Hur går det med skrivandet - en Kaosmästarinnas prioriteringar

Hur går det med skrivandet? Den där klassiskt välmenande frågan som välmenande vänner och bekanta ställer (tyvärr ofta när man minst av allt vill besvara den - eller ens tänka på eländet). Ibland ställer man sig dock den frågan själv.

Svaret är: Inte alls. Eller: Inget vidare. Eller: Åt helv...

Under det senaste halvåret har livet känts som en treringscirkus där olika former av luftakrobatik på hög höjd har utförts utan skyddsnät i alla tre ringarna. Och när man tror att en av akterna är över - så påbörjas omedelbart en ny, ännu mera halsbrytande.

Utöver all annan stress som livet under kaotiska perioder kan föra med sig så har det självklart gått ut över skrivandet, över inspirationen och kreativiteten. Och den där naggande känslan av "kan jag ens skriva" infinner sig. Vem vet, kanske har den rätt?

Men jag vägrar lyssna (mer än kanske några få minuter åt gången). Under en stressfylld period har jag valt att sätta mitt personliga skrivande i baksätet för att lägga all energi och drivkraft på att kämpa mig genom nästa väsentliga kamp.

Jag tror att det var ett klokare val än vad jag var medveten om. Så mycket stress och negativitet som omgett mig det senaste halvåret skulle inte ha tillfört mina skrivprojekt någonting positivt, knappast någonting produktivt heller. I värsta fall så kunde det, ohjälpligt och irreparabelt, ha skadat respektive historia.

Livet är en serie av prioriteringar - och alla prioriterar inte på samma sätt.

Jag är Elisabet Nielsen, Kaosmästarinna, och det här är mina prioriteringar.

En tid av förändringar

Vi lever i en tid av förändringar.

Jag vet inte om det är till det bättre.
Eller inte.

Tiden kommer att utvisa vilketdera.

Sömnlös på Södertörn eller "En Kaosmästarinna ur balans"

Ja, inte helt sömnlös kanske men det har den senaste tiden allt för ofta blivit mindre sömn än vad jag egentligen hade behövt. Anledningarna är många. Mitt liv, liksom världen omkring mig i stort, är kaos. Rent, förbannat kaos.

Jag är i regel bra på att hantera och bemästra kaos. Att analysera, planlägga, strukturera och skapa smarta strategier för att möta, bearbeta och hantera problem och situationer som behöver lösas. Japp, rent ut sagt något av en Kaosmästarinna. En expert på kringgående manövrar, att tänka utanför boxen och flyga under radar för att lösa problem som behöver lösas.

Men när kaos blir personligt och jag har små eller inga möjligheter att påverka situationen så träffar det mig från en vinkel där det får mig ur balans och reagera desto starkare på stress, oro, panik, ångest, etc.

En kaosmästarinna ur balans (det gäller förmodligen kaosmästare också) reagerar ungefär som ett skepp med slagsida eller förskjutning i lasten. Allting som händer, alla problem som uppstår och alla situationer som inträffar, tar mycket mera kraft, energi och beslutsamhet för att parera och hantera än vad det det vanligtvis krävs. Det kommer självfallet med ett pris för en kaosmästarinna ur balans dräneras - dag för dag, timme för timme - på den energi, det fokus, den instinkt och intuition som annars gör henne till en så effektiv problemlösare. 

Till slut så är hjärnan och kroppen i otakt med varandra. Man springer i cirklar, klättrar på väggarna och är som en hyperaktiv ekorre. När kroppen är utmattad och bara vill sova, så är hjärnan alldeles för uppe i varv. Inte de bästa förutsättningarna för en god natts sömn. När hjärnan omsider varvar ned och behöver vila så är kroppen i sin tur så fylld av uppdämd, rastlös energi att sömnen undflyr en av den anledningen.

Jag skulle önska att hjärnan och kroppen vore bättre synkade och höll sig till samma tidtabell när det gäller sömn för ett utvilat sinne och en utvilad kropp ger bättre förutsättningar för hantera en kaotisk situation på ett smart och effektivt sätt.

Det känns för närvarande som om det saknas cirka två timmars god, välbehövlig sömn denna natt.

Ja, det var lite om varför en kaosmästarinna ur balans är sömnlös på Södertörn. 

Nu väntar ännu en dag med ännu mer kaos att hantera. Önska mig gärna lycka till.

2023 - En minimal årskrönika

Vad kan man säga om 2023? Annat än att det började lovande men att de löftena allt för snart mötte Titanics isberg - med samma förödande resultat. Fast i det här fallet med förgubbigade prestigekrig, skenande elpriser, galopperande inflation (för att inte tala om ostpriser) och lågkonjunktur. Lägg därtill skjutningar, sprängningar, knivdåd och pendelstrul. 2023 i ett nötskal.

Dags att stänga 2023 års almanacka, blicka framåt och hoppas att 2024 blir bättre.

OBS!!!
Pendeltåget på bilden var inte involverat i 2023 års pendelstrul.

Funderingar innan årets första dag gryr

Ett nytt år rullar ut sig framför oss och så här, på sin första dag - på sin allra första morgon - så är det inte helt olikt ett oskrivet blad. Eller en blank skärm, om det är den metafor som känns mer relevant för dig.

Låt det nya året bli ett kreativt, inspirerande och produktivt år. Släpp din fantasi och kreativitet lösa och lita på att din text vet vart den är på väg. Ofta vet den - och ditt undermedvetna - det innan du själv blir fullt, medvetet klar över det.

Milt och grått

Vad kan man säga om dagen annat än att den har varit hopplöst, tröstlös mild och grå? Gråmulet, plusgrader, regn - inte riktigt vad man hade hoppats på och blir det sedan en kall natt så lär det bli glashalt i morgon.

Vinterfunderingar

Ibland så behöver man mest av allt stanna upp och andas. Landa. 

Det brukar kännas bättre sedan.

En sådan här hade inte varit så dumt heller.

Brukar lysa upp tillvaron i vintermörkret rätt stämningsfyllt.

20-tal till 20-tal

1920-talet kallas ofta det glada 20-talet.  Och visst ser kvinnorna i sina tidstypiska klänningar och hattar på bilden ut att ha roligt.

Jag undrar vad 2020-talet kommer att kallas, för det kan knappast kallas glatt så här långt. Pandemi. Lågkonjunktur. Inflation. Skjutningar, knivdåd, sprängningar och diverse terrordåd. Krig.

För övrigt så var mamma född på 20-talet. Jag kan inte minnas att hon någonsin använde frasen "det glada 20-talet" för att beskriva decenniet när hon föddes och växte upp. För en småbrukare och arrendator och hans familj så var livet nog rätt tufft. 

Förmodligen så finns det i de allra flesta fall en glädje i barndomen, oavsett decennium och omständigheter.

Med tanke på världsläget, lågkonjunkturen och inflationen...

Trisslott med högvinst...

"Komsi", "Komsi", "Komsi"

Varför en bild på Karlbergs station, undrar ni kanske?

Det finns flera skäl till att fundera lite kring Karlbergs station, faktiskt.

Dels så är Karlberg en gammal, anrik station i Stockholm

Även om den kanske ser rätt så anspråkslös ut i sitt lilla funkishus som balanserar högst uppe på klipporna och högt över själva spår- och plattformsområdet så utgjorde Karlbergs station en viktig nod i Stockholms kollektivtrafik.

Några fakta om Karlbergs station som du kanske inte känner till:

• Den första stationen öppnades 1882. Den låg dock längre norrut än stationsbyggnaden på bilden, och hade istället ingång från Rörstrandsgatans passage under järnvägen.
• Stationen fick sitt namn efter det närbelägna Karlbergs Slott
  (som man till och med kan se från perrongerna).
• Stationsbyggnaden på bilden, med entré från Norrbackagatan, uppfördes 1932.Vilket man tydligt kan se på den strama, rätlinjiga funkisinspirerade utformningen av denna lilla byggnad.
• Karlbergs station stängdes för pendeltågstrafik i juli 2017 och ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel.

Dels låg Karlbergs station avsides och var underdimensionerad för trafikmängden

En av nackdelarna med Karlbergs station var att den inte hade särskilt goda koppling till resten av Stockholms kollektivtrafik. För den som skulle vidare till andra delar av staden med tunnelbana så väntade en promenad på ca 400 – 500 meter till S:t Eriksplans tunnelbanestation. Det fanns visserligen en busshållplats vid stationen, men den var underdimensionerad och framkomligheten längs trånga gator i kvarteren sinkade ofta bussarna. 

Stationen låg helt enkelt lite för avsides för att kunna fungera optimalt som Stockholms tredje stora trafiknav efter Centralen och Stockholms Södra / Södra Station (som inte heller hade ett optimalt läge för smidiga byten till annan kollektivtrafik, men som i alla fall var mer centralt belägen inom sin stadsdel och hade betydligt fler bussförbindelser).

Den lilla stationsbyggnaden vid Karlberg var också sorgligt underdimensionerad för den trafikmängd den hade (över 14 000 personer per dag på 2010-talet). Det var nästan alltid trängsel i det lilla stationshuset, ibland uppstod stockningar i spärrarna (och ibland ville man bara hitta ett tryggt hörn där ingen trampade en på tårna).

 

Dels så är Karlbergs station nu nedlagd

Karlbergs station stängdes, såsom beskrivs här ovan, för pendeltågstrafik i juli 2017. Stationen ersattes då av den nya stationen Stockholm Odenplan i Citybanans tunnel under stora delar av innerstaden.

Ytligt sett så sover Karlberg nu sin törnrosasömn efter många års flitig användning som ett av naven i Stockholms kollektivtrafik. Den används, enligt obekräftad uppgift, förnärvarande som reservstation för att vända fjärrtåg om det skulle bli trafikstockningar vid Centralen. På sikt är det tänkt att den ska rivas.

Den 14:e november 2017 öppnades stationen kortvarigt för pendeltågstrafik igen, tills ett signalfel som hindrade pendeltågen från att köra på Citybanan hade åtgärdats.

 

Dels också eftersom Karlberg var en station som jag ofta använde

Detta har i sin tur på flera skäl. Det enklaste är att jag under några år jobbade i Hagalunds industriområde och den smidigaste vägen dit var för mig med buss till och från Karlbergs station.

En annan anledning är att jag sedan någonstans 2003, 2004 och vidare fram till 2017 valde denna station för min hemfärd om jag hade varit inne i stan framför Centralen.

Och varför åkte inte från Centralen?

Jo, tack, jag försökte. Och försökte. Och försökte. Men med åren så kom jag att hata trängseln och kampen om sittplatserna på överfulla pendeltåg.

Och gissa vem som alltid blev undanträngd och hamnade längst bak i trängseln för att komma ombord på tåget? Och därför blev utan sittplats?

Rätt gissat.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig så enkel att fösa undan eller tränga sig förbi, men det skedde dagligen i rusningstrafiken. Och ibland annars också. Dessutom lyckades jag sällan pricka in att ställa mig exakt där dörrarna skulle öppnas. Tågen tycktes inte stanna på exakt samma fläck varje gång vilket gjorde att jag ofta  hamnade någonstans mitt emellan dörrparen. Och därmed sist i kön.

Så det blev dags bli smart, slug och lurig om man ville vinna kampen om sittplatserna. Och kanske, i bästa fall, till och med få en fönsterplats.

Så om jag hade varit i de norra stadsdelarna (Östermalm, Vasastan, norra Norrmalm) så tog jag mig till Karlbergs station, istället för till Centralen. Där klev jag ombord på ett knökfullt pendeltåg till min destination och stod vid dörrarna tills vi nådde Centralen.

Vid Centralen vällde någonstans mellan hälften och två tredjedelar av passagerna av tåget. Och medan de vällde ut – och innan passagerna som trängdes på perrongen hade en chans att tränga sig ombord – så hade jag alltid glidit ned på en ledig plats. Och många gånger så var det dessutom en fönsterplats. Ha!

Med tiden så kom jag att tänka på dessa mina taktiska omvägar som ”The Great Game” (Om det nu skulle råka finnas något datorspel eller annat med detta namn, så är det inte detta). Min version av ”The Great Game” handlade om att utmanövrera mina medpassagerare (ni vet, de där ohyfsade typerna som brukade fösa undan mig eller tränga sig förbi) för att tillskansa mig en bra sittplats för den rätt långa hemresan där jag kunde läsa min bok i lugn och ro.

Jag blev med åren mästarinna på ”The Great Game”.
Fönsterplatserna blev allt oftare mina.
Om det var sommar så såg till att jag fick en plats på skuggsidan av tåget för hemfärden för att göra den så dräglig som möjligt.

Det enda som till slut kunde gå galet var om SL plötsligt meddelade att:
”Tåget går endast till Centralen, där ni kommer att få byta tåg”.

Det var - ett svek. Ett oursäktligt svek.
Matchriggning.
Sabotage – hur vågade man?

Suck. Sist i kön igen.
Den här gången dessutom med det dubbla antalet passagerare att trängas med när jag skulle ombord. Och ingen sittplats innan vi var nästan hemma.

 

För och nackdelar med Karlbergs station och Stockholm Odenplan

Karlberg (ovan jord)

Karlbergs station hade sin självklara charm om sommaren, med utsikt över vattnet och mot husen på Kungsholmen. Och på vägen dit så kunde man också slinka in på Stockholms Glasshus och inmundiga någonting kallt och välsmakande medan man väntade på att värsta rusningstiden skulle klinga av.

Om höst- och vårkvällarna kunde utsikten från perrongerna bjuda på spektakulära solnedgångar medan man väntade på sitt tåg.

Men om vintern, medan fjärrtågen dundrade förbi i snögloppet, så var det inte roligt att stå där i mörker, blåst och kyla. Brr!

Vidare så hade Karlbergs station enbart uppåtgående rulltrappor och hissen var lite väl ofta ur funktion. Dessutom kunde de passerande fjärrtågen ibland dundra förbi längs perrongen i alldeles för höga farter.

 

Stockholm Odenplan (under jord)

Den nya stationen, Stockholm Odenplan, är en underjordisk station som saknar utsikt. Den har även glasväggar och glasdörrar mot spåren, vilket gör att man slipper mycket av det buller och de fartvindar som är vanliga på öppna stationer ovan jord. Ytterst sällan dundrar tåg som inte är pendeltåg förbi – och om det någon gång skulle göra det, så befinner de sig i alla falla på andra sidan glasväggen.

Glasdörrarna är tydligt markerade, så man vet exakt var man ska stå och man kan lita på att tågen stannar där de ska vara (såvida det inte är ett kort tåg, då).

Heta sommardagar så är plattformarna relativt svala i jämförelse med temperaturen uppe på gatunivå. Kalla vinterdagar så är temperaturen behagligt varm. Och bäst av allt, perrongerna blir aldrig översnöade.

Det finns många rulltrappor och smidiga förbindelser med tunnelbanestationen Odenplan. En nackdel är dock att rulltrapporna har haft en del barnsjukdomar och har återkommande stopp för reparationer. Hissarna är dessutom underdimensionerade i förhållande till trafikmängden (både för få och för små).

Ytterligare ett problem är själva entrébyggnaden på Odenplan.
Hur tusan tänkte man egentligen?
Passagerare som ska till eller ifrån pendeltågsstationen får samsas med passagerare som ska till eller från tunnelbanestationen i en sorgligt trång och underdimensionerad entrébyggnad som är som skapt för att bli en flaskhals i händelse av en katastrof.

 

Men, trots allt, jag är redo att släppa taget om Karlbergs station och låta den sjunka ned i nostalgins djup. Stockholm Odenplan är framtiden.

Flammande höstfärger – glädje, inspiration och vemod

Min relation till hösten är kluven – och under årens lopp så har den också pendlat en hel del fram och tillbaka mellan glädje, upprymdhet, inspiration, vemod, desperation. Etcetera. Och ibland mycket av olika känslor.

Färgprakten och färgskiftningarna har alltid fascinerat mig. Fångat mig. Fängslat mig. 

Och jag tänker inte bara på träd och buskars färgprakt när löv och blad skiftar från limegrönt till gult till guld till rost till scharlakansrött.

Den blåare än blåaste himlen

Det glödande gyllene solljuset som tycktes förstärka alla färger och skapa rent magiskt färgsprakande soluppgångar och solnedgångar.

Kylan, som väckte min energi och kreativitet ur sommardästheten.

Krispigheten i den sakta men säkert allt kallare luften, som plötsligt tycktes innehålla mycket mera liv- och energigivande syre.

Magin som uppstår när kylig morgonluft möter värmereserverna i sjöar och andra vattendrag och skapar helt enastående sjörök.

Höststormarna, som får mitt blod att sjunga.

Den första frosten, som driver hem att
”nu är hösten här på fullaste allvar”

Och längre fram, sedan löven har fallit och träd och buskar är kala så lyser mossorna på stockar, stenar och berghällar.

 

Men – och det finns alltid ett ”men” – hösten innebär också att dagarna blir allt kortare och nätterna längre och längre. Och längre.

Och det tilltagande mörkret knäcker mig.

Suger musten och energin och kreativiteten, som höstens färgflammande prakt väckt till liv, ur mig tills jag likt löven faller till marken.

Någonstans under senhösten – när träden är kala och mörkret på väg mot sitt kulmen – så brukar jag undra om jag kanske inte har en björngen i mitt DNA.
Eftersom jag då gärna skulle vilja gå i ide och sova tills ljuset börjar återvända fram på vårkanten.

Så, ur vissa perspektiv är jag nog en höstmänniska.
Ur andra - oh, definitivt en björn!

Reflektioner och historiska perspektiv

Jag är gammal nog att minnas när Sovjetunionen 1979, på höjden av sin makt och mitt under kalla kriget, invaderade Afghanistan. Trots en enorm teknisk överlägsenhet – och trots att Afghanistan var ett av Asiens fattigaste länder – så gick det inte så värst bra. För Sovjetunionen.

Kränkt vit mormor med barnvagn

I går så tog jag bussen till ICA i en grannförort – vi har inte längre någon ICA-butik i mitt lokala centrum och ICA-kortet utgör lejonparten av min hushållsbudget.

Det började som rofylld resa i ett nysnötyngt vinterlandskap en tidig lördagsförmiddag. Men stillheten bröts när vi kom upp i de mer välbärgade radhusområdena och en mormor med minst två barnbarn och en barnvagn steg på.

Hon var den högljudda sorten, som älskar att påpeka att allting är någon annans fel och att hon minsann alltid har rätt och att hon aldrig gör någonting fel. Vilket hela bussen blev upplyst om under de följande tio minuterna.

Jag satt med ryggen till, längre fram i bussen, men om jag förstod det rätt så fanns det redan en barnvagn på bussen (det finns ordentlig plats för minst två barnvagnar) och hon var sur för att föräldrarna inte flyttade sin vagn så att hon fick platsen mitt för bussens mittdörr. Detta eftersom hon inte var van att köra barnvagn och det krävdes lite manövrerande för att få in vagnen smidigt på den andra platsen – vilket den perfekta mormodern, som minsann aldrig gjorde någonting fel, uppenbarligen hade vissa problem med.

Föräldrarna till barnet i den första barnvagnen var tydligen invandrare – och allt var självklart, enligt kränkt vit mormor med gäll stämma – deras fel. Det blev en massa upprört grumsande om att ”i SVERIGE talar vi SVENSKA!!!” när de inte ville flytta på sin vagn på hennes order – och varför skulle de det?

Det fanns, som sagt, gott om plats för två barnvagnar på barnvagnsplatsen.

Såvida man inte var lat och bekväm och vill ha allting serverat på silverbricka.

Mormors upprörda och högljudda grumsande fick hennes yngsta barnbarn att börja gråta.

Det var uppenbart inte alls hennes fel – oh, nej, då!

Hur kunde någon ovänlig själ tro någonting sådant?

(Hm – att kränkt vit mormor hade en hög och gäll röst som kunde ha väckt slumrande barn också utanför bussen, skulle kanske kunna vara till någon ledtråd).

Det där med ”i Sverige talar vi svenska” blev ett återkommande tema som ältades till leda för alla i bussen som gitte lyssna. Och, eftersom kränkt vit mormor hade en hög och gäll stämma så var alla som inte gitte lyssna på henne tvungna att göra det också.

Grumsandet och ältandet fortsatte även sedan föräldrarna med barnvagn nummer ett steg av. Högt, gällt, indignerat. Tills en kvinna som satt bakom mig uppenbarligen fick nog och sade åt henne att vara tyst. Som svenska så fick hon skämmas för henne.

Kränkta mormor blev verkligen kränkt och tyckte att det var ingenting som angick henne (kvinnan bakom mig).

Som svarade någonting i stil med att om hon försökte göre det till allas angelägenhet så fick hon finna sig i att en del tyckte att hon hade fel. Och till slut fick nog av hennes uppförande.

Sedan blev det tyst på kränkt vit mormor, som också strax därpå gick av med både barnvagn och barnbarn.

Jag kunde initialt kanske ha en viss sympati för en kvinna som uppenbarligen inte var särskilt van att hantera en barnvagn i kollektivtrafiken och hamnade i en situation som krävde lite manövrerande. 

Men jag har aldrig haft vare sig sympati för eller tålamod med människor som högt och påstridigt prompt ska pådyvla andra sina åsikter.

Så, bra rutet, okända kvinna bakom mig! 

Bloggar kommer och går

När jag bläddrat igenom bloggen nu på morgonen så har jag upptäckt att jag fortfarande följer vissa bloggar som inte har varit aktiva på många, många år. Ett år. Två år. Tre. Fem. Sju.

Räknat från februari 2022. Om du läser detta längre fram så är årtalen förmodligen högre än så. Eller också är bloggarna borta ur mitt flöde, antingen för att de har tagits ned från nätet eller för att jag kommit ihåg att gallra och städa upp i mitt bloggflöde.

Varför jag inte har gjort det än?

Vissa av dessa bloggar har haft kortare eller längre pauser tidigare – så vem vet? Kanske kommer de tillbaka veckan efter det att jag plockat bort dem. Eller kanske aldrig.

Andra hade jag stort nöje av att följa genom åren och har lärt mig mycket om såväl skrivande och romancegenren som andra intressanta områden från. Av? Ifrån?

Sak samma. Ni kan nog förstå andemeningen, även om semantiken kanske blev för invecklad för att en morgontrött bloggare ska orka försöka veckla om den.

Hur som helst, så länge de bloggarna finns kvar på nätet så återvänder jag ibland för att kolla en detalj. Eller kanske läsa igenom något särskilt intressant gammalt blogginlägg som tog upp ett ämne eller frågor som jag har haft särskild nytta av i mitt skrivande. Eller som helt enkelt var roande. 

Många gamla romancebloggar har t.ex. fått mig att upptäcka nya, spännande romanceförfattare.

Så sett ur vissa perspektiv så är dessa bloggar ett slags tidsarkiv.

Andra gamla bloggar åter är skapade av personer som jag känner - eller i vissa fall är ytligt bekant med. Personer som har testat på att skapa en blogg, kanske kring ett skrivintresse men lika ofta för livet i stort och i smått, men sedan har livet kanske tagit andra vägar och tiden för bloggande minskade eller också försvann intresset.

Jag känner igen det där. Min egen aktivitet här på bloggen går i vågor. Vissa år finns orken, engagemanget och intresset där. Andra år är det motigare, mer av en kamp – med sporadiska utbrott av engagemang för ett ämne eller en händelse.

Och ibland, så har jag helt enkelt ingenting vettigt att säga. 

• Ingenting nytt på skrivfronten
• Ingen dråplig epistel om en pendlares vedermödor i kollektivtrafiken
• Inga nostalgiska episoder om Nellie från hundåren
• Inga reflektioner kring samtida händelser
• Just inget nytt att säga om romance eller romancegrenen
• Varken tid, ork eller energi nog för att göra bokrecensioner – jag vet, det var länge sedan

Och ibland så undrar jag om någon ens är intresserad av vad jag eventuellt skulle komma på att skriva om. Kanske är det helt enkelt bara för mig själv?

För mitt eget nöje av att se texten växa fram under mina fingrar, ett sätt att samla och kanalisera mina tankar?

Och kanske är det skäl nog.

Bloggar kommer och går. Den här består.

Även om aktiviteten kanske går i vågor.

Hur som helst, en dag så kommer jag förmodligen att städa upp mitt bloggflöde och bara följa aktiva bloggar. Men det blir inte idag.

Rena natta i kollektivtrafiken

Det var vad som mötte oss som åkte in till Stockholm City med pendeltåget en morgon i veckan.

Stationen var mörklagd, det var i stort sett bara nödbelysningen som fungerade.

Vi var inte helt oförberedda, tågvärden – ni vet, en av dem som man har beslutat att avskaffa eftersom de inte behövs – hade meddelat över högtalarna redan när vi befann oss i tunneln mellan Stockholms Södra och Stockholm City att strömmen hade gått, att stationen var mörklagd och att man höll på att felsöka.

Men ändå.

När man befinner sig ca 40 meter under marken, så vill man inte gärna stiga ut i beckmörkret.

Det ser definitivt mörkt ut för kollektivtrafiken om inte ens belysningen fungerar.

Jag ser också trend bland mina mina senaste blogginlägg.

Rapporter om märkliga upplevelser i kollektivtrafiken.

 

Några tankar om varför pandemin träffat Sverige så hårt

Covid och Corona. Ord - namn - som vi i slutet av 2019 knappt hade hört. Annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal men kraftig influensaepidemi i Kina.

Men bara någon månad senare så började den influensaepidemin likt ringar på vattnet sprida sig långt utanför Kinas gränser. 

Först då började vi inse alvaret, för Kina hade i vanlig ordning varit luddiga och överslätande om hur illa det verkligen var. Hur smittsam och dödlig sjukdomen verkligen var. 

Under månaderna som följde tog sjukdomen plats i media, när den visade sig drabba riskgrupper runt om i världen med förödande kraft och fick sjukvården i många länder att gå på knä, och Corona och Covid blev nära nog hushållsnamn.

Också här i Sverige var sjukvården nära att gå på knäna när vi drabbades kanske oproportionerligt hårt jämfört med många av våra närmaste grannländer.

Varför?

Det är frågan som nog de flesta av oss ställer sig.

Vad är det som gör att vi sticker ut?

Jag har inte fler eller bättre svar än de flesta andra. Bara en handfull funderingar, som jag ska försöka sammanfatta här nedan.

1. Vi måste erkänna att vi har begått ett fundamentalt misstag som lade ned eller skrotade våra beredskapslager efter Sovjetunionens och Östblockets fall.
   
   Vad trodde man?
   
   Att ingenting någonsin mer skulle hota Sverige och svenskarna?
   
   Urbota, blåögda optimister.
   
   Det är dags att inse att säkerhet och framförhållning MÅSTE få kosta.
   
   
   
2. Vi måste erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   I decennium efter decennium har vi uppmanats att gå till jobbet sjuka av myndigheterna (känner ni igen er, Försäkringskassan?) och olika politiska och ekonomiska agendor som har gjort allt för att förhindra att vi verkligen tar hand om oss själva och tillfrisknar samt skyddar andra från smitta. Det har varit karensdagar hit och läkarintyg som måste skaffas fram dit innan man ens hunnit börja tillfriskna. 
   
   Åker ni kollektivt till jobb eller skola?
   
   I så fall har ni nog upplevt det. Hur någon nyser er i nacken medan någon annan hostar er i örat samtidigt som någon framför er sitter och snyter sig.
   
   Välkommen till svensk kollektivtrafik i förkylnings- och influensatider - en kongresshall för virus på grund av att sjukfrånvaron kostade för mycket och skulle åtgärdas.
   
   En stilla undran - är det rätt sätt att skapa en friskar befolkning?
   
   Dags att göra om och göra rätt.
   
   Skippa följande hinder för god och/eller återvunnen hälsa samt förmågan att visa omtanke mot sina medmänniskor och försöka skydda dem från smitta:
   a) Karensdagar
   b) Kravet på ett läkarintyg så tidigt
   c) Utförsäkring
   
   Är någon förresten pantad nog att tro att någon mirakulöst skulle bli frisk genom att bli utförsäkrad?
   
   Vårt sociala skyddsnät har rivits upp och är fullt av hål, som många faller igenom.
   Laga omgående dessa hål, som ni själva avsiktligt och kortsiktigt har förvållat, tack.
   
   
   
3. Och ännu en gång så måste vi erkänna att vi har låtit snålheten bedra visheten.
   
   Inom sjukvården utgör i hög grad sjuksköterskor och undersköterskor dess ryggrad. Men hur långt tillbaka som helst så har dessa vardagshjältar varit sorgligt undervärderade lönemässigt.
   
   Samtidigt har ansvariga myndigheter fortsatt att i kostnadseffektivitetens namn skära ned kostnaderna inom vården och lägga ned sjukhus, stänga avdelningar och slimma organisationer. 
   
   År efter år så lägger landsting och regioner budgetar med tuffa besparingskrav - rena svältbudgetar - och skyller problemen på personalbrist. Inte en enda gång tycks de inse att det bästa sättet att locka mer personal vore att skapa drägligare arbetsvillkor, med en lättare arbetsbörda och mer mänskligt anpassade och mindre stressfyllda scheman samt självklart också en bättre löneutveckling.  
   
   Jag vet inte om det bara är jag, men jag kan inte se att besparingskrav och svältbudgetar skulle vara det mest optimala sättet att skapa det slags uthållighet i vården som behövs när vi ställs inför vad som måste vara den värsta pandemin sedan Spanska sjukan.
   
   Det är dags att inse att svensk sjukvård MÅSTE få kosta.
   
   Samt att sjuksköterskor och undersköterskor ska ha de löner som de så väl förtjänar.
   Observera att en klapp på axeln inte på långa vägar är nog.
   Och i Coronatider definitivt inte heller välkommen - håll avståndet, tack!
   
   Samt att alla som jobbar inom vården ska ha tillgång till det slags skyddsutrustning som de behöver - när de behöver den - och att ingen räknenisse som inte tar riskerna i frontlinjen ska undanhålla dem den.
   
   
   
4. Och, ja, än en gång måste vi bita i citronen och erkänna att också när det gäller äldreomsorgen så har vi låtit snålheten bedra visheten.
   
   Det var meningen att våra äldre och sköraste, som utgör den allra främsta riskgruppen för pandemin, skulle skyddas genom att hålla sjukdomen borta från äldreboendena.
   
   Men tack vare att det systematiskt har sparats in på kostnaderna inom äldreomsorgen i decennier så saknades även där - kanske framförallt där - det slags skyddsutrustning som hade behövts för att skydda våra äldre. Smittan fick fotfäste på allt för många äldreboenden - och spred sig som en löpeld.
   
   Vi har under året som gått fått lär oss ett ord som få av oss kände till.
   Ett grymt ord.
   Överdödlighet.
   
   Det är dags att inse att en svensk äldreomsorg värd namnet och som vi kan vara stolta över MÅSTE få kosta.
   
   
5. En högre andel invandrad befolkning som har bristfällig kunskap i svenska har gjort det svårt att nå ut med relevant information till hela befolkningen, speciellt i särskilt utsatta områden.
   
   Detta gäller även information om vaccin och vaccination.
   
   Många människor i dessa områden är också låginkomstagare som jobbar i olika service- eller industriyrken och som därigenom inte har haft möjlighet att arbeta hemifrån under pandemin. Som låginkomstagare så har de även i hög grad varit hänvisade till kollektivtrafiken för att ta sig till och från sina arbeten.
   
   
6. Dagens svenska bostadsstandard, med utgångspunkt från folkhemsidealen, kontra invandrade familjers storlek och sammansättning har visat sig vara långtifrån optimal. Beståndet av svenska hyreslägenheter har under lång tid, förmodligen sedan miljonprogrammets tid, huvudsakligen bestått av 1:or till 5:or, med en definitiv tyngdpunkt på 2:or till 4:or.
   
   Vilket har fungerat bra för för medelsvenssonfamiljer med ett till två barn.
   
   Invandrade familjer, vare sig det är i första eller andra generationen, har dock ofta större barnkullar. Det blir raskt trångbott, också i de förhållandevis fåtaliga 5:orna i förorterna om familjer på sex, sju personer ska tränga ihop sig på en yta som enligt svenska normer är avsedd för tre till fem personer,
   
   Ofta har man kanske också en äldre mormor eller farmor - eller morfar eller farfar - inneboende i lägenheten. Vilket leder till att man har svårt att skydda sina äldre släktingar från smittan.
   
   Vid trångboddhet får smittan lätt fäste och också möjlighet att sprida sig.
   
   Visst, det finns självklart större lägenheter. Men då oftast i innerstadens äldre hus, dit kötiderna för en hyresrätt kan vara flera decennier lång och där hyrorna många gånger också är höga. 
   
   Låginkomsttagare i utsatta områden har sällan heller möjlighet att välja den lösning som barnrikare men lite mer välbärgade familjer ofta väljer. Att skaffa det största hus de har råd med genom att köpa ett stort men nedgånget renoveringsobjekt så långt ut i kollektivtrafiknätverket som de bedömer att de rimligen kan bosätta sig och rusta upp det. Till och med nedgångna renoveringsobjekt kostar i de flesta fall nämligen mer än vad låginkomsttagare har råd med - och därtill kommer också renoveringskostnaderna.
   
   
7. En övertro från myndigheters sida att alla svenskar har smarta telefoner, egna datorer och bank-ID.
   
   Hallå?
   
   Ja, självklart - många har det.
   
   Men långtifrån alla.
   
   Datorer och smarta telefoner kostar pengar och många utsatta grupper har inte råd att skaffa sig detta. Eller väljer kanske att prioritera mat, kläder och medicin framför dyra teknikprylar som inte är absolut livsnödvändiga.
   
   Sedan går mobiler och datorer förr eller senare sönder, varvid ett bank-ID också försätts ur funktion tills man kanske så småningom får råd att skaffa ersättningsutrustning.
   
   Sedan har vi ett teknologiskt kunskaps- och bekvämlighetsgap som man har valt att blunda för då många äldre saknar kunskap om eller inte känner sig bekväma med datorer, smarta telefoner eller att använda bank-ID.
   
   Och slutligen också att bankerna av säkerhetsskäl kontinuerligt höjer kraven på den tekniska utrustningen för att man ska kunna använda sitt bank-ID. Så förr eller senare så blir den dator eller den smarta mobilen man köpt utdaterad och obsolet.
   
   Så att utgå från att alla ska ha möjlighet att boka tid för vaccinering digitalt är både naivt blåögt, överdrivet optimistiskt och saknar verklighetsförankring.

Det finns långt fler frågor att ställa. Och många, många fler svar - som förmodligen är både klokare och utförligare - som inte ryms här.

Men för att summera tankarna så här långt så kommer det ner till att vi måste vara förberedda på värsta - och att det måste få kosta att var det. 

Att såväl vård som äldreomsorg måste prioriteras upp och att det måste få kosta. 

Att människors hälsa och förmåga att återvinna den samt visa hänsyn mot sina medmänniskor inte får avsiktligt eller oavsiktligt saboteras av svenska kommuner, landsting eller myndigheter och de direktiv dessa får från politiskt håll för att skära ned kostnaderna.

Att vi allesammans måste ta vårt ansvar, var förnuftiga och solidariska samt ha omdöme och tillförsikt. Samt, framförallt, hålla ut.

Vi har förlorat allt för mång.
Vi måste göra bättre i framtiden.

Surkart

Surkart, var ett ord som mamma ofta använde om unga killar.

De var, menade hon, rätt ofta litegrann ungefär som en äppelkart.

Med andra ord rätt omogna (kartiga) och oftast sura.

När man tänker på saken så ligger det mycket i hennes resonemang.

Surkart är ett bra ord för det.

Det har till och med relevans än i dag.

Det täcker t.ex. in såväl arga unga män som kränkta vita män rent generellt och skär rakt igenom lager efter lager av omoget beteende, allmän trulighet och osympatiska later.

Så surkart är verkligen ordet om du har med arga och missnöjda unga män att göra.

De är kartiga.

De har förvisso potential att växa till sig med tiden och mogna, vilket många av dem faktiskt också gör.

Men så länge de är kart, så är de inte särskilt roliga att ha att göra med.

 

 

Varför kan jag inte få tag i min giktmedicin?

Att genomlida en giktattack utan medicin som bekämpar attackerna är ett helsike.

Men varför tar jag inte min medicin då, undrar ni kanske?

Det enkla svaret är att jag skulle inget hellre vilja.

Problemet är bara att medicinen är omöjlig att få tag på.

Ingenstans i hela Stockholm - och jag har varit på flera apotek.

Den har varit restnoterad. Från början fick jag besked om att medicinen skulle levereras till apoteken den 8:e april, sedan den 13:e, sedan den 20:e.

Nästa bud var den 22:a april.

Men den 22:a har varit och farit. Det senaste budet är den 26:e april.

Jag lever på hoppet.

Men under den här perioden så har jag genomlevt två giktattacker. Vid den första hade jag fortfarande några få tabletter kvar och kunde ta mig igenom attacken med halva dosen. Det vill säga en tablett på morgonen istället för en tablett morgon och kväll. Det var - odrägligt.

Men jag kom i alla fall igenom attacken och ut på andra sidan.

Den här gången så hade jag bara tre tabletter kvar, och de förslog inte särskilt långt.

Så just nu genomlider jag resten av attacken med bara Alvedon till hjälp.

Det räcker inte att kalla det odrägligt.

Olidligt ligger närmare till hands.

Finns det då inga andra giktmediciner att byta till?

Jodå, det gör det.

Men dem har jag ingen nytta av eftersom de innehåller substanser som får min njurvärden att leka börsraketer. Så den här medicinen kan inte bytas ut hur som helst.

Den här gången så har gikten satt sig i höger hand och handled.

För mig, som är högerhänt, är detta ytterligare en dimension på hur hämmande för ett normalt liv en giktattack kan vara. 

Jag är också oroad över att den förbättring av gikten som jag har kunnat se under det senaste året nu ska avstanna i brist på rätt och tillräcklig medicinering. Eller i värsta fall se en tillbakagång av de framsteg som trots allt har gjorts.

Eller att de ledskador som jag har under åren har fått i höger hand efter upprepade giktattacker skall förvärras.

Men varför är det så omöjligt att få tag på en absolut nödvändig giktmedicin?

Varför försvinner den plötsligt för långa perioder - för det här är inte första gången detta händer - hos leverantörerna?

Jag har en ful misstanke om att det hänger samman med avskaffandet av apoteksmonopolet. 

Tidigare var Apoteket så stora att de hade en tyngd som beställare och kunde sätta press på sina leverantörer. Men sedan så skull det borgerliga blocket i form av Regeringen Reinfeldt prompt inte bara avskaffa monopolet - vilket jag i sig inte har några invändningar emot - utan också sälja ut större delen av Apoteket för att skapa "konkurrens". Något som borgarna älskar.

Det innebär dock att det idag inte längre finns någon tillräckligt stor aktör i Sverige för att sätta en press motsvarande den som Apoteket under sin monopoltid kunde sätta på läkemedelsleverantörer.

Och vi patienter, som behöver vår medicin för att kunna leva ett drägligt liv (eller i de allra värsta fallen ens överleva), vi får sitta emellan för den privatiseringsivern.

Så om detta är en av anledningar till att det idag är så svårt att få tag på en nödvändig giktmedicin så får ni ursäkta om jag inte gillar illa genomtänkta privatiseringar för privatiseringens skull.

   

Jag lever just nu på hoppet om den 26:e.

Håll tummarna för mig!
(själv kan jag just nu bara hålla vänster tumme)

2020 - En dyster summering av ett märkligt år

2020 - ett år likt inget annat.

Fast det kan man väl förmodligen säga om de flesta år.

Men jag undrar nog ändå. Nog sticker väl 2020 ändå ut litet extra?

Kanske är det pretentiöst att skriva vad som i realiteten är en årskrönika, men det har varit en räcka av gråare än gråa dagar och ett på det stora hela miserabelt år och det känns som om det behövs någon form av bokslut. Ett årsbokslut, om man så vill.

Det här är ett litet försök att sammanfatta fragment och minnesbilder, även om det kanske inte blir någon fullständig bild.

Som sagt, fragment. 

Av ett år. 

Om vi börjar inhemskt så har det inte direkt sett för roligt ut.

Skjutningar. Sprängningar. Knivdåd.

Vi håller ju fan på att bli precis som USA.

Och det definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

Som om det inte räcker med Corona.

Covid och Corona. Ord - namn - som vi vid den här tiden för ett år sedan knappt hade hört, annat än möjligen i enstaka nyhetssändningar om en lokal influensaepidemi i Kina.

Som på bara någon månad visade sig svälla till en pandemi som svepte långt utanför Kinas gränser som ringar på vattnet med en smitta som drabbade de mest utsatta riskgrupperna runt om i världen fruktansvärt hårt och fick sjukvården i många länder att gå på knä.

En hyllning till alla som sliter inom vården.

Och en stilla tanke till alla som kanske inte hade behövt dö, om vi bara hade varit mer förberedda för detta. 

Ett annat namn som få eller inga av oss hade hört vid den här tiden för ett år sedan är Anders Tegnell, som under året nära nog har blivit ett svenskt hushållsnamn.

Men, ut i världen igen. 

Nu ser det ut som om allt är öppet för att EU splittras genom Brexit.

Jag begriper inte hur britterna tänkte och alltjämt tänker.

Jag menar, om de har låtit sig förföras av rosigt nostalgiska drömmar om det brittiska imperiet så är jag ledsen att behöva meddela att det tåget har gått sedan länge.

Och varför har annars några av grundarna av den Europeiska Unionen och dess inre marknad valt att reducera sig själva till en isolerad önation där de inhemska splittringarna nu ofelbart kommer att blossa upp?

Nå, vi fick i alla fall ett avtal .

Om än i sista sekunden.

På den positiva sidan så bestämde sig ju faktiskt också just USA sig för att göra rent hus i sitt mest kända hus och avhysa dess nuvarande gapige och impopuläre innevånare.

Alltid någonting.

På det stora hela så blev det en rätt dyster nyårskrönika. Så här, på årets sista dag, så infinner sig en känsla av att vi nog sällan har sett fram så mycket mot att se det sista av ett år som vi är nu är se det sista av 2020 eller så förhoppningsfulla att 2021 ska bli ett bättre och mer positivt år.

Är november i år värre än vanligt?

Eller är det en effekt av Covid-19 och Coronatider?

Ökad smittspridning.

Antal personer i intensivvård.

Antal dödsfall.

Oro för smittspridningen när man är tvungen att ge sig ut.

Särskilt som man är omgiven, t.ex. i kollektivtrafiken, av ärthjärnor som inte håller avstånd.

Oro för att bli smittad.

Oro för att släkt och vänner skulle smittas.

Oro för ekonomin.

Vad måste man välja bort eller skjuta upp denna månad för att klara räkningarna vid månadsskiftet?

Vad måste jag välja bort nästa månad?

Hur som helst, november 2020 känns onekligen monumentalt tröstlös.

Torftig. Grå. Med få, om inga ljusglimtar.

Man får ta vara på de få ljusglimtar som finns.

Som de allra sista kvarvarande löven på träden.

Som de allra sista löven med lite kvardröjande färg på marken.

Som tur är, så är november snart till ända.