Femtitvå år ung

När man förra vintern stängde av vår hiss i en månads tid för renovering upptäckte jag omgående två - nej, egentligen tre - saker.

1. Man har rätt skaplig utsikt från sjunde våningen - men att det sannerligen inte var det bästa stället att bo på under en hissavstängning.
    
2. Jag var inte så ung som jag var förra gången (för ca 20 år sedan) hissen var avstängd under ett par veckor för (en smärre) renovering.
    
3. Att det är en sak att gå sju trappor ned (och sedan upp igen) någon enstaka gång när hissen krånglat och en helt annan att göra det dagligen, vecka efter vecka - och ibland flera gånger om dagen om man inte lyckats planera runt det.

Fötterna tog stryk. Så länge jag var igång och lekte stenget/alpinist funkade det (trotts smärtor) ganska skapligt men så snart hissen var i drift igen - och allt teoretiskt borde ha varit lugnt - slog smärtorna och muskelkramperna hos överansträngda muskler och muskelfästen till på allvar.


Under hela vintern, under vårvintern och våren hade jag upprepade anfall där musklerna i fötterna krampade och låste sig, anfall som kunde vara från ett par dagar uppemot en vecka, varje gång jag trampade snett eller halkade.

När issäsongen var över trodde jag det skulle bli bättre. Jag hade bortsett från att man kunde halka lik bra på rullgrus på asfalten - och i våras tog det tid innan någon ides få bort det från trottoarer och gångvägar.

Inte ens när rullgruset blivit omhändertaget blev det någon reell bättring, vid det laget var musklerna så uppretade att det räckte att jag råkade kliva på en tröskel istället för att lyfta foten över den. Ni hör - sätta foten på en tröskel. Det räckte.


I höstas fick jag Trofast av en sjukgymnast. En helt vanlig, höjdmässigt reglerbar metallkäpp som sedan dess varit mitt stöd och en ordentlig avlastning för de överansträngda musklerna i fötterna. Trofast har sakta men säkert utvidgat min aktionsradie och sedan den, senare under hösten (efter snökanonen här över Södertörn), också fick en brodd har den varit ovärderlig i förhindrandet av minst två halkincidenter.

Så, ni hör, Trofast har väl förtjänat sitt namn.
Mitt stöd i livet.


Min aktionsradie har vidgats. I lördags gick jag utan problem från Centralen upp till PUB vid Hötorget och shoppade några välbehövliga ekologiska hudvårdsprodukter på Life (och, nej, just de här produkterna finns inte i alla Life-butiker).

På väg tillbaka till Centralen tänkte jag gå till Vete-Katten och fika med säsongens första semla så jag gick Kungsgatan ned mot Vasagatan. Vid ett övergångsställe mötte jag en en mamma med en son i kanske sex-, sjuårsåldern. Inledningsvis såg det ut som om mamman skulle passera mig till vänster och sonen till höger men i sista sekund ombestämde sig pojken och sneddade mitt framför fötterna på mig över till mammans sida.

Hon läxade upp honom för det, och det är jag glad för - barn behöver lära sig att vara uppmärksamma och försiktiga i trafiken, för såväl sin egen som andras skull. Den där manövern fick mig nästan på fall.

Men...

"Så där får du inte göra när det kommer en gammal människa med käpp!" 


Jo, då.
Tack för att du tillrättavisade din son.

Men...


Nå, inte blev det någon fika på Vete-Katten heller för den här gamla människan. Det var så knökfullt där inne att den här gamla människan - med käpp - inte vågade sig in i trängseln. Istället fortsatte Trofast och jag ned till en coffe shopp på Vasagatan. Deras morotskaka var kanske ingen semla, men den var inte så tokig den heller.


Nej, nu tänker Tant - femtiotvå år ung och och inte en dag över tjugonio själsligen - gå och anfalla diskbänken. Häpp!