Större delen av november hade så här långt varit gråare än denna månad normalt brukar vara. Faktum är att jag under höstens gång stundtals har börjat undra om jag inte har varit på väg att bli gråögd. Detta med tanke på att så gott som allt som jag har sett har varit grå skyar och landskap utan några livligare färger än grågrönt, gråbrunt, gråbeige eller gråblått.
Om ens det. Det mesta föreföll slätgrått. Eller slätmulet grått.
Men idag så bjöd årets allra sista novemberdagen på den bländande kombinationen av nysnö, klarblå himmel och solsken. Varvid mitt Södertörn visade upp ett bländande blåvitt vinterlandskap med klara, köldkrispiga färger.
Min kompis Kerstin och jag gjorde en utflykt till våra respektive kyrkogårdar för att tända ljus på våra föräldrars gravar. Men också för att fika i Västerhaninge, på ett av våra favoritcaféer. Bullarna där är helt enkelt otroliga. Och enorma. I alla fall så var min hallon- och cheesecakebulle definitivt bådadera.
Så, på många sätt så blev novembers sista dag också novembers bästa dag. Tänk vilken skillnad litet solsken, gott sällskap och gofika kan göra.
Visar inlägg med etikett Utsikter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utsikter. Visa alla inlägg
lördag 30 november 2019
måndag 21 maj 2018
Den blomstertid nu kommer - på en och samma gång!
Någon som kommer ihåg uttrycket mellan hägg och syren?
Låt oss sammanfatta situationen med att just som häggen var fullt utslagen, så började syrenen slå ut.
Ur led är tiden.
Eller är det kanske snarare årstiden som löper amok?
söndag 8 maj 2016
Ljuva, lata, lyxiga soldränkta lördag
I går råkade jag sova över en inbokad morgontidig tvättid och vaknade utsövd strax före nio. Det var med andra ord som bäddat för en ljuvligt lat och lyxig lördag och dagens huvudaktivitet blev en färd till Karlberg och vårens första lyx-glass från Stockholms Glasshus.
Sedan en författare (Simona Ahrnstedt! Simona Ahrnstedt!), vars blogg jag följer, under de senaste dagarna lagt ut på tok för inspirerande bilder med sina besök där hade mina smaklökar fått tokspel och krävde högljutt:
"Glass! "
"Vi vill ha glass!!"
"Vi vill ha gooood glass!!!"
Motstånd var meningslöst, smaklökarna hade bestämt sig.
Och det är någonting visst med vårens första riktigt, riktigt goda glass, intagen i vad som förmodligen är Stockholms minsta park med hejdundrande utsikt mot Kungsholmen.
Så det blev en tur med pendeln in mot stan och givetvis var Åsa Hellbergs Gloria med på färden. Vilken ljuvligt lyxig pralin den boken visat sig vara. Om man gillar opera, kärlek och dramatik är ens litterära smaklökar i sjunde himlen.
Stockholms Glasshus. Vilket ställe. Och vilken glass.
Eftersom det var vårens första lyxglass att äta utomhus unnade jag mig en trippel, det blir sällan det numera, men någon gång känner man att måste unna sig ett kaloririkt felsteg. Valet den här gången föll på chocolate cookie och blåbär samt en kula calvdossorbet.
Det var första gången jag såg calvdossorbet i sortimentet men den var fullständigt ljuvlig, speciellt tillsammans med chocolate cookie - två goda smaker som gifte sig väldigt väl.
Ett besök på Stockholms Glasshus är alltid den berömda guldkanten på vardagen. Extra ljuvligt är det så här års, när man kan med sig sin glass och äta den i vad som måste vara Stockholms minsta - och såvitt jag vet namnlösa - park som har den mest magnifika utsikt över Kungsholmen.
Jag vet inte om det bara är jag - men borde inte den där ljuvliga lilla parken heta:
Karlbergsterrassen?
Och Karlbergs station, med sina soliga perronger och sin utsikt över nordvästra Kungsholmen, Karlbergs Slott och den glittrande Karlbergssjön däremellan. Stockholms i särklass vackrast belägna pendeltågsstation.
Dess mest kylslaget belägna vintertid också, men även om jag under åtskilliga vintrar stått på dessa dragiga perronger och väntat på försenade (eller inställda) pendeltåg har jag bara en sak att säga om Karlbergs station:
Som jag kommer att sakna den, när den nästa år försvinner och ersätts med den nya, förmodligen mycket effektivare men omöjligen lika slitet charmiga underjordiska pendeltågsstationen vid Odenplan.
Besöken vid Stockholms Glasshus kommer givetvis inte att upphöra bara för att Karlbergs station försvinner. Men resrutterna kommer att förändras.
Kan man ta ut nostalgitrippar i förväg?
I så fall kommer varje tur till Karlberg - och Stockholms Glasshus - jag gör denna sommar att bli just en nostalgitripp.
Sedan en författare (Simona Ahrnstedt! Simona Ahrnstedt!), vars blogg jag följer, under de senaste dagarna lagt ut på tok för inspirerande bilder med sina besök där hade mina smaklökar fått tokspel och krävde högljutt:
"Glass! "
"Vi vill ha glass!!"
"Vi vill ha gooood glass!!!"
Motstånd var meningslöst, smaklökarna hade bestämt sig.
Och det är någonting visst med vårens första riktigt, riktigt goda glass, intagen i vad som förmodligen är Stockholms minsta park med hejdundrande utsikt mot Kungsholmen.Så det blev en tur med pendeln in mot stan och givetvis var Åsa Hellbergs Gloria med på färden. Vilken ljuvligt lyxig pralin den boken visat sig vara. Om man gillar opera, kärlek och dramatik är ens litterära smaklökar i sjunde himlen.
Stockholms Glasshus. Vilket ställe. Och vilken glass.
Eftersom det var vårens första lyxglass att äta utomhus unnade jag mig en trippel, det blir sällan det numera, men någon gång känner man att måste unna sig ett kaloririkt felsteg. Valet den här gången föll på chocolate cookie och blåbär samt en kula calvdossorbet.
Det var första gången jag såg calvdossorbet i sortimentet men den var fullständigt ljuvlig, speciellt tillsammans med chocolate cookie - två goda smaker som gifte sig väldigt väl.
Ett besök på Stockholms Glasshus är alltid den berömda guldkanten på vardagen. Extra ljuvligt är det så här års, när man kan med sig sin glass och äta den i vad som måste vara Stockholms minsta - och såvitt jag vet namnlösa - park som har den mest magnifika utsikt över Kungsholmen.
Jag vet inte om det bara är jag - men borde inte den där ljuvliga lilla parken heta:
Karlbergsterrassen?
Dess mest kylslaget belägna vintertid också, men även om jag under åtskilliga vintrar stått på dessa dragiga perronger och väntat på försenade (eller inställda) pendeltåg har jag bara en sak att säga om Karlbergs station:
Som jag kommer att sakna den, när den nästa år försvinner och ersätts med den nya, förmodligen mycket effektivare men omöjligen lika slitet charmiga underjordiska pendeltågsstationen vid Odenplan.
Besöken vid Stockholms Glasshus kommer givetvis inte att upphöra bara för att Karlbergs station försvinner. Men resrutterna kommer att förändras.
Kan man ta ut nostalgitrippar i förväg?
I så fall kommer varje tur till Karlberg - och Stockholms Glasshus - jag gör denna sommar att bli just en nostalgitripp.
söndag 24 april 2016
Slussen - en plats i tiden
Det är så mycket rabalder om och kring Slussen i Stockholm de senaste åren. Vi har en kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning. Jag säger inte att de nödvändigtvis har fel. Lösningen är smart och genomtänkt och överlevde omläggningen till högertrafik utan större problem. Jag säger inte heller att den nya slussenlösningen är optimal - för det har jag svårt att se att den skulle vara. Men jag tror att denna protesterande kulturelit i sin bevarelseiver missat en sak.
För ungefär fyra år sedan, inspirerad av allt detta rabalder som pågått i åratal och av allt att döma kommer att pågå ännu i många år, gjorde jag en liten tidsresa kring Slussen – och lade upp resultatet på Tumblr, som ett led i mitt experiment med olika sociala medier. Mycket litet har hänt sedan dess, vare sig på när det gäller min sida på Tumblr eller när det gäller mina åsikter om Slussen.
Om ni har följt med på min lilla tidsresa har ni sett hur Slussenområdet sett ut genom seklerna, hur det utvecklats och hur trafiklösningarna mellan vägar och vatten sett ut – och hur de förändrats.
Men eftersom relativt få svenskar använder Tumblr tvivlar jag på att ni sett den. Därför kommer här en uppdaterad och utökad version, på en plattform fler följer, om varför jag inte sällar mig till skaran som ropar ”Rädda Slussen!”
Jag tror tvärt om att den kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning missat en sak - en grundläggande sak. Ända från början har Slussen varit en plats i ständig förvandling. Inte bara för att den behöver vara det. Utan för att den måste vara det.
Av hävd har vattenvägarna varit viktigare än landsvägar i Sverige, då tyngre transporter lättare transporterades ombord på en båt än i en skranglig kärra på vägar som sällan var mer än uppkörda hjulspår. Lättare, lokal transporter inom Stadsholmen (Gamla Stan) och dess omgivande öar skedde med sagda skrangliga kärra (i mån av förbindande broar) eller med mindre båtar (oftast roddbåtar).
Roddarmadamerna, de kvinnor som skötte färjetrafik på Stockholms vatten, genom att i småbåtar transportera människor och gods mot betalning är kända från 1400-talet. Dessa rodderskor utgjorde en talrik yrkesgrupp fram till mitten av 1800-talet, för att därefter konkurreras ut först av vevsluparna och sedermera också av ångbåtar.
Därför koncentrerar jag åtminstone inledningsvis den här historiken om och kring Slussen till själva slussarna.
Var tid har haft sin lösning, anpassad till sin tids behov. Och när den inte längre uppfyller sin tids behov, har den uppdaterats. Utvecklats. Moderniserats. Förnyats.
Det fanns en tid före allt vad slussar heter. En tid när passagen - Söderström - var farbar utan större problem och fartyg kunde passera fritt mellan Åsön (Södermalm) och Gamla Stan. I takt med landhöjningen i Stockholmstrakten och den ökande nivåskillnaden mellan Mälaren och Saltsjön blev dock passagen allt mer svårforcerad, speciellt i samband med vårfloderna.
Med tiden blev det så besvärligt att båtar fick halas eller stakas uppströms vilket i längden blev såväl dyrt som opraktiskt och många fartyg gick på grund i det allt grundare vattnet.
.
På tjugotalet såg det ut så här kring Slussen. I mitt tycke en betydligt vackrare lösning än dagens motorvägskaruesell. Vyn upp mot husen på Södermalm är magnifik!
På trettiotalet, före tillkomsten av dagens fyrklöverlösning, såg trafiklösningen vid Slussen ut så här. Ganska brötigt och föga inspirerande. En stadsdel i omdaning, till följd av en alltmer ökande biltrafik och ett ökande behov av transporter när staden sprängde sina traditionella gränser och växte ohämmat åt alla håll, som ännu inte hittat sin nya form.
Så var då tiden inne att lösa stadens trafikproblem. Invigningsdagen blev en veritabel folkfest. Och det var en smart lösning, jag säger inget annat. Den överlevde till och med omläggningen till högertrafik utan större problem!
Så jag säger inte att dagens trafiklösning vid Slussen saknar genialitet eller effektivitet. Men jag har vid flera tillfällen sett den från ovan (gångbron ut till Katarinahissen) och jag har litet svårt att förstå den närmast religiösa vurmen för dess påstådda skönhetsvärden. Den är trots allt ett schabrak av betong och asfalt som ber ut sig över stora delar av vattenytan och sedd från ovan, finns det få saker som skiljer den från vilken motorvägskarusell som helst med alla dessa ramper och påfarter och avfarter.
Dessutom är delar av konstruktionen ofullständigt underbyggd (när det gäller broar och dess fundament är stenhård fundamentalism en positiv sak) med för klen pålning i instabilt underlag och har genom decennierna satt sig ganska så rejält.
Några år innan jag sammanställde inlägget på Tumblr hade jag, en solig försommardag när jag stod och såg på båtar som slussades mellan Mälaren och Saltsjön – och vice versa – träffat en äldre man som under många år arbetat i en lokal under Slussen. Det blev ett intressant samtal där han berättade om en rad incidenter som inträffat kring den lokalen under hans tid där.
En morgon, jag tror det var efter en längre helg eller möjligen en semesterstängning, kunde man inte öppna dörren (som öppnades utåt) eftersom stenläggningen utanför rest sig så pass att den blockerade dörren. Arbetsplatsen förblev stängd tills man kunnat bryta upp stenläggningen, gräva och borra upp därunder och lägga tillbaka stenläggning så den hamnade där den borde vara – några centimeter nedanför tröskeln istället för någon centimeter ovanför den.
En annan gång, en måndagsmorgon, låg en betongklump, stor som en mans knytnäve, som lossnat från bron ovanför och lämnat ett stort hål efter sig snett utanför dörren. En plats där såväl mannen själv som hans arbetskamrater passerade dagligen på väg till eller ifrån arbetsplatsen. Och några år tidigare (eller om det var senare, det minns jag inte) hade bron ovanför satt sig så pass att dörren till lokalen var fastklämd i dörrkarmen och inte gick att rubba.
Det råder knappast någon tvekan om att dagens Slusslösning är i dåligt skick, möjligen bortom rimlig räddning, och skälen därtill är många. Negligerat och bristfälligt underhåll samt sättningar till följd av något klen underbyggnad, åldrande material och tyngre och tätare trafik än trafikkarusellen är dimensionerat för är några av huvudskälen.
Politisk ambivalens att ta tag i situationen – att röra om i getingboet och riva upp känslorna kring hårdhänt stadsomvandling – har varit ännu en bidragande orsak. Rivningen av Klarakvarteren är alltjämt ett öppet sår i såväl den stockholmska folksjälen som i stadsbilden. Ingen politiker har under decennier velat ta i frågan ens med tång.
Men lika tveklöst är Slussen nu i akut behov av en uppdatering, en uppdatering som står för dörren och som kommer att förvandla området till Stockholms största byggarbetsplats under många framöver. Som kommer att omdana området för lång tid framöver.
Jag säger inte att planerna för en ny slussenlösning är optimala, de har i mitt tycke vissa brister. Ett av problem är att man vill bygga litet väl tätt med nya hus på Södrmalmssidan. Det är nog den planerade lösningens akilleshäl men försäljningen av byggrätterna bidrar givetvis till projektets finansiering.
Jag hoppas att man gjort en väl avvägd mellan byggnation och tilltalande vyer och gör Stockholm inbjudande, för såväl stockholmare som turister.
Om Stockholm skall leva upp till namnen Staden på vattnet och Nordens Venedig och bli den stad turisterna vill se krävs att man dels öppnar upp stadens vattenytor så mycket som möjligt och också öppnar upp vyerna mot vattnet. Och dels att man ger människor access till vattnet i form av sittplatser, promenadstråk, uteserveringar vid vattnet (och också ett antal åretruntserveringar med utsikt över vattnet). Vi är ett vattenälskande folk och vattenvidderna och vyerna mot dem är en av våra stora tillgångar turistmässigt sett.
Den tredje viktiga hörnstenen i det pussel Slussenprojektet utgör är att garantera en säker vattenreglering mellan Mälaren och Saltsjön så att Mälarens sötvatten bevaras som vattentäkt för regionen men samtidigt ger möjlighet att släppa ut Mälarens vatten under extrema vårflöden och liknande.
Den fjärde hörnstenen, den som kanske mer än någonting annat - åtminstone direkt - kommer att påverka vardagen för stora delar av Stockholms och länets befolkning, är smidiga och väl fungerande lösningar för kollektivtrafiken. Låt oss nöja oss med att konstatera att dagens lösningar kan må bra av en uppdatering. En tämligen rejäl sådan.
Men en sak kvarstår, hur man än för tillfället väljer att lösa det – Slussen är och förblir till sin natur ett område i ständig utveckling.
För ungefär fyra år sedan, inspirerad av allt detta rabalder som pågått i åratal och av allt att döma kommer att pågå ännu i många år, gjorde jag en liten tidsresa kring Slussen – och lade upp resultatet på Tumblr, som ett led i mitt experiment med olika sociala medier. Mycket litet har hänt sedan dess, vare sig på när det gäller min sida på Tumblr eller när det gäller mina åsikter om Slussen.
Om ni har följt med på min lilla tidsresa har ni sett hur Slussenområdet sett ut genom seklerna, hur det utvecklats och hur trafiklösningarna mellan vägar och vatten sett ut – och hur de förändrats.
Men eftersom relativt få svenskar använder Tumblr tvivlar jag på att ni sett den. Därför kommer här en uppdaterad och utökad version, på en plattform fler följer, om varför jag inte sällar mig till skaran som ropar ”Rädda Slussen!”
Jag tror tvärt om att den kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning missat en sak - en grundläggande sak. Ända från början har Slussen varit en plats i ständig förvandling. Inte bara för att den behöver vara det. Utan för att den måste vara det.
Av hävd har vattenvägarna varit viktigare än landsvägar i Sverige, då tyngre transporter lättare transporterades ombord på en båt än i en skranglig kärra på vägar som sällan var mer än uppkörda hjulspår. Lättare, lokal transporter inom Stadsholmen (Gamla Stan) och dess omgivande öar skedde med sagda skrangliga kärra (i mån av förbindande broar) eller med mindre båtar (oftast roddbåtar).
Roddarmadamerna, de kvinnor som skötte färjetrafik på Stockholms vatten, genom att i småbåtar transportera människor och gods mot betalning är kända från 1400-talet. Dessa rodderskor utgjorde en talrik yrkesgrupp fram till mitten av 1800-talet, för att därefter konkurreras ut först av vevsluparna och sedermera också av ångbåtar.
 |
| Stockholms roddarmadammer var ett stridbart släkte. |
Därför koncentrerar jag åtminstone inledningsvis den här historiken om och kring Slussen till själva slussarna.
Var tid har haft sin lösning, anpassad till sin tids behov. Och när den inte längre uppfyller sin tids behov, har den uppdaterats. Utvecklats. Moderniserats. Förnyats.
Det fanns en tid före allt vad slussar heter. En tid när passagen - Söderström - var farbar utan större problem och fartyg kunde passera fritt mellan Åsön (Södermalm) och Gamla Stan. I takt med landhöjningen i Stockholmstrakten och den ökande nivåskillnaden mellan Mälaren och Saltsjön blev dock passagen allt mer svårforcerad, speciellt i samband med vårfloderna.
Med tiden blev det så besvärligt att båtar fick halas eller stakas uppströms vilket i längden blev såväl dyrt som opraktiskt och många fartyg gick på grund i det allt grundare vattnet.
 |
| Renässansens Stockholm, Söderström och stadsportarnas torn. |
.
 |
| Så här såg Drottning Kristinas sluss ut på 1600-talet. |
 |
| Och så här såg Polhems sluss ut på 1700-talet. |
 |
| I slutet av 1800-talet såg Slussen i Nils Ericsons tappning ut så här. |
På tjugotalet såg det ut så här kring Slussen. I mitt tycke en betydligt vackrare lösning än dagens motorvägskaruesell. Vyn upp mot husen på Södermalm är magnifik!
På trettiotalet, före tillkomsten av dagens fyrklöverlösning, såg trafiklösningen vid Slussen ut så här. Ganska brötigt och föga inspirerande. En stadsdel i omdaning, till följd av en alltmer ökande biltrafik och ett ökande behov av transporter när staden sprängde sina traditionella gränser och växte ohämmat åt alla håll, som ännu inte hittat sin nya form.
Så var då tiden inne att lösa stadens trafikproblem. Invigningsdagen blev en veritabel folkfest. Och det var en smart lösning, jag säger inget annat. Den överlevde till och med omläggningen till högertrafik utan större problem!
 |
| Slussen, invigningen, 1935 |
Så jag säger inte att dagens trafiklösning vid Slussen saknar genialitet eller effektivitet. Men jag har vid flera tillfällen sett den från ovan (gångbron ut till Katarinahissen) och jag har litet svårt att förstå den närmast religiösa vurmen för dess påstådda skönhetsvärden. Den är trots allt ett schabrak av betong och asfalt som ber ut sig över stora delar av vattenytan och sedd från ovan, finns det få saker som skiljer den från vilken motorvägskarusell som helst med alla dessa ramper och påfarter och avfarter.
Dessutom är delar av konstruktionen ofullständigt underbyggd (när det gäller broar och dess fundament är stenhård fundamentalism en positiv sak) med för klen pålning i instabilt underlag och har genom decennierna satt sig ganska så rejält.
Några år innan jag sammanställde inlägget på Tumblr hade jag, en solig försommardag när jag stod och såg på båtar som slussades mellan Mälaren och Saltsjön – och vice versa – träffat en äldre man som under många år arbetat i en lokal under Slussen. Det blev ett intressant samtal där han berättade om en rad incidenter som inträffat kring den lokalen under hans tid där.
En morgon, jag tror det var efter en längre helg eller möjligen en semesterstängning, kunde man inte öppna dörren (som öppnades utåt) eftersom stenläggningen utanför rest sig så pass att den blockerade dörren. Arbetsplatsen förblev stängd tills man kunnat bryta upp stenläggningen, gräva och borra upp därunder och lägga tillbaka stenläggning så den hamnade där den borde vara – några centimeter nedanför tröskeln istället för någon centimeter ovanför den.
En annan gång, en måndagsmorgon, låg en betongklump, stor som en mans knytnäve, som lossnat från bron ovanför och lämnat ett stort hål efter sig snett utanför dörren. En plats där såväl mannen själv som hans arbetskamrater passerade dagligen på väg till eller ifrån arbetsplatsen. Och några år tidigare (eller om det var senare, det minns jag inte) hade bron ovanför satt sig så pass att dörren till lokalen var fastklämd i dörrkarmen och inte gick att rubba.
Det råder knappast någon tvekan om att dagens Slusslösning är i dåligt skick, möjligen bortom rimlig räddning, och skälen därtill är många. Negligerat och bristfälligt underhåll samt sättningar till följd av något klen underbyggnad, åldrande material och tyngre och tätare trafik än trafikkarusellen är dimensionerat för är några av huvudskälen.
Politisk ambivalens att ta tag i situationen – att röra om i getingboet och riva upp känslorna kring hårdhänt stadsomvandling – har varit ännu en bidragande orsak. Rivningen av Klarakvarteren är alltjämt ett öppet sår i såväl den stockholmska folksjälen som i stadsbilden. Ingen politiker har under decennier velat ta i frågan ens med tång.
Men lika tveklöst är Slussen nu i akut behov av en uppdatering, en uppdatering som står för dörren och som kommer att förvandla området till Stockholms största byggarbetsplats under många framöver. Som kommer att omdana området för lång tid framöver.
Jag säger inte att planerna för en ny slussenlösning är optimala, de har i mitt tycke vissa brister. Ett av problem är att man vill bygga litet väl tätt med nya hus på Södrmalmssidan. Det är nog den planerade lösningens akilleshäl men försäljningen av byggrätterna bidrar givetvis till projektets finansiering.
Jag hoppas att man gjort en väl avvägd mellan byggnation och tilltalande vyer och gör Stockholm inbjudande, för såväl stockholmare som turister.
Om Stockholm skall leva upp till namnen Staden på vattnet och Nordens Venedig och bli den stad turisterna vill se krävs att man dels öppnar upp stadens vattenytor så mycket som möjligt och också öppnar upp vyerna mot vattnet. Och dels att man ger människor access till vattnet i form av sittplatser, promenadstråk, uteserveringar vid vattnet (och också ett antal åretruntserveringar med utsikt över vattnet). Vi är ett vattenälskande folk och vattenvidderna och vyerna mot dem är en av våra stora tillgångar turistmässigt sett.
Den tredje viktiga hörnstenen i det pussel Slussenprojektet utgör är att garantera en säker vattenreglering mellan Mälaren och Saltsjön så att Mälarens sötvatten bevaras som vattentäkt för regionen men samtidigt ger möjlighet att släppa ut Mälarens vatten under extrema vårflöden och liknande.
Den fjärde hörnstenen, den som kanske mer än någonting annat - åtminstone direkt - kommer att påverka vardagen för stora delar av Stockholms och länets befolkning, är smidiga och väl fungerande lösningar för kollektivtrafiken. Låt oss nöja oss med att konstatera att dagens lösningar kan må bra av en uppdatering. En tämligen rejäl sådan.
Men en sak kvarstår, hur man än för tillfället väljer att lösa det – Slussen är och förblir till sin natur ett område i ständig utveckling.
fredag 5 juni 2015
Natursvärmeri vid Svinderrsvik
I dag gjorde Kerstin och jag en utflykt till ljuvliga, soldränkta Svindersvik och åt lunch på Svindersvik Brygghus. Så sagolikt vackert och vilsamt fast vägen, med ständigt trafikbrus, svepte förbi alldeles i närheten. Men öronen stängde på något sätt av sig och lyssnade istället på fågelkvitter, prasslande löv och vågskvalp.
Det här var mitt första besök på Svindersvik. Ljuvligt ställe, som givit inspiration till mitt skrivande. Långsiktigt, mycket långsiktigt. Men jag har en text planerad som skall utspela sig utåt Nacka-/Värmdö och detta ljuvliga lilla ställe inspirerar till ett annat ljuvligt litet ställe som blir en tillflyktsort undan ett oväder.
Smörgåsen var underbart god, desserten - en liten glassbakelse i hallon och vit choklad - var en upplevelse. Glad att ha prövat den, tveksam om jag skulle göra om experimentet.
Efter lunchen gick vi ut på bryggan och njöt av utsikten över det solglittrande vattnet mot Nacka Strand och den nya, gracila bron. Där pratade vi paddling med en ung tjej som planerade en kajaktur med sin pojkvän till Svindersvik - skulle det räcka med fyra timmar eller måste hon hyra kajakerna för hela dagen?
Nästa natursvärmeri var svärmande och svärmiskt. Bisvärmiskt. Det var en bisvärm på rymmen som klumpat ihop sig i ett av träden. Man hade kontaktat en biodlare i grannskapet som skulle ta hand om svärmen. Vi stannade inte för att se hur det utvecklade sig utan strövade iväg bort mot Svindersvik, som är för litet för att kallas slott eller herrgård utan är ett läckert litet sommarnöje i rokoko. Ett stycke välbevarat 1700-tal, mitt i det moderna Nacka. En syrendoftande oas med hänförande utsikt.
Vad som inte var lika hänförande var de allt för höga trappstegen som ledde från strandpromenaden upp till husen. Vi fick stötta varandra, såväl på vägen upp som på vägen ned.
Men också de härligaste, mest avkopplande utflykter lider förr eller senare mot sitt slut. Vi återvände till parkeringsplatsen, beundrade de imponerande träden och ventilerade en solvarm bil innan vi kom iväg.
Om vi hamnade i helgrusningsköerna?
Givetvis gjorde vi det!
Så här mycket sol är jag ännu inte van vid. Ansiktet hettade i ett par timmar sedan jag kommit hem. Inte smärtsamt, inte som om jag bränt mig, bara så där behagligt som det kan göra efter en lyckad eftermiddag i solen vid vattnet.
lördag 26 juli 2014
Värmeböljor - mina bästa överlevnadstips
Varje år, när vi står och huttrar och väntar på bussar och pendeltåg, längtar vi efter sommar och sol och värme. Vad vi glömmer är att vi nordbor inte är vana vid värmeböljor och att det inte är alla av oss som tål dem. Eller kan hantera dem.
Nu, är den här. Sommaren. Värmeböljan. Om ni hör till dem som tål hettan, om ni kan hantera den och njuta av den, då kan ni (lyckligt lottade människor - jag är inte ett dugg avundsjuk, inte alls) njuta av en alldeles fantastisk sommar. Själv har jag nått - och passerat - min övre gräns för en skön sommar och längtar efter mer normalsvenska temperaturer på så där en tjugotre-, tjugofyra sköna grader.
Här i bostadsområdet på Södertörn har gräsmattorna nu förvandlats till någonting som mest påminner om ett slags afrikansk stäpp. Och bostadsbolaget har givetvis stubbat sagda gräsmattor, vilket enbart förstärker intrycket av stäpp och påskyndar uttorkningen av dem. Det dammar om gräsmattorna utanför porten när man går över dem.
Jag bor, som framgår av titeln på bloggen, på sjunde våningen. För det mesta är det en fördel att bo så högt. Speciellt om man har fri och vidsträckt utsikt. Nå, kanske inte den allra mest inspirerande utsikten – men jag ser i alla fall skogen bortom de platta taken i industriområdet. Men det finns tillfällen när det är en nackdel att bo på sjunde våningen. I en lägenhet med västläge. Och enbart västläge. Utan möjlighet att ställa till med ett ordentligt korsdrag.
Temperaturen har passerat olidligt. För länge sedan. Översta glasflötet i min flyttermometer sjönk tidigt den 22:a juli, fast solen ännu inte nått runt till västsidan och fläkten var i full gång, och har inte stigit sedan dess. Då, är det varmt inomhus.
En bastu om två rum och kök.
Förmiddagarna är tack vare dubbla fläktar någorlunda uthärdliga men när solen kommit runt till västsidan och ligger på på fönstren börjar jag undra om jag kommer att smälta innan jag förångas eller förångas innan jag smälter.
Hjärnan känns ångkokt. Överkokt. Kan inte tänka. Eller också är det för varmt för att tänka. Jag kollapsar bakom nedfällda persienner med två fläktar i gång, läser romance ser på repriser på tv och slöar runt på sociala medier. Drömmer om att kunna bada eller duscha. Vilket, tack vare såren på benen och förbanden som måste hållas torra, är någonting jag enbart kan drömma om. Jus nu känns det som om det är risk för spontan självantändning under förbanden.
Drömmer febriga drömmar om att köpa ett sommarhus på Svalbard, med egen glaciär på tomten. Oh, ljuva svalka!
Bara tanken på att fälla upp en solstol på en glaciär på Svalbard blir för var dag allt mer lockande. Men nog undrar säkerhetsmänniskan i mig om det inte skulle sluta med förskräckelse. När första förbipasserande utsvultna isbjörn förtjust konstaterade att lunchen var serverad.
Det finns ingen svalka någonstans. Jag lägger frysta hallon i apelsinjuicen för att känna någon riktig svalka. SMHI har utfärdat värmevarning.Särskilt utsatta för hettan är små barn och äldre människor, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet och löper risk för värmeslag.
Det var ungefär vad som hände mamma, sommaren 2009, även om det i hennes fall handlade om en stroke. Hon togs ut på promenad i rullstol – sommarens ditintills varmaste dag – utan den solhatt jag köpt åt henne. Och vid återkomsten till äldreboendet placerades hon vid fikabordet på uteplatsen i solgasset. Och kollapsade. Hon kom aldrig hem från sjukhuset.
Det är inte bara vi människor som lider i hettan. Det drabbar våra husdjur också.
Det här är mina allra bästa överlevnadstips
Om du har möjlighet – sätt ordentligt korsdrag innan det hinner bli allt för varmt.
Håll annars fönster och balkongdörrar stängda och persienner nedfällda.
Om du har syd- eller västläge – fäll alltid ned persiennerna innan du går hemifrån på morgonen.
Ställ en bordsfläkt på golvet och rikta den mot benen. Svalkar mer än man kan tro och man slipper få nackspärr av att sitta i draget. Och om man jobbar på kontor hindrar det att fläkten blåser omkring pappren på skrivbordet.
Drick mycket vatten!
Du kan inte dricka för mycket vatten.
Ha isbitar i vattnet.
Fyll en ståltermos med isbitar och väl kylt vatten.
Speciellt bra för äldre som är sängbundna eller har svårt att röra sig. Då har de alltid tillgång till kallt, friskt vatten.
Lägg djupfrysta bär i juicen för att kyla den.
Blanda och matcha efter tycke och smak, själv är jag särskilt svag för djupfrysta hallon i apelsin- eller mangojuice. Verkligen svalkande.
Försök äta mat som inte kräver att du har ugnen eller spisen igång allt för länge.
Ät mycket frukt, ät sallad. Koka pasta och ät med en god sallad. Ät en kall soppa.
Om du får ett oväntat sug efter chips kan det vara din kropps sätt att tala om för dig att behöver mer salt. Åtgärda snarast, i nödfall kan till och med en påse chips var på sin plats.
Ställ ansiktsvattnet i kylskåpet.
Det ger en extra svalkande och uppfriskande effekt.
Köp aloe vera mot solsveda och ställ tuben i kylen.
Det ger också en extra svalkande effekt.
Siden är svalare än bomull. Om du inte har råd med sidenlakan, unna dig i alla fall några sidenörngott. De finns att få för ett överkomligt pris, jag köpte mina på Siden Selma.
När du är ute, rör dig så mycket som möjligt i skuggan.
Särskilt viktigt om du har små barn, äldre personer eller husdjur i sällskap.
Håll ett förnuftigt tempo när du går eller joggar.
Lämna aldrig, aldrig, aldrig barn eller hundar i bilen!
Inte för en minut. Det kan bli den fatal minuten för mycket.
Lämna för den delen inte heller äldre personer i en varm bil om de inte har möjlighet att ta sig ur den själva.
Lämna inte heller äldre sittande i solen vid en uteplats, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet. Använd parasoll, solhattar eller fuktiga klutar på hjässan. Eller vad som helst som svalkar dem. Eller ännu hellre, flytta till en skuggig plats.
Lämna inte barn obevakade i solen. Samma gäller husdjuren. Se till att barn och husdjur inte är överaktiva i värsta solgasset och riskerar värmeslag. Se till att de regelbundet vilar i skuggan, att de dricker tillräckligt.
Om ni bor i ett hus med loftgång på skuggsidan - använd den, för allt i världen!
Under varma somrar flyttade vi näst intill ut på loftgången när jag växte upp.
Duscha hunden med kallt vatten vid behov för att hjälpa den hålla sig sval.
Försök sitta på skuggsidan på bussar, pendeltåg och tunnelbanor.
Ta ett riktigt kallt fotbad.
Choklad tenderar att bli mjuk och klibbig i värmen. Men förtvivla inte - Lindt har en ny sort, Lindt Creation Fresh Lemon, som man rekommenderar att man förvarar i kylskåpet för att kunna njuta av den uppfriskande kall och syrlig. Dessutom är den fullständigt oemotståndligt god.
Skaffa en solfjäder!
Och slutligen - skaffa några bra böcker och sätt dig i skuggan, det är ungefär den grad av aktivitet man klarar av i den här värmen. Själv läser jag gärna romance och har sammanställt en rad lästips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas
Nu, är den här. Sommaren. Värmeböljan. Om ni hör till dem som tål hettan, om ni kan hantera den och njuta av den, då kan ni (lyckligt lottade människor - jag är inte ett dugg avundsjuk, inte alls) njuta av en alldeles fantastisk sommar. Själv har jag nått - och passerat - min övre gräns för en skön sommar och längtar efter mer normalsvenska temperaturer på så där en tjugotre-, tjugofyra sköna grader.
 |
| Mitt vackra Södertörn |
Här i bostadsområdet på Södertörn har gräsmattorna nu förvandlats till någonting som mest påminner om ett slags afrikansk stäpp. Och bostadsbolaget har givetvis stubbat sagda gräsmattor, vilket enbart förstärker intrycket av stäpp och påskyndar uttorkningen av dem. Det dammar om gräsmattorna utanför porten när man går över dem.
Jag bor, som framgår av titeln på bloggen, på sjunde våningen. För det mesta är det en fördel att bo så högt. Speciellt om man har fri och vidsträckt utsikt. Nå, kanske inte den allra mest inspirerande utsikten – men jag ser i alla fall skogen bortom de platta taken i industriområdet. Men det finns tillfällen när det är en nackdel att bo på sjunde våningen. I en lägenhet med västläge. Och enbart västläge. Utan möjlighet att ställa till med ett ordentligt korsdrag.
Temperaturen har passerat olidligt. För länge sedan. Översta glasflötet i min flyttermometer sjönk tidigt den 22:a juli, fast solen ännu inte nått runt till västsidan och fläkten var i full gång, och har inte stigit sedan dess. Då, är det varmt inomhus.
En bastu om två rum och kök.
Förmiddagarna är tack vare dubbla fläktar någorlunda uthärdliga men när solen kommit runt till västsidan och ligger på på fönstren börjar jag undra om jag kommer att smälta innan jag förångas eller förångas innan jag smälter.
Hjärnan känns ångkokt. Överkokt. Kan inte tänka. Eller också är det för varmt för att tänka. Jag kollapsar bakom nedfällda persienner med två fläktar i gång, läser romance ser på repriser på tv och slöar runt på sociala medier. Drömmer om att kunna bada eller duscha. Vilket, tack vare såren på benen och förbanden som måste hållas torra, är någonting jag enbart kan drömma om. Jus nu känns det som om det är risk för spontan självantändning under förbanden.
Drömmer febriga drömmar om att köpa ett sommarhus på Svalbard, med egen glaciär på tomten. Oh, ljuva svalka!
Bara tanken på att fälla upp en solstol på en glaciär på Svalbard blir för var dag allt mer lockande. Men nog undrar säkerhetsmänniskan i mig om det inte skulle sluta med förskräckelse. När första förbipasserande utsvultna isbjörn förtjust konstaterade att lunchen var serverad.
Det finns ingen svalka någonstans. Jag lägger frysta hallon i apelsinjuicen för att känna någon riktig svalka. SMHI har utfärdat värmevarning.Särskilt utsatta för hettan är små barn och äldre människor, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet och löper risk för värmeslag.
Det var ungefär vad som hände mamma, sommaren 2009, även om det i hennes fall handlade om en stroke. Hon togs ut på promenad i rullstol – sommarens ditintills varmaste dag – utan den solhatt jag köpt åt henne. Och vid återkomsten till äldreboendet placerades hon vid fikabordet på uteplatsen i solgasset. Och kollapsade. Hon kom aldrig hem från sjukhuset.
Det är inte bara vi människor som lider i hettan. Det drabbar våra husdjur också.
Men vad kan man rent praktiskt göra för att överleva värmen?
Det här är mina allra bästa överlevnadstips
Om du har möjlighet – sätt ordentligt korsdrag innan det hinner bli allt för varmt.
Håll annars fönster och balkongdörrar stängda och persienner nedfällda.
Om du har syd- eller västläge – fäll alltid ned persiennerna innan du går hemifrån på morgonen.
Ställ en bordsfläkt på golvet och rikta den mot benen. Svalkar mer än man kan tro och man slipper få nackspärr av att sitta i draget. Och om man jobbar på kontor hindrar det att fläkten blåser omkring pappren på skrivbordet.
Drick mycket vatten!
Du kan inte dricka för mycket vatten.
Ha isbitar i vattnet.
Fyll en ståltermos med isbitar och väl kylt vatten.
Speciellt bra för äldre som är sängbundna eller har svårt att röra sig. Då har de alltid tillgång till kallt, friskt vatten.
Lägg djupfrysta bär i juicen för att kyla den.
Blanda och matcha efter tycke och smak, själv är jag särskilt svag för djupfrysta hallon i apelsin- eller mangojuice. Verkligen svalkande.
Försök äta mat som inte kräver att du har ugnen eller spisen igång allt för länge.
Ät mycket frukt, ät sallad. Koka pasta och ät med en god sallad. Ät en kall soppa.
Om du får ett oväntat sug efter chips kan det vara din kropps sätt att tala om för dig att behöver mer salt. Åtgärda snarast, i nödfall kan till och med en påse chips var på sin plats.
Ställ ansiktsvattnet i kylskåpet.
Det ger en extra svalkande och uppfriskande effekt.
Köp aloe vera mot solsveda och ställ tuben i kylen.
Det ger också en extra svalkande effekt.
Siden är svalare än bomull. Om du inte har råd med sidenlakan, unna dig i alla fall några sidenörngott. De finns att få för ett överkomligt pris, jag köpte mina på Siden Selma.
 |
| Siden är svalare än bomull |
När du är ute, rör dig så mycket som möjligt i skuggan.
Särskilt viktigt om du har små barn, äldre personer eller husdjur i sällskap.
Håll ett förnuftigt tempo när du går eller joggar.
Lämna aldrig, aldrig, aldrig barn eller hundar i bilen!
Inte för en minut. Det kan bli den fatal minuten för mycket.
Lämna för den delen inte heller äldre personer i en varm bil om de inte har möjlighet att ta sig ur den själva.
Lämna inte heller äldre sittande i solen vid en uteplats, de tål sämre än vi att sitta i solgasset eller få solen på huvudet. Använd parasoll, solhattar eller fuktiga klutar på hjässan. Eller vad som helst som svalkar dem. Eller ännu hellre, flytta till en skuggig plats.
Lämna inte barn obevakade i solen. Samma gäller husdjuren. Se till att barn och husdjur inte är överaktiva i värsta solgasset och riskerar värmeslag. Se till att de regelbundet vilar i skuggan, att de dricker tillräckligt.
Om ni bor i ett hus med loftgång på skuggsidan - använd den, för allt i världen!
Under varma somrar flyttade vi näst intill ut på loftgången när jag växte upp.
Duscha hunden med kallt vatten vid behov för att hjälpa den hålla sig sval.
Försök sitta på skuggsidan på bussar, pendeltåg och tunnelbanor.
Ta ett riktigt kallt fotbad.
Choklad tenderar att bli mjuk och klibbig i värmen. Men förtvivla inte - Lindt har en ny sort, Lindt Creation Fresh Lemon, som man rekommenderar att man förvarar i kylskåpet för att kunna njuta av den uppfriskande kall och syrlig. Dessutom är den fullständigt oemotståndligt god.
Skaffa en solfjäder!
Och slutligen - skaffa några bra böcker och sätt dig i skuggan, det är ungefär den grad av aktivitet man klarar av i den här värmen. Själv läser jag gärna romance och har sammanställt en rad lästips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas
Hoppas att ni klarar värmen bättre än jag
och har möjlighet att njuta av den!
och har möjlighet att njuta av den!
tisdag 22 juli 2014
Sommarhus på Svalbard?
Det finns tillfällen när det är en nackdel att bo på sjunde våningen med västläge och fri sikt. Solen ligger på på västfönstren. D v s på varenda fönster i lägenheten. Det finns ingen svalka någonstans. Det går inte att sätta korsdrag. Fläkten går på högvarv. Inte för att det hjälper. Temperaturen har passerat olidligt.
För länge sedan.
Hjärnan känns kokt. Överkokt.
Kan inte tänka. Eller rättare sagt - det är för varmt för att tänka.
Tanken på ett sommarhus på Svalbard blir allt mer lockande för varje timme som går. Bara tanken på att solbada på en glaciär på Svalbard blir allt mer lockande. Fast säkerhetsmänniskan i mig undrar om det inte skulle sluta med förskräckelse när första förbipasserande isbjörn överlycklig skulle konstatera: "Ah - lunch!"
Det lär finnas 3000 av dem i området. Och människorna som bor i området brukar ta med ett gevär för att kunna försvara sig om de ger sig mer än några hundra meter från tätbebyggt område.
Säkerhetsaspekter, ständigt dessa säkerhetsaspekter.
Det är för varmt för att tänka. Redan i morse, långt innan solen hunnit runt till västsidan, fast fläkten var i gång, sjönk det översta glasflötet i min flyttermometer. Då är det varmt. Luften var kvavfuktig utanför fönstren, kändes som ett våtvarmt omslag. Jag kände mig på en gång ångkokt och ugnsbakad. Det var då tanken på att köpa sommarhus på Svalbard dök upp, gärna intill en ännu inte helt avsmält glaciär.
Fast tanken är inte helt ny. Den har under det senaste decenniet dykt upp när vi får långvariga, extrema värmeböljor som denna. Varje år hoppas jag att värmeböljor som denna skall dröja till en bit in i augusti, när nätterna är långa nog att hinna ge litet svalka.
Vi nordbor är inte bortskämda med värme. Så vi skall väl inte klaga. Men vi är inte vana vid den. Och det är definitivt för varmt för att tänka. Min hjärna är kokt. Undrar om det skulle hjälpa om man öppnar dörren till frysen och trär in huvudet?
Jag vill också passa på att påminna om mina tips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas
För länge sedan.
Hjärnan känns kokt. Överkokt.
Kan inte tänka. Eller rättare sagt - det är för varmt för att tänka.
Tanken på ett sommarhus på Svalbard blir allt mer lockande för varje timme som går. Bara tanken på att solbada på en glaciär på Svalbard blir allt mer lockande. Fast säkerhetsmänniskan i mig undrar om det inte skulle sluta med förskräckelse när första förbipasserande isbjörn överlycklig skulle konstatera: "Ah - lunch!"
Det lär finnas 3000 av dem i området. Och människorna som bor i området brukar ta med ett gevär för att kunna försvara sig om de ger sig mer än några hundra meter från tätbebyggt område.
Säkerhetsaspekter, ständigt dessa säkerhetsaspekter.
Det är för varmt för att tänka. Redan i morse, långt innan solen hunnit runt till västsidan, fast fläkten var i gång, sjönk det översta glasflötet i min flyttermometer. Då är det varmt. Luften var kvavfuktig utanför fönstren, kändes som ett våtvarmt omslag. Jag kände mig på en gång ångkokt och ugnsbakad. Det var då tanken på att köpa sommarhus på Svalbard dök upp, gärna intill en ännu inte helt avsmält glaciär.
Fast tanken är inte helt ny. Den har under det senaste decenniet dykt upp när vi får långvariga, extrema värmeböljor som denna. Varje år hoppas jag att värmeböljor som denna skall dröja till en bit in i augusti, när nätterna är långa nog att hinna ge litet svalka.
Vi nordbor är inte bortskämda med värme. Så vi skall väl inte klaga. Men vi är inte vana vid den. Och det är definitivt för varmt för att tänka. Min hjärna är kokt. Undrar om det skulle hjälpa om man öppnar dörren till frysen och trär in huvudet?
 |
| Annars vore inte det här heller helt fel. Som utblick betraktat. |
Hoppas ni klarar värmen bättre än jag!
Jag vill också passa på att påminna om mina tips på avkopplande romantisk semesterläsning för strand, balkong och hängmatta:
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas
söndag 6 juli 2014
Från poesi till prosa - ett experiment
Kan en dikt omvandlas till prosa - och bli bättre som prosa?
En vän trodde det och föreslog att jag skulle ge "Vårgrön frans" en ny chans eftersom detta med poesi och dikter på intet vis är mitt rätta element. En utmaning som inte gick att motstå - så här kommer Vårgrön frans, omstöpt till:
Ett granskogens mirakel
När våren är på väg att bli sommar blir den mörkaste granskog rent som förbytt. Det börjar så smått, just nedanför fjolårets vassa barr, med hårda små ljusgröna skott. Och inom kort har skotten omvandlats till en silkesmjuk frans i den mest intensivt vårgröna färg man kan tänka sig.
Med denna mjuka, för var dag växande vårgröna kantlinje, blir granarna förvandlade och förnyade. Fransen ger granarna en ny siluett, som låter – om så bara för en kort tid – var enskild gran träda fram ur skogens djupgröna bädd och tävla i vårgrön prakt med de skiraste björkar.
Den är skön att beröra, denna vårgröna frans. Som flytande silke – att hålla fingrarna borta är inte lätt. Rätt vad det är, är man där och smeker och drar och förundrar sig över hur vacker en gran egentligen är. Men säsongen är kort, det gäller att skynda sig att finna en vårfager gran med sin vackra frans. Dröj för länge – och du lär finna att den ljuvligt mjukaste frans har förvandlats till stickande barr.
En vän trodde det och föreslog att jag skulle ge "Vårgrön frans" en ny chans eftersom detta med poesi och dikter på intet vis är mitt rätta element. En utmaning som inte gick att motstå - så här kommer Vårgrön frans, omstöpt till:
Ett granskogens mirakel
När våren är på väg att bli sommar blir den mörkaste granskog rent som förbytt. Det börjar så smått, just nedanför fjolårets vassa barr, med hårda små ljusgröna skott. Och inom kort har skotten omvandlats till en silkesmjuk frans i den mest intensivt vårgröna färg man kan tänka sig.
Med denna mjuka, för var dag växande vårgröna kantlinje, blir granarna förvandlade och förnyade. Fransen ger granarna en ny siluett, som låter – om så bara för en kort tid – var enskild gran träda fram ur skogens djupgröna bädd och tävla i vårgrön prakt med de skiraste björkar.
Den är skön att beröra, denna vårgröna frans. Som flytande silke – att hålla fingrarna borta är inte lätt. Rätt vad det är, är man där och smeker och drar och förundrar sig över hur vacker en gran egentligen är. Men säsongen är kort, det gäller att skynda sig att finna en vårfager gran med sin vackra frans. Dröj för länge – och du lär finna att den ljuvligt mjukaste frans har förvandlats till stickande barr.
torsdag 3 juli 2014
Vårgrön frans
Mot våryrans slut
ja rent av vid sommarens port
den mörkaste granskog blir som förbytt.
Det börjar så smått
med hårda
små ljusgröna skott.
Och inom kort
just nedanför vassa barr
där sitter en silkesmjuk frans.
Vilken skillnad gör inte fransen?
Med vårgrön kant
var gran blir förvandlad, förnyad
ja, den får rent en ny siluett.
Fram ur skogens djupgröna bädd träder var gran
med de skiraste björkar i prakt kan den tävla.
Den är skön att beröra
denna vårgröna frans.
Som flytande silke
som rävsvansen mjuk
att hålla fingrarna borta blir alls inte lätt.
Rätt vad det är
är man där
smeker och drar
och tänker förundrat
hur vacker en gran egentligen är.
Men det gäller att skynda
att finna
en gran att beröra.
Ty tiden är kort
en dag Du finner bestört
att den mjukaste frans
förvandlats till stickande barr.
fredag 27 juni 2014
Kort och koncist om Julita gård
 |
| Vit Astrakan |
Om äpplen
Äpplen i mängder,namn på var sort därunder,
sur kart, vit kärna.
Om rabarber
Rabarberrader,rodnad, frisk syra, besk smak,
 |
| Frisk syra, besk smak |
Händelser vid vatten
Märklig man i båt,ger oss gåtfullt huvudbry,
dykaren syns ej.
Alla nymodigheter kräver utförliga instruktioner
På torvmullsklosett,kasta då pappret bakut,
 |
| Här siktades en märklig man i båt |
På fyra fötter
Ett gäststall funnes,gäststallshästar syntes ej,
hästhov kanske fanns.
måndag 7 april 2014
Balkongen - odlarivern som kom av sig
 |
| Utsikten kunde givetvis ha varit bättre |
Även om den utsikten var över bostadsområdets huvudled, över en bussterminal och pendeltågsstation, över Nynäsvägen (vid den tiden genomfartsled för all trafik till och från Nynäshamn) och över ett vidsträckt industriområde var även utsikten vidsträckt (över 180 graders fri sikt) med omfattande skogsområden i söder och på avstånd i väster. Åt norr, in mot Stockholm, kunde man vid den här tiden se såväl Nackamasterna som toppen av Globen (toppen av Globen försvann senare, tack vare byggnation i området sydost om Handens station).
 |
| De första åren prunkade balkongen verkligen |
 |
| men blomsterentusiasten vek sig |
Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan blev problemet med att släpa hem jord på våren och sedan göra sig av med jord när man planterade om nästa vår – i synnerhet i de stora, jordslukande kärlen och krukorna – allt mer, ah, vad kan jag säga?
Blomsterentusiasten vek sig, latmasken segrade.
 |
| och aldrig mer prunkade min balkong |
Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet. Och de, de syntes definitivt inte från bussterminalen eller stationen. Således kom min balkong med åren att se ut som de flesta balkongerna i området.
Sedan? Sedan kom duvorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)