Långhelg och arla morgonstund

Långhelger brukar vara ett skönt sätt att vila ut. Fast inte i dag. Jag vaknade vid fem (duvdjävlarna), tillbringade ett par timmar vid datorn (det blev inledningen på en bokrecension/boktips som kommer upp senare i dag) innan jag var ner i tvättstugan vid sjutiden och körde morgonpasset (det är så skönt att ha det avklarat, sedan kan man slappa och göra som man vill resten av dagen).
Och jag gick sju trappor ned, när jag skulle ned för andra gången till tvättstugan och tömma maskiner och fylla torkskåp och tumlare, eftersom hissen stod på bottenvåningen och dess nya innerdörrar inte ville stängas. Och kan ni tänka er, det gick ganska smärtfritt!

Nå, fötterna (som inte varit på sitt bästa humör sedan musklerna blev överansträngda och tog stryk under den månadslånga hissavstängningen i vintras) jublade inte direkt (det gjorde inte jag heller) och tid tog det. Men det gick, och det är det som är huvudsaken.

Eller kanske fotsaken.

När jag sedan skulle upp med tvättkassarna hade hissdörrarna som tur var återhämtat sig och återgått i tjänst efter sin morgontidiga punktstrejk.


Den vita syren vid porten står i full blom. Kanske inte lika full som förra året, när den blommade alldeles överdådigt, men några vackra vita syrenklasar kan den i alla fall ståta med.


Nu njuter jag av tornsvalorna/tornseglarna, som kör fantastiska precisionsflygning utanför fönstren här på sjunde våningen. Men när vi kommer till duvorna (ovan nämnda duvdjävlar) har jag börjat muttra lömska besvärjelser: ”Stekt duva! Grillad duva! Ugnsbakad duva! Duva i lergryta!”

Hm. Vid närmare eftertanke är det nog - efter frukost 1.0, frukost 2.0 och frukost 3.0 - dags för lunch...

Nej, vår relation har aldrig varit så här harmonisk.