Jag förstår att många känner ett behov av ordet och respekterar den åsikten.
Men därifrån till att använda det själv? I dagligt tal, i skrift och i tanke?
Nej.
Bara tanken ger mig en känsla av att huvudvärken kommer smygande som kvällsdimman om hösten.
Det innebär inte att jag inte har förståelse för människor som kämpar med sin identitet eller sin könstillhörighet eller ett utanförskap.Ingenting kunde vara mer fel, människor som kämpar för att finna sin väg i en svår livssituation har min sympati och jag respekterar deras önskan att få vara sig själva och bli respekterade för det.
Däremot har jag svårt att förstå varför mitt användande av ett ord, ett ord som ger mig huvudbry, skulle vara avgörande. Är min sympati, min respekt och min medmänsklighet avhängig av min beredvillighet att använda ett specifikt, nyskapat ord?
Nej.
Jag tror inte det.
Jag vill inte tro det. Jag förbehåller mig rätten att inte använda ett ord som upplevs ansträngande och krystat av min hjärna.
Tilläggas bör kanske att jag definitivt inte använder N-ordet. Det funkar alldeles utmärkt med chokladbollar och mint- och chokladplattor, inga problem alls. Det är fullständigt logiskt.
Men hen.
Funkar inte.
Åtminstone inte för mig.
Fast kanske borde jag hålla tyst?
Det är inte politiskt korrekt att inte gilla detta nya ord, inte om man vill betraktas som en medmänsklig, medkännande och politisk korrekt person. Vill man inte använda hen blir man i dag ofta betraktad som en bakåtsträvare.Det känns som om mitt ordförråd invaderats med svårgreppbart ord jag förväntas använda vare sig jag vill eller inte om jag inte vill betraktas som politisk inkorrekt. Som någon som saknar sympati och medkänsla för medmänniskor som har det svårt.
Kanske är just därför det är ett sådant motstånd. Jag har en obstinat ådra mot att bli pådyvlad åsikter man bör ha. Kanske är jag en tjurskallig, bakåtsträvande, förstockad torrboll. Men i så fall förbehåller jag mig rätten att vara det.
Mitt motstånd mot att använda hen innebär inte att jag inte har förståelse för människor som kämpar med sin identitet eller lever i utanförskap.Det är absolut inte en fråga om förakt mot dem.
Det innebär bara att någon hjärnvindling i min hjärna inte förmår vrida sig åt politiskt korrekt håll bara för att några anser att den borde göra det.
Det innebär att jag förbehåller mig rätten att inte låta någon annan avgöra vad jag har rätt att tänka och tycka och känna. Eller säga. Eller skriva.
Någon skrev att det inte handlade om politisk korrekthet utan om sunt förnuft. Problemet är att mitt sunda förnuft sätter sig på bakhasorna och känner att jag - och enbart jag - har rätten till mitt språk. I synnerhet om jag känner att ett ord skaver och irriterar och hotar att spränga ett blodkärl (ett mindre) i hjärnan om jag skulle tvinga mig till att använda det.
Detta motstånd mot ordet hen innebär också att jag kommer att lägga böcker och texter i henform åt sidan eller välja bort dem eftersom jag inte orkar uppbåda energi nog för att kämpa med och överkomma detta motstånd..
Det är någonting som också ifrågasätts som konstigt och obegripligt.
Men det finns många böcker jag väljer bort. Min lästid är begränsad och mina ögon blir lätt trötta och ansträngda. De böcker jag lägger min lästid på måste intressera mig, inspirera mig, stimulera min fantasi och min kreativitet. Inte ens klassiker blir förlåtna om de upptar min dyrbara lästid om de tråkar ut mig.
Eller ger mig huvudvärk.
Kanske borde jag verkligen hålla tyst?
Är det värt uppståndelsen och ifrågasättandet att framföra och vidhålla en åsikt som inte är kontroversiell och inte politiskt korrekt? Speciellt om den åsikten går på kollisionskurs med personer man respekterar och inte vill såra eller stöta sig med?Kanske är mitt motstånd mot hen ett karaktärsmässigt och medmänskligt tillkortakommande. Förmodligen är det det. Men då får det väl vara det då. Jag kan inte göra mig till någon jag inte är.
Kanske borde jag ha vett att tiga still och inte stöta mig med kloka, trevliga personer jag respekterar?
Men ändå. Ibland tar det emot, också för en försagd och konfliktskyende person. Ibland krävs det för mycket att tiga still.Jag förbehåller mig rätten till mitt språkbruk.
Jag förbehåller mig rätten att avgöra vilka ord jag använder. Eller inte använder. För mig är mitt språk en fråga om personlig integritet.
Att dagtinga med det är smärtsamt. Att behöva göra det för att betraktas som politiskt korrekt och medmänsklig och inte ifrågasättas känns kränkande.
Likaså förbehåller jag mig rätten att avgöra vad slags texter/böcker jag känner mig bekväm med och väljer att lägga min lästid på.
Och för att inga missförstånd skall uppstå - jag respekterar alla som älskar hen och promotar ordet i alla sammanhang och tycker det är det bästa som hänt. Jag respekterar också alla som känner att ordet hen bekräftar och bejakar deras identitet.
Det enda jag begär i gengäld är att mitt val att inte använda ordet respekteras.
Eller är det att begära för mycket?
