Bara regn hos mig...

I går kväll överraskades jag av regnet på väg hem från en provianteringstur till ICA i en närbelägen förort och blev stående i runt tjugo minuter under Pressbyråns utfällda markis och försökte hålla mig undan droppet på ömse sidor medan regndropparna hamrade i asfalten och skapade fontänstrålar.

När regnet omsider lugnade sig - det upphörde inte helt, om nu någon optimist trodde det - och åtminstone inte längre skapade små miniatyrfontäner så återupptog jag hemfärden.

Men också stillsammare regn tränger snabbt genom klädlagren och väter håret tills det dryper av väta.

Japp, jag kom hem halvdränkt.

Verkligen.

Jag hade regnvatten i ögonen.

Inte för det att jag hade gått omkring och blickat upp mot regntunga skyar, utan för att det hade drypt droppar från mitt sjöblöta hår ned över pannan och runnit in i ögonen.

Jag gick den sista sträckan nästintill i blindo - det går inte att stryka vatten ur ögonen när man har a) en käpp, b) en fullastad shoppingvagn och c) en skrymmande om än inte särskilt tung matkasse i händerna - och trevade mig fram till porten.

Hemma kunde jag konstatera att koftan var sjöblöt - speciellt över rygg, axlar och ärmar - när jag huttrande skalade av mig lager efter lager av blöta plagg.

Klänningen var genomvåt över rygg och axlar.
Till och med behå-banden var genomblöta.

Och sandalerna ska vi inte tala om.


Ombytt kurade jag ihop mig i fåtöljen, med sjal över mig och klapprade tänder innan jag återfick lite värme med en tallrik med pannkakor och hallon.

Bara regn hos mig...

Här i kvarteret gick det livat till i natt

Milt sagt. Jag satt i läsfåtöljen och läste i går kväll och någon gång efter halv elva så slets jag ur 1800-talets engelska landsbygd och landade i min egen tid, i min problemtyngda förort av en smäll som fick fönsterrutorna att skallra.

Med tanke på att den senaste gången jag hörde en så kraftig smäll var här om året, när blixten slog ned nere vid stationsområdet (jag såg den, den var definitivt hitom stationen) och slog ut skyltsystemen, så var det kanske logiskt att det första jag gjorde sedan jag lyckats kämpa mig upp ur den ganska låga fåtöljen var att kasta mig över datorn och dra ur alla sladdar och stängde av strömtillförseln.

Speciellt med tanke på att vädret hade varit rätt oroligt under kvällen, med mörka moln och flera häftiga regnväder. Åska, var alltså inte helt otänkbart.

Först efter det att jag hade tryggat datorn tittade jag ut genom fönstret, men jag kunde inte se någonting. Vare sig något åskväder, eller någonting annat.

Så jag återvände till min fåtölj och min bok och lät mig uppslukas av en härlig och romantisk historia.


Lite senare, när jag läst ut kapitlet, höll på att gäspa käken ur led och började tycka att det nog var tid att gå och lägga mig så skulle jag först bara stänga fönstret. Då blev jag något förvånad över att finna att området kryllade av poliser och ambulanser - jag tror att det var minst en brandbil också, den var skymd av träd, men det var någonting stort - både nere vid bussterminalen och på vändplanen i kvarteret.

Området kring ett hus i grannkvarteret var dessutom avspärrat med polisband runt om.

Någonting hade uppenbarligen hänt, men i mörkret så kunde jag inte se någonting.
Och fokus verkade ligga på andra sidan om huset, i alla fall om jag skulle utgå ifrån var de flesta utryckningsfordon var placerade.

Jag höll mig vaken ännu ett tag, även om jag regelbundet gäspade käken halvt ur led. Något hade hänt - och jag hade ingen aning om vad mer som eventuellt kunde hända. Men slutligen vann sömnen. Jag knöt mig.


När jag vaknade i morse var avspärrningarna kvar. Liksom en polisbil på vändplanen.

När jag hade varit i badrummet och också gjort i ordning min frukostmacka (frukost 1.0) så stod det två polisbilar nere på vändplanen och avspärrningarna hade tagits bort.

Jag kunde fortfarande inte se någonting - fast vad det än var som hade hänt, så kunde det ju för all del ha hänt på andra sidan om fastigheten.

Jag kollade nyheterna och fann att någonting hade sprängts, eller exploderat, på en av balkongerna i området.

Enligt SVT Nyheter så sade presstalespersonen vid Polisregion Stockholm:
"När vi kom dit kunde vi se att det fanns skador på en balkong, i första hand på balkongräcket".

Vad som orsakade explosionen var oklart, men ingen människa hade tydligen skadats.

Så går det alltså till i vår allt annat än lugna, tysta och fridfulla förort på Södertörn.

När jag öppnar fönstret och lutar mig en aning ut så ser jag balkongen ifråga. Det är ingen vacker syn.

Den ligger också mindre än hundra meter bort så nu förstår jag verkligen varför smällen var så kraftig.


Nu är det snart dags för frukost 2.0.



Uppdatering, 08.25
Nu är två polisbilar på plats igen. Liksom nya, men mindre avspärrningar.

Hjälp! Hjärnan är stressad!

Den här veckan så blev det arbetssemester. Det vill säga, jag hade egentligen semester men på praktikplatsen var det kris med att få allting färdigt för en splitter ny kundsajt så det var närmast en "all-hands-on-deck"-situation där alla fick rycka in och bidra för få allt på rätt köl.

Det var först på fredagen som jag kunde slita mig ett tag och verkligen ha semester på semestern. Jag skulle äta lunch - eller fika - med bästa Kerstin.

Vi hade bollat en hel rad scenarion på hur vi skulle göra det Corona-säkert, varav ett av alternativen skulle vara att hon skulle hämta mig med sin bil och jag skulle sitta i baksätet (diagonalt från henne, för att skapa största möjliga avstånd).

Ett annat var att hon skulle ta sin bil och jag skulle ta pendeltåget och så skulle vi träffas på plats (en pendeltågsstation bort) och fika eller äta lunch på ett favoritfik med god mat och gott fikabröd. Vi hade gjort den varianten en gång tidigare i sommar, när vi åt lunch.

Jag jobbade in i det sista med att få ordning på mina texter till kundsajten, sedan gick jag ned och väntade på att Kerstin skulle komma och hämta mig.

Men hon kom inte.

Just som jag hade bestämt mig för att ringa Kerstin och fråga om någonting hade hänt, så ringde hon och undrade var jag var.

Hon satt nämligen på konditoriet i Västerhaninge - vilket tydligen var vad vi hade kommit överens om (jag tror till och med att det hade varit mitt förslag) - och väntade.

Så det var bara att knata till station och ta första pendeltåg till Västerhaninge och anlända till konditoriet - lite drygt en halvtimma försenad.


Ja, ja. Det är bara att konstatera - hjärnan var stressad.

Det var rena rama teflonen i hjärnan. Det var så fullkomligt självklart att jag skulle stå utanför porten och vänta på att Kerstin skulle komma och hämta mig. Västerhaninge och pendeltåg var helt borta ur medvetandet.

Men trevligt att träffa Kerstin igen, det var det i alla fall.
Och bullen med choklad och jordgubbar var jättegod.


Nu ska hjärnan få vila lite i alla fall.

Uppriktigt sagt...

Så - nu tänker jag svära i kyrkan - men jag är faktiskt tacksam mot alla länder som har stängt sina gränser mot svenska turister och besökare på grund av vårt förhållningssätt under pandemin med våra mjukare restriktioner, vår höga andel coronasmittade och insjuknade samt de höga dödstalen jämfört med våra grannländer.

Nu ylar förmodligen ett par miljoner reslystna svenskar - för att inte tala om ärkenationalister som anser att vi svenskar minsann är störst, bäst och vackrast och självklart skall kunna resa vart helst vi behagar.

Men restriktionerna i en rad länder, både i Europa och resten av världen, mot att ta emot reslystna svenskar kan faktiskt komma att bli vår räddning under sommaren och hösten.

Och det på mer än ett sätt.

För det första så innebär det att en stor mängd svenskar i stället turistar i Sverige och upplever svensk natur, svensk kultur och nya, spännande miljöer samtidigt som de därmed bidrar till att stötta vår hårt ansatta inhemska turistnäring.

Och det är väl positivt om något?

För det andra så innebär det att en mängd reslystna svenskar inte kan resa till en rad länder - varav många själva har haft hög andel smittade, sjuka och döda - och komma hem igen medförande lokal smitta som har flammat upp igen när tusentals turister från stora delar av världen sammanstrålat som vanligt, fast situationen inte alls är som vanligt.

Ibland vet jag inte hur extremt reslystna svenskar tänker.
Har de ingen självbevarelsedrift?
Gör de ingen riskanalys?

Så jag vill därför rikta ett stort och djupt känt tack till de länder som inte välkomnar svenskar för närvarande.

Keep up the good work!
Thank you!