Ständigt dessa duvor

I natt, just som jag var på väg att somna, smällde någon av en raket här utanför. En enda, så även om jag hoppade högt hade väl det i sig inte hindrat mig från att somna om. Men smällen och ljusskenet skrämde duvan - eller duvorna, det kan ha varit mer än en - som avsett att övernatta på min balkong så den/de fick hysteriskt anfall.

Och när duvor får hysteriskt anfall -

- måste man förmodligen var stendöv för att kunna sova.

Det dunsade när duvorna flög in i balkongräcket - eftersom de var för hysteriska och för desorienterade för att fatta att de måste upp över det. Det skreks. Det flaxades frenetiskt. Det dunsades mot balkongräcket, om och om igen, och innan de tagit sig därifrån var jag klarvaken.


Trött som jag var, efter några förkylningskorta nätter, hade jag lagt mig redan någon gång kvart över nio. Tack vare duvincidenten var jag inte redo att göra ett nytt försök förr än ett gott stycke efter elva. Som jag sedan vaknade tidigt på grund av hostan är det kanske förståeligt om jag för närvarande inte så där över sig positivt inställd till duvor. Faktum är att det här, just nu, är min käraste fantasi.