Det blev inga bokklappar i år

Jag brukar försöka unna mig själv en bok eller två till jul - för visst är det härligt att tända några ljus och kura ihop sig i fåtöljen och läsa när man har så många lediga dagar på sig?

Men bokbudgeten var något ansträngd och jag vågade inte beställa någonting från Bokus innan jag fått in pengarna och betalat räkningarna och visste vad jag hade att röra mig med. Och när jag väl fått in pengarna var vi så nära jul att jag inte hade lust att ge mig ut och trängas i julruschen dan före jul för att köpa mig själv en bok till jul.

Jag gillar inte att röra mig i city i den värsta julruschen, dagarna före jul. Inte att åka kollektivt genom stan heller de dagarna. Det går tillbaka till den här upplevelsen.


Däremot hoppades jag att jag kanske skulle få tag på en eller ett par böcker under mellandagsrean. Men i går - och var det inte infernaliskt, tröstlöst grå dag? Brr!

I dag är det i alla fall en smal strimma klar himmel i väster.
Smal. Men definitivt en förbättring.

Högre upp på himlen lovar revor i molntäcket att vi nog kommer att få se fler glimtar av blå himmel under förmiddagen.

Hur som helst, i går gjorde jag - vädret till trots - en en kort utfärd till stan. Ett av syftena med den utflykten var att få tag på en bok eller två, det andra var att köpa litet gott matbröd.

Jag återvände dock tomhänt när det gällde böcker från stan eftersom Pocketshop på Centralen, vare sig den på nedre planet längs Undergången eller den uppe på själva Centralplanet, inte hade de böcker jag hade tänkt mig. Och eftersom jag hade bespetsat mig någonting historiskt romantiskt var jag inte speciellt sugen på någonting annat.

Jag hade inte tid att gå hela vägen bort till Akademibokhandeln - och vädret i Stockholm i går inbjöd sannerligen inte till någon promenad.

Vi får se senare i veckan, jag måste ändå till Akademibokhandeln eftersom jag behöver registerflikar och en ny almanaka till 2018. Den modellen jag haft i år, som jag verkligen gillar, köpte jag på Akademibokhandeln och jag har inte hittat den någon annanstans tidigare i december.

Och Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan har fler böcker att välja på än de trots allt ganska små Pocketshoparna på Centralen. Då kanske det också slinker med en bok. Eller två.
 

Men hur gick det då med mitt andra ärende till stan?

Jo, då, jag kom hem med med en supergod leverpastejmacka från Vete-Katten på gatuplanet ovanför T-Centaralen/Nya pendeltågscentralen Stockholm City. Samt en påse med några goda surdegsfrallor, samma goda bröd som i mackan - jag åt den sista till frukost nu på morgonen. Och ett äppelknyte med vaniljkräm och äpple. Mums!

Några dagar försenat födelsedagsfirande

I dag tog min fina kompis Kerstin ut mig på en några dagar sen födelsedagslunch på ett café i Farsta Centrum. Härliga samtal, många skratt och suveränt god Caesarsallad. Och en alldeles förödande ljuvlig chokladfondant.

Min födelsedagspresent var inte inslagen men levererades med en stor rosett på handtaget. Och där bölade jag nog nästan en skvätt, för det var någonting jag verkligen behövde. Som jag behövt ända sedan min shoppingvagn behagade spotta av sig ena hjulet tidigare i år eftersom det är svårt att bära mer än en kasse (och möjligen en lätt påse) när man går med käpp. Allt därutöver medför att balansen är hotad.

Den är läckert grafitgrå, har två hjul och jag hoppas att den kommer att bli en trotjänare.


På hemvägen stannade vi till vid kyrkogården så jag fick besöka mina föräldrars grav. Det har varit svårt att ta sig dit de senaste åren p g a fotsmärtor och knäskador. Höstplanteringen med ljung var gjord, det var så fint på kyrkogården. Stämningsfyllt, om än regnigt.

Fast helt smärtfritt gick det inte den här gången heller. När jag klev ur bilen hamnade jag för långt ut på kanten på en grässlänt - vägen är smal och Kerstins bil ganska bred och dörren på passagerarsidan öppnade ut mot slänten. Jag vinglade till, förlorade balansen och höll på att tumla utför slänten. Och även om den inte är så brant, hade resultatet förmodligen blivit att jag landat i dammen nedanför.

Ständigt denna obalans.

Fick dock i sista stund tag i bildörren.


Personligen firade jag min födelsedag den dag det begav sig med att beställa Sofia Fritzsons nya bok, som förhoppningsvis anländer i början av nästa vecka. Så jag har mer firande att se fram emot. Man brukar ju säga att man firade i dagarna tre - men mitt födelsedagsfirande i år drar nog ut på över en vecka. Häpp!


Och tack, fina, fina Kerstin!

Förra söndagen, på Görvälns Slott

Det här inlägget har jag längtat efter att sätta mig ned och orka skriva men veckan som gått har varit kämpig och orken och energin har under större delen av den saknats mig.

Förra söndagen samlades vi, delar av romancesverige, på Görvälns Slott för att fira Simona Ahrnstedts 50-års dag med Afternoon Tea på slottet. Det var hennes förlag som bjöd in för att fira henne - och vilken fantastisk upplevelse det blev!

Det var helt enkelt närmast sanslöst magiskt. Det blir så, när femtio kvinnor och en man samlas för att prata romance och hylla Sveriges Romancedrottning.

Dagen bjöd på fint väder och Görvelns Slott hade dukat upp ett fantastiskt tebord med allehanda godsaker, från snittar via goda bakverk till frukt. Det blev tal, det blev samtal och många skratt. Och vilken stämning!

Fina Simona Ahrnstedt och jag

Jag tror att alla som hade förmånen att få vara där kommer att bära med sig den här upplevelsen länge. Den visar inte bara hur uppskattad Simona är, för sitt författarskap och sin folkbildningsgärning för romancegenren, utan också vilket uppdämt behov det finns hos svenska romanceläsare efter att få träffa likasinnade och diskutera romance utan att bli förminskade av någon stroppig kulturelit.

Simona talade om sin nya bok och om arbetet med Lovereads, ett imprint till Forum, som kommer att ge ut romance. Simona är expertrådgivare där, och hon kommer att få handplocka vissa böcker varje år!


Själv satt jag tillsammans med några av kvinnorna som tillsammans med Simona utgör instagramkontot Romance Ever After och självklart blev det mycket prat om romance.

Sedan träffade jag också Kristina Westling

All heder åt Simonas förlag, som gjorde detta möjligt.
Och än en gång stort grattis till Simona!

Hej, det är din kompis ärthjärnan...

För litet  över en timme sedan fick jag ringa ett himla pinsamt samtal till min kompis mobil - och eftersom hon hon körde bil fick jag prata med hennes mobilsvar.

Men låt oss börja från början. Min kompis Kerstin och jag hade bestämt att ha en fikautflykt med sjöutsikt och for till fina, fina Café Tornhuset i Gustavsberg.

Har ni varit där? Om inte, har ni verkligen missat någonting!

Fikat var fantastiskt, jag åt en väldigt god ostmacka och Kerstin en med bakad leverpastej. Supergod enligt henne. Sedan blev det varsin liten korintkaka också. Jag drack Hallonad, en lemonad med hallon - och den var både supergod, uppfriskande syrlig och svalkande. Och det är bara ett axplock av alla godsaker det finns att välja på.

Vi satt på uteserveringen, med utsikt över vattnet och ingenting kunde vara mer perfekt än så.


Men det var en dag när våra hjärnor uppenbarligen bestämt sig för att det var SEMESTER!!!

Och följaktligen semesterstängt på - eh - HuvudKontoret.

Kerstin, som är en van bilist, körde fel två gånger på vägen till Gustavsberg och en gång på hemvägen. Och hon kör aldrig fel - utom med mig i bilen. Och det är inte första gången hon gör det med mig i passagerarsätet.

Vi anlände omsider till Gustavsberg via den natursköna rutten, om än inte via den snabbaste, men vi börjar nästan misstänka att jag tycks ha dåligt inflytande på henne.

Och det är uppenbarligen smittsamt och dubbelriktat, för när jag klev ur bilen vid min port glömde jag käppen i hennes bil. Till saken hör att jag knappt kan ta ett steg på ojämnt underlag utomhus utan stöd av min Trofast. Men den här gången märkte jag det givetvis först ett par steg senare, när Kerstin redan var på väg om hörnet mot utfarten och inte märkte mina desperata vinkningar och hojtande.

Och följaktligen fick jag ringa hennes mobil och säga:

"Hej, det är din kompis ärthjärnan...
Gissa vem som glömde sin käpp i din bil?"


Hon skall komma tillbaka med fripassageraren senare i kväll.

Premiärtur, nostalgitripp och god glass

I dag blev det premiärtur för min del på Citybanan. Åkte den i hela dess längd för "min" pendellinje, d v s ända ut till Sundbyberg för att sedan återvända till Stockholm Odenplan med vändande tåg. Mäktig anläggning, och då såg jag bara delar av den stationen.

Från Odenplan gick färden vidare med buss till Karlberg och Stockholms Glasshus - jag var ju givetvis tvungen att se hur smidigt det skulle att ta sig dit nu när Karlberg upphört som pendeltågsstation. Och det funkade över förväntan. Det enda problemet var varifrån bussen skulle gå (jag hittade rätt busshållplats vid tredje försöket).


Men åter till Karlberg. Jag firade premiärturen med en lyxig trekulors glassbägare och slog mig ned vid uteserveringen. Det rådde en märklig stämning av overklighet i kvarteren, det hade blivit så - tyst. Så stilla.

Som genom ett trollslag hade ett trafiknav - låt vara ett mindre trafiknav - med myllrande, kryllande strömmar av människor och bussar och trafik omvandlats till några sömniga kvarter som är en smula "off" folkvimlet och allfarvägarnas larm och sorl.

Kanske är det bara jag som är nostalgisk, men -
Platsen kändes plötsligt litet öde.

Det kommer förmodligen att gå över. Att så småningom kännas lugnt och rofyllt och avkopplande. Men det kommer förmodligen att krävas en tid av anpassning och omställning innan dess när man i så många år varit van vid liv och rörelse och larm och trafikbrus.

Jag kommer att återvända. Inte bara för glassens skull. Inte bara för traditionernas. Det kommer att bli intressant att se hur kvarteren kring Karlberg nu kommer att utveckla sig. 


Vid återkomsten till Stockholm Odenplan påpekade jag för SLs stationsvärdar att en tavla vid utgången som visade busslägena och vilka bussar som gick varifrån var det enda jag saknade vid vår fina, nya station. Det skulle underlätta för vilsna resenärer och göra det smidigt att utveckla de nya resemönster Citybanan medför. Och kräver.


Ja, det var litet om min dag.
Premiärtur. Nostalgitripp. Och riktigt god glass.

Ljuva, lata, lyxiga soldränkta lördag

I går råkade jag sova över en inbokad morgontidig tvättid och vaknade utsövd strax före nio. Det var med andra ord som bäddat för en ljuvligt lat och lyxig lördag och dagens huvudaktivitet blev en färd till Karlberg och vårens första lyx-glass från Stockholms Glasshus.

Sedan en författare (Simona Ahrnstedt! Simona Ahrnstedt!), vars blogg jag följer, under de senaste dagarna lagt ut på tok för inspirerande bilder med sina besök där hade mina smaklökar fått tokspel och krävde högljutt:

"Glass! "
"Vi vill ha glass!!"
"Vi vill ha gooood glass!!!"



Motstånd var meningslöst, smaklökarna hade bestämt sig.

Och det är någonting visst med vårens första riktigt, riktigt goda glass, intagen i vad som förmodligen är Stockholms minsta park med hejdundrande utsikt mot Kungsholmen.

Så det blev en tur med pendeln in mot stan och givetvis var Åsa Hellbergs Gloria med på färden. Vilken ljuvligt lyxig pralin den boken visat sig vara. Om man gillar opera, kärlek och dramatik är ens litterära smaklökar i sjunde himlen.


Stockholms Glasshus. Vilket ställe. Och vilken glass.

Eftersom det var vårens första lyxglass att äta utomhus unnade jag mig en trippel, det blir sällan det numera, men någon gång känner man att måste unna sig ett kaloririkt felsteg. Valet den här gången föll på chocolate cookie och blåbär samt en kula calvdossorbet.

Det var första gången jag såg calvdossorbet i sortimentet men den var fullständigt ljuvlig, speciellt tillsammans med chocolate cookie - två goda smaker som gifte sig väldigt väl.

Ett besök på Stockholms Glasshus är alltid den berömda guldkanten på vardagen. Extra ljuvligt är det så här års, när man kan med sig sin glass och äta den i vad som måste vara Stockholms minsta  - och såvitt jag vet namnlösa - park som har den mest magnifika utsikt över Kungsholmen.


Jag vet inte om det bara är jag - men borde inte den där ljuvliga lilla parken heta: 

Karlbergsterrassen?

Och Karlbergs station, med sina soliga perronger och sin utsikt över nordvästra Kungsholmen, Karlbergs Slott och den glittrande Karlbergssjön däremellan. Stockholms i särklass vackrast belägna pendeltågsstation.

Dess mest kylslaget belägna vintertid också, men även om jag under åtskilliga vintrar stått på dessa dragiga perronger och väntat på försenade (eller inställda) pendeltåg har jag bara en sak att säga om Karlbergs station:

Som jag kommer att sakna den, när den nästa år försvinner och ersätts med den nya, förmodligen mycket effektivare men omöjligen lika slitet charmiga underjordiska pendeltågsstationen vid Odenplan.


Besöken vid Stockholms Glasshus kommer givetvis inte att upphöra bara för att Karlbergs station försvinner. Men resrutterna kommer att förändras.


Kan man ta ut nostalgitrippar i förväg?

I så fall kommer varje tur till Karlberg - och Stockholms Glasshus - jag gör denna sommar att bli just en nostalgitripp.

Födelsedagsfika

Bästa födelsedagen på länge. Fina Kerstin bjöd på mig på födelsedagsfika på terrassen hos Systrarna Delselius på Värmdö.

Förälskade mig i Systrarna Delselius stora, robusta röda tekoppar - även om min var en aning kantstött. Fick en goodie bag av Kerstin med pepparmyntste och cantuccini och choklad. Strålande sol, värme, bländande solglitter över vattenvidderna - och tårtbiten med lingonmousse var superb!


Avslutade dagen med att beställa en födelsedagspresent till mig själv från Bokus - även om den anländer först om någon vecka. Två engelska romance, Mary Baloghs Only a Kiss och Tessa Dares When a Scot Ties the Knot.

Natursvärmeri vid Svinderrsvik

I dag gjorde Kerstin och jag en utflykt till ljuvliga, soldränkta Svindersvik och åt lunch på Svindersvik Brygghus. Så sagolikt vackert och vilsamt fast vägen, med ständigt trafikbrus, svepte förbi alldeles i närheten. Men öronen stängde på något sätt av sig och lyssnade istället på fågelkvitter, prasslande löv och vågskvalp.

Det här var mitt första besök på Svindersvik. Ljuvligt ställe, som givit inspiration till mitt skrivande. Långsiktigt, mycket långsiktigt. Men jag har en text planerad som skall utspela sig utåt Nacka-/Värmdö och detta ljuvliga lilla ställe inspirerar till ett annat ljuvligt litet ställe som blir en tillflyktsort undan ett oväder.

Vi valde smörgås på samma goda rågbröd, Kerstin med ost och skinka, jag med enbart ost. Vi satt på bryggserveringen, omgivna av vågskvalp, solglitter och närgångna trädgrenar som ville lägga sig som extra pålägg på smörgåsarna och hade ett gott öga till min lilla dessert och gjorde sitt yttersta att svepa den i sjön. De höll på att svepa min frisyr till oigenkännligt rufs också. Kerstin försökte lyfta grenarna över bryggräcket och lyckades för en stund få dem ur vägen. Tills nästa vindby skakade loss dem så de kom farande tillbaka. De var rätt fästa vid mig. Natursvärmeri, natursvärmeri.

Smörgåsen var underbart god, desserten - en liten glassbakelse i hallon och vit choklad - var en upplevelse. Glad att ha prövat den, tveksam om jag skulle göra om experimentet.

Efter lunchen gick vi ut på bryggan och njöt av utsikten över det solglittrande vattnet mot Nacka Strand och den nya, gracila bron. Där pratade vi paddling med en ung tjej som planerade en kajaktur med sin pojkvän till Svindersvik - skulle det räcka med fyra timmar eller måste hon hyra kajakerna för hela dagen?

Nästa natursvärmeri var svärmande och svärmiskt. Bisvärmiskt. Det var en bisvärm på rymmen som klumpat ihop sig i ett av träden. Man hade kontaktat en biodlare i grannskapet som skulle ta hand om svärmen. Vi stannade inte för att se hur det utvecklade sig utan  strövade iväg bort mot Svindersvik, som är för litet för att kallas slott eller herrgård utan är ett läckert litet sommarnöje i rokoko. Ett stycke välbevarat 1700-tal, mitt i det moderna Nacka. En syrendoftande oas med hänförande utsikt.

Vad som inte var lika hänförande var de allt för höga trappstegen som ledde från strandpromenaden upp till husen. Vi fick stötta varandra, såväl på vägen upp som på vägen ned.

Men också de härligaste, mest avkopplande utflykter lider förr eller senare mot sitt slut. Vi återvände till parkeringsplatsen, beundrade de imponerande träden och ventilerade en solvarm bil innan vi kom iväg.

Om vi hamnade i helgrusningsköerna?
Givetvis gjorde vi det!

Så här mycket sol är jag ännu inte van vid. Ansiktet hettade i ett par timmar sedan jag kommit hem. Inte smärtsamt, inte som om jag bränt mig, bara så där behagligt som det kan göra efter en lyckad eftermiddag i solen vid vattnet.

Slagregn och byggnadsvård

I fredags gjorde Kerstin och jag en utflykt åt Nackahållet till och besökte en byggmarknad som specialiserat sig på gamla byggdetaljer och nytillverkade kopior. Kerstin hade särskilt ögonen på en gammaldags (läcker men dyr) skvallerspegel.

Det var en regndiger dag och förmiddagen hade pendlat mellan duggregn, slagregn och en och annan hagelskur. Men när Kerstin hämtade mig och vi körde ut mot Nacka höll det i alla fall uppe och längs vägen märkte vi hur lokala dessa skurar var, på sina håll var asfalten torr.

Byggmarknaden – Nacka Byggnadsvård – var ett charmigt ställe, till bredden fyllt med gamla och nygamla prylar och inredningsdetaljer och antikviteter. Allt från gammeldags tvålar via beslag och handkannor till fönster, dörrar, badkar och kaminer och vedspisar.

När vi kom fram var det uppehållsväder, jag lämnade min vidlyftiga regncape där den låg – i baksätet på Kerstins bil – och gick i bara koftan. Vi började vår upptäcksfärd i annexet – ett inglasat, fristående hus som låg vid gaveln på huvudbyggnaden. När vi sett oss om och var nöjda enades vi om att vi borde gå över till butiken i huvudbyggnaden medan det fortfarande var någorlunda uppehållsväder. Det duggade bara litet, men det hade klumpat ihop sig rejält.

Det fanns en bakdörr in till butiken på huvudbyggnadens gavel, mindre än tio meter från dörren till annexet. Om den var öppen skulle vi slippa gå ned från terrassen där annexet låg och gå den längre vägen runt till huvudentrén på framsidan. Kerstin, i sin tätare jacka, gick över till gaveln på huvudbyggnaden och konstaterade att dörren var öppen. Men som jag skulle springa över, öppnade sig himlen och regnet forsade ned.

Jag gjorde en snabb, taktisk reträtt in i annexet, Kerstin formligen hoppade in genom dörren till huvudbyggnaden. Och där stod vi – separerade av några få, oöverstigliga meter – och skrattade åt varandra och kunde just inte göra någonting.

Och det var en rejäl skur, regnet smattrade mot annexets tak, luften blev kylig och vinden svepte in genom de öppna dörrarna. Och koftan förblev lika tunn som den varit. Brr! Hutter!

Regnet ökade i styrka, tills det slog upp som små fontäner mot terrassens stenar. Det haglade till och med litet granna. Och där stod vi och vinkade till varandra och skrattade.

Jag vet inte hur länge regnskuren varade. Fem minuter, åtminstone. Kanske tio. Knappast så mycket som en kvart. Sedan avtog det, i alla fall så pass att jag kunde ränna över till dörren utan att bli halvdränkt.

Om butiken kan jag bara säga en sak:
Men vilket ställe!