"Nere för räkning"

Vårens mellanspel med tandproblem påminde mig om en text jag skrev någon gång kring millennieskiftet – under min hemsidesnickrande period. Hands on. FrontPage och FTP och hela den hantverksmässiga balletten. Men nog om detta, jag har beskrivit den tiden utförligt nog i ”Jag lägger ned världen” och ”Ett steg leder till nästa”.

En sektion av min omsorgsfullt hemsnickrade hemsida bestod av egna texter, främst men inte enbart kåserier. En del av dem är faktiskt läsvärda och underhållande än i dag och kommer kanske att dyka upp här igen. Givetvis efter viss bearbetning. Nio terminer vid Skrivarakademins Författarskola har gjort sitt för att höja såväl standarden på mitt språk i skrift som mina egna minimikrav på de texter jag släpper ifrån mig. Eftersom ”Nere för räkning” anknyter till temat i ”Kontemplation över tandfickor I & II” är den först ut.

Först:

Nellie var medlem av vår familj under slutet av sjuttio- och en god del av åttiotalet. Vår härliga, glada, gula labrador med en distinkt personlighet – egensinnig, viljestark, otroligt nyfiken och med den bestämda uppfattningen att katter skulle jagas. Om inte annat, så av rent principiella skäl.

Men hon var också den mest tillgivna vovva man kunde tänka sig. Ja, vovva. Jag vet inte varifrån denna feminina form av vovve kom, om det är ett sörmländskt idiom som varken finns i Svenska Akademiens Ordlista eller Svenska Akademiens Ordbok. Men vovva, det var vad mamma kallade Nellie. Såvida hon inte sade hunden. Aldrig vovve. Jag har aldrig hört uttrycket, vare sig förr eller senare, men meningen var klar. Tik.

Jo, tillgiven var hon, våran vovva. Nellie. Hon kom aldrig riktigt över det där att när hon växte upp från valp till unghund, växte hon också ur mammas knä. Hur hon än försökte få plats åkte alltid en del av henne ur knät när hon försökte och slutligen fick hon foga sig att ligga i soffan – eller på balkongbänken – och bara lägga huvudet mot mammas ben.

Så över till det lätt restaurerade kåseriet:

"Nere för räkning"

Mamma brukade ibland, när våra år med hund kom på tal, berätta om den gången Nellie kom insladdande i köket och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När jag närmade mig tjugoårsåldern stod det klart att mina visdomständer inte skulle bete sig som man förväntade sig. De låg nämligen omkull och jag var för trång i käken för att de skulle kunna resa sig och komma upp. Det var väl inte i sig något stort problem. Jag skulle klara mig utmärkt utan dem. Vad värre var, var att tre av visdomständerna skavde mot rötterna på intilliggande tänder. Något som i längden kunde leda till skador på dessa tänder. Till slut beslutades att visdomständerna skulle opereras ut. 

Jag fick en remiss till käkkirurgin på Sabbatsberg. För det räckte inte med en vanlig tandläkare, inte när man måste öppna käkbenet – eller vad det nu är för ben tanduslingar ligger inbäddad i. Jag trodde jag var förberedd på att det skulle göra ont. Vad jag inte hade förväntat mig var att jag nästan skulle åka i golvet när kirurgen/tandläkaren bände loss tanden med något som kändes som en kofot. Modell mindre, visserligen. Men ändå.

Men tillslut var det över. Jag betalade en blodig räkning, raglade ut genom sjukhusentrén och tog en taxi hem. Och svimmade för andra gången i mitt liv. Jag var borta i flera kilometer och åtskilliga minuter. Utan att taxichauffören märkte det. Innerstadstrafiken var redan då såväl tät som livlig och jag hade haft ansiktet vänt mot fönstret på passagerarsidan. Vid de följande operationerna eskorterades jag av mamma.

Men var kommer hunden in i bilden, undrar kanske den otålige nu?

Hav tålamod, förklaringen kommer snart.

Efter varje operation hade jag fått hålet efter tanden hopsytt. Jag kunde inte äta någonting annat än nyponsoppa med uppblötta Bragokex. Mjölkprodukter, som filmjölk, gjorde tråden slemmig och äcklig. När jag svalde var jag tvungen att hålla handen om kinden och en kvart efter varje måltid – eller varje gång jag druckit någonting – stod jag på huvudet i närmaste fåtölj och ylade. Så ont gjorde det. Och råkade jag stöta till käken, ja, då såg jag universums alla stjärnor dansa cancan.

En dag när jag kom hem och steg in i kapprummet kom Nellie skumpande för att välkomna mig. Det spelade helt enkelt ingen roll om man varit bort tio minuter eller tio timmar, man välkomnades lika varmt och översvallande i båda fallen. Nellie formligen kastade sig i famnen på hemkommande familjemedlemmar.

Jag var rädd om käken. Så jag böjde mig ned för att hindra att Nellie hoppade upp mot mig. Jag var bara bråkdelen av en sekund för sent ute. Hon var redan på väg upp.

Hennes hjässa träffade undersidan av min käke. Rakt under hålrummet efter den senaste bortopererade tanden. Jag hann aldrig se universums alla stjärnor. Jag stöp i golvet.

Mamma brukade berätta hur Nellie kom insladdande i köket, med sin mest skyldiga min, och såg ut som om hon ville säga:

"Det var inte mitt fel! Jag gjorde ingenting!"

När mamma kom ut i kapprummet höll jag som bäst på att försöka kava mig upp från golvet. Men talbar, det var jag inte den närmaste kvarten.