Slussen - en plats i tiden

Det är så mycket rabalder om och kring Slussen i Stockholm de senaste åren. Vi har en kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning. Jag säger inte att de nödvändigtvis har fel. Lösningen är smart och genomtänkt och överlevde omläggningen till högertrafik utan större problem. Jag säger inte heller att den nya slussenlösningen är optimal - för det har jag svårt att se att den skulle vara. Men jag tror att denna protesterande kulturelit i sin bevarelseiver missat en sak.

För ungefär fyra år sedan, inspirerad av allt detta rabalder som pågått i åratal och av allt att döma kommer att pågå ännu i många år, gjorde jag en liten tidsresa kring Slussen – och lade upp resultatet på Tumblr, som ett led i mitt experiment med olika sociala medier. Mycket litet har hänt sedan dess, vare sig på när det gäller min sida på Tumblr eller när det gäller mina åsikter om Slussen.

Om ni har följt med på min lilla tidsresa har ni sett hur Slussenområdet sett ut genom seklerna, hur det utvecklats och hur trafiklösningarna mellan vägar och vatten sett ut – och hur de förändrats.

Men eftersom relativt få svenskar använder Tumblr tvivlar jag på att ni sett den. Därför kommer här en uppdaterad och utökad version, på en plattform fler följer, om varför jag inte sällar mig till skaran som ropar ”Rädda Slussen!”

Jag tror tvärt om att den kulturelit som med näbbar och klor kämpar för att bevara dagens slusslösning missat en sak - en grundläggande sak. Ända från början har Slussen varit en plats i ständig förvandling. Inte bara för att den behöver vara det. Utan för att den måste vara det.



Av hävd har vattenvägarna varit viktigare än landsvägar i Sverige, då tyngre transporter lättare transporterades ombord på en båt än i en skranglig kärra på vägar som sällan var mer än uppkörda hjulspår. Lättare, lokal transporter inom Stadsholmen (Gamla Stan) och dess omgivande öar skedde med sagda skrangliga kärra (i mån av förbindande broar) eller med mindre båtar (oftast roddbåtar).

Roddarmadamerna, de kvinnor som skötte färjetrafik på Stockholms vatten, genom att i småbåtar transportera människor och gods mot betalning är kända från 1400-talet. Dessa rodderskor utgjorde en talrik yrkesgrupp fram till mitten av 1800-talet, för att därefter konkurreras ut först av vevsluparna och sedermera också av ångbåtar.

Stockholms roddarmadammer var ett stridbart släkte.

Därför koncentrerar jag åtminstone inledningsvis den här historiken om och kring Slussen till själva slussarna.



Var tid har haft sin lösning, anpassad till sin tids behov. Och när den inte längre uppfyller sin tids behov, har den uppdaterats. Utvecklats. Moderniserats. Förnyats.

Det fanns en tid före allt vad slussar heter. En tid när passagen - Söderström - var farbar utan större problem och fartyg kunde passera fritt mellan Åsön (Södermalm) och Gamla Stan. I takt med landhöjningen i Stockholmstrakten och den ökande nivåskillnaden mellan Mälaren och Saltsjön blev dock passagen allt mer svårforcerad,  speciellt i samband med vårfloderna.

Med tiden blev det så besvärligt att båtar fick halas eller stakas uppströms vilket i längden blev såväl dyrt som opraktiskt och många fartyg gick på grund i det allt grundare vattnet.

Renässansens Stockholm, Söderström och stadsportarnas torn.

.

Så här såg Drottning Kristinas sluss ut på 1600-talet.

Och så här såg Polhems sluss ut på 1700-talet.

I slutet av 1800-talet såg Slussen i Nils Ericsons tappning ut så här.

På tjugotalet såg det ut så här kring Slussen. I mitt tycke en betydligt vackrare lösning än dagens motorvägskaruesell. Vyn upp mot husen på Södermalm är magnifik!

På trettiotalet, före tillkomsten av dagens fyrklöverlösning, såg trafiklösningen vid Slussen ut så här. Ganska brötigt och föga inspirerande. En stadsdel i omdaning, till följd av en alltmer ökande biltrafik och ett ökande behov av transporter när staden sprängde sina traditionella gränser och växte ohämmat åt alla håll, som ännu inte hittat sin nya form.

Så var då tiden inne att lösa stadens trafikproblem. Invigningsdagen blev en veritabel folkfest. Och det var en smart lösning, jag säger inget annat. Den överlevde till och med omläggningen till högertrafik utan större problem!

Slussen, invigningen, 1935

Så jag säger inte att dagens trafiklösning vid Slussen saknar genialitet eller effektivitet. Men jag har vid flera tillfällen sett den från ovan (gångbron ut till Katarinahissen) och jag har litet svårt att förstå den närmast religiösa vurmen för dess påstådda skönhetsvärden. Den är trots allt ett schabrak av betong och asfalt som ber ut sig över stora delar av vattenytan och sedd från ovan, finns det få saker som skiljer den från vilken motorvägskarusell som helst med alla dessa ramper och påfarter och avfarter.

Dessutom är delar av konstruktionen ofullständigt underbyggd (när det gäller broar och dess fundament är stenhård fundamentalism en positiv sak) med för klen pålning i instabilt underlag och har genom decennierna satt sig ganska så rejält.



Några år innan jag sammanställde inlägget på Tumblr hade jag, en solig försommardag när jag stod och såg på båtar som slussades mellan Mälaren och Saltsjön – och vice versa – träffat en äldre man som under många år arbetat i en lokal under Slussen. Det blev ett intressant samtal där han berättade om en rad incidenter som inträffat kring den lokalen under hans tid där.

En morgon, jag tror det var efter en längre helg eller möjligen en semesterstängning, kunde man inte öppna dörren (som öppnades utåt) eftersom stenläggningen utanför rest sig så pass att den blockerade dörren. Arbetsplatsen förblev stängd tills man kunnat bryta upp stenläggningen, gräva och borra upp därunder och lägga tillbaka stenläggning så den hamnade där den borde vara – några centimeter nedanför tröskeln istället för någon centimeter ovanför den.

En annan gång, en måndagsmorgon, låg en betongklump, stor som en mans knytnäve, som lossnat från bron ovanför och lämnat ett stort hål efter sig snett utanför dörren. En plats där såväl mannen själv som hans arbetskamrater passerade dagligen på väg till eller ifrån arbetsplatsen. Och några år tidigare (eller om det var senare, det minns jag inte) hade bron ovanför satt sig så pass att dörren till lokalen var fastklämd i dörrkarmen och inte gick att rubba.



Det råder knappast någon tvekan om att dagens Slusslösning är i dåligt skick, möjligen bortom rimlig räddning, och skälen därtill är många. Negligerat och bristfälligt underhåll samt sättningar till följd av något klen underbyggnad, åldrande material och tyngre och tätare trafik än trafikkarusellen är dimensionerat för är några av huvudskälen.

Politisk ambivalens att ta tag i situationen – att röra om i getingboet och riva upp känslorna kring hårdhänt stadsomvandling – har varit ännu en bidragande orsak. Rivningen av Klarakvarteren är alltjämt ett öppet sår i såväl den stockholmska folksjälen som i stadsbilden. Ingen politiker har under decennier velat ta i frågan ens med tång.



Men lika tveklöst är Slussen nu i akut behov av en uppdatering, en uppdatering som står för dörren och som kommer att förvandla området till Stockholms största byggarbetsplats under många framöver. Som kommer att omdana området för lång tid framöver.

Jag säger inte att planerna för en ny slussenlösning är optimala, de har i mitt tycke vissa brister. Ett av problem är att man vill bygga litet väl tätt med nya hus på Södrmalmssidan. Det är nog den planerade lösningens akilleshäl men försäljningen av byggrätterna bidrar givetvis till projektets finansiering.

Jag hoppas att man gjort en väl avvägd mellan byggnation och tilltalande vyer och gör Stockholm inbjudande, för såväl stockholmare som turister.

Om Stockholm skall leva upp till namnen Staden på vattnet och Nordens Venedig och bli den stad turisterna vill se krävs att man dels öppnar upp stadens vattenytor så mycket som möjligt och också öppnar upp vyerna mot vattnet. Och dels att man ger människor access till vattnet i form av sittplatser, promenadstråk, uteserveringar vid vattnet (och också ett antal åretruntserveringar med utsikt över vattnet). Vi är ett vattenälskande folk och vattenvidderna och vyerna mot dem är en av våra stora tillgångar turistmässigt sett.




Den tredje viktiga hörnstenen i det pussel Slussenprojektet utgör är att garantera en säker vattenreglering mellan Mälaren och Saltsjön så att Mälarens sötvatten bevaras som vattentäkt för regionen men samtidigt ger möjlighet att släppa ut Mälarens vatten under extrema vårflöden och liknande.

Den fjärde hörnstenen, den som kanske mer än någonting annat - åtminstone direkt - kommer att påverka vardagen för stora delar av Stockholms och länets befolkning, är smidiga och väl fungerande lösningar för kollektivtrafiken. Låt oss nöja oss med att konstatera att dagens lösningar kan må bra av en uppdatering. En tämligen rejäl sådan.

Men en sak kvarstår, hur man än för tillfället väljer att lösa det – Slussen är och förblir till sin natur ett område i ständig utveckling.