Vid denna arla timme är tankarna kanske direkt logiska och kristallklara så ens första slutsatser kan bli rätt dråpliga - för att inte säga rent ut dräpande.
Duvor gör det för sitt höga nöjes skull
För visst är det väl litet sent på säsongen att starta en ny kull? Kommer att vara rätt kylslaget innan de duvungarna är flygfärdiga. Pantade ärthjärnor. Tag ert förbenade kuttrasju någonstans utom hörhåll!
Fast vad vet man vad PK-elitisterna kommer på härnäst att man måste respektera? Min nattsömn lär nog inte hamna högt upp på den listan. Befarar att djurrättsaktivisterna kommer att försvara duvors rätt att ha sex på mitt balkongräcke till sista andetaget. Har bara en sak att säga - håll andan tills ni svimmar!
När det gäller duvor är jag definitivt mer Prejudice än Pride
Japp, jag har fördomar mot duvor. De skiter på fönstren. De skiter ned balkongerna. De flyger in i lägenheterna om man lämnar balkongdörren mer än en decimeter öppen och får hysteriska anfall eftesom de inte kan komma på hur de skall flyga ut på samma sätt. Vår förort är invaderad av duvor. Vi behöver ett par duvhökar!
Ah, som ni hör. Klockan fem på morgonen är logiken käpprätt åt fanders. Det börjar luta åt att jag anser att den enda goda duvan är en anrättad duva så det är kanske dags för en fjäderfälitania:
"Stekt duva."
"Grillad duva."
"Ugnsbakad duva."
"Duva i lergryta."
"Plommonspäckad duva..."
Den plommonspäckade duvan är litterär och kommer från någon bok, jag minns inte vilken. Men med ledning av det lilla jag minns tror jag den utspelade sig under krisåren på trettiotalet. I ungefär vart fjärde, vart femte kapitel åt man söndagsmiddag med plommonspäckad duva. Jag tror att egenfångad duva var det enda kött man hade råd med, eller någonting sådant. Tror också att plommonen möjligen var pallade för att förgylla söndagsmiddagen. Hur som helst, plommonspäckad duva får ingå i min fjäderfälitania.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar