Sommardagar, sommarnätter

Sommardagar, så ljuvliga, så oersättliga, rusar så svindlande lätt förbi. Man vill fånga dem i flykten, ta spjärn och håll fast ordentligt. Speciellt när sommaren har varit så som den på många håll i Sverige varit i sommar.

Fast en svalare sommar är ingenting att fnysa åt, det finns det som är värre. Som den fullständigt monstruösa värmebölja som drabbat södra Europa, med uppemot 47 grader.

Men, sommardagar. Man vill gripa tag i dem, hålla dem kvar, streta emot.

Det är någonting med ljuset, med de ändlösa dagarna och de ljusa nätterna. Någonting som kanske bara vi som vuxit upp på dessa breddgrader kan ta till oss. Vi försöker lagra dem. Ladda oss själva med dem för att i det längsta stå emot höstmörkret.

De ljusa nätterna är ett minne. För i år. Nu mörknar kvällarna, sensommarens nätter är stjärnskimrande mörka.

Varmare somrar brukar de kallas sammetsnätter, eftersom de kunde vara så varma att de kändes som om man var omfluten av och innesluten i sammet. I år?

I år känns det mer som om man vill svepa om sig en sammetsmorgonrock och hålla sommarnattens svalka stången.