Ljuva, lata, lyxiga soldränkta lördag

I går råkade jag sova över en inbokad morgontidig tvättid och vaknade utsövd strax före nio. Det var med andra ord som bäddat för en ljuvligt lat och lyxig lördag och dagens huvudaktivitet blev en färd till Karlberg och vårens första lyx-glass från Stockholms Glasshus.

Sedan en författare (Simona Ahrnstedt! Simona Ahrnstedt!), vars blogg jag följer, under de senaste dagarna lagt ut på tok för inspirerande bilder med sina besök där hade mina smaklökar fått tokspel och krävde högljutt:

"Glass! "
"Vi vill ha glass!!"
"Vi vill ha gooood glass!!!"



Motstånd var meningslöst, smaklökarna hade bestämt sig.

Och det är någonting visst med vårens första riktigt, riktigt goda glass, intagen i vad som förmodligen är Stockholms minsta park med hejdundrande utsikt mot Kungsholmen.

Så det blev en tur med pendeln in mot stan och givetvis var Åsa Hellbergs Gloria med på färden. Vilken ljuvligt lyxig pralin den boken visat sig vara. Om man gillar opera, kärlek och dramatik är ens litterära smaklökar i sjunde himlen.


Stockholms Glasshus. Vilket ställe. Och vilken glass.

Eftersom det var vårens första lyxglass att äta utomhus unnade jag mig en trippel, det blir sällan det numera, men någon gång känner man att måste unna sig ett kaloririkt felsteg. Valet den här gången föll på chocolate cookie och blåbär samt en kula calvdossorbet.

Det var första gången jag såg calvdossorbet i sortimentet men den var fullständigt ljuvlig, speciellt tillsammans med chocolate cookie - två goda smaker som gifte sig väldigt väl.

Ett besök på Stockholms Glasshus är alltid den berömda guldkanten på vardagen. Extra ljuvligt är det så här års, när man kan med sig sin glass och äta den i vad som måste vara Stockholms minsta  - och såvitt jag vet namnlösa - park som har den mest magnifika utsikt över Kungsholmen.


Jag vet inte om det bara är jag - men borde inte den där ljuvliga lilla parken heta: 

Karlbergsterrassen?

Och Karlbergs station, med sina soliga perronger och sin utsikt över nordvästra Kungsholmen, Karlbergs Slott och den glittrande Karlbergssjön däremellan. Stockholms i särklass vackrast belägna pendeltågsstation.

Dess mest kylslaget belägna vintertid också, men även om jag under åtskilliga vintrar stått på dessa dragiga perronger och väntat på försenade (eller inställda) pendeltåg har jag bara en sak att säga om Karlbergs station:

Som jag kommer att sakna den, när den nästa år försvinner och ersätts med den nya, förmodligen mycket effektivare men omöjligen lika slitet charmiga underjordiska pendeltågsstationen vid Odenplan.


Besöken vid Stockholms Glasshus kommer givetvis inte att upphöra bara för att Karlbergs station försvinner. Men resrutterna kommer att förändras.


Kan man ta ut nostalgitrippar i förväg?

I så fall kommer varje tur till Karlberg - och Stockholms Glasshus - jag gör denna sommar att bli just en nostalgitripp.

Pinsamt intermezzo i Karlberg

Här hamnar man ofta i valet och kvalet!

I går eftermiddag var jag in till Karlberg och unnade mig ett fredasmys av rang - glass på Stockholms Glasshus. Irish Crisp, Vit Chokladknäck och Ingefära/Citronsorbet.

Finns det godare glass att få i Stockholm? Ah, jag tvivlar på det. Har i princip numera sagt upp bekantskapen med frysdiskarnas industritillverkade glass, just inget i smak - jämfört med Glasshusets glass - och en jädrans massa tillsatser av tvivelaktig karaktär.

Karlberg - en station som kommer att försvinna.

När jag ändå var inne i Karlberg passade jag på att handla i ICA Birkahallen på Rörstrandsgatan. Kom med skrymmande, om än inte särskilt tyngande kassar ned till stationen. Eftersom kassarna dinglade och pendlade och gjorde mig trappmässigt instabil tog jag hissen ned.

Så långt var allt gott och väl. Men hissens nedkomst till perrongnivå sammanföll med att en man utnyttjat områdets arkitektoniska avskildhet till att hala fram "vattenledningen" och var i full plaskande färd med att vattna perrongens asfalt.

Av svordomarna att döma ansåg han sig tydligen ha rätten att vara mer rättmätigt indignerad än jag - som om jag begått en pinsam fadäs genom att komma nedfarande med hissen. Och låt oss för situationens klarhet en gång för alla konstatera att hissen vid Karlbergs station är långtifrån ljudlösa.

Men karlar är nu en gång så känsliga.

Och inte allt för smarta när det gäller sina utomhusbaserade toalettvanor. Minns än i dag en något överförfriskad karl på Södertälje Södra som hoppade ned från perrongen, korsade spåren och ställde sig bakom en stor reklamtavla och - em - vattnade ogräset. Fast fullt så diskret som han trott sig vara, det var han nu inte. Han hade missbedömt höjden på reklamtavlan så tippen av "vattenledningen" hängde ned under kanten.

Det såg så förbaskat dråpligt ut att vi på perrongen - bortsett från de som fnös indignerat - hade svårt att avhålla oss från att gapskratta. Själv såg han ut att vara rätt belåten över sin diskretion när han till slut kom fram bakom sin improviserade pissoar. Låt oss nöja oss med att konstatera att nog var tur för honom att världen på den tiden inte var full med mobiler med kameror och att internetfenomen som YouTube låg decennier in i framtiden.

En station med arkitektoniska - em - nödlösningar...

Men åter till Karlbergs Station.

Scenografi: En sliten och nedgången station, och med tanke på att den kommer att upphöra som station när Citybanan står klar 2017 och pendeltågen istället går via Odenplan, lär det knappast förändras, med arkitektoniska nödlösningar - som uppenbarligen kan utnyttjas i, em, nödsituationer.

Scenen: En indignerad och förorättad karl som desperat försökte skifta position mellan svordomarna för att skyla såväl uthängd apparatur som plaskande förehavande på offentlig plats. Utan att skvätta på sina egna fötter. Och en kvinna som svepte förbi honom och hövligt låtsades vara såväl halvdöv som extremt närsynt.

Fördömd tur att jag har humor - och förmågan att se det ironiska i livet och i vardagliga förtretligheter. Skrattet pös mellan sammanpressade tänder när jag gick längs den inhägnade gången längsmed trappan bort mot perrongen. Karlar, och deras toalettvanor!


För övrigt blommar syrenerna för fullt vid Karlberg. Avis -  så långt har de inte kommit här hemma. Men den vita syrenen vid porten har många knoppar och körsbärsträdet på hörnet blommar för fullt, ett par veckor efter det att körsbärsträden i Kungsträdgården bjudit på ett hav av böljande rosa prakt.

Tur att syrenerna blommar med bedövande doft kring Karlberg!

2013 var året

Happy New Year!

Efter en lång bekantskap och många års förtvivlan över huruvida det någonsin skulle inträffa förefaller som 2013 var året då mina grannar förstod vitsen med god nyårsfyrverkerisetikett. Det sköts inte alls så många raketer rätt upp utefter fasaden som vanligt, som det skjutits sedan området förtätades i början av nittiotalet.Det var inte så illa när jag flyttade in. Ah, det var illa nog, det var ingen bra idé att stå på balkongen och se på nyårsfyrverkerierna, man riskerade att bli döv. Och det koncentrerade svaveloset på så nära håll skall vi inte tala om. Men raketerna sköts åtminstone inte rätt upp utefter fasaden, grannarna gick ut på de stora parkeringsplatserna framför husen och fyrade av sina raketer.

Men efter några år, i början av nittiotalet, förtätades området och parkeringsplatsernas vidder byggdes om till garagelängor. Och därmed började de verkliga problemen. Grannarna stannade utanför porten eller gick inte ett steg längre bort än till gavlarna av garagelängorna när de litet lagom nyktra skulle fyra av sina obligatoriska raketer.Det var bara att konstatera att min grannar saknade sinne för fyrverkerietikett och sköt sina raketer rätt upp utefter fasaden. Varje år.

Nittonhundranittioett var sista året jag firade nyår eller åkte bort över nyår. Det året tillbringade jag hos mina föräldrar. När jag kom hem på nyårsdagens eftermiddag hittade en utbrunnen raket på balkongen. Den hade förmodligen exploderat någonstans strax ovanför balkongen och på vägen ned landat på balkongräcket och studsat in på balkongen. Lyckligtvis var det rejält med snö på balkongen. Lyckligtvis säger jag, för snön var rejält sotig.

Gott Nytt År!

Sedan nittonhundranittioett har jag inte firat nyår. Jag har gått brandvakt. Jag har vankat från som osalig ande från vardagsrumsfönstren till köksfönstren till sovrumsfönstren och balkongen och tillbaka igen. Jag har haft hinkar och papperskorgar fyllda med vatten. Jag har varit spik nykter, arg och ensam. För det har inte bjudit in till att bjuda in vänner på brandvaktsparty heller. Ni minns – spik nykter. Ingenting starkare än cider från ICA. Jag ville inte ens ha mina föräldrar här. Mamma hade svårt att gå och hade haft svårt med alla sju trapporna om vi varit tvungna att evakuera brådstörtat – ni vet, använd aldrig hissen vid utrymning av en byggnad.

Och brandbevakningen har behövts. Jag har vid flera tillfällen fått in utbrunna raketer som studsat in på balkongen när de på vägen ned landat på balkongräcket. En gång träffade en raket ytterkanten av balkong taket men slungades lyckligtvis utåt istället för inåt ögonblicket innan den exploderade. Balkong blev trots det rejält nedsotad. Och fönstren skall vi inte tala om. När jag tvättat fönstren på våren har de varit alldeles sotiga och jag har fått använda flera omgångar vatten för att lösa upp allt medan jag morrat över grannarnas bristfälliga intelligens och monumentala avsaknad av folkvett.

Men jag har haft tur. Det har varit nära, och det har varit några rejäla skrämskott – och millennieskiftet skall vi helt enkelt inte tala om. Huga!

Men det tycks som om jag äntligen fått min belöning. Nyårsafton tjugohundratretton tycks mina grannar uppnått god nyårsfyrverkerietikett och tagit steget bort från porten. Bort från garagelängornas gavlar och ut mot stora vägen.

Kära grannar – bravo!

I år har jag inte svurit ve och förbe över er när ni fyrat av era nyårsfyrverkerier. I år har jag varit så stolt över er. Ett riktigt Gott Nytt 2014 från hon på sjunde våningen. Det här är till er.

Grålullevär

Grålullevär, det var ett ord som mamma använde om just sådant här väder, när himlens utanför fönstren antagit en blaskigt skummjölksaktig ton och horisonten försvinner i ett dis.

Enbart horisonten?

Nej, halva industriområdet är som uppslukat av grådis. Under förmiddagen klarade gatlyktorna nere i industriområdet inte ens av att identifiera det rådande ljusförhållandet som dagsljus utan fortsatte att lysa i flera timmar. Till och med höstfärgerna har mist sin flammande prakt och sin inneboende glöd och ser dämpade och dova ut.

Är det konstigt om blir gråsinnad en sådan här dag?

Nej, det vore konstigare om man inte blev det. För det är en särskild sak med grålullevär. Det tär på sinnet. På livsglädjen och livsandarna och energin och kreativiteten.

Hm – vadå att jag klagar på vädret?
Det här är en väderleksrapport från Södertörn:
”Grålullevär råder för närvarande över centrala delar av Södertörn!”

Konversationskonsten i otakt

Mamma var hemmafru. Bortsett från vissa hemmajobb. Hon hade två dagbarn – ett när jag själv var liten, en liten flicka som förmodligen hade ADHD eller någon annan bokstavskombination. Eller som man sade förr, hon hade kvicksilver i blodet. Flickungen var i alla fall hyperaktiv och klättrade formligen på väggarna.

Mammas andra dagbarn fick hon på äldre dagar, en flicka i huset som frågat om hon inte kunde få gå till ”Nellies mamma” på mornar och eftermiddagar när hennes tidigare dagmamma inte längre tog emot lågstadiebarn före och efter skolan. Hon hade bott i samma port och mer eller mindre vuxit upp med Nellie som en av sina bästa vänner innan hennes föräldrar köpte hus på andra sidan järnvägen. Under ett par år gick hon till oss när föräldrarna åkte hemifrån och tillbringade någon timme där innan hon fortsatte till skolan. Till mammas och Nellies och hennes egen förtjusning.

Mamma hade också diverse sy- och stick- och virkuppdrag för grannar och vänner. Under en kort period skrev hon rent dokument åt en gammal kollega som arbetade med olika projekt, då stod det en stor och skrymmande elektrisk skrivmaskin på matbordet.

Men allt var hemarbete och under perioder hade hon ingenting utöver hushållet och syning och stickning till familjen och senare också Nellie att sysselsätta sig med. Det innebar att när pappa och jag – oftast i omvänd ordning – kom hem från jobb respektive skola hade hon, som den sociala och utåtriktade människa hon var, ett uppdämt behov av att prata.

Jag kom i regel hem ungefär en timme eller en halvtimme innan pappa kom hem så jag fick ta första stöten. Problemet var att jag, som vistats i en stökig skolmiljö full av larm och sorl hela dagen, värderade få saker högre än den där timmen när jag i lugn och ro kunde krypa upp i en fåtölj och fly in i en spännande bok. Det var min lästid, efter maten väntade läxorna. Och mamma bara pratade och pratade och pratade – om allt och alla och allt om alla. Ett telefonsamtal med någon av hennes systrar kunde återges i detalj, med alla kusiners senaste förehavanden. Att köttfärsen hade varit slut i butiken men att han i charken malt ny åt henne. Att man hade höjt priset på mjölken. Igen. Att det hade öppnat en ny butik i Centrum, att en annan slagit igen. Att hon mött den eller den grannen när hon var och handlade.

Det blev litet si och så med läsron. Jag ville läsa, skolåren var inte direkt någon trevlig tid för mig och högstadieåren var i särklass värst, jag behövde den där tiden att fly in i böckernas värd. Tid för att varva ned och andas och komma till ro i tankarna. Prata, det kunde vi väl göra vid matbordet, kunde vi inte?

Samtidigt ville jag inte vara otrevlig nog att be mamma vara tyst, jag gillade henne och tyckte om att prata med henne och lyssna på henne. Hon var en av dessa människor som är en naturligt god berättare. Det var ofta mycket underhållande att höra henne lägga ut texten. Det var bara tidpunkten. Så med tiden utvecklade jag en teknik där jag försjönk i min bok och på lämpliga ställen – när tystnad uppstod – levererade ett ”Jaha” eller ett ”Nähä”, ett ”Uhu”, ett ”Ah”, ett ”Hm” eller ett ”Mmm”.

Mamma lät sig invaggas i tron att hon var lyssnad på, jag fick möjlighet att ägna läsningen min uppmärksamhet medan hennes röst sköljde över mig som bakgrundsmusik. Det brukade funka en kvart kanske, tills jag råkade inflika ett ”Jaha” där det borde ha varit ett ”Nähä” – eller vice versa. Då kom det ett indignerat ”har du hört ett ord av vad jag sagt?”

Och det hade jag ju, i ärlighetens namn, egentligen inte gjort.

Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

Måndagen kom, med dunder och brak. Eller kanske snarare med knak, krasch, brak och dunder. Fåtöljhaveri. Fåtöljen spottade ur sig ena bakbenet (vilket den gjort förr, utan andra problem än att man fått lägga ned den på sida och trycka benet på plats igen) och höger sida av fåtöljen vek sig. Det var knak, det. Så kraschade det till på vänster sida, när det kvarvarande bakbenet sprack i längdriktningen och fåtöljen vek sig åt vänster. Så brakade det till när fåtöljen sjönk bakåt och ytterligare delar av underredet gav vika och det spräckta benet brast.

Så svimmade fåtöljen. Med mig i. I ultrarapid var vi på väg mot golvet i en baklängessaltomortal med fåtölj och en skål fil och flingor. Duns.

Efteråt osade det svavel när jag yttrade en del glosor en dam aldrig skulle drömma om att yttra. Vilken tur att jag aldrig har gjort anspråk på att vara en dam.

Men det kändes förbenat mycket bättre efteråt.

Märkligast av allt är nog att jag hela tiden lyckades balansera skålen med fil och flingor så jag inte fick alltihopa över mig i fallet. Jag fick visserligen fil över tårna och i sandalen, på mattan och vardagsrumsgolvet men när jag landade på golvet – fortfarande ”sittande” i fåtöljen – med benen i vädret och huvudet på golvet höll jag alltjämt frukostskålen i handen, med det mesta av dess innehåll i behåll.

Jag konstaterade att jag levde, ställde ifrån mig skålen på golvet, rullade sidledes ur fåtöljen –det var enda chansen att ta sig ur den upp- och nedvända bur den förvandlats till – och tog mig på fötter för att beskåda förödelsen.

En varning – om era fåtöljer börjar på att regelbundet spotta ur sig ena bakbenet är det en säker varning på att ett fåtöljhaveri är förestående. Kanske inte i dag, kanske inte i morgon, men en vacker dag. Hm, stryk förresten det där sista – det är lovikagrått, slätmulet och snöar små isigt sylvassa flingor över knögelis. Det går alldeles utmärkt en sådan här dag också.

Nu står brasveden vid dörren, i dyster väntan på en tur till sophuset. Jag har torkat upp filen från golvet, sköljt ur sandalen och tvättat foten. Just nu sitter jag som bäst och tittar på IKEAs och Mios hemsidor utan att riktigt kunna finna något som skriker "jag är din nya favoritfåtölj!"

Nog tycker jag att jag förtjänar en bra och bekväm fåtölj. Problemet är några möbelinköp inte riktigt ingick i årets planerade utgifter med tanke på extra utgifter i samband med stambyte och allt annat så det måste vara en budgetvariant. Så här långt är det här något av det intressantaste och mest prisvärda jag sett. Eller kanske den här – jag gillar medarna, inte så stor risk att ett ben poppar ur då tror jag.

Men jag hade som inte planerat för att köpa nya möbler. Jag hade inte planerat för en baklängessaltomortal med fåtölj och fil heller. Oh, måndag, måndag – den här veckan börjar bra!

När oktobers kolorit är glömd

November – gråaste, mest fuktdrypande november. Den tid på året när jag i alla år känt mig frestad att ringa Skansen och be dem maka på några björnar så jag också kan gå i ide. Fast förnuftet har segrat, nu vill jag ha en ordentlig avbalkning med tätt och stadigt galler mellan björnarna och mig. Om en björn skulle vakna, någonstans runt midvintern, och konstaterade att tänk vilka hyggliga skötare som lagt in en nattmacka åt den.

De lär ha ett morgonhumör som inte är det bästa, björnarna. Det är inte mitt heller, särskilt inte i november.

Den första kyssen frost i en rodnande trädtopp, den första frostlurviga gräsmattan förmår jag möta med ett skratt. De ankeldjupa mattorna med färgsprakande höstlöv väcker barnet inom mig medan jag vadar genom dem så löven frasar och prasslar om vristerna. Den första oktoberstormen får mitt blod att jubla och sjunga medan trädkronorna brusar och niger över mig.

Men november – gråaste, allra mest fuktdrypande november.

En gråskalans teckning, en värld tömd på färger under ett lågvälvt tak av askgrå moln. En värld där dagern är ett mindre mörker, som sträcker sig från gryning till skymning. En värld där grönt är grönt på gränsen till grått och brunt är brunt på gränsen till grått. En gråskalans teckning, när oktobers kolorit är glömd.

Denna tröstlösa, färglösa gråtyngdhet träffar mig som ett klubbslag i ultrarapid och fäller mig till marken. Som höstlöven.

Granne med Ostmästaren

En tid i världen hade mina föräldrar en granne vi kallade för Ostmästaren.

Nej, såvitt vi visste jobbade inte killen med att tillverka eller sälja ost. Däremot var vi övertygade att han valt att renovera sin nyinköpta bostadsrätt i schweizeroststil. Med hål. Med många, många hål.

Det borrades nämligen. Morgon, middag och kväll. Vardag som helgdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Japp, det var definitivt en ost på gång där nere. Vi misstänkte att Ostmästaren valt att inreda i den mest avancerade av schweizeroststilarna, i vällagrad ementalerstil.

Jag vet inte om vi hade rätt i vår misstanke, ingen av oss såg lägenheten. Men så snart någon drog igång en borr konstaterade vi i luttrad uppgivenhet att nu, nu är Ostmästaren igång igen!

Och en sak var säker, det borrades många hål där nere. Många, många hål.

På sista tiden har jag börjat undra om inte någon av mina grannar valt att inreda i ementalerstil. Det borras nämligen.

Kvinnor i vinden, kvinnor i ölandstoken

När det blåser som det gör i dag, när vindbyarna sveper mellan höghusen och orkidéerna i exil tumlar omkring ute på balkongen, kan jag inte låta bli att tänka på den dagen mamma hamnade i ölandstoken. Och hur hamnar då en medelålders, lätt överviktig kvinna som inte mäter fullt en och sextio i planteringen i ett bostadsområde?

Hon bär en lång kappa en dag när det blåser som bara den och kastbyarna pressar sig mellan höghusen och ansätter en från alla möjliga håll från ett ögonblick till nästa.

Vi var på väg hem från Centrum. Själv gick jag litet före mamma och drog shoppingvagnen. Kanske drog jag på litet extra, när vi kom in i nästa kvarter skulle vi få mer lä för vinden – och den var kall. Vi småpratade men vinden slet nästan orden ifrån oss och ven stundtals så vi inte hörde varandra. Jag hade frågat någonting, jag minns inte vad, och märkte plötsligt att jag inte fick något svar.

När jag vände mig om var mamma försvunnen. Vägen bakom oss låg öde. Så fick jag syn på ett par fötter sprattla ut ur den gulblommande ölandstoken. När jag sprungit tillbaka och hjälpt henne upp undrade jag hur tusan hon hamnat i planteringen framför ett av höghusen.

”Jag blåste omkull” löd det ilskna svaret.

När jag undrade hur vinden hade lyckats få henne på fall – hon var som jag, mamma, hade en tendens att lägga på sig – förklarade hon dystert att kappan blivit ett sådant vindfång för en kastby som vräkte in mellan höghusen att den formligen knuffat omkull henne. Hade hon inte landat i den närbelägna ölandstoken hade hon åkt rakt i asfalten.

Sålunda hamnade min mor i ölandstoken. Några år senare var det min tur. Jag lyckades inte sänka farten tillräckligt i en kurva, brakade med cykel rätt in i planteringen längs vägen och landade i ölandstoken.

Ännu några år senare stod jag i en snöstorm, uppflugen på toppen av en snöplogvall i parken. Vinden kom dånande upp mellan husen och snön virvlade förblindande omkring mig. Mamma stod en bit bort på vägen och Nellie – vår labrador – hade försvunnit någonstans ute i de inbjudande drivorna med lössnö som täckte gräsmattorna. Jag stod där jag stod för att försöka få syn på henne och försöka kalla in henne.

Så stod jag plötsligt inte längre där jag stod. Istället föll jag okontrollerat, sedan en kastby från ett oväntat håll fått fatt i min kappa och vräkt mig från mitt något ostadiga fotfäste. Jag landade på rygg i kanske trettio centimeter snö. Och Nellie kom skumpande genom snön och tyckte att det var en härlig lek jag hittat på.

Ja, ungefär så blev mamma och jag kvinnorna i vinden och kvinnorna i ölandstoken.

Nu sitter jag bakom ett par skallrande fönsterrutor och mamma - och Nellie med - är sedan länge borta med vinden.

"Korv med mås"

Korv med mås är ett av kåserierna som bärgades från min gamla hemsida 


"Korv med mås"

Det var mycket nära att jag aldrig upplevde min femte födelsedag. En tiondels sekund till - och rubrikerna hade lytt:

Fyraårig 

svensk flicka 

överbord från 

Danmarksfärja

Och alltihopa berodde på en korv.

Min första resa till Danmark höll också på att bli min sista. Det var sommaren före min femte födelsedag. Vi, mina föräldrar och jag, befann oss ombord på Stora Bältsfärjan. Jag var i uppösningstillstånd – när man bara är fyra år är t o m en järnvägsfärja ett stort, fantastiskt äventyr. Mina föräldrar var också i upplösningstillstånd. Det blir nog lätt så när man måste förhindra att en fyraårig, vandrande naturkatastrof hittar en plats att inträffa på ombord på en järnvägsfärja.

Slutligen kom mina föräldrar på den briljanta idén att muta mig med en korv med sylt. Vilket innebar en varmkorv i bröd, med enbart ketchup till. Dansk ketchup var, åtminstone på den tiden, betydligt sötare än den svenska motsvarigheten. Och när man bara är fyra år är det inte så lätt att hålla isär de kulinariska begreppen. Rött och sött? Sylt - vad annars?

Redan på färjan mellan Helsingborg och Helsingör hade jag dagen innan myntat detta begrepp när pappa, av en sjösjuk mamma, fått i uppdrag att utfodra mig. Innan vi vid lunchtid lämnade Köpenhamn hade jag smällt i mig ännu en korv med sylt, på självaste Tivoli.

Så jag fick min korv med sylt – och därmed skulle man väl kunna få fem minuters lugn och ro? Det var åtminstone vad mina föräldrar hoppats på och räknade med.

De hade dessvärre gjort upp räkningen utan mig. Jag insisterade på att få äta min korv med sylt vid relingen. Det lät inte så farligt tyckte mina föräldrar, så vi gick ut på däcket. Väl framme vid relingen insisterade jag på att få stå på knä på en bänk intill relingen, varifrån även en person av min ringa längd skulle kunna se vattnet. Föräldrarna slog sig ned bredvid mig och höll ett vakande öga på mig.

"Håll i korven ordentligt, så du inte tappar den" förmanade de.

Allting borde vara frid och fröjd. Borde vara är dock sällan det samma som är. Som alla färjor runt om i världen hade också denna färja sin svans av fräcka och försigkomna måsar. De lågsniffade över färjan, strök utefter relingen och dök ned utmed skeppets sidor. Fullkomligt fascinerad, med korven i handen, lutade jag mig ut över relingen för att se bättre. Jag hade föräldrarnas varning i färskt minne, så jag höll i korven som om den varit en livlina. Jag lutade mig ännu litet längre ut.

Måsar har god syn. De ser ätbara saker på långt håll, och de är inte så litet fräcka när det gäller att tillskansa sig de utvalda godbitarna. En korv i handen på en liten flicka? Som att stjäla godis från ett spädbarn!

En av måsarna störtdök. Strök utmed relingen och stal korven ur brödet för mig. Eller försökte göra det, snarare. För jag hade, som sagt, ett istadigt grepp om korvbrödet.

Moment 22:
Måsen hade korven i näbben.
Korven satt stadigt förankrad i korvbrödet.
Och jag, jag hade inte en tanke på att släppa mitt grepp om korvbrödet.

Resultatet blev att Måsen formligen stod stilla i luften – jag kunde känna måsvingen slå mot min bara underarm – och försökte slita åt sig korven, medan jag – med en fyrårings hela tjurskalliga envetenhet – vägrade släppa taget.

Dragkampen kan inte ha pågått många sekunder. Måsen hade fördelen att befinna sig i sitt rätta element, jag hade min större tyngd på pluskontot. Men min tyngdpunkt hade dessvärre befunnit sig mer eller mindre på relingen när måsen och jag inledde vår dragkamp. Nu hade jag en oroväckande lutning framåt och utåt.

Jag var halvvägs på väg över relingen när mamma fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i korv med mos.
Och korv med mås? Nej tack, jag tror att jag avstår.



Slutkommentar:

Näst sista stycket lydde i en tidigare version:

"Jag var halvvägs på väg över relingen när pappa fick tag på mig. När jag halades in lyckades måsen sno åt sig korven. Ur brödet."

Som jag minns det var det pappa som halade in mig, men när mamma läste den här texten inlade hon veto. Hon hävdade bestämt att det var hon som först fick tag i mig. Då jag bara var fyra år vid tillfället kan jag knappast säga emot henne på den punkten. Dels var jag vid tillfället en smula uppjagad, och av förklarliga skäl vände jag ryggen till. Kanske överlämnade hon mig till pappa så snart hon halat in mig?

"En tandlös historia"

Jag har årens lopp genomopererat bort tre visdomständer och har två kvar.

"Stopp!" skriker nog nu vän av ordning. "Den ekvationen går inte ihop! Man har fyra visdomständer; tar man bort tre har man en kvar".

I regel brukar vän av ordning ha rätt.
Dock inte i det här fallet. Jag skall då alltid vara värst.

När visdomstand nummer två – eller var det nummer tre – skulle opereras bort kom kirurgen med en ung kille i släptåg. Tandläkarkandidaten. När man spettat loss den aktuella tanden visade det sig att innanför den, långt in i käkbenet – eller tandbenet eller vad katten det heter – låg en liten tandspillra. Embryot till en femte visdomstand.

Det är tydligen rätt ovanligt. "Kan dom verkligen ha fem?"
Det var tandläkarkandidaten som frågade.

Det kunde dom tydligen. Tandläkarkandidaten var lyrisk. Men jag är rädd att jag själv var måttligt road. I mina värsta skräckscenarier såg jag framför mig ytterligare en tand, som vindlat sina rötter långt upp i hjärnan på mig.

Sedan drog hela cirkusen igång.

Jag har ingen aning om hur många instrument och speglar tandläkarkandidaten proppade in i käften på mig, om jag minns rätt så tjatade han sig till en extra röntgenbild på tandeländet. Hade han haft tillgång till en vanlig kamera tror jag nästan han hade försökt stoppa in den i truten på mig.

Killen var färdig att krypa in i käften på mig och ibland har jag undrat om jag – läs min femte visdomstand – blev hans examensarbete?

Slutligen avgjorde kirurgen att tandspillran satt så långt bort från närmaste tand att den var harmlös. Och, antar jag, den var väl också i det närmaste omöjlig att komma åt inifrån. Nej, den fick sitta där den satt.

Fast tandläkarkandidaten såg besviken ut. Han hade nog velat ha den där tanduslingen som souvenir. Eller kanske som bevis.

"Guldlock slår till igen"

Minns ni historien om Guldlock? Den beskäftiga och egenmäktiga lilla blondinen som våldgästade Familjen Björn, satt på deras stolar, åt deras gröt och slutligen sov i deras sängar?

Sista åren jag arbetade inom Telia hade vi problem i kontorslandskapet motsvarande ett av dem familjen Björn drabbades av. Allt som oftast, företrädesvis på mornarna, ekade ett rop genom lokalen. Tonfallet varierade mellan lätt irritation och ursinnet hos en i midvintertid hastig väckt björn. Ordvalet varierade också något. ”Vem fan har sabbat min stol?” ”Och vem har trixat med min stol?”

Kontentan var den från sagan så välkända: "Någon har suttit i min stol!"

Under nattens (eller helgens) lopp hade någon suttit i den personens stol. Hur märker man att någon suttit i ens skrivbordsstol, frågar kanske vän av ordning. Man kunde inte undgå att märka det - stollånarmarodören hade ändrat stolens inställningar. Om man lämnat stolen i låst läge gungade den när man satte sig. Sitsen kunde var höjd eller sänkt mot ens vanliga normalläge eller också sluttade den i en onormal vinkel.

Det var synnerligen irriterande. Alla som suttit i en modern kontorsstol vet att det finns femtioelva inställningar som gör stolen personligt bekväm. En del enkla att reglera, andra mer komplicerade – och inte tusan kommer man ihåg hur de fungerar!

"Någon har suttit i min stol!"

Det spökade, det var vi alla eniga om. Sedan var det någon som erinrade sig barndomens sagor och vips hade vårt spöke fått ett namn.

"Guldlock har slagit till igen!"

Nå, spökade, det gjorde det väl inte. Högeligen misstänkta för dessa infama anslag mot ens personliga bekvämlighet var arbetskamrater som i vanliga fall satt ute hos kunderna och bara kom in till våra lokaler vid enstaka tillfällen. De brukade då låna en dator och passa på att lägga in sin tid i tidsystemet. Det fanns fyra platser avsedda för dem och vi närde en väl litet till mans en ful misstanke om att det någon kväll varit fullsatt vid den fyrklövern. Att en eller annan arbetskamrat tröttnat på att vänta, lånat ens egen dator – och stol.

Att låna datorn var väl en sak. Arbetskamraterna kunde enbart logga in på sin egen användarprofil och kom inte åt ens bibliotek och filer. Men stolen!

Nå, de kunde väl fått låna stolen också.
Om de förbaskade vandalerna bara hade låtit bli att pilla på inställningarna. När Guldlock slagit till kunde man i värsta fall tillbringa timmar med att trixa med inställningarna för att få fason på sin stol. Alltså:

"Någon har suttit i min stol!"

Alternativet, som stundom ekade mellan väggarna var:

"Jäkla Guldlock!"

Själv föll jag en enda gång offer för Guldlocks anslag. En morgon när jag kom till jobbet stod min stol inte att känna igen. Inte en enda inställning stämde. Stolen vippade. Sitsen lutade framåt - tippade framåt också, skulle det visa sig. Armstöden var sänkta och svankstödet – ja, riktigt vad som var felet med svankstödet visste jag inte. Men min bekväma stol var fruktansvärt obekväm och när jag satte mig i den höll jag på att hamna under skrivbordet. Sitsen tippade framåt och jag gled hjälplöst framåt - med benäget och förrädiskt bistånd av strumpbyxor, underkjol och kjol.

"Jäkla Guldlock!"

Och hur var det nu man ställde in det hela?

Den hade några år på nacken, stolen, och jag hade fått proffshjälp att ställa in stolen så den passade mig. Men om man trixade med den spaken, om man skruvade på den knappen, pumpade in litet mera luft i svankstödet och –

Nehej, nej. Så var det inte.
Om man vred på den knappen, drog i den spaken och –

Nytt försök. Om man gjorde så då?

"Jäkla Guldlock!"

Vid det laget började jag få ont i ryggen. Min kära, för min räkning inköpta och av ergonom specialinställda stol var rent fruktansvärt obekväm. Mina åsikter om avdelningens spöke dalade från den ickedrabbades roat överseende till:

"Det är förenat med livsfara att trixa med min stol!"

Nya försök. Lika fruktlösa. Det gjorde ont!

Att en felinställd stol kunde göra så mycket skada. Efter upprepade försök hade jag fått ordning på allt utom svankstödet. Det spelade ingen roll - nu var det svankstödet som skavde värst.

Min stol hade ett inbyggt luftelement i svankstödet som reglerades med en pump som påminde om sådana man kan se på gammeldags parfymflaskor. Sådana man ser i Disneyfilmerna. Under mina försök att rätta till svankstödet hade jag pumpat in på tok för mycket luft. Och hur katten skulle jag få ut den?

Det gjorde ont. Och det blev bara värre. Slutligen kom jag på att det fanns en ventil på pumpen med vilken man kunde släppa ut överflödig luft. Det var bättre. Men vid det här laget hade jag så ont i ryggen att jag helst av allt ville yla. Vid tvåtiden var jag tvungen att åka hem.

Jag försökte sitta i min gungstol därhemma. Det gick inte bra. Jag försökte lägga mig på sängen:

"Aj! Aj! Aj!"

Fast det var inte så välartikulerat. Det var snarare: ”Aow! Aow! Aow!”

Slutligen lade jag mig tvärs över fotändan av sängen, där den var som minst nerlegad. Vid tretiden trodde jag att jag fördärvat ryggen för tid och evighet. Vid fyratiden fruktade jag att ryggen skulle gå av. Vid femtiden började jag hysa en svag misstanke om att jag förmodligen skulle överleva Guldlocks anslag och framemot sexslaget började jag på att känna mig som en människa. Hur som helst:

"Jäkla Guldlock!"

Kära okända före detta arbetskamrat – kära Guldlock.
Jag vet inte vem du är. Vem du var. Och det är någonting du för all framtid skall vara tacksam för. Det räddade förmodligen ditt liv den där eftermiddagen.

Så tänk dig för innan du ”anpassar” någon annans skrivbordsstol efter dina egna önskemål. Du leker med elden, med livet som insatts. Är en stunds bekvämlighet värd den risken?

"Skall det verkligen vara så här tyst?"

Hon lyssnade intensivt, Nellie, så tittade hon förbryllat på mig. "Skall det verkligen vara så här tyst?" såg det ut som om hon skulle ha velat fråga. Om hon nu hade kunnat tala.

Det var en söndagsmorgon, klockan var väl inte ens sju men behovet av att gå ut hade infunnit sig tidigt och måste man ut så måste man. Nellie, vår gula labrador, och jag hade hunnit ned i villa- och skogsområdena på andra sidan järnvägen, trafikbruset från genomfartslederna hade reducerats till ett svagt susande i fjärran. Det var vindstilla, inte ens ett löv rörde sig. Hösten hade ännu inte nått sin absoluta, färgsprakande höjdpunkt, markdimman kröp och slingrade som ett levande väsen över gräsmattor och vägar. Det vilade en känsla av nästan overklig stillhet över naturen.

Någonstans, i närheten men utom synhåll, startade en bil och körde i väg. När ljudet tonade bort i fjärran upptäckte vi att det var – tyst.

Fullkomligt tyst. Inte ens fåglarna gav ett pip i från sig. Ingenting annat än våra andetag och ljudet av våra fotsteg mot asfalt och grus hördes. Tystnaden var så djup, så intensiv, att det formligen sjöng om den. Det var så överrumlande, så outsägligt fridfullt. Nellie och jag strövade omkring i villaområdena och skogspartierna och bara njöt av stillheten och friden och tystnaden.

Så länge det varade. Kanske en kvart, kanske något mer. Sedan drog cirkusen i gång igen. Vi lever våra liv insvepta i ljudridåer. Våra städer, våra arbetsplatser, ja till och med våra hem är fyllda med ljud. Från surrande fläktar över trafikbrus och bullrande motorer och affärernas skvalmusik till barnskrik, till hundskall och fågelkvitter.

Tystnad – verklig tystnad – har blivit sällsynt, exklusiv och dyrbar.

Så det gällde att ta vara på dem, dessa sällsynta ögonblick av stillhet och frid mitt i stadens och vardagens larm och jäkt som - rent ut sagt - är balsam för såväl öronen som själen.

"Ett riktigt blåbär"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen.

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

 Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Ett riktigt blåbär"

Den där sommaren, när Nellie var valp, fanns det fortfarande ett fint blåbärsställe mindre än tio minuters promenad hem. Sedan dess har ett radhusområde vuxit upp runt den där bergknallen. Om det någonsin hann bli några blåbär bevakades de svartsjukt av radhusfolket – och ve den som vittjar deras bärmarker...

Men den där sommaren, när en liten gul labradorvalp tog över vårt liv, frodades ännu blåbären i skogsbacken. Det var där mamma och jag och Nellie tillbringade stora delar av vår tid. Vi hittade blåbärsstället av en slump. Våra strövtåg förde oss vida omkring – så vida nu ett par små valpben tillät – och en dag följde vi en gammal igenvuxen väg som ledde upp genom ett skogsparti. Vi traskade uppför den, och vidare upp i berget – och snavade över ett stort, härligt och bortglömt blåbärsställe.

Nellie fick ströva fritt, befriad från kopplet. Hon var ännu för liten för att utgöra någon fara för de små i naturens barnkammare. Den enda risken var att hon skulle ge sig av på egna strövtåg. Och det var just vad damen gjorde. Rätt vad det var stack hon iväg och försvann bakom ett snår. I nästa ögonblick lät det som om en älg brakade fram genom skogen. Mamma och jag skyndade efter. Nellie hade hittat vad som måste ha varit Södertörns minsta kärr och svalkade av sig med ett dopp i det bruna, inte allt för rena vattnet. Vi fångade in damen, kopplade henne - hon var inte på sitt allra bästa humör, dagen var varm och vattnet var svalt och skönt – vände oss om och lade för första gången märke till våra omgivningar. Vi stod i vaddjupt blåbärsris, mitt i ett förstklassigt blåbärsställe.

Från den dagen lämnade vi aldrig våningen utan att beväpna oss med plasthinkar, skopor och muggar. Alltid fick vi väl ihop upp emot en liter åt gången. Visst hade vi kunnat plocka betydligt mera, men en liter var ungefär den övre gränsen för Nellies tålamod. Sedan började hon kasta trånsjuka blickar mot kärret.

En knapp liter låter kanske inte så märkvärdigt. Men om man plockar blåbär fyra, fem gånger i veckan under hela blåbärssäsongen blir det åtskilliga liter. Nu minns jag inte exakt hur många liter vi fick ihop, men den vintern behövde vi aldrig köpa vare sig djupfrysta blåbär eller blåbärssylt.

Att ha en labradorvalp med sig i blåbärsskogen var både lärorikt och roligt. Jag hade aldrig trott att en hund kunde plocka blåbär. Nellie bevisade att jag hade fel. Hon gick fram som en slåttermaskin och åt blåbär direkt från blåbärsriset. Ända tills hon satte blåbärsblad i halsen och fick hostanfall. Efter det brukade hon komma fram till mamma eller mig – företrädesvis den som hade mest blåbär i handen - lägga tassen på vår arm och tynga ned handen. Det gick inte att misstolka budskapet:

"Ge mig!"

Och visst gav vi henne. För vem kunde väl motstå en hostande valp, som faktiskt plockat blåbär alldeles själv?

Ofta hade vi med oss fika och åt mellanmål där i skogsbacken. Det blev en skön paus för oss och en förströelse för Nellie. Vi fick vara uppfinningsrika för att hålla henne borta från kärret.

En dag, mot slutet av blåbärssäsongen, var Nellie på sitt mest miserabla humör. Hon skulle tvunget bada i kärret. Eller springa ned till byggarbetsplatsen, det blivande radhusområdet, där grävmaskiner och lastbilar nu dånade fram och förberedde grunderna till radhusen. Blåbär - intresserade henne inte alls. Hon ställde till med alla möjliga hyss och var helt enkelt omöjlig att ha att göra med.

Slutligen välte hon mitt kvartslitermått – fullt med blåbär, givetvis. Det var droppen. Jag kopplade samman tre koppel till en improviserad löplina, fäste det runt en tallstam och kopplade vår motspänstiga, fyrbenta familjemedlemmen. Nellie grumsade en hel del. Hon sade en del som jag är glad att jag inte förstod. Det torde, av tonfallet att döma, ha varit svavelosande saker. Nellie klampade omkring runt tallen – ja, hundar kan klampa. Om de verkligen vill. Kopplet lindades ofrånkomligen ett par varv runt stammen. Hon nappade åt sig några blåbär direkt från riset. Lade sig slutligen att sova mitt i blåbärsriset.

Nellie sov bortåt trekvart så mamma och jag fick gott om tid att plocka blåbär. Och när hon vaknade var hon på sitt mest soliga humör.

Året därefter var det inte mycket till blåbärssäsong. Och året därpå, ja, då var vårt blåbärsställe fullständigt inringat av nybyggda radhusområden.

"Är du inte klok, människa?"

Här är ännu ett av kåserierna från min gamla hemsida som, efter viss bearbetning, nu nått en nivå där jag känner att det är värt att publicera igen. 

Först:
Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Är du inte klok, människa?"

Nellie sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick. Såg ut att vilja säga:

"Är Du inte klok, människa?"

Nellie kom till oss vid dryga åtta veckors ålder, en gul labradorvalp, pigg, lekfull och ständigt hungrig. Vi hade fått noggranna instruktioner om skötsel och utfordring. Frukost - Royal Kanin valpfoder. Middag - köttfärs, fisk eller korv med potatis eller ris och grönsaker. I princip det samma som vi åt till middag. Fast utan kryddor. Eller - om vi åt något som inte lämpade sig för en valp - gröt.

Det var alls inget fel på damens aptit. Hon åt allt som sattes fram åt henne. Oftast innan man hade hunnit sätta ned skålen på golvet. När vi gjorde i ordning middagen satt Nellie och tittade hål i kylskåpsdörren. Eller sniffade längtansfullt på dofterna från spisen. När hon blev fullvuxen brukade hon stå med tassarna på bänkskivan, huvudet inträtt under ens egen arm och hakan på matskålens kant. Hon rörde aldrig någonting, men när man skulle sätta ned bunken på golvet hade hon nosen i bunken innan man fått ner den i knähöjd.

Vi lyckades aldrig lära damen bordsskick för hundar.
Vankades det mat, då gällde det att äta kvickt!

Kanske blir det så när man är en av de minsta av tio valpar och får tampas om maten? Kanske är alla valpar sådana.

Royal Kanin valpfoder - frukost! - var små hårda kulor som skulle svälla i vatten. Om man hällde kallt vatten på dem på kvällen var de färdiga att servera på morgonen. Om man glömde det fick man koka upp vatten på morgonen och låta anrättningen svälla en kvart, tjugo minuter innan man utfordrade vilddjuret. För ett vilddjur var just vad damen var om hon tvingades vänta medan hennes frukost stod på bänken och svalnade, svällde och doftade. För när man slog hett vatten över kulorna luktade det en aning - och damen hade minsann gott väderkorn.

Just den här morgonen, när damen var runt tre månader gammal, hade vi glömt att göra i ordning frukosten kvällen innan. Damen trampade oroligt omkring i köket. Väntade. Undrade. Vad var det här för fasoner?

Vi - familjens tre tvåbenta medlemmar - skulle denna morgon utfodras med gröt. Mamma beslöt då att det var onödigt att koka upp vatten och låta jycken tramsa runt i köket medan valpfodret svällde och svalnade. Nellie tyckte ju om gröt, så då kunde hon väl lika gärna äta det till frukost?

Mamma öste upp gröt i Nellies matskål och satte ned den på golvet. Nellie körde ned huvudet i bunken, hejdade sig och sniffade misstänksamt på gröten, blåste på den och gav mamma en indignerad blick.

"Är Du inte klok, människa?"

Att lägga några kulor valpfoder uppe på gröten hjälpe inte det minsta. Nellie knaprade i sig kulorna och tittade uppfordrande på mamma.

"Var är min frukost?"

Det blev till att koka vatten och slå över valpfodret i Nellies andra matbunke. Och vänta en kvart innan det var färdigt att servera. Damen var inte på sitt bästa humör, hungrig som hon var. Hon tramsade runt i köket, grumsade och gick ivägen överallt. Så var det då äntligen klart. Nellie höll på att slå ifrån mamma bunken innan hon hann sätta ned den på golvet. Hon åt så det skvätte omkring henne – inget bordskick där inte.

Och när Nellie ätit upp sin frukost - åt hon också upp gröten.
Det var alls inget fel på gröt. Men gröt, var inte frukost.

"Nere för räkning"

Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:

Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.

Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?

Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.

”Hur fasen tänkte ni egentligen?”

Har ni någon gång varit tvungna att hindra era föräldrar från att göra någonting så hårresande galet och fullkomligt livsfarligt, att ni börjat undra hur de lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta er till världen?

De var bra föräldrar, Aina och Alfred. De bästa man kunde önska sig. Men det året jag skulle fylla tolv kom den dag då jag var tvungen att fråga mig om de inte hade såväl muttrar som skruvar lösa.

Vi hade fått låna grannarnas sommarställe i Jämtland. Det hade på det stora hela varit en bra sommar, mer sol än regn och inte allt för mycket mygg. Jag hade stått med fötterna i såväl Indalsälven (kallt) som Storsjön (kallt), jag hade sett toppen på Åreskutan på håll. Enda molnet på himlen var att pappa fördärvat sina favoritbyxor när han satt sig på en björkstam i en timmertrave. En björkstam som måste ha legat emot en gran- eller tallstam och som fortfarande var kletig av kåda. Mamma hade haft ett och annat att säga – kontentan kunde i princip sammanfattas som: ”Hur fasen tänkte du egentligen?” Och semesterkassan blev ett par byxor fattigare.

Så kom dagen då det var dags att åka hem. Lastade med resväskor, kappsäckar och en kylväska travade vi utför backen till stationen för att ta rälsbussen till Bräcke. Det visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort. Stationen låg på andra sidan spåren - och på spåret närmast oss stod ett godståg med motorn i gång. Och inte vilket godståg som helst. Det var ett av dessa Norrländska godståg som tycks sträcka sig mot horisonten. Åt båda hållen. Det fanns inte en chans att vi skulle hinna gå runt detta monster till tåg.

Mina föräldrar kom fram till att vi skulle bli tvungna att krypa under tåget. De var rörande ense om det. Jag inlade omedelbart veto. Man kryper inte under ett tåg som har motorn igång. Jag insisterade istället på att vi skulle gå till nästa vagn - där det fanns en skapligt bred plattform - och klättra över tåget.

Sagt och gjort. Pappa klättrade upp på plattformen och mamma och jag lyfte upp den tyngsta resväskan till honom. Han klättrade ner på andra sidan, jag klättrade upp på plattformen och hjälpte honom att lyfta ned väskan. Därefter räckte mamma mig kylväska som jag skickade över till pappa. En liten resväska och en kappsäck gick samma väg. Så kom turen till den andra stora, tunga resväskan som mamma och jag med gemensamma krafter lyckades få upp på plattformen. Då lossade bromsarna med ett gnisslande och tåget satte sig i rörelse.

"Kiruna nästa!" hann jag tänka - jag vet än i dag inte vart godståget var på väg. Jag har inte heller något minne av hur jag kom av tåget. Men pappa brukade säga att jag slet väskan jag knappt orkade lyfta tvärs över plattformen och formligen kastade den i famnen på honom. Varefter jag hoppade jämfota av tåget. Lyckligtvis tar det tid för dylika monster till tåg att få upp farten.

När tåget slutligen slamrat förbi oss kom mamma promenerade över spåret, med den sista kappsäcken. Vi korsade ytterligare ett par spår och kom upp på perrongen just som rälsbussen dök upp i fjärran.

Men tanken fanns där och bortse från den, det kunde jag inte:
”Hur fasen tänkte ni - egentligen?”

Mina föräldrar var intelligenta, praktiska och förnuftiga människor. Det hade jag aldrig betvivlat. Ändå hade de varit rörande ense om att vi skulle krypa under tåget. Ett tåg som hade motorn igång. Ett tåg som kunde starta när som helst – och som också gjort det.

Det var där och då jag började undra hur tusan mina föräldrar lyckats överleva tillräckligt länge för att sätta mig till världen. Särskilt som de var över fyrtio när jag föddes.