Jag refererar till en byggnad som för länge sedan försvunnit, ur såväl stadsbilden som folkminnet, fast alla vi som åkt pendeltåg och bytt färdmedel på Centralen och alla vi som någon gång anlänt till Stockholm med fjärrtåg påmints om dess existens varje gång vi passerade Centralens stora vänthall. Den är en tillbyggnad - det här är inte första gången man gör stora förändringar vid och kring Stockholms Central.
Den första stora förändringen i Stockholms järnvägsnät var faktiskt Stockholms Central självt och dess bangård och perronger. De fanns inte från början, när utbyggnaden av Sveriges järnvägsnät nådde Stockholm från såväl norr som söder. Då fanns det Södra Station på Södermalm för södergående tåg och och Norra Station vid Norra Bantorget för norrgående tåg (båda uppförda på 1860-talet).
Däremellan låg hela Stockholms stadskärna, Mälarens vatten och Söders höjder. Ingendera var på den tiden hinder lätta att forcera. Men forceras skulle de, man ville nämligen redan på den tiden binda samman järnvägslinjerna genom Stockholm.
Resultatet kom att gå till historien som sammanbindningsbanan, ett namn som för oss förlorat sin betydelse i historiens dunkel men som för den tidens stockholmare måste ha varit en lika stor omställning som Citybanan är för oss. Eller Tunnelbana genom stan, på sin tid.
Sammanbindningsbanan stod klar 1871. Vid Vasagatan uppförde man en pampig och storslagen Centralstation som skulle befästa Stockholms ställning så som varandes en europeisk huvudstad som nu var vederbörligen inkopplad på järnvägsnätet.
 |
| Så här såg Stockholms Centralstation ut runt 1890 |
Den del av Stockholms Central som vetter mot Vasagatan är den samma i dag, även om den genomgått en rad ombyggnationer genom sin nästan 150-åriga historia.
Och på baksidan av denna pampiga stationsbyggnad, över delar av spårområdet, byggde man en banhall.
Visserligen kunde jag, när jag först stötte på uppgiften, läsa på Wikipedia att banhallen var en anspråkslös byggnad. Men när man (jag) hör ordet banhall tänker man (nåja, jag, då!) på de pampiga banhallarna över vissa kontinentala centralstationer. Så jag är rädd att fantasin möjligen skenade iväg med mig.
Ja, fantasin. För ända sedan jag för några år sedan snavade över den här uppgiften har jag till min frustration inte kunnat finna några bilder på denna banhall. Men i går lyckades jag äntligen, efter mycket letande och googlande finna några få bilder på denna uppenbart fotoskygga byggnad.
Och jag kan förstå varför den inte är så väl dokumenterad för sorgligt nog hade Wikipedia fullkomligt rätt. Banhallen vid Stockholms Centralstation förebär inga som helst likheter med de mer praktfullt utformade banhallar man kan se i andra städer som har sina banhallar i behåll.
 |
| Banhallen utmärkte sig just inte för några större skönhetsvärden |
Tyvärr påminner den mest om en stor, mörk och dragig lada. Utan gavlar. Så jag sörjer inte direkt över att banhallen, när Stockholms Centralstation en bit in på tjugotalet blivit sorgligt underdimensionerad i förhållande till antalet ankommande och avgående tåg och antalet passagerare som dagligen passerade genom den, revs för att ge plats åt dagens stora och luftiga vänthall med sitt tunnvälvda tak. Och jag får väl erkänna att jag, från det att jag först läste om den banhall som existerade vid den tid när de flesta av mina berättelser utspelar sig tills det att jag i går såg bildbevisen, föreställt mig att den skulle ha vissa likheter med den ljusa och luftiga byggnad som efterträdde den. Så mäktig, är nämligen fantasins kraft.
Men lägg till ett tidstypiskt tåg, med ånglok och rökmoln, på väg ut från banhallen - och min fantasi spinner loss på alla cylindrar!
 |
| Ångtåg lämnar Stockholms Centralstation, kring sekelskiftet |
 |
| Ångtåg lämnar Stockholm, början av 1920-talet. Banhallen i bakgrunden. |
Jag gör research och ni får en ofrivillig historielektion om infrastrukturprojekt i en svunnen tid den dag vår tids största infrastrukturprojekt invigs här i Stockholm. Historiens vingslag - och något av en nostalgitripp. Hoppas jag inte tråkat ut er.
Nu vet jag hur banhallen såg ut - något av en besvikelse, faktiskt. Jag hade föreställt mig någonting i stil med Centralens stora vänthall fast med spår istället för marmorgolv. Men nu vet jag vad jag har att arbeta med. Loken har ångan uppe, fantasin spinner loss, äventyret - och berättelsen - kan ta sin början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar