Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Språk. Visa alla inlägg

torsdag 15 oktober 2015

Hen - en språklig stötesten

Jag får erkänna att hen är en språklig stötesten för mig. En logisk kullerbytta, som min hjärna inte har elasticiteten att forma sig runt.

Jag förstår att många känner ett behov av ordet och respekterar den åsikten.

Men därifrån till att använda det själv? I dagligt tal, i skrift och i tanke?

Nej.
Bara tanken ger mig en känsla av att huvudvärken kommer smygande som kvällsdimman om hösten.

Det innebär inte att jag inte har förståelse för människor som kämpar med sin identitet eller sin könstillhörighet eller ett utanförskap.Ingenting kunde vara mer fel, människor som kämpar för att finna sin väg i en svår livssituation har min sympati och jag respekterar deras önskan att få vara sig själva och bli respekterade för det.

Däremot har jag svårt att förstå varför mitt användande av ett ord, ett ord som ger mig huvudbry, skulle vara avgörande. Är min sympati, min respekt och min medmänsklighet avhängig av min beredvillighet att använda ett specifikt, nyskapat ord?

Nej.
Jag tror inte det.

Jag vill inte tro det. Jag förbehåller mig rätten att inte använda ett ord som upplevs ansträngande och krystat av min hjärna.

Tilläggas bör kanske att jag definitivt inte använder N-ordet. Det funkar alldeles utmärkt med chokladbollar och mint- och chokladplattor, inga problem alls. Det är fullständigt logiskt.

Men hen.
Funkar inte.
Åtminstone inte för mig.


Fast kanske borde jag hålla tyst?

Det är inte politiskt korrekt att inte gilla detta nya ord, inte om man vill betraktas som en medmänsklig, medkännande och politisk korrekt person. Vill man inte använda hen blir man i dag ofta betraktad som en bakåtsträvare.

Det känns som om mitt ordförråd invaderats med svårgreppbart ord jag förväntas använda vare sig jag vill eller inte om jag inte vill betraktas som politisk inkorrekt. Som någon som saknar sympati och medkänsla för medmänniskor som har det svårt.

Kanske är just därför det är ett sådant motstånd. Jag har en obstinat ådra mot att bli pådyvlad åsikter man bör ha. Kanske är jag en tjurskallig, bakåtsträvande, förstockad torrboll. Men i så fall förbehåller jag mig rätten att vara det.

Mitt motstånd mot att använda hen innebär inte att jag inte har förståelse för människor som kämpar med sin identitet eller lever i utanförskap.Det är absolut inte en fråga om förakt mot dem.

Det innebär bara att någon hjärnvindling i min hjärna inte förmår vrida sig åt politiskt korrekt håll bara för att några anser att den borde göra det.

Det innebär att jag förbehåller mig rätten att inte låta någon annan avgöra vad jag har rätt att tänka och tycka och känna. Eller säga. Eller skriva.

Någon skrev att det inte handlade om politisk korrekthet utan om sunt förnuft. Problemet är att mitt sunda förnuft sätter sig på bakhasorna och känner att jag - och enbart jag - har rätten till mitt språk. I synnerhet om jag känner att ett ord skaver och irriterar och hotar att spränga ett blodkärl (ett mindre) i hjärnan om jag skulle tvinga mig till att använda det.

Detta motstånd mot ordet hen innebär också att jag kommer att lägga böcker och texter i henform åt sidan eller välja bort dem eftersom jag inte orkar uppbåda energi nog för att kämpa med och överkomma detta motstånd..

Det är någonting som också ifrågasätts som konstigt och obegripligt.

Men det finns många böcker jag väljer bort. Min lästid är begränsad och mina ögon blir lätt trötta och ansträngda. De böcker jag lägger min lästid på måste intressera mig, inspirera mig, stimulera min fantasi och min kreativitet. Inte ens klassiker blir förlåtna om de upptar min dyrbara lästid om de tråkar ut mig.

Eller ger mig huvudvärk.


Kanske borde jag verkligen hålla tyst?

Är det värt uppståndelsen och ifrågasättandet att framföra och vidhålla en åsikt som inte är kontroversiell och inte politiskt korrekt? Speciellt om den åsikten går på kollisionskurs med personer man respekterar och inte vill såra eller stöta sig med?

Kanske är mitt motstånd mot hen ett karaktärsmässigt och medmänskligt tillkortakommande. Förmodligen är det det. Men då får det väl vara det då. Jag kan inte göra mig till någon jag inte är.


Kanske borde jag ha vett att tiga still och inte stöta mig med kloka, trevliga personer jag respekterar?

Men ändå. Ibland tar det emot, också för en försagd och konfliktskyende person. Ibland krävs det för mycket att tiga still.

Jag förbehåller mig rätten till mitt språkbruk.

Jag förbehåller mig rätten att avgöra vilka ord jag använder. Eller inte använder. För mig är mitt språk en fråga om personlig integritet.

Att dagtinga med det är smärtsamt. Att behöva göra det för att betraktas som politiskt korrekt och medmänsklig och inte ifrågasättas känns kränkande.

Likaså förbehåller jag mig rätten att avgöra vad slags texter/böcker jag känner mig bekväm med och väljer att lägga min lästid på.

Och för att inga missförstånd skall uppstå - jag respekterar alla som älskar hen och promotar ordet i alla sammanhang och tycker det är det bästa som hänt. Jag respekterar också alla som känner att ordet hen bekräftar och bejakar deras identitet.

Det enda jag begär i gengäld är att mitt val att inte använda ordet respekteras.

Eller är det att begära för mycket?





fredag 17 oktober 2014

En något oväntad bieffekt av mitt engelskaprojekt

Det här inlägget skulle kunna ha en rad olika titlar. Som:

Har min engelska blivit för bra?

Eller:

"Romance är bäst på originalspråket"

Eller:

"The Lady and the Laird eller Ladyns hemliga brev"

Eller tvärt om. Ni kommer att förstå längre fram i texten. Men slutligen valde jag att hålla fast vid den första rubrik jag givit det.

Hösten nittionio, när millennieskiftet hägrade vid en snabbt närmande horisont, dök tanken upp att om man någon gång i livet skulle avlägga ett nyårslöfte så vore det väl vid millennieskiftet. Och i så fall borde det vara ett nyårslöfte jag hade både nytta och glädje av. Så valet föll på att jag skulle bättra på min engelska genom att läsa minst en bok i månaden på engelska.

Inledningsvis drevs mitt engelska projekt på en diet av science fiction och fantasy. Efter några år tillkom alternativhistoria i form av en riktigt bra serie, 1632 – efter den första boken i serien – som, med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf, var särskilt intressant för mig som svenska. Våren 2013 började jag, inspirerad av ett par nyskrivna svenska romanceböcker av Simona Ahrnstedt och boktipsen på hennes hemsida, också läsa romance på engelska.

Jag har haft stor glädje av mitt engelskaprojekt och med åren blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna för varje år. I dag läser jag fler böcker på engelska än på svenska och nu tänker jag inte längre på om jag läser på svenska eller engelska.

Men det går djupare än så, det har jag nu upptäckt. Det har uppstått en oväntad bieffekt av engelskaprojektet. De senaste åren har jag läst så mycket romance på engelska, skriven av engelskspråkiga författare, att mitt språköga (läsarens motsvarighet till språköra) nu reagerar negativt på halvdana översättningar till svenska. Vid det här laget är jag också så van vid de formuleringar och fraser de engelskspråkiga författarna använder, att de i översättning känns tungfotade och bakvända. Riktigt bra och genomarbetade översättningar fungerar utmärkt men där inte tillräcklig omsorg lagts om språklig stil och med hänsyn till tidsperioden väl avvägda val av ord, där skorrar det nu för mig.

Som ett exempel kan jag ta Nicola Cornick, en romanceförfattare jag så långt bara läst en novell i en julantologi och sedan dess har velat läsa någonting mer av fast det inte blivit av. Här om dagen fann jag en bok av hennes i ICAs bokmonter, Ladyns hemliga brev, och passade på att köpa den.

Ladyns hemliga brev är definitivt en bra och välskriven bok, ändå har jag i viss mån ångrat detta köp. Ju längre jag läste, desto starkare blev känslan av besvikelse. Inte på författaren – jag hade tyckt mycket om novellen The Season for Suitors i julantologin The Heart of Christmas så jag visste att hon skrev bra – utan på kvaliteten på översättningen.

Vad jag ångrat är att jag inte beställt boken i den engelska upplagan istället på Bokus. Översättningen är inte direkt dålig den heller, men som jag påpekat ovan så skorrade vissa formuleringar och ordval för min del. Jag tror att jag hade haft större utbyte av den engelska versionen, The Lady and the Laird. Större läsglädje också.

Det är inte det att romance inte fungerar på svenska – det är Simona Ahrnstedts underbara böcker bevis på.

Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser – har skrivit fyra romantiska böcker och kallas Sveriges Romancedrottning. Alla fyra – den historiska trilogin Överenskommelser, Betvingade och De skandalösa samt den senaste En enda natt – är välskrivna, smarta, romantiska och underhållande.



De är också skrivna på svenska.

Från början. Varje ord är rätt, varje ord hör hemma i sin kontext – och ingenting har hastats och krystats fram i en översättning.

Och jag tror att det är nyckeln till varför jag uppskattar Simonas böcker så mycket medan jag känner en viss besvikelse inför Ladyns hemliga brev.

Att romance – åtminstone för mig som numera läser engelska utan att tänka på vilket språk jag läser på, som omedvetet flyter in i ett slags engelsk tankevärld när jag läser på engelska – är bäst på sina respektive originalspråk.

Frågan är hur det skulle kännas att läsa någon av Simona Ahrnstedts böcker på engelska. Lika främmande och avigt som det stundtals gjorde att läsa Ladyns hemliga brev istället för The Lady and the Laird?

Jag tror dock att andra läsare skulle ha utbyte av och uppskatta Ladyns hemliga brev, som är välskriven och spännande. Men själv hade jag hellre läst min första Nicola Cornick-roman(ce) på engelska. Att jag hade uppskattat The Lady and the Laird mer än jag uppskattade Ladyns hemliga brev.




Om handlingen i Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird kan i korthet sägas att den utspelar sig i Skottland under Napoleonkrigen och att den svenska och den engelska titeln kompletterar varandra förbluffande väl. Där är en Lady (Lucy) och en Laird (Robert) och där är de hemliga, skandalösa breven den prudentliga, intellektuella Lucy hjälpt sin bror att skriva till Roberts fästmö. Brev, som fått fästmön att rymma från sitt bröllop och istället gifta sig med Lucys bror.

Låt oss nöja oss med att konstatera att Robert inte är road.

Robert måste gifta sig för att uppfylla vissa krav i en gammal överenskommelse som rör mark två rivaliserande klaner gör anspråk på. Eftersom Lucy kostat honom en brud som uppfyller kraven i överenskommelsen anser han att hon får ställa sig själv till förfogande som hans hustru - eftersom också hon uppfyller kraven.

Låt oss nöja oss med att konstatera att Lucy inte är road.

Men sedan hennes opålitlige kusin försatt henne i en komprometterande situation och Robert kommit till hennes undsättning har hon inte längre något val. De gifter sig men även om de är attraherade av varandra, är det inte den mest lovande början på äktenskapet.


Och Nicola Cornick? Nicola Cornick är en utmärkt romanceförfattare som jag ser fram emot att läsa mer av. På originalspråket.



http://elisabetnielsen.blogspot.se/p/romancetip.html

Tidigare tips på romantisk läsning:
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas


söndag 6 juli 2014

Från poesi till prosa - ett experiment

Kan en dikt omvandlas till prosa - och bli bättre som prosa? 

En vän trodde det och föreslog att jag skulle ge "Vårgrön frans" en ny chans eftersom detta med poesi och dikter på intet vis är mitt rätta element. En utmaning som inte gick att motstå - så här kommer Vårgrön frans, omstöpt till:
 
Ett granskogens mirakel

När våren är på väg att bli sommar blir den mörkaste granskog rent som förbytt. Det börjar så smått, just nedanför fjolårets vassa barr, med hårda små ljusgröna skott. Och inom kort har skotten omvandlats till en silkesmjuk frans i den mest intensivt vårgröna färg man kan tänka sig.

Med denna mjuka, för var dag växande vårgröna kantlinje, blir granarna förvandlade och förnyade. Fransen ger granarna en ny siluett, som låter – om så bara för en kort tid – var enskild gran träda fram ur skogens djupgröna bädd och tävla i vårgrön prakt med de skiraste björkar.

Den är skön att beröra, denna vårgröna frans. Som flytande silke – att hålla fingrarna borta är inte lätt. Rätt vad det är, är man där och smeker och drar och förundrar sig över hur vacker en gran egentligen är. Men säsongen är kort, det gäller att skynda sig att finna en vårfager gran med sin vackra frans. Dröj för länge – och du lär finna att den ljuvligt mjukaste frans har förvandlats till stickande barr.



söndag 25 maj 2014

Tänker i bilder, målar med ord

Det fanns bilder fångade i mitt huvud...
I de tidiga tonåren prövade jag att teckna och måla. Det skulle gå strålande, det var jag övertygad om - jag hade bilder i huvudet, bilder som behövde komma ut. Bilder som spände och sprängde och skimrade och vibrerade av kraft och överdådig livsglädje, av livfullhet, dramatik och livskraft.

Men det visade sig snart att penseln och jag inte var de bästa av vänner. Bilderna i huvudet kunde vara hur tydliga och detaljerade som helst, vad som genom arm och hand och pensel kom ut på duk eller papper förblev år efter år – konst- och teckningsklass efter konst- och teckningsklass – var som bäst amatörmässiga skisser och mediokert kludd som inte kom ens ljusår i närheten av mina livfulla visioner.

Förmågan att skriva räckte inte till
Måleri, var uppenbart inte min rätta uttrycksform.

Men bilderna i huvudet bestod. Pockade på uppmärksamhet. På utlopp.

Så om penseln och paletten inte var mitt rätta media, hur skulle jag kunna få bilderna ut ur min hjärna och ned på ett papper?

Jag hade skrivit. Så långt tillbaka som jag kunnat skriva, hade jag också haft ett drivande behov av skriva. Ett behov av att berätta. För bilder var inte det enda jag hade i huvudet – där hade jag också historier. Vilda, överdådiga, dramatiska, romantiska, äventyrliga, fantastiska historier. Historier som jag försökte skriva ned och utforma. Ditintills hade det gått sådär. Historierna i mitt huvud hade vida överstigit min förmåga att skriva.

Skriva för hand?
Eller mitt tålamod.

För en sak är höjd över allt tvivel. Jag är inte – har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli – en författare som skriver för hand.

Jag var inte heller en författare som skrev på maskin. Jag behövde mer flexibilitet, mer förändringsmöjlighet än ett spiralblock eller en skrivmaskins färgband beviljade mig. Jag är det slags författare som behöver kunna vända och vrida på texten, testa olika ord och formuleringar mot varandra, gå i närkamp med språk och intrig och mina personers personliga särdrag. Jag behövde vända och vrida på kalejdoskopet till dess varje ord och varje mening föll på plats.

Jag behövde en dator.

Och det här var sent sjuttiotal och tidigt åttiotal – så en dator med avancerad och smidig textbehandlingsförmåga kunde en privatperson bara titta i månen efter.

Frustrerad författare
Så under decennium efter decennium låg såväl mitt skrivande som mitt målande i träda. Jag älskade det – nå, jag älskade att skriva i alla fall. Men det gjorde mig så frustrerad att jag höll på att krevera över att inte kunna handskas med texten på det sätt jag skulle behöva för att må riktigt, riktigt bra av mitt skrivande.

På jobbet gick det bättre. Där löpte skrivande som en röd tråd genom mitt jobb på Televerket och senare på Telia, först på ordbehandlare och texthanteringssystem i stordatormiljö. Och jag var bra på det så jag fick fler och fler sådana uppdrag och levererade texter som motsvarade förväntningarna - eller överträffade dem. Och jag hade roligt. Så, i slutet av nittiotalet, kom projektet med hemdator åt folket. Hem-/hyrdator via jobbet.

Dold i underströmmarna fanns en oväntad styrka...
Jag hyrde en sådan pjäs genom Telia. Och när jag väl hade tillgång till tangentbord, bildskärm, hårddisk, arbetsminne och skrivare hemma i mitt eget vardagsrum var det som om dammluckorna slagits upp på vid gavel. Texterna forsade ur mig. De växte i omfång och struktur, i lager på lager, i infallsvinklar och berättarperspektiv, i oväntade kast intrigen. Och någonting nytt hade tillkommit.

Ja, helt nytt var det inte. Det hade förmodligen alltid funnits där, dolt i bakgrunden och underströmmarna. Men nu, när jag hade möjlighet att skriva just som jag ville – som jag alltid hungrat efter att få skriva –  blev jag för första gången medveten om det. När jag äntligen kunde vända och vrida på texten som jag ville, hur många gånger jag ville, när jag kunde fila och slipa på den till dess att prosan skimrade och svävade upptäckte jag att jag kanaliserade bilderna jag hade i huvudet och lät mina vilda historier flöda genom dem.

...när ord och bilder förenades och fick flöda fritt
Det var en helt ny dimension.
Det var berusande.

Jag tänkte i bilder.
Och målade med ord.

tisdag 6 maj 2014

De bortglömda orden

De bortglömda orden är mina,
jag bär dem gömda,
bakom hjärtat,
det är därför det vacklar ibland.

Orden är skyddade,
dolda av mina hjärtslag,
mina för livet,
trygga för alltid.


De orden ingen hör,
förborgade, förvaltade,
mina,
till dess jag väljer att tala,
mina,
till dess jag skriver dem ned.

Och om det sedan,
blir trångt för hjärtat må så vara,
för orden är hjärtats,
lika mycket som tankens.

lördag 12 april 2014

Biten av ordet

Varför väljer någon egentligen att skriva?

Det är svårare än det mesta. Det kräver mer än man anar, mer än man kunnat förutse. Det kräver hängivenhet för textens själ och för arbetet. Och underkastelse för textens vilja - och det arbete och den hängivenhet som krävs.

Att välja att skriva är en personlig utmaning. Det går inte att komma undan. Och aldrig, aldrig är man bättre än sin senaste text. Sin senaste scen. Sitt senaste stycke. Sin senaste mening.

Meningen med orden... Hm...

Orden är meningen

Orden är meningen.
Meningen är livet.
Livet är fantastiskt.
Fantastisk är fantasin.
Fantasin är orden,
meningen med orden.


Och ibland är det inte ens ett medvetet val att skriva. Ett frivilligt val. Ibland blir man med historia. En historia som kräver att bli berättad. Och då är det bara att ge sig, att skriva, annars kommer den här historien aldrig att lämna dig ifred. Den vill bli berättad, och sedan är det inte mer med det.

Det är kanske inte en text man tänkt sig att man skulle skriva. Det är kanske inte den historia man själv hade valt att berätta. Man har blivit sjanghajad av en text som dess berättare. Det är bara att leva med det.


meningens underströmmar
Biten av ordet

Vila
i sanning
talar inte
lyssnar till orden.
Leker
i tanken
leker med ordet.

Längtar
efter ordet
som inte är.
Söker
meningens underströmmar,
ord med sanningens skärpa.

Biten av ordet.


Orden tar form och biter sig kvar
Orden biter sig kvar. Formar vår liv, formar tankevärld och våra värdegrunder. Orden tar form och biter sig kvar. De vänder upp och ned på vår tillvaro och utmanar våra sinnen, vårt intellekt, vår världsbild och våra värdegrunder. Ord är tankar, givna en strukturerad form och fästa på papper. Eller, i dagens snabbsnurrande teknologiska värld, fästa på ett elektroniskt datalagringsmedia.

Ord är utmaningar. Språket en oräknad rikedom. Orden är en glädje och en styrka som genomsyrar våra liv och öppnar dörrar till världar vars existens vi aldrig ens anat. 
när tillräckligt många ord samlats...

Och när tillräckligt många ord samlats och slipats, skärps och vässats, när texten är nedtecknad och strukturerad och historian som krävde att bli berättad är nöjd med sin slutliga form, inser man att man har skrivit en bok.

Jag vet varför jag skriver.

Jag skriver en bok jag skulle vilja läsa. Om någon annan hade skrivit den. Men eftersom ingen annan skrivit den, får jag skriva den själv.

Jag ÄR biten av orden.
Och orden Är meningen.

Med livet. Åtminstone för mig.

fredag 1 februari 2013

Att agna kroken med rätt sorts bete

Min engelska var ganska risig. Det hade sina skäl, jag var mobbad i skolan och någonting som tydligen var extra lustigt var mitt uttal av engelska ord. Gapflabb, så fort jag öppnade käften och sade något. Så jag blev allt tystare, sade så litet jag kunde komma undan med och resultaten blev ofrånkomligen därefter. Jag kom att avsky engelskan – innerligt och helhjärtat – och för den delen tanken på att lära mig eller använda något främmande språk.

Var inte svenskan ärans och hjältarnas språk, kanske? Det dög gott för min del. Jag kom att lova mig själv att aldrig utsätta mig för förödmjukelsen att använda engelskan när jag väl lämnat gymnasiet.

Och jag höll det löftet. Det var i början på åttiotalet, man kunde fortfarande klara sig långt utan att använda engelska. Såvida man inte skulle jobba på en avdelning som hade internationella kontakter.

Men sakta krympte världen samtidigt som portarna mot den slogs upp på vid gavel. Engelskan kröp närmare och närmare och med internet höjdes ribban ytterligare. Engelska – blev nödvändigt.

Så hur förmår man en tjurskalligt envis kvinna att omvärdera sin inställning till ett språk?

Och hur återerövrar man sin engelska?

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill – absolut inte vill – kräver en hel del finess. Millennieskiftet stod för dörren och det gav mig en idé. Jag skulle avge mitt livs första och enda nyårslöfte för att fira millennieskiftet – mitt Millennielöfte – och jag skulle hålla det. Jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Det var en illistig plan jag kokade samman. Jag var smart nog att inse att om jag var för ambitiös och sade ”jag skall läsa Austen och Dickens och Shakespeare på engelska” så skulle projektet självdö på tre månader. Jag fick lov att vara smart, att agna kroken med rätt sorts bete. Och jag hade en idé – lömsk, insiktsfull och illistig idé.

Vid den här tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska. Jag hade hittat en underbar bokhandel i Gamla Stan, Science Fiction Bokhandeln, där jag fann många bra böcker. Men jämfört med den engelskspråkiga avdelningen var den svenskspråkiga ganska liten. Jag hade fortsatt in på den engelskspråkiga avdelningen, bara för att se vad som fanns i utbudet, och hittat böcker som

   ”Åh, det där låter spännande!” 
och
   ”Det där skulle jag verkligen vilja läsa!” 
och
   ”Tänk om någon ändå kunde översätta det där till svenska!”

Så i december 1999 åkte jag till Gamla Stan och traskade Västerlånggatan uppför till Science Fiction Bokhandeln. Jag redan sett böcker jag skulle vilja läsa och jag skulle inte vänta och hoppas att någon skulle komma på den utomordentliga idén att översätta dem till svenska. Jag skulle läsa dem på engelska.

Sagt och gjort. Jag steg in i Science Fiction Bokhandeln, gick raka vägen till den engelska avdelning och valde ut tre böcker som såg intressanta ut till mitt engelska projekt. Och började.

I början satt jag med boken i famnen och mitt svensk-engelska/engelsk-svenska lexikon i knäet och slog upp ungefär vart tredje ord – och undrade vad tusan jag givit mig in på. Men jag hade varit smart nog att agna kroken med rätt slags bete och ord för ord, mening för mening, sida för sida kämpade mig igenom bok efter bok.

Och sakta, sakta började det gå lättare. Så småningom låg lexikonet inte längre i knäet utan på bordet intill mig. Så småningom hamnade det på skrivbordet och med tiden fick det återvända till sin plats i bokhyllan – jag kunde alltid gå och hämta det när jag behövde det.

Åren gick. Det gick allt lättare läsa, jag fick ut mer av böckerna. Någon gång runt 2005, 2006 passerade jag en osynlig gräns. Det var en vinterdag med obligatoriskt pendelkaos, när hemresan tog över en timme med alla stopp och förseningar. Mig gick det ingen nöd på – jag hade fått sittplats, jag hade min bok, jag läste. Och spännande var det. Jag läste och läste. Och när pendeltåget slutligen stånkade in vid min station och jag motvilligt slog samman boken insåg jag en sak som var så överväldigande att jag nästan glömde stiga av tåget. Jag hade överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt på vilket språk jag läst.

Så småningom utökade jag aktiviteterna med konversationskurser på Folkuniversitetet. Jag blev placerad på nivå B1 när det gällde tal och skrift men betydligt högre när det gällde läsförståelse. Konversationskurserna var på nivå B1. En tid hade jag också ett litet skrivprojekt på engelska. Inledningsvis kallat ”En mening om dagen”.

Det var nämligen meningen att jag skulle skriva en mening om dagen på engelska. Men eftersom jag är den jag är (lätt skrivgalen ordmänniska med outsinlig fantasi – som dessutom läste fantasy på engelska) skenade det så småningom det iväg för mig. Jag skrev mer än meningar. Det blev hela stycken. Små scener, vad som för stunden föll mig in, ur en fantasyberättelse som växte fram på en egensinnig och lätt självsvåldig engelska.

Och scenerna kunde bli allt större och kräva flera dagars skrivande. Det var hur roligt som helst. Problemet var att jag fick allt för litet tid över för mina svenska skrivprojekt, vilket – med tanke på att jag vid den här tiden fortfarande gick på skrivarkurser och hade texter att leverera till kurstillfällena – inte var så lyckat.

Och lexikonet?
Jag minns inte när jag använde det senast, just nu kan jag inte ens hitta det.