Det var en fråga vi ofta fick på badplatser och i parker när jag var barn. Och svaret på den frågan var ja. Vi satt alltid i skuggan. Men det var inte vilken skugga som helst vi satt i. Vi satt i lövskugga.
När jag växte upp var solskyddsfaktor ett i stort sett okänt begrepp. Om man använde någonting var det sololja, för att främja en jämnare solbränna.
Problemet med det var att vi alla tre var ljushyllta nordbor som lätt brände oss och fjällade. Så mamma hade, vis av erfarenheterna räknat ut att det optimala sättet (för oss) att sola var lätt lövskugga. På det viset föll solen bara fläckvis på huden - och vartefter solens vinkel förändrades hamnade solade fläckar strax därpå i svalkande lövskugga medan skuggade fläckar fick sin stund i solskenet.
Blåste det litet var det nästan ännu bättre. Man satt hela tiden i ett spel av ljus och skugga och under åtminstone några minuter fick de flesta ställen av ens hud en gnutta sol.
Om det fanns en björk på stranden - eller i parken - var det dess skugga mamma föredrog Björkar hade ett glest lövverk och rörde sig lätt i brisen, dessutom var det ofta torrt under dem.
Mamma var också väldigt bra på at tima lövskuggan. Vi satte oss alltid på en fläck där skuggan just dragit in eftersom det innebar att att marken var torr och uppvärmd. Och vi hade med litet tur lövskugga över oss tills vi var redo att bryta upp.
Vår lilla vana att sola och pick-nicka i lövskugga innebar också att maten höll sig sval längre. Det innebar också att vi oftast fick de platser vi ville ha - alla andra flydde skuggan och häckade i solen för att bli riktigt pepparkaksbruna så fort som möjligt.
Så, ja, vi satt i skuggan.
Och det var smart gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar