Jag har kanske ännu inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen till texten som jag började arbeta med förra året än. Men det är förbaskat skönt att kunna se på texten med fräscha, utvilade ögon efter ett par månaders utsvävningar i andra projekt. Och ganska spännande också.
Den här perioden av olydigt skrivande har varit närmast som en vitamininjektion av kreativitet och skrivglädje. Någonting jag återvänt stärkt från, med förnyad övertygelse om att det här projektet är värt att genomföra. Och att jag kommer att kunna kunna genomföra det. Det är värdefull kunskap eftersom jag så många gånger förtvivlat eftersom mitt huvudprojekt under många år känts ungefär som en tågurspårning inne i en tunnel.
Kanske borde jag ge mig själv en stjärna i kanten för uthållighet?
Eller i alla fall en klapp på axeln.
Jag har ju trots allt inte givit upp.
Annat än för några månader åt gången.
Å andra sidan har jag under många år hävdat att skrivande i mångt och mycket påminner om ett brödbak. Degspadet måste ha rätt temperatur när det tillsätts, annars skållar det jästen. Degen måste vila och jäsa i ett par omgångar om de skall jäsa upp till goda, saftiga och väl formade bröd.
Kanske har de här månadernas eskapader in i framtiden också givit mig en klarare uppfattning om vart jag är på väg med det här projektet. Och vissheten att jag inte har kastat bort mer än fem år av mitt liv på ett projekt som jag inte kommer att kunna ro i hamn.
Hitintills har jag, som sagt, inte skrivit något nytt kapitel i den nya inledningen jag jobbar med. Men jag har gjort vissa bearbetningar av prologen. Och också av första kapitlet. Dessa bearbetningar eller redigeringar kändes precis det rätta för texten. De blev också klara förbättringar.
Nu senast har jag börjat pilla litet i andra kapitlet.
Det går kanske inte så snabbt fram kanske, men det händer i alla fall någonting - och det är mer än det gjort sedan någon gång i slutet av oktober. Och jag känner åter ett slags entusiasm för att gröta ned mig i texten. Rulla mig i den. Stiga ned i den här världen - eller kanske snarare i inledningen till den, för det som en dag kommer att bli tredje boken utspelar sig bara ett knappt år senare i samma värld.
Men nu är jag redo att verkligen marinera mig i min värld. Och ta tag i mitt mastodontprojekt och försöka bärga tågurspårningen i tunneln och baxa upp det på rälsen igen. Det går kanske inte fort. Det går kanske inte att genomföra under året - inte med den mängd arbete som uppenbarligen återstår. Men kanske vågar jag i alla fall säga att jag på nytt åtminstone har styrfart framåt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar