lördag 1 september 2012

"Skall det verkligen vara så här tyst?"

Hon lyssnade intensivt, Nellie, så tittade hon förbryllat på mig. "Skall det verkligen vara så här tyst?" såg det ut som om hon skulle ha velat fråga. Om hon nu hade kunnat tala.

Det var en söndagsmorgon, klockan var väl inte ens sju men behovet av att gå ut hade infunnit sig tidigt och måste man ut så måste man. Nellie, vår gula labrador, och jag hade hunnit ned i villa- och skogsområdena på andra sidan järnvägen, trafikbruset från genomfartslederna hade reducerats till ett svagt susande i fjärran. Det var vindstilla, inte ens ett löv rörde sig. Hösten hade ännu inte nått sin absoluta, färgsprakande höjdpunkt, markdimman kröp och slingrade som ett levande väsen över gräsmattor och vägar. Det vilade en känsla av nästan overklig stillhet över naturen.

Någonstans, i närheten men utom synhåll, startade en bil och körde i väg. När ljudet tonade bort i fjärran upptäckte vi att det var – tyst.

Fullkomligt tyst. Inte ens fåglarna gav ett pip i från sig. Ingenting annat än våra andetag och ljudet av våra fotsteg mot asfalt och grus hördes. Tystnaden var så djup, så intensiv, att det formligen sjöng om den. Det var så överrumlande, så outsägligt fridfullt. Nellie och jag strövade omkring i villaområdena och skogspartierna och bara njöt av stillheten och friden och tystnaden.

Så länge det varade. Kanske en kvart, kanske något mer. Sedan drog cirkusen i gång igen. Vi lever våra liv insvepta i ljudridåer. Våra städer, våra arbetsplatser, ja till och med våra hem är fyllda med ljud. Från surrande fläktar över trafikbrus och bullrande motorer och affärernas skvalmusik till barnskrik, till hundskall och fågelkvitter.

Tystnad – verklig tystnad – har blivit sällsynt, exklusiv och dyrbar.

Så det gällde att ta vara på dem, dessa sällsynta ögonblick av stillhet och frid mitt i stadens och vardagens larm och jäkt som - rent ut sagt - är balsam för såväl öronen som själen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar