Men låt oss börja från början. Min kompis Kerstin och jag hade bestämt att ha en fikautflykt med sjöutsikt och for till fina, fina Café Tornhuset i Gustavsberg.
Har ni varit där? Om inte, har ni verkligen missat någonting!
Fikat var fantastiskt, jag åt en väldigt god ostmacka och Kerstin en med bakad leverpastej. Supergod enligt henne. Sedan blev det varsin liten korintkaka också. Jag drack Hallonad, en lemonad med hallon - och den var både supergod, uppfriskande syrlig och svalkande. Och det är bara ett axplock av alla godsaker det finns att välja på.
Vi satt på uteserveringen, med utsikt över vattnet och ingenting kunde vara mer perfekt än så.
Men det var en dag när våra hjärnor uppenbarligen bestämt sig för att det var SEMESTER!!!
Och följaktligen semesterstängt på - eh - HuvudKontoret.
Kerstin, som är en van bilist, körde fel två gånger på vägen till Gustavsberg och en gång på hemvägen. Och hon kör aldrig fel - utom med mig i bilen. Och det är inte första gången hon gör det med mig i passagerarsätet.
Vi anlände omsider till Gustavsberg via den natursköna rutten, om än inte via den snabbaste, men vi börjar nästan misstänka att jag tycks ha dåligt inflytande på henne.
Och det är uppenbarligen smittsamt och dubbelriktat, för när jag klev ur bilen vid min port glömde jag käppen i hennes bil. Till saken hör att jag knappt kan ta ett steg på ojämnt underlag utomhus utan stöd av min Trofast. Men den här gången märkte jag det givetvis först ett par steg senare, när Kerstin redan var på väg om hörnet mot utfarten och inte märkte mina desperata vinkningar och hojtande.
Och följaktligen fick jag ringa hennes mobil och säga:
"Hej, det är din kompis ärthjärnan...
Gissa vem som glömde sin käpp i din bil?"
Hon skall komma tillbaka med fripassageraren senare i kväll.
Om någon undrar så är jag nu lyckligen återförenad med min Trofast på vift. Tack Kerstin!
SvaraRaderaNu har jag uppenbarligen missat en hel del, men det var ju inte igår vi hördes av direkt. :-/
SvaraRaderaMen vad har du drabbats av som behöver käpp i så unga år?
Det, är en lååång historia, Tomas. Men i korthet:
RaderaI november 2015 stängde man av hissen under en månad för helrenovering. Då bör man inte bo på sjunde våningen. För det var en sak att trava upp och ned en dag eller två när hissen varit trasig. Att göra det dag efter dag – och ibland flera gånger om dagen – i en månads tid (och dessutom ofta iförd tunga vinterkängor) blev helt enkelt för mycket för mina fötter. Så länge jag var igång och på daglig basis lekte stenget/alpinist gick det någotsånär. Men när vi fick tillbaka hissen strax före jul hade fötterna fått nog och mer än nog. I mellandagarna kom fotsmärtorna.
Det började med att foten på något vis ”limmade” sig platt mot golvet när jag lade hela tyngden på den och det gjorde så ont att den blockerade den naturliga signalen från hjärnan och vägrade flytta på sig. Våra mentala monologer kunde låta så här:
”Men så flytt på dig, fotjävel”
Av outgrundlig anledning lät jag extremt norrländsk, vilket är rätt absurt med tanke på att jag mig veterligen inte har något norrländskt påbrå. Men det tonfallet och den språkrytmen var tydligen det som passade situationen bäst.
Varvid foten gick: ”Öh,öh! Är du inte klok, människa? Det kommer att göra ont!”
Vi (foten och jag) kunde stå så där ett par minuter innan jag förmådde ta ett steg, sedan vinglade jag iväg – från möbel till möbel, från dörrkarm till dörrkarm, från vägg till vägg. Musklerna kunde också krampa och låsa sig så att foten kändes som om den fastnat deformerad i fel läge. Ibland var det som att försöka stoppa ned en snedställd tegelsten i en sko – och du kan nog förstå att det inte var vare sig lätt eller smärtfritt att gå på det sättet.
Och det var båda fötterna – först vänster fot, så höger. Så vänster igen. De körde som skytteltrafik. De här smärtanfallen kunde vara från ett par till flera dagar innan värktabletter och linimentstift gjort verkan och det började släppa. Diagnosen är överansträngda muskler och muskelfästen i fötterna och fotlederna så jag linkade mig genom 2016 i snigelfart.
Jag har gått på sjukgymnastik och jag fick käppen (Trofast) för att avlasta fötterna och låta musklerna vila litet från belastning och läka och det har hjälpt rätt bra. Jag började faktiskt få upp litet fart igen.
Sedan bar det sig inte bättre än att jag skadade knät i maj när jag skulle kliva av en buss. En av dessa sk ”handikappanpassade” bussar som niger vid trottoarkanter och har helt slätt golv i främre delen av bussen. Sedan gillrar man upp handikapplatserna i främre delen av bussen på närmast halvmeterhöga plattformar (något överdrivet – men bara något) så det enbart är lämpade för lätt rörelsehindrade orangutanger.
Jag fastnade med foten uppe på plattformen när jag skulle stiga ned och eftersom jag höll på att tappa greppet om stolpen och falla baklänges i gången i brist på balans, var jag tvungen att vrida knät för att få ned foten innan jag föll. Knät uppskattade inte den manövern och har inte varit på bästa humör sedan dess.
Norrländska funkar bra när man ska kommendera, tro mig! ;-)
SvaraRaderaMaximal otur må jag säga, men väl att humorn är i behåll åtminstone. Min fru har liknande problem (överrörliga leder bl.a), och vissa dar får hon vackert stanna hemma då kroppen helt sonika vägrar förflytta sig. Har försökt kommendera men inte ens det hjälper alltid... :-\ ;-)
Bara litet oförklarligt eftersom jag, mig veterligen, inte har något som helst norrländskt påbrå. Och, visst, humorn består - vilket man får vara tacksam för. Och de dagar den kanske inte förslår fullt ut har jag en lagom dos galghumor att falla tillbaka på.
RaderaMå så vara, du har kan ju glädjas åt att du förkovrats språkligt i vilket fall! ;-) :-D
Radera