Jag famlar efter stöd

Efter armstöden på skrivbordsstolen, närmare bestämt. Och jag famlar efter dem av den enkla anledningen att de inte finns längre.

En längre tid (läs de senaste åren - åtminstone det senaste året) har jag med deprimerande regelbundenhet fått regelbundet formade små sår på armarna. Små, blodiga skråmor. Nästan bara bloddroppar, där huden blivit perforerad, men  långa och ytliga och parallella skråmor.

Och, nej, det var inte någon form av självskadebeteende.

Jag må vara en kreativ knäppgök på andra sätt, men sånt håller jag inte på med. Det var länge ett mysterium, även för mig, hur dessa skråmor uppstod. För det märkliga var att det inte gjorde ont när de uppstod.

Men en dag såg jag det ske. Jag satte mig i min vid det här laget mycket gamla skrivbordsstol (den är vid det här laget runt tjugo år)och lade armarna på de krackelerande armstöag såg efter den och kände att det repade till. När jag lyfte armen såg jag färska bloddroppar sippra fram genom huden i en lång, grund skråma där huden perforerats.

Stolen var, som jag skrev, gammal även om den var fullt funktionsduglig i sits och ryggstöd och underrede. Men armstöden var av plast - och plast åldras inte med värdighet efter en viss gräns.

Det fanns ett mellanrum mellan armstödets ovansida och undersida och vartefter åren gick hade ovansidan börjat krackelera och spricka och, så småningom, också falla i bitar. Med tiden blev det en vass kant, just där jag brukade stödja underarmen när jag brukade skifta ställning i stolen.

Mysteriet var löst, problemet kvarstod.

Lösningen var givetvis att ta bort armstöden men det var inte så enkelt att monter bort dem. De var monterade på en skena i stolens underrede och jag visste inte hur jag skulle få loss dem utan att kompromettera stolens stabilitet.

När vigare och händigare person kom på besök för någon månad sedan vände vi patienten upp och ned över min pilatesboll/fotpall och försökte med stjärnskruvmejsel i ett försök att på säkert sätt separera stolen i dess beståndsdelar.

Tror någon att patienten ville ha en stjärnskruvmejsel?

 Näpp.


Så enkelt är det aldrig.


Men den senaste skråman var kanske litet djupare än de tidigare och blev väl kanske något infekterad så den har inte läkt helt spårlöst. Det var dags att göra någonting radikalt och när min bekant kom i eftermiddag var jag förberedd med hela min samling av skruvnycklar från IKEA i olika storlekar.

Patienten - och där kan man tala om ett jädrans tungt åhälle - draperades över pilatesbollen som blivit fotpall med nackstödet och toppen av ryggstödet uppe i läsfåtöljen och opererades utan bedövning.

Vid fjärde försöket fann vi en IKEA-nyckel i rätt storlek och sedan vi funderat ut att fästena var spegelvänt iskruvade på ömse sidor pelaren som bar upp sitsen från hjulunderredet lyckades vi lösgöra armstöden och dra loss dem från skenan under sitsen.


Kirurgiskt ingrepp på stol, utfört enligt konstens alla regler och helt efter regelboken. Jag kan även rapportera att patienten överlevt operationen och återhämtat sig på ett föredömligt sätt.

Det är så ljuvligt att inte längre repa sönder huden på armarna och få sår som kanske inte känns när de kommer men väl kliar och stramar när de läks.

Men vanans makt är stor. I cirka tjugo år har jag gripit tag om eller stöttat mig med underarmarna mot armstöden när jag behövt skifta ställning i stolen. Och så är de plötsligt - borta.

Är det då så konstigt om man famlar efter stöd?