Det var bara det att ingen av mina personer var beredda att frivilligt stiga fram och ta över ordet och föra handlingen vidare. Typ, ingen av mina personer ville tala med mig.
Jag började skriva det här kapitlet i början av mars. Exakt när problemet uppstod minns jag inte, det tog sin tid att skriva också de där första fyra sidorna - det var motstånd i texten redan när jag skrev det partiet. Så det är möjligt att vi kan ha hunnit in i april eller t o m början av maj innan jag körde huvudet i väggen.
Men när jag väl hade kört ohjälpligt fast, så drog det dessvärre ut på tiden. Månad efter månad efter månad.
Nej, mitt skrivprojekt ville sannerligen inte tala med mig.
Sedan smittade skrivartorkan i mitt huvudskrivprojekt av sig under sommaren - som om sommarens torka och hetta brände bort allt vad skrivlust.och skrivarglädje hette - och kom att omfatta även alla andra skrivprojekt.
En bidragande orsak var väl att jag gav mig den på att jag skulle försöka skriva en romancenovell till Lovereads by Forums novelltävling i somras - och misslyckades så kapitalt med det att jag nu sitter med ännu en novell som exploderat och blivit till ett romanprojekt. Att jag aldrig lär mig!
Noveller är inte min grej. Punkt.
Jag lovar och svär högtidligen att jag aldrig (inte förrän nästa gång, förstås) skall gå i den fällan igen.
Hur som helst, efter det var jag helt slut. Att det i sommarhettan var över trettio grader i lägenheten och att det var fruktansvärt svårt att såväl sova som skriva kan givetvis ha varit en bidragande orsak. Skrivarglädjen sinade i samma takt och till samma låga nivåer som grundvattnet gjorde i somras.
Låt oss spola fram till senhösten.
Jag började få litet skrivflow litet här och var. Bara inte i mitt huvudskrivprojekt - och absolut inte i tionde kapitlet. Men jag började skriva på en romantisk historisk julnovell - som tämligen omgående exploderade. Vilket jag, märkligt nog, inte blev upprörd över. Kanske hade jag redan tidigt fått en känsla av att här fanns en mer komplicerad historia att berätta?
Jag kan inte säga att det går fort framåt med ex-julnovellen - i det inledande skedet byggde jag den närmast ord för ord och mening för mening - men det knåpar sig framåt. Och hellre att det blir bra än att det blir fort färdigt skräp.
Sedan skrev jag en dikt under senhösten. Den las upp här på bloggen tidigare i december, även om det är en utpräglad höstdikt.
Så skrivglädjen och energin började komma tillbaka och så småningom så gav jag mig i kast också med mitt huvudskrivprojekt - fast inte med tionde kapitlet, inte. Nej, oh, nej - tro inte det!
Där var det minsann tvärstopp. Jag gav mig istället i kast med text betydligt längre fram i berättelsen. Den tredje delen av fyra av texten.Och där gick det att bearbeta, att redigera. Att trimma och skärpa och vässa språket. Att räta ut krokigheter och tokigheter i texten. Att skriva om tungrodda och onödigt krångliga passager. Att dra åt skruvarna och rensa bort textmässiga ogräs. Och jag skrev till några nya passager också.
Sedan gick jag igenom den fjärde delen av texten. Jag gjorde också vissa bearbetningar i den första och andra delen av texten, men där är det komplicerat. Det tionde kapitlet är det tionde kapitlet i den nya början jag håller på att skriva - och den kommer förr eller senare att torpedera rakt in i den första delen och plöja rakt igenom delar av den och av den andra delen och skapa en enorm oreda.
Värre oreda än det redan är - det är därför jag skriver en ny inledning.
Men att jobba litet också i första och andra delen av texten jämte den tredje och fjärde delen gav mig betydligt klarare bild över vart jag är på väg, vad känslan är, var jag befinner mig, hur tonen skall vara och mycket, mycket mera.
Efter det var jag redo att ge mig i kast med tionde kapitlet. Fast först arbetade jag mig igenom kapitel fem till nio, så att jag hade någonting att ta avstamp ifrån. Sedan arbetade jag mig ord för ord och mening för mening igenom de få sidorna i början av tionde kapitlet och bearbetade dem. Slängde skoningslöst ut vissa partier som var riktigt, riktigt bra men som ohjälpligt hade lett mig i fel riktning. Och, jäklar, så mycket bättre det blev!
Jag har slutligen lyckats bryta förbannelsen som har vilat över 10:e kapitlet, där jag i månader har suttit och stirrat på en blank skärm nedanför den sista raden skriven text och inte haft en susning om hur jag skulle ta mig vidare. Så frustrerande – blank hjärna, blank skärm!
Och mina personer, som hade varit totalt ointresserade av att tala med mig under månad efter månad efter månad, började klia sig i skallen och så sakteliga överväga vem av dem som var bäst lämpad att ta över ordet.
Det visade sig slutligen bli en överraskning, också för mig. Den sista personen som jag skulle ha gissat på, bland de närvarande i den scenen. Jag hade försökt fösa fram andra, mer uppenbara personer för att överta berättarperspektivet. Men, jäklar, så rätt det blev. Hjärtslitande klockrent.
Under de senaste veckorna, sedan genombrottet med med den lyckade bearbetningen av ursprungstexten, så har jag i alla fall lyckats skriva drygt fyra nya sidor. Fördelade på fyra delscener, berättade ur tre olika personers perspektiv. Och jag är så sjukt nöjd med de sidorna, med de små scenerna. Var och en av dem är hjärtskärande och ångestladdade, men också starka och perspektiven formligen exploderar och vidgar berättelsen och ger den bakgrundsfärg - på bästa tänkbara sätt.
Fort, det går det ju inte direkt. Kan man kalla det styrfart framåt, tro?
Hur som helst - jag skriver! Wohoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar