Idag blev det äntligen dags för mitt och Kerstins sedvanliga julfikande, som i år hade blivit uppskjutet till efter julhelgen p g a vinterkräksjuka i hennes familj. Hennes son med familj var deckade före jul och Kerstin, som hade haft barnbarnen någon dag tidigare, kände sig inte så morsk själv. Så vi hade enats om att ta det i mellandagarna istället.
Det blev fika på bästa konditoriet i Västerhaninge, med mycket skratt och prat. För att inte tala om sagolikt gott fikabröd. En kardemummabulle för Kerstin och en sockerkringla med vaniljkrämsfyllning för min del. Så himla gott!
Men äter man sockerkringlor, så bör man nog helst ha en våtservett till hands för man blir hopplöst sockrig om fingrarna.
Så blev det också utbyte av julklappar - och ett gott skratt när det visade sig att vi bland annat gav varandra Lindorkulor från Lindt. Vi känner allt varandra väl!
Efter fikat så körde Kerstin mig till kyrkogården så att jag kunde lägga en krans - eller snarare en gravrosett - på mina föräldrars grav och tända ett ljus.
Det är så branta backar på kyrkogården att jag inte längre har möjlighet att ta mig dit på egen hand, åtminstone inte när det är snöigt och isigt. Eller när jag har fot- eller knäsmärtor, vilket jag har haft åtskilliga gånger under 2018. Så det var ju himla bussigt av Kerstin.
Och skönt också att äntligen få det gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar