Ständigt dessa duvor

I natt, just som jag var på väg att somna, smällde någon av en raket här utanför. En enda, så även om jag hoppade högt hade väl det i sig inte hindrat mig från att somna om. Men smällen och ljusskenet skrämde duvan - eller duvorna, det kan ha varit mer än en - som avsett att övernatta på min balkong så den/de fick hysteriskt anfall.

Och när duvor får hysteriskt anfall -

- måste man förmodligen var stendöv för att kunna sova.

Det dunsade när duvorna flög in i balkongräcket - eftersom de var för hysteriska och för desorienterade för att fatta att de måste upp över det. Det skreks. Det flaxades frenetiskt. Det dunsades mot balkongräcket, om och om igen, och innan de tagit sig därifrån var jag klarvaken.


Trött som jag var, efter några förkylningskorta nätter, hade jag lagt mig redan någon gång kvart över nio. Tack vare duvincidenten var jag inte redo att göra ett nytt försök förr än ett gott stycke efter elva. Som jag sedan vaknade tidigt på grund av hostan är det kanske förståeligt om jag för närvarande inte så där över sig positivt inställd till duvor. Faktum är att det här, just nu, är min käraste fantasi.

Duvor, Pride and Prejudice

När man blir väckt klockan fem av förbannade, högljutt kuttrande fjäderfän som parar sig på balkongräcket utanför ens sovrum blir man inte direkt överförtjust. Krafs, krafs, krafs låter klorna mot balkongräcket. Flax, flax, flax låter vingarna medan de förbenade fjäderäna försöker hålla balansen på det smala balkongräcket medan överliggande fågel skjuter på av alla krafter och sätter ekipaget i gungning.

Vid denna arla timme är tankarna kanske direkt logiska och kristallklara så ens första slutsatser kan bli rätt dråpliga - för att inte säga rent ut dräpande.

Duvor gör det för sitt höga nöjes skull
För visst är det väl litet sent på säsongen att starta en ny kull? Kommer att vara rätt kylslaget innan de duvungarna är flygfärdiga. Pantade ärthjärnor. Tag ert förbenade kuttrasju någonstans utom hörhåll!

Ingen PK-elitist i världen kan begära att ens pride-sympatier skall omfatta kåta duvor klockan fem en söndagsmorgon
Fast vad vet man vad PK-elitisterna kommer på härnäst att man måste respektera? Min nattsömn lär nog inte hamna högt upp på den listan. Befarar att djurrättsaktivisterna kommer att försvara duvors rätt att ha sex på mitt balkongräcke till sista andetaget. Har bara en sak att säga - håll andan tills ni svimmar!

När det gäller duvor är jag definitivt mer Prejudice än Pride
Japp, jag har fördomar mot duvor. De skiter på fönstren. De skiter ned balkongerna. De flyger in i lägenheterna om man lämnar balkongdörren mer än en decimeter öppen och får hysteriska anfall eftesom de inte kan komma på hur de skall flyga ut på samma sätt. Vår förort är invaderad av duvor. Vi behöver ett par duvhökar!



Ah, som ni hör. Klockan fem på morgonen är logiken käpprätt åt fanders. Det börjar luta åt att jag anser att den enda goda duvan är en anrättad duva så det är kanske dags för en fjäderfälitania:

"Stekt duva." 
"Grillad duva." 
"Ugnsbakad duva." 
"Duva i lergryta." 
"Plommonspäckad duva..."


Den plommonspäckade duvan är litterär och kommer från någon bok, jag minns inte vilken. Men med ledning av det lilla jag minns tror jag den utspelade sig under krisåren på trettiotalet. I ungefär vart fjärde, vart femte kapitel åt man söndagsmiddag med plommonspäckad duva. Jag tror att egenfångad duva var det enda kött man hade råd med, eller någonting sådant. Tror också att plommonen möjligen var pallade för att förgylla söndagsmiddagen. Hur som helst, plommonspäckad duva får ingå i min fjäderfälitania.

Långhelg och arla morgonstund

Långhelger brukar vara ett skönt sätt att vila ut. Fast inte i dag. Jag vaknade vid fem (duvdjävlarna), tillbringade ett par timmar vid datorn (det blev inledningen på en bokrecension/boktips som kommer upp senare i dag) innan jag var ner i tvättstugan vid sjutiden och körde morgonpasset (det är så skönt att ha det avklarat, sedan kan man slappa och göra som man vill resten av dagen).
Och jag gick sju trappor ned, när jag skulle ned för andra gången till tvättstugan och tömma maskiner och fylla torkskåp och tumlare, eftersom hissen stod på bottenvåningen och dess nya innerdörrar inte ville stängas. Och kan ni tänka er, det gick ganska smärtfritt!

Nå, fötterna (som inte varit på sitt bästa humör sedan musklerna blev överansträngda och tog stryk under den månadslånga hissavstängningen i vintras) jublade inte direkt (det gjorde inte jag heller) och tid tog det. Men det gick, och det är det som är huvudsaken.

Eller kanske fotsaken.

När jag sedan skulle upp med tvättkassarna hade hissdörrarna som tur var återhämtat sig och återgått i tjänst efter sin morgontidiga punktstrejk.


Den vita syren vid porten står i full blom. Kanske inte lika full som förra året, när den blommade alldeles överdådigt, men några vackra vita syrenklasar kan den i alla fall ståta med.


Nu njuter jag av tornsvalorna/tornseglarna, som kör fantastiska precisionsflygning utanför fönstren här på sjunde våningen. Men när vi kommer till duvorna (ovan nämnda duvdjävlar) har jag börjat muttra lömska besvärjelser: ”Stekt duva! Grillad duva! Ugnsbakad duva! Duva i lergryta!”

Hm. Vid närmare eftertanke är det nog - efter frukost 1.0, frukost 2.0 och frukost 3.0 - dags för lunch...

Nej, vår relation har aldrig varit så här harmonisk.

Förbaskade fjäderfän!

Ni som har hängt med länge nog, känner nog vid det här laget till min åsikt om duvor. Övriga intresserade kan läsa mer om Duvslaget här.

Kontentan är att den lokala duvstammen har annekterat min balkong och betraktar den som sitt personliga - förlåt, duvliga - duvslag. Jag är, som ni kanske förstår, av en något avvikande åsikt.

Varför jag är särskilt indignerad just i dag? Det var duvroamnce med en oherrans massa kuttrande och purrande och flaxande på balkongräcket utanför sovrummet tidigt i morse. Mycket tidigt. Halv fem.

Förbaskade fjäderfän!


Att jag numera är av den åsikten att den enda goda duvan är en anrättad duva kanske inte är så förvånande. Kokt, stekt, grillad, ugnsbakad, smördegsinbakad etcetera spelar ingen större roll, huvudsaken är att den är vederbörligen anrättad och serverad.

Duvemåla – eller flygbombning

Med tanke på hur många förbe duvor som finns i området och - deras toalettvanor – börjar jag fundera på om inte denna södertörnsförort från miljonprogrammets dagar borde byta namn till Duvemåla. Det är nämligen vad duvskrällena sysslar med. Konstnärlig verksamhet. Måleri.

Eller mer konkret:
De sitter uppe på taket, vänder aktern utåt och skiter på mina fönster.
Eller också tömmer de förbaskade fjäderfäna tanken under inflygningen innan de landar på taket.

Näpp, köper inte den bilden längre

Flygbombade fönster. Fast jag vet inte om det rör sig om precisionsbombning eller klusterbombning. Skillnaden tycks i det här fallet vara obefintlig. Och resultatet lika motbjudande vitt, slafsigt och utsiktsstörande.

Och balkongen skall vi inte tala om. En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök med balkong. Numera är det snarare två rum och kök – med duvslag.

Låt oss förbigå eländet med tystnad.

Det är rent nödvärn, i annat fall kommer jag att svära i bloggen tills Google markerar innehållet som olämpligt för barn. Vilket med tanke på att jag numera anser att den enda goda duvan är en anrättad duva kanske inte är helt fel. Kokt, stekt, grillad, ugnsbakad, smördegsinbakad etcetera spelar ingen roll. Huvudsaken är att den är vederbörligen tillredd, serverad och förtärd.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Det är varmt. Närmare 30 grader. Och det går inte att vädra ordentligt, inte att ställa till ett rejält korsdarg..Det är ett duvår i år, balkong och fönsterbleck är invaderade av purrande och kluckande fjäderfän så en öppen balkongdörr eller ett öppet fönster är en stående inbjudan till invasion. Duvslaget har gått in i ett nytt skede.

Och när det kommer till Duvemåla är jag en sur och omedgörlig konstkritiker.

Duvor saknar fullständigt konstnärlig begåvning.
 

Är jag Arlanda kanske?

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Sovrummet låg mitt i lägenheten, mellan köket och vardagsrummet, och balkongen fanns utanför sovrummet. Hela lägenheten hade västläge och vardagsrum och kök (och badrum) förbands med en lång, mörk, korridorliknande hall.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det. Duvor.

Så här fredligt gick det inte till

De invaderade balkongerna och väsnades och skräpade och skitade ned. Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök. Jag hade stigit upp, öppnat balkongdörren i sovrummet och slagit mig ned i vardagsrummet och åt frukost och tittade på morgonnyheterna. Hade väl precis ätit upp frukosten men ännu inte kommit mig för att starta datorn när jag hörde ett oväsen – utifrån, trodde jag. Lät som någonting prasslade, som om någonting fladdrade. Sedan hörde jag just ingenting mera på flera minuter, åtminstone ingenting som fick mig att reagera. Därefter följde ett klickande, krafsande ljud från hallen.

Jag trodde först att det var någon granne på väg upp till vinden med någonting skrymmande som skrapade mot trappräcket. Men ljudet tycktes komma närmare istället för att avlägsna sig, så jag reste mig för att gå och kika genom titthålet. Ljust som jag rest mig upp – trippar en duva över tröskeln, hejdar sig och stirrar på mig.

Jag vet inte vem av oss som var mest häpen.

Duvan stirrade på mig. Jag stirrade på den. Duvan hade via balkongen flugit in i sovrummet, så mycket begrep jag – det var det som fladdrat och prasslat. Det skulle visa sig att den vält en av mina tvättpåsar – helt vanliga papperskassar. Sedan hade den – av för mig outgrundlig anledning – trippat genom den mörka hallen mot vardagsrummet. Det var klickandet och krafsandet jag hört.

Sedan började kalabaliken. Fåglar som förirrat sig in i bostäder och blir skrämda har exakt en tanke i huvudet – de skall ut. Och ut, när de befinner sig i en lägenhet, betyder flyg mot fönstren.

Dunk!

Dunk! Dunk! Duns!

Ackompanjerat av hysteriskt flaxande och förtvivlade läten. Vad gör man? Hade duvkrället fått hållas hade den väl slagit ihjäl sig. Åtgärd ett – fäll ned persiennerna och mörklägg fönstren så de inte längre blir så frestande att slunga sig mot som en bevingad missil.

Det första fönstret gick lätt, det var bara att släppa ned persiennen och vrida om så mycket det gick. Sedan var det det andra fönstret. För att komma åt att släppa ned persiennen måste jag korsa det kvarvarande fönstrets lockande, lysande fyrkant. Med en hysterisk duva fångad i rummet, som för ögonblicket satt högst upp på bokhyllan och såg groggy ut men som när som helst kunde skjuta iväg som förryckt missil. Vilket den också gjorde.

Inte så här heller

Dunk!
Fladder. Duns!
Fladder.

Hysteri. På hög nivå. På sjunde våningen. Mellan varven landade den hysteriska duvan på vad som råkade komma i dess väg – bokhyllan vid inre kortväggen, bokhyllan bakom läsfåtöljen, taklampan. Ryggstödet på gungstolen. Skrivbordslampan.

Fast det sista gick inget vidare. Det var en ljusrörsarmatur med långt, smalt huvud och en dessvärre inte allt för stabil led mot stativet. Man fick vara försiktig när man tände och släckte lampan, annars dippade huvudet nedåt. Man fick resa sig och släcka, det gick inte att sträcka sig från skrivbordsstolen. Och när en skärrad duva landade på den – vek den sig och föll ned i fyrtiofem graders vinkel.

Hysteri. Stort drama. Duvor skriker, visste ni det?

Den flaxade omkring som en galning, det var omöjligt att försöka förutse dess bana, det var stor panik. Det var bara att kasta sig fram mot bortre sidan av fönstret och försöka få ned persiennen. Vilket jag också gjorde. Och vad gjorde det förbaskade fjäderfäet?

Fanskapet landade på mig!

Vad trodde den att jag var? Arlanda, kanske?
Tack, men jag är inte landningsbana för förvirrade duvor.

Vid det laget var jag arg, klöst, slagen i ansiktet med vingpennor och genomsvettig. Och jag var bara halvvägs med mitt uppdrag. Nu, när jag väl hade jagat duvan från min rygg och lyckats mörklägga vardagsrummet så vi båda kunde få någon form av andhämtningspaus återstod att tömma fönsterbrädorna på blommor och prylar så jag kunde öppna ett fönster och släppa ut Haninge kommuns mest förvirrade fjäderfä innan det blev skvatt och oåterkalleligt galet.

Det ena fönstret var fyllt med tunga krukväxter och glasljusstakar. I det andra fanns en krukväxt, ett par glasljusstakar samt en cd-spelare med två miniatyrhögtalare och en trave cd-skivor. Mycket enklare att tömma kvickt. Trodde jag, ja. Det gick bra tills jag kom till min ministereo. Tre sammankopplade delar – och som den stod, med baksidan mot fönstret, kunde jag inte se hur delarna var sammankopplade – och sladden var intrasslad i andra sladdar.

Det gick inte att flytta den till närmaste hylla eller bord, sladden skulle nå. Och den kunde inte stå kvar där den stod, det skulle inte gå att öppna fönstret så mycket att duvskrället skulle kunna flyga ut.

Personalen på hjärnkontoret arbetade på högvarv. Och kom upp med en genial idé. Jag skulle kunna öppna fönstret så mycket att duvan – under förutsättning att den landade på fönsterbrädan – skulle kunna kliva ut över fönsterkarmen. Och den landade på ungefär vad som helst – till och med på mig – så visst skulle den kunna landa på fönsterbrädan.

Jag öppnade fönstret. Vad jag inte tagit med i beräkningen, var att duvan vid det här laget var så skärrad att den så fort den såg en strimma ljus kastade sig mot den och försökte flyga ut genom en fönsterspringa som var någon decimeter smalare än dess vingspann.

Efteråt kände jag mig lätt utslagen

Det var rena rama treringscirkusen. Duvan varken kunde eller ville förstå att den måste landa, den ville bara ut – och den försökte gång på gång flyga ut. Om jag öppnade fönstret den decimeter eller så som behövdes skulle min lilla ministereo svepa i golvet – den balanserade redan på kanten av fönsterbrädan. Öppnade jag fönstret minsta lilla till skulle den svepas i golvet. Jag trodde att jag skulle kunna lyckas ställa ned ena högtalaren och cd-spelaren på golvet och sedan lyfta ned den andra högtalaren. Det borde kunna gå.

Borde kunna gå och går – är dessvärre inte samma sak.

Jag fick ned den vänstra högtalaren och cd-spelaren på golvet, inga problem. Men när jag reste mig, fick jag fönstret i huvudet. Det blåste så pass friskt att när jag släppt fönstret och lyft ned det som stod ivägen svepte fönstret upp. Och någonstans medan jag räknade stjärnor och planeter, passade duvskrället på att flyga ut genom fönsteröppningen.

Lugn, ro och ordning återställd? Ha!

Trodde någon det? Det krävdes omfattande röjning och upprensning. Duvan hade fått papperstravar på glid så halva parkettgolvet mellan fönstren och skrivbordet var täckt av papper. Den hade skitit uppe på bokhyllan i förskräckelsen och den där skrivbordslampan, den återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha tjänstgjort som sittpinne för en duva.

Och sedan måste jag återhämta mig också, vilket krävdes såväl bad som hårtvätt och en glass på favoritglasskaféet Stockholms Glasshus därtill.

Nej, jag är inte Arlanda.
Men uppenbarligen är jag Duvlanda.

Duvslaget

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Entusiasmen var stor de första åren. Balkongen prunkade – luktärter, blomma för dagen, tagetes, krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner.

Blomsterentusiasten vek sig

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan? Ah, blomsterentusiasten vek sig och latmasken segrade. Planteringarna tenderade att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor, så småningom bara en. Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet.

Efter åtskilliga år med pelagonsommarlov tillstötte ett annat problem. Ett problem som jag borde ha varit förberedd på, jag hade hört grannar klaga över det men hade ditintills varit förskonad från det.

Duvor.

Duvor som försökte boa åt sig på balkongen. Duvor som satt, spatserade eller parade sig på balkongräcket. Duvjävlar som satt på balkongräcket och sket på väggar golv.

Duvor som purrade och kurrade och kuttrade dagarna i ände och natten lång. Har ni försökt sova när en flock duvor kurrar och purrar belåtet på balkongen? Det går sådär.

Har ni försökt jaga bort en flock duvor som boat in sig för natten i mörkret?

Det går också så där. Fanskapen vill inte flytta på sig om man så hötter med en golvmopp åt dem. Och lyckas man jaga dem på flykten kommer de förbaskade fjäderfäna tillbaka till balkongen, nu så förvirrade att de kan flyga rätt på en.

Nej, vi lärde oss aldrig leva i harmoni och endräkt

Jag borde ha varit förvarnad. Ett par år innan problemen började på allvar hade jag fått oväntat besök när Södertörns mest puckade duva flög in genom en öppen balkongdörr, spatserade genom halva lägenheten och överraskade mig – och blev själv lika överraskad – jag vet inte vem av oss som var mest häpen. Duvan försökte kasta sig själv ut genom vardagsrumsfönstren – de stängda vardagsrumsfönstren. Stor kalabalik följde.

Efter det var jag noga med att aldrig lämna balkongdörren på vid gavel. Men jag var inte förberedd på en fullskalig duvinvasion på balkongen. Det grannarna klagat över i åratal, det drabbade nu mig. Duvjävlarna invaderade min balkong, så som de tidigare invaderat grannarnas, och de och väsnades och skräpade och skitade ned och betedde sig helt ogenerat.

Vet ni hur frustrerande det är att bli väckt en vår- eller försommarmorgon – ett par timmar innan väckarklockan skulle ha ringt – av att ett par kärlekskranka duvor parar sig på balkongräcket utanför sovrummet?

Om det nu skall vara romance på balkongen...

Fruktansvärt frustrerande. Man har inte en chans att somna om innan man stormat ut på balkongen och jagat bort dem. Sedan, när man just är på väg att lyckas somna om, är fanskapen tillbaka på balkongräcket för rond två av sin kurtis.

Jag var invaderad. Min balkong var invaderad. Min nattsömn var invaderad.

Och om det utspelade sig någon form av romance på min balkong hade detta givetvis varit att föredra.

En gång i världen hade jag hyrt en lägenhet om två rum och kök och balkong. Nu kändes det som om jag hyrde en lägenhet om två rum och kök och duvslag.

Och ett duvslag var just vad som randades. Jag ämnade inte ge upp min balkong utan strid. Min strategi var enkel – komplicera aldrig något slags krigsföring i onödan – och baserade sig på överraskningsanfall, krypskytte och psykologisk krigsföring.

Jag stormade balkongen, beväpnad med en golvmopp och hötte med den. Lyckades faktiskt puffa ned en duva från balkongräcket med den. Kallar det alltjämt biljardbataljen.

Lugn bara, djurvänner, duvskrället – ytterligt och högljutt förorättad – flög sin väg för egen maskin. Den fick bara hjälp på vägen med en katapultstart.

Ett annat överraskningsanfall var att slita upp balkongdörren och vifta energiskt med ett stort och fladdrigt klädesplagg – en tröja, en kjol, en sjal – allra helst ett mörkt plagg, som kunde symbolisera skuggan av en rovfågel.

Krypskyttet utfördes med hjälp av en blomspruta, inställd på en tunn och hård vattenstråle. De gillade verkligen inte det. Om jag lyckades skjuta strålen rätt in under sjärtfjädrarna blev de verkligt indignerade.

Den psykologiska krigföringen omfattade såväl det oförutsedda viftandet med mörka klädesplagg – ”En örn! En örn! En örn!” eller "En hök! En hök! En hök!" – som dödligt delikata hot mot duvors liv och lem, framförda i vänskaplig konversationston. Som t ex: ”Stekt duva, grillad duva, ugnsbakad duva, smördegsinbakad duva, plommonspäckad duva”.

Etcetera, jag har glömt alla variationer på temat huru man tillreder en duva. Men jag tror att det torde framgå för såväl duvor som människor att jag ansåg att den enda goda duvan – var en tillredd duva.

Den plommonspäckade duvan kommer från någon svensk roman som utspelade sig på trettiotalet. Har glömt såväl titel som författare och handling, allt jag minns är att man i ungefär vart tredje kapitel åt plommonspäckad duva som söndagsmiddag.

Mitt drömscenario, duvornas mardrömsscenario

Jag vet inte vad som hade bäst effekt men efter ett par år började väl ryktet sprida sig i duvkolonin att ”hon, hon där upp, hon där inne, hon är lömsk” för de senaste åren har varit bättre. Fast jag har hört andra grannar klaga, så duvskrällena har kanske bara tröttnat på sjunde våningen.

Och väl så, jag klagar inte. Kanske är Duvslaget verkligen vunnet. För den här gången. Det talas så vackert om fredsduvor, men jag lärde mig aldrig att leva i harmoni med dem.

Balkongen - odlarivern som kom av sig

Utsikten kunde givetvis ha varit bättre

En gång i världen hyrde jag en lägenhet om två rum och kök och balkong. Det var min andra egna lägenhet, efter ettan i Örebro under studietiden. Och den lägenheten hade bara en fransk balkong, närmast en balkongdörr med stängsel utanför dörren. Så jag såg fram emot första sommaren med en alldeles egen, stor balkong med fri utsikt.

Även om den utsikten var över bostadsområdets huvudled, över en bussterminal och pendeltågsstation, över Nynäsvägen (vid den tiden genomfartsled för all trafik till och från Nynäshamn) och över ett vidsträckt industriområde var även utsikten vidsträckt (över 180 graders fri sikt) med omfattande skogsområden i söder och på avstånd i väster. Åt norr, in mot Stockholm, kunde man vid den här tiden se såväl Nackamasterna som toppen av Globen (toppen av Globen försvann senare, tack vare byggnation i området sydost om Handens station).

De första åren prunkade balkongen verkligen

De första åren prunkade balkongen. Luktärter. Blomma för dagen. Tagetes. Krasse. Petunior. Penséer. Pelargoner. Överflödet var överdådigt. Och väl synligt nedifrån bussterminalen. Den dagen jag hörde en äldre dam säga till en annan äldre dam att där uppe, där måste det bo någon med gröna fingrar fick jag stålsätta mig för att inte ropa att det där, det var min balkong.

Odlarintresset hade jag efter mamma, hon hade verkligen gröna fingrar och lyckades med så gott som allt. Utom tomater. Hur hon än försökte fick hon aldrig några mogna tomater. Lätt rodnande tomater, ja. Eller gröna tomater. Men aldrig sina efterlängtade, egenodlade, solmogna tomater - plockade solvarma och perfekta, direkt från plantorna.

men blomsterentusiasten vek sig

Jag gjorde ett par försök de första åren, ville testa om soldränkt västläge var bättre för tomater än lövskuggat sydvästläge.Men jag hade inte större framgångar än mamma haft. Och mina rädisor envisades med att bli träiga och beska.

Odlarivern höll i sig de första åren. Sedan blev problemet med att släpa hem jord på våren och sedan göra sig av med jord när man planterade om nästa vår – i synnerhet i de stora, jordslukande kärlen och krukorna – allt mer, ah, vad kan jag säga?

Blomsterentusiasten vek sig, latmasken segrade.

och aldrig mer prunkade min balkong

Planteringarna tenderade efter en tid att bli allt mindre. Och mindre. Och mindre. En tid hade jag tre traditionella balkonglådor och mina pelargoner på sommarlov på golvet. Sedan blev det två balkonglådor. Och så småningom bara en.

Till slut var allt som återstod av mina en gång så ambitiösa balkongplaner en sommarlovskoloni av pelargoner på balkonggolvet. Och de, de syntes definitivt inte från bussterminalen eller stationen. Således kom min balkong med åren att se ut som de flesta balkongerna i området.

Sedan? Sedan kom duvorna.