Texten ligger på operationsbordet

Text, kan stundtals vara något av det allra mest följsamma man kan jobba med. Andra dagar är texten det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja – som definitivt inte sammanfaller med ens egen.

Det har med tiden blivit allt mer uppenbart att inledningen på texten kanske inte hade den styrka den behöver. Prologen, som jag i och för sig var rätt nöjd med, var nog trots allt inte stark nog att fånga och dra in en läsare. Jag beskrev det för litet drygt en vecka sedan här. Och här.

Det var inget fel på prologen, jag gillar den verkligen. Men medan dess öppningsfras var hyfsat intressant fick den en inte att haja till på samma sätt som första meningen i första kapitlet.

Prologens styrka – eller avsaknad därav – är inte enda skälet till den här manövern. Ursprungligen hade jag tänkt låta läsarna sväva i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson. Men med tiden hade jag börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel.

Speciellt inte när jag lika gärna kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta en del av bakgrunden – vad som satt igång händelsekedjan, dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten – medan hon själv inte har en susning under hemresan.

Jag frågade mig själv hur jag själv skulle känna det, som läsare, om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll mig en skälig förklaring?

Ovisshet kan visserligen, väl hanterad, var spänningshöjande och intrigförtätande. Men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en vettig förklaring.

Så för någon vecka sedan gjorde jag ett experiment. Jag kopierade inledningen av min text, prolog och de båda första kapitlen och klistrade in i två dokument så jag hade två fullständiga versioner av inledningen. Sedan klippte och klistrade jag stora textpartier i det ena dokumentet och stuvade om det så som jag skulle vilja arrangera texten.

När jag var klar hade jag två vitt skilda versioner, en som såg ut exakt som inledningen av mitt manus och en som jag hade stuvat om rejält.

Jag har klippt ut den första scenen ur första kapitlet och klistrat in den som ny prolog, skiftat plats med dagens prolog som blir nytt första kapitel. Sedan skall jag skriva ett eller två kapitel efter det, innan jag återknyter med resten av dagens första kapitel (som måste bearbetas en hel del) som flyttats motsvarande steg framåt och blir tredje eller fjärde kapitel.

Det kändes som om texten blev skarpare i den senare versionen.


En nackdel är givetvis att jag bryter det kronologiska flöde genom texten jag hitintills hållit fast vid eftersom dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta det kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.

Det kändes bra. Som om situationen imploderade, långsamt men obevekligt – och man förstår varför – och desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs. Som om texten hade fått bättre flow.

Ja, det kändes som om det skulle kunna funka.

Men vid det laget var jag inte så säker på vare sig mig själv eller på texten som jag hade önskat – man blir lätt som blind för sin egen text när man kämpar som ihärdigast med den. Så jag skickade båda versionerna till min kompis Kerstin för genomläsning med fräscha ögon för att höra vilken inledning hon trodde på.


När jag hörde av Kerstin igen efter några dagar hade hon, liksom jag själv, fastnat för den nya versionen. Så efter noggrant övervägande, och en hel del förhalande och tvekan och velande, har jag beslutat mig för att lägga patienten – förlåt, texten – på operationsbordet och genomföra ett komplicerat ingrepp.

Operationen inleddes i går kväll, när jag klistrade in texten ur version två, parti för parti, på aktuella ställen i inledningen och färgade de kvarvarande partierna av den gamla texten (för den ligger kvar tills jag sett på det med utvilade ögon och är säker på att jag fått det rätt) i avvikande färger.

Nu återstår bara att göra en ny säkerhetskopia innan jag går vidare med nästa steg. Reduktion av den gamla texten.

Är patienten vederbörligen bedövad? Skalpell, tack!