll. Att se någon utsikt, det kunde man bara drömma om. Det stadiet varade i kanske tre till fyra veckor - och det var en lättnad när jag kom hem en kväll och fann att man under dagen hade dragit ned plastfilmen. Utsikt!

Genom byggställning och byggnät, i och för sig.
Men utsikt, det var det i alla fall.

Ändå är jag glad att de nya fönstren täcktes över så noggrant. För när fasadmaterialet sprutades på fasaden så blev det en hel del stänk som annars hade träffat mina nya fönster.

En del arbete återstår fortfarande. Jag är till exempel fortfarande inlåst från balkongen medan arbetet pågår. Men de mest slamriga, bullriga, skitiga och dammiga momenten verkar vara klara.

Och sade jag att jag åter har utsikt?
Jag kan med andra ord njuta av höstfärgerna medan de varar. Det finns björkar i guldgult nere vid stationen och någonting annat - jag vet inte riktig vad - i orangerött samt några blodlönnar i rent spektakulärt scharlakansrött längre bort i området. 

Hösthälsningar från sjunde våningen! 

 

Tyst på bloggen länge nu

Under allt för lång tid så har det varit tyst på bloggen. Ända sedan vårvintern.

Det beror på en rad olika saker. Såsom trasslig hälsa och brist på ork och energi. Ett såväl omfattande som långvarigt datorstrul med datorkrascher och ersättningsdatorer hit och dit som inte har varit helt hundra uppe på banan. 

Samt en allmän ohågsenhet att skriva.
Eller för övrigt lägga tid och ork som inte fanns på bloggen.

Kreativiteten har helt enkelt inte varit på topp.
I princip så har den nätt och jämnt haft nosen över vattenytan.

Jag kan inte påstå att situationen är så mycket ljusare och muntrare idag - man behöver bara kolla på nyheterna för att vilja gå i ide och vakna någon gång fram på vårkanten.

Men jag skriver i alla fall lite smått igen.

Och jag har äntligen lyckats uppbåda tillräckligt med energi för att göra ett inlägg på bloggen, det första på många månader. 

Det är i alla fall en början.

Vi får se vart det leder.

Reflektioner och historiska perspektiv

Jag är gammal nog att minnas när Sovjetunionen 1979, på höjden av sin makt och mitt under kalla kriget, invaderade Afghanistan. Trots en enorm teknisk överlägsenhet – och trots att Afghanistan var ett av Asiens fattigaste länder – så gick det inte så värst bra. För Sovjetunionen.

Kränkt vit mormor med barnvagn

I går så tog jag bussen till ICA i en grannförort – vi har inte längre någon ICA-butik i mitt lokala centrum och ICA-kortet utgör lejonparten av min hushållsbudget.

Det började som rofylld resa i ett nysnötyngt vinterlandskap en tidig lördagsförmiddag. Men stillheten bröts när vi kom upp i de mer välbärgade radhusområdena och en mormor med minst två barnbarn och en barnvagn steg på.

Hon var den högljudda sorten, som älskar att påpeka att allting är någon annans fel och att hon minsann alltid har rätt och att hon aldrig gör någonting fel. Vilket hela bussen blev upplyst om under de följande tio minuterna.

Jag satt med ryggen till, längre fram i bussen, men om jag förstod det rätt så fanns det redan en barnvagn på bussen (det finns ordentlig plats för minst två barnvagnar) och hon var sur för att föräldrarna inte flyttade sin vagn så att hon fick platsen mitt för bussens mittdörr. Detta eftersom hon inte var van att köra barnvagn och det krävdes lite manövrerande för att få in vagnen smidigt på den andra platsen – vilket den perfekta mormodern, som minsann aldrig gjorde någonting fel, uppenbarligen hade vissa problem med.

Föräldrarna till barnet i den första barnvagnen var tydligen invandrare – och allt var självklart, enligt kränkt vit mormor med gäll stämma – deras fel. Det blev en massa upprört grumsande om att ”i SVERIGE talar vi SVENSKA!!!” när de inte ville flytta på sin vagn på hennes order – och varför skulle de det?

Det fanns, som sagt, gott om plats för två barnvagnar på barnvagnsplatsen.

Såvida man inte var lat och bekväm och vill ha allting serverat på silverbricka.

Mormors upprörda och högljudda grumsande fick hennes yngsta barnbarn att börja gråta.

Det var uppenbart inte alls hennes fel – oh, nej, då!

Hur kunde någon ovänlig själ tro någonting sådant?

(Hm – att kränkt vit mormor hade en hög och gäll röst som kunde ha väckt slumrande barn också utanför bussen, skulle kanske kunna vara till någon ledtråd).

Det där med ”i Sverige talar vi svenska” blev ett återkommande tema som ältades till leda för alla i bussen som gitte lyssna. Och, eftersom kränkt vit mormor hade en hög och gäll stämma så var alla som inte gitte lyssna på henne tvungna att göra det också.

Grumsandet och ältandet fortsatte även sedan föräldrarna med barnvagn nummer ett steg av. Högt, gällt, indignerat. Tills en kvinna som satt bakom mig uppenbarligen fick nog och sade åt henne att vara tyst. Som svenska så fick hon skämmas för henne.

Kränkta mormor blev verkligen kränkt och tyckte att det var ingenting som angick henne (kvinnan bakom mig).

Som svarade någonting i stil med att om hon försökte göre det till allas angelägenhet så fick hon finna sig i att en del tyckte att hon hade fel. Och till slut fick nog av hennes uppförande.

Sedan blev det tyst på kränkt vit mormor, som också strax därpå gick av med både barnvagn och barnbarn.

Jag kunde initialt kanske ha en viss sympati för en kvinna som uppenbarligen inte var särskilt van att hantera en barnvagn i kollektivtrafiken och hamnade i en situation som krävde lite manövrerande. 

Men jag har aldrig haft vare sig sympati för eller tålamod med människor som högt och påstridigt prompt ska pådyvla andra sina åsikter.

Så, bra rutet, okända kvinna bakom mig! 

Bloggar kommer och går

När jag bläddrat igenom bloggen nu på morgonen så har jag upptäckt att jag fortfarande följer vissa bloggar som inte har varit aktiva på många, många år. Ett år. Två år. Tre. Fem. Sju.

Räknat från februari 2022. Om du läser detta längre fram så är årtalen förmodligen högre än så. Eller också är bloggarna borta ur mitt flöde, antingen för att de har tagits ned från nätet eller för att jag kommit ihåg att gallra och städa upp i mitt bloggflöde.

Varför jag inte har gjort det än?

Vissa av dessa bloggar har haft kortare eller längre pauser tidigare – så vem vet? Kanske kommer de tillbaka veckan efter det att jag plockat bort dem. Eller kanske aldrig.

Andra hade jag stort nöje av att följa genom åren och har lärt mig mycket om såväl skrivande och romancegenren som andra intressanta områden från. Av? Ifrån?

Sak samma. Ni kan nog förstå andemeningen, även om semantiken kanske blev för invecklad för att en morgontrött bloggare ska orka försöka veckla om den.

Hur som helst, så länge de bloggarna finns kvar på nätet så återvänder jag ibland för att kolla en detalj. Eller kanske läsa igenom något särskilt intressant gammalt blogginlägg som tog upp ett ämne eller frågor som jag har haft särskild nytta av i mitt skrivande. Eller som helt enkelt var roande. 

Många gamla romancebloggar har t.ex. fått mig att upptäcka nya, spännande romanceförfattare.

Så sett ur vissa perspektiv så är dessa bloggar ett slags tidsarkiv.

Andra gamla bloggar åter är skapade av personer som jag känner - eller i vissa fall är ytligt bekant med. Personer som har testat på att skapa en blogg, kanske kring ett skrivintresse men lika ofta för livet i stort och i smått, men sedan har livet kanske tagit andra vägar och tiden för bloggande minskade eller också försvann intresset.

Jag känner igen det där. Min egen aktivitet här på bloggen går i vågor. Vissa år finns orken, engagemanget och intresset där. Andra år är det motigare, mer av en kamp – med sporadiska utbrott av engagemang för ett ämne eller en händelse.

Och ibland, så har jag helt enkelt ingenting vettigt att säga. 

• Ingenting nytt på skrivfronten
• Ingen dråplig epistel om en pendlares vedermödor i kollektivtrafiken
• Inga nostalgiska episoder om Nellie från hundåren
• Inga reflektioner kring samtida händelser
• Just inget nytt att säga om romance eller romancegrenen
• Varken tid, ork eller energi nog för att göra bokrecensioner – jag vet, det var länge sedan

Och ibland så undrar jag om någon ens är intresserad av vad jag eventuellt skulle komma på att skriva om. Kanske är det helt enkelt bara för mig själv?

För mitt eget nöje av att se texten växa fram under mina fingrar, ett sätt att samla och kanalisera mina tankar?

Och kanske är det skäl nog.

Bloggar kommer och går. Den här består.

Även om aktiviteten kanske går i vågor.

Hur som helst, en dag så kommer jag förmodligen att städa upp mitt bloggflöde och bara följa aktiva bloggar. Men det blir inte idag.

Skrivdagbok – 23 januari 2022

Fortfarande strömlös dator och ännu ingen strömkabel till skrivardatorn men kreativitet är kreativitet så jag skriver på ett nytt projekt inom UG – på fel dator.

Detta är ett nytt projekt för en ny första bok i serien, (vilket kommer att göra den redan påbörjade Förvaltaren till den andra boken i serien istället).

Förklaringar till varför jag har tagit ett så drastiskt steg följer längre ned, men det är bland annat lite problematiskt eftersom jag inte kommer åt styr- och strukturdokumenten för UG-konceptet på gamla datorn, min ordinarie ”ordbehandlare”. 

Så just nu får jag mer eller mindre treva mig fram i blindo. 

Men onekligen kul att vara på g igen.

Med start i lördags så har jag så här långt: 

• Skapade en mall (som jag är rätt nöjd med) på Contentent datorn (alltså den dator som jag skriver content på) för att kunna skriva mina egna skrivprojekt fram tills att jag får en ny strömkabel till ”ordbehandlaren” (d v s min gamla dator).
  
  Det var för övrigt inte det enklaste i ett Word som är flera generationer senare än det jag har på gamla datorn (och som jag är van att närmast ha i ryggmärgen)
  
  
• Lärde mig var jag hittar en rad funktioner i Word på Content-datorn som jag är van att använda när jag skriver på min gamla dator, men som här är dolda i olika paneler och undermenyer (och definitivt inte där jag är van att finna dem)
  
  
• Började skissa upp första kapitlet i form av en scen mellan en finansiellt desperat ung man och hans välbärgade mormor – bra relation, bra kemi – men scenen måste byggas ut

Det var verkligen härligt att komma i gång med skrivandet igen under gårdagen. Tro mig, det är tokfrustrerande att känna att kreativiteten finns där – i fulla mått, att den närmast håller på att bubbla över. Utan att kunna få något ordentligt utlopp för den. Att vilja skriva och skriva och skriva – och inte kunna låta fingrarna dansa över tangentbordet.

Första kapitlet flödar hur som helst på bra, det blev nästan tolv sidor bara den första dagen. Den första scenen beskriver en fin relation mellan en desperat ung man som har ärvt en finansiell katastrof efter sin far och hans välbärgade mormor, som tvingas inse att hon trots allt inte är rik nog att kunna rädda honom.

Så här långt så är det mest dialog och reflektioner, för att sätta scenen och omständigheterna i hjärnan. Nu måste jag bygga ut scenen efterhand med deras interagerande, deras känslor, samt göra omgivningen betydligt mer detaljerad än den skissartade version som den i nuläget utgör.

Att tidigarelägga denna historia (som initialt var planerat att komma några år senare i konceptet) gör det möjligt för mig att kunna skriva utkastet till en bok som utspelar sig före ”Förvaltaren” (arbetsnamn) i UG-konceptet (som för närvarande är oåtkomlig på min strömlösa gamla dator).

Det var absolut nödvändigt att lägga den historia som jag nu har börjat skriva på i Content-datorn före Förvaltaren, annars hade risken varit allt för stor att skriftligt gräva onödiga fallgropar eller gå i oförutsedda fällor i förhållande till strukturen och tidslinjen i UG-konceptet.

”Been there, done that” med mitt huvudskrivprojekt, som jag fortfarande (efter nästan 10 års vedermödor) håller på att trassla ut ur en veritabel tågurspårning i tunnel under ett berg i oländig terräng. 

Ingen önskan att upprepa detta. 

Genom att ändra marginellt i tidslinjen och lägga denna historia före ”Förvaltaren” så kan jag med relativt enkla medel justera den texten (Förvaltaren) i förhållande till denna. Utan att vara beroende av vartåt den historian drar i väg (eller hur de som skulle ha kommit mellan den och denna i sin tur kommer att utveckla sig).

Och utan tillgång till styr- och strukturdokumentationen för UG-konceptet.

Denna historia hade fördelen att den inte är definitivt bunden till något bestämt år (den hade bara blivit lite löst planerad att utspela sig några år in i UG-konceptets tidsaxel). Det gjorde att den var enkel att flytta. Att det också är en tilltalande historia, med tilltalande huvudpersoner, gör den bara mer frestande att få sätta tänderna i.

Öppningsscenerna utspelar sig för övrigt i Bohuslän.

Kreativiteten blommar men läget är strömlöst

Ni vet hur det är. Ibland kan man inte skriva eftersom kreativiteten står på noll. Man saknar energin. Orken. Lusten. Hågen. Man har ingenting att säga. 

Kanske framförallt eftersom ens personer inte är hågade att prata med en. 

Under de sista månaderna av 2021 så började dock saker på att röra på sig. Sakta, sakta, ungefär som ett rostigt gammalt maskineri lite knirrande och motspänstigt drar igång efter att ha stått oanvänt i månader.

Jag började på att skapa ny strukturer som gjorde att spretande trådar, osammanhängande fragment och oförenliga idéer plötsligt bildade en begriplig helhet med såväl sammanhang som potential att bli någonting alldeles extra.

Jag var på gång (och mina personer pratade formligen i munnen på varandra för att bli först med att berätta sina historier för mig). Och jag skrev så fingrarna dansade över tangentbordet - och det var helt sagolikt!

Som om dammluckorna hade öppnats och kreativiteten bara flödade.

Så kom nyårsaftons morgon.

Datorn fungerar förhoppningsvis fortfarande.

Men strömkabeln är stendöd.

Jag har testat den i en annan dator, där den i nödfall också har fungerat till husbehov. Ingen strömming.

Och, nej, det går givetvis inte att använda den andra datorns strömkabel till min gamla dator. Om nu någon skulle tro att skulle kunna vara så enkelt och smidigt. Själva kontakten är kortare och sedan blir fästet för tjockt, för tidigt. Om jag nu lyckas göra den bilden begriplig.

Ibland kliar det i fingrarna efter att få skriva. Men tills jag har fått tag på rätt sorts strömkabel till det gamla datorskrället så får jag försöka komma ihåg vad min personer vill få fram och hur historierna hade börjat utveckla sig.

Frustrationen.