Natten mellan söndagen och måndagen så kom vintern på allvar till Södertörn, med ett rikligt och långvarigt snöfall som ledde till ett uppvaknande till en närmast magiskt vit värld. Under måndagsmorgonens resa med pendeltåget in till praktikplatsen i Vasastan var landskapet så andlöst, förtrollande vackert att jag bara kunde sänka boken jag läste och se på det snöhöljda landskapet som gled förbi i vintergryningen utanför tågfönstret. Det var så hjärtslitande vackert att SMHI borde införa en ny metrologisk term: Vintrigt sagolandskapsväder.
Ingenting annat kommer ens i närheten av att beskriva det nära nog magiska vinterlandskap som jag färdades genom. Jag slog ihop boken oläst när pendeltåget körde i mörkret i tunneln på Södermalm.
Tallarna var höljda med stora, tunga snösjok och såg mest ut som träd i gamla japanska målningar mot den mulet gråblågrå vintergryningen. Lövträd som lönnar och lindar och ekar hade fått sina mörka grenar accentuerade av tjocka lager snö och deras kronor var vitlurviga. I björkarnas tunna grenar hade snö och kyla skapat närmast magiskt vackra spetsformationer.
Under snöns tyngd böjde många träd också sina toppar i en båge. När så skedde med träden närmast spåren så snuddade trädkronorna nästan vid elledningen - fara värt för nedriven kontaktledning. Men den bagatellen, den struntade jag just då i. Jag sänkte min bok och insöp ren, snöhöljd vintermagi.
Om gårdagen - eller dagen - hade varit julafton, så hade vädret varit exakt sådant jag hade önskat mig som julväder. Det återstår att se om vi får behålla det till jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar