Hej, det är din kompis ärthjärnan...

För litet  över en timme sedan fick jag ringa ett himla pinsamt samtal till min kompis mobil - och eftersom hon hon körde bil fick jag prata med hennes mobilsvar.

Men låt oss börja från början. Min kompis Kerstin och jag hade bestämt att ha en fikautflykt med sjöutsikt och for till fina, fina Café Tornhuset i Gustavsberg.

Har ni varit där? Om inte, har ni verkligen missat någonting!

Fikat var fantastiskt, jag åt en väldigt god ostmacka och Kerstin en med bakad leverpastej. Supergod enligt henne. Sedan blev det varsin liten korintkaka också. Jag drack Hallonad, en lemonad med hallon - och den var både supergod, uppfriskande syrlig och svalkande. Och det är bara ett axplock av alla godsaker det finns att välja på.

Vi satt på uteserveringen, med utsikt över vattnet och ingenting kunde vara mer perfekt än så.


Men det var en dag när våra hjärnor uppenbarligen bestämt sig för att det var SEMESTER!!!

Och följaktligen semesterstängt på - eh - HuvudKontoret.

Kerstin, som är en van bilist, körde fel två gånger på vägen till Gustavsberg och en gång på hemvägen. Och hon kör aldrig fel - utom med mig i bilen. Och det är inte första gången hon gör det med mig i passagerarsätet.

Vi anlände omsider till Gustavsberg via den natursköna rutten, om än inte via den snabbaste, men vi börjar nästan misstänka att jag tycks ha dåligt inflytande på henne.

Och det är uppenbarligen smittsamt och dubbelriktat, för när jag klev ur bilen vid min port glömde jag käppen i hennes bil. Till saken hör att jag knappt kan ta ett steg på ojämnt underlag utomhus utan stöd av min Trofast. Men den här gången märkte jag det givetvis först ett par steg senare, när Kerstin redan var på väg om hörnet mot utfarten och inte märkte mina desperata vinkningar och hojtande.

Och följaktligen fick jag ringa hennes mobil och säga:

"Hej, det är din kompis ärthjärnan...
Gissa vem som glömde sin käpp i din bil?"


Hon skall komma tillbaka med fripassageraren senare i kväll.

Elisabet i underjorden - Första intrycket

Det är bara att erkänna, krånglande knän har lagt hinder i vägen för att utforska City banans nya stationer och se hur pendelresor in till stan har förändrats i och med dessa nya stationer.

Jag hann med en tur till Stockholm Odenplan och jag har åkt den nya tunneln i hela dess längd till Sundbyberg två gånger för att få en känsla för hur pass fort och smidigt det går, nu när man inte behöver passera den s k "getingmidjan" där det nästan alltid uppstod förseningar.

Men jag hade aldrig fått tillfälle att stiga av och utforska den mest komplexa av de nya stationerna, Stockholm City, innan knäsmärtorna slog till.

Men i går åkte jag alltså in till Stockholm enkom för att upptäcka hur man navigerar i denna nya infrastrukturmiljö som plötsligt ändrat alla spelregler man vari van vid sedan barnsben.

Som var kommer man upp vid vilken uppgång?

Hur ser det ut? Hur hittar man? Var hamnar man? Hur orienterar man sig? Varifrån går bussarna nu? Vad finns det för butiker och caféer och matställen? Hur tar man sig till ställen man vill ta sig till?


Något av det första som slog mig när jag kom upp på mellanplanet och tittade uppför rulltrapporna var känslan av rymd och ljus och luftighet och höjd. Det var någonting av en arkitektonisk upplevelse, att man kunnat bygga någonting som detta under jord och gjort det så rymligt och luftigt att det många sätt känns mer futuristisk rymdstation än ett tunnelsystem.

Nu var gårdagen klar och solig så ljuset som flödade ned genom den övre, långa rulltrappstunneln var närmast överväldigande. Bilden här ovan kan på intet vis göra upplevelsen rättvisa, ljuset är alldeles för matt. I går blev man bländad av ljusflödet.


Det andra som slog en, där man stod på mellanplanet nedanför rulltrapporna var hur sanslöst djupt under marken man befann sig. Och då hade man ändå kommit upp från själva plattformarna och spårområdet.

Sedan, när man väl kom upp till klassiska "Undergången" - och för er som inte vet vad det är, så är det den klassiska gamla gångtunneln som går från Centralen till T-Centralen (och givetvis vice versa) - återstod det två nivåer av rulltrappor till för att komma upp till de olika gatunivåerna - Vasagatan och Klarabergsgatan.


Detta var min första rekognoseringstur men den här anläggningen är så komplex att jag får bekanta mig med den i omgångar för att inte överanstränga knät så det blev bara den här uppgången den här gången. Det är litet som att lära sig navigera effektivt i en schweizerost - tur att man älskar ost!


På tal om godsaker fann jag att Vete Katten öppnat ett lokalt café på mellanplanet. Blåbärs- och vaniljbullen var fullständigt ljuvlig men lokalen har tyvärr litet ont om sittplatser om man inte klarar av att kava sig upp på en barstol, vilket vänster knä för närvarande betraktar som ett yttrande av yttersta galenskap. Som tur var blev ett mer sittvänligt bord ledigt innan jag hunnit gå igenom urvalsprocessen mellan alla godsaker.


Sedan var det bara att ge sig ned i underjorden och ta pendeln hem igen.


Slutsatsen av detta första intryck är dock odelat positivt. Att nya Stockholm City pendeltågsstation och dess förbindelser med Centralen och T-Centralen och det omkringliggande City är ett arkitektoniskt och ingenjörstekniskt mästerverk.

Det har varit rörigt. Det har varit stökigt. Det har varit tröttsamma avstängningar och svårframkomligt och bullrigt. Men, jäklar vad bra det blev!

Femtitvå år ung

När man förra vintern stängde av vår hiss i en månads tid för renovering upptäckte jag omgående två - nej, egentligen tre - saker.

1. Man har rätt skaplig utsikt från sjunde våningen - men att det sannerligen inte var det bästa stället att bo på under en hissavstängning.
    
2. Jag var inte så ung som jag var förra gången (för ca 20 år sedan) hissen var avstängd under ett par veckor för (en smärre) renovering.
    
3. Att det är en sak att gå sju trappor ned (och sedan upp igen) någon enstaka gång när hissen krånglat och en helt annan att göra det dagligen, vecka efter vecka - och ibland flera gånger om dagen om man inte lyckats planera runt det.

Fötterna tog stryk. Så länge jag var igång och lekte stenget/alpinist funkade det (trotts smärtor) ganska skapligt men så snart hissen var i drift igen - och allt teoretiskt borde ha varit lugnt - slog smärtorna och muskelkramperna hos överansträngda muskler och muskelfästen till på allvar.


Under hela vintern, under vårvintern och våren hade jag upprepade anfall där musklerna i fötterna krampade och låste sig, anfall som kunde vara från ett par dagar uppemot en vecka, varje gång jag trampade snett eller halkade.

När issäsongen var över trodde jag det skulle bli bättre. Jag hade bortsett från att man kunde halka lik bra på rullgrus på asfalten - och i våras tog det tid innan någon ides få bort det från trottoarer och gångvägar.

Inte ens när rullgruset blivit omhändertaget blev det någon reell bättring, vid det laget var musklerna så uppretade att det räckte att jag råkade kliva på en tröskel istället för att lyfta foten över den. Ni hör - sätta foten på en tröskel. Det räckte.


I höstas fick jag Trofast av en sjukgymnast. En helt vanlig, höjdmässigt reglerbar metallkäpp som sedan dess varit mitt stöd och en ordentlig avlastning för de överansträngda musklerna i fötterna. Trofast har sakta men säkert utvidgat min aktionsradie och sedan den, senare under hösten (efter snökanonen här över Södertörn), också fick en brodd har den varit ovärderlig i förhindrandet av minst två halkincidenter.

Så, ni hör, Trofast har väl förtjänat sitt namn.
Mitt stöd i livet.


Min aktionsradie har vidgats. I lördags gick jag utan problem från Centralen upp till PUB vid Hötorget och shoppade några välbehövliga ekologiska hudvårdsprodukter på Life (och, nej, just de här produkterna finns inte i alla Life-butiker).

På väg tillbaka till Centralen tänkte jag gå till Vete-Katten och fika med säsongens första semla så jag gick Kungsgatan ned mot Vasagatan. Vid ett övergångsställe mötte jag en en mamma med en son i kanske sex-, sjuårsåldern. Inledningsvis såg det ut som om mamman skulle passera mig till vänster och sonen till höger men i sista sekund ombestämde sig pojken och sneddade mitt framför fötterna på mig över till mammans sida.

Hon läxade upp honom för det, och det är jag glad för - barn behöver lära sig att vara uppmärksamma och försiktiga i trafiken, för såväl sin egen som andras skull. Den där manövern fick mig nästan på fall.

Men...

"Så där får du inte göra när det kommer en gammal människa med käpp!" 


Jo, då.
Tack för att du tillrättavisade din son.

Men...


Nå, inte blev det någon fika på Vete-Katten heller för den här gamla människan. Det var så knökfullt där inne att den här gamla människan - med käpp - inte vågade sig in i trängseln. Istället fortsatte Trofast och jag ned till en coffe shopp på Vasagatan. Deras morotskaka var kanske ingen semla, men den var inte så tokig den heller.


Nej, nu tänker Tant - femtiotvå år ung och och inte en dag över tjugonio själsligen - gå och anfalla diskbänken. Häpp!

Kalorimässigt är det här isberget som sänkte Titanic!

Till sist blev det, efter en del dribblande fram och tillbaka (ungefär tre veckor med krasslighet hit och dit), äntligen av. I dag lyckades Kerstin och jag sammanstråla till mitt försenade födelsedagsfika på Paus i Västerhaninge. Men nog var den här födelsedagstårtan (nå, bakelsen) väl värld att vänta på?

  En Budapeststubbe/rulle med hallon.

Kalorimässigt är det här isberget som sänkte Titanic.

Men sablar vad god den var!

Jag fick en stor, härlig tekopp som jag ser fram emot att inviga. Och en ask Mozartkulor att fortsätta festandet med. Skall dock försöka spara de senare till helgen. Tror faktiskt att jag har en chans att lyckas med det, den här bakelsen blev man rejält mätt på!

Tack finaste Kerstin!

Födelsedagsfika

Bästa födelsedagen på länge. Fina Kerstin bjöd på mig på födelsedagsfika på terrassen hos Systrarna Delselius på Värmdö.

Förälskade mig i Systrarna Delselius stora, robusta röda tekoppar - även om min var en aning kantstött. Fick en goodie bag av Kerstin med pepparmyntste och cantuccini och choklad. Strålande sol, värme, bländande solglitter över vattenvidderna - och tårtbiten med lingonmousse var superb!


Avslutade dagen med att beställa en födelsedagspresent till mig själv från Bokus - även om den anländer först om någon vecka. Två engelska romance, Mary Baloghs Only a Kiss och Tessa Dares When a Scot Ties the Knot.