Missade - Engelskaprojektet arton år!

Inför millennieskiftet avlade jag mitt livs första och enda nyårslöfte - om man någon gång skulle avlägga ett, var det väl ändå då?

Jag ville att det skulle vara någonting som jag skulle ha såväl glädje som nytta av så jag lovade mig själv att jag skulle läsa läsa minst en bok i månaden på engelska.

Engelskaprojektet, som jag kallade mitt läsprojekt/millennielöfte, började sin bana på en diet av science fiction och fantasy och det första året satt jag med boken i famnen och det svensk-engelska/engelsk-svenska lexikonet i knät och slog upp ungefär vart fjärde ord.

Så småningom flyttade lexikonet från knät till soffbordet, från soffbordet till skrivbordet och därifrån tillbaka in i bokhyllan och numera tänker jag sällan ens på vilket språk jag läser på.


Så jag kan definitivt varmt rekommendera den här typen av läsprojekt som en effektiv och rolig språkpluggningsmetod - nytta och nöje på en gång!


Bortsett från de tre, fyra första månaderna av projektet har det inte varit någon konst att hålla det här nyårslöftet, som i december 2017 faktiskt blev arton år (jag startade projektet redan i december 1999).

Blev, typ, myndigt.
Tänk, vad åren går när man har roligt!

Så, handen på hjärtat, hur många håller fortfarande sina nyårslöften efter arton år?


Romance på engelska kom in i bilden som projektlektyr någon gång runt 2013, när jag otåligt väntade på Simona Ahrnstedts nästa romance och väntan blev olidlig. Så, varför inte läsa romance på engelska medan jag väntade?

I dag går mitt engelskaprojekt i huvudsak på en romancediet - Tessa Dare, Lisa Kleypas, Elizabeth Hoyt, Stephanie Laurens, Sabrina Jeffries, Eloisa James, Grace Burrowes m f.

Lördag: Boksignering, bokprat, romance och hår

I går for jag till Farsta Centrum, till Åsa Hellbergs boksignering i Akademibokhandeln. Fina Gloria stod på ett ställ på hennes bord och folk strömmade förbi, hejdade sig och tittade och Gloria blev nog morsdagspresent till åtskilliga kvinnor.

Jag köpte ingen bok den här gången, jag hade sådan tur att jag vann ett ex av Gloria (ljuvlig bok, som recenserats här på bloggen tidigare i maj) och eftersom jag varit litet väl vidlyftig och köpt inte bara ett utan två bokpaket med engelsk romance från Bokus den här månaden var bokbudgeten redan sprängd. En annan gång.


Förra året vid den här tiden var jag också i Farsta och hälsade på när Åsa och Simona Ahrnstedt hade gemensam signering av sina nya böcker i Akademibokhandeln och hängde på ett hörn och pratade böcker och romance så det var nästan litet som en tradition. Åsa skriver inte romance utan snarare ett slags romantisk feel good men vi diskuterade litet om vari skillnaden låg.

Även om jag sedan några år tillbaka är en entusiastisk romanceläsare är jag långt ifrån någon fullfjädrad expert på kriterierna för romance eller inte och i går kunde jag inte riktigt sätta fingret på det. Efter att ha sovit på saken tror jag att det kan bero på att Åsas romantiska feel good har ett något vidare perspektiv än renrasig romance, där fokus ligger än mer på kärleksparet och kärlekshistorien och dess utveckling, samt att det över lag är ett något större persongalleri involverade i hennes berättelser.

Med Gloria, som har ett tightare fokus på Gloria (den kvinnliga huvudpersonen) tror jag dock att Åsa tagit ett steg närmare gränsen till romance och skrivit någonting de flesta romanceläsare kommer att uppskatta. Som om hon tagit av sig sandalerna, doppat stortån i vattnet och sagt. "Hm! Inte riktigt än."

Om Åsa fortsätter i den riktning hon slagit in på i Gloria i kommande böcker kommer hon kanske så småningom att tangera gränsen till romance. Eller kanske inte.


Åsas romantisk feel good-berättelser är härliga i sig och medan jag hängde där på ett hörn har jag förstått hur otroligt älskade hennes Sonja-böcker (som jag ännu inte läst) är. Frågan om detta var en fortsättning på Sonja-berättelserna kom upp flera gånger. Det saknas uppenbarligen någonting i min allmänbildning!

Fast jag får väl skylla på det faktum att sedan jag vid millennieskiftet inledde mitt engelskaprojek, att läsa minst en bok i månaden på engelska för att fräscha upp min engelska, har jag (har aldrig lärt mig vitsen med att göra någonting med måtta!) läst betydligt fler böcker på engelska än på svenska.

Förra året köpte jag i alla fall den här boken, En liten värld, som var en roande läsupplevelse och en bra introduktion till Åsa Hellbergs författarskap post Sonja.


Så gårdagens möte med Åsa Hellberg och att hänga en stund på ett hörn och prata böcker och Gloria, romance och romantisk feel good var en härlig upplevelse.

Fast det hängde på ett hår att jag hann dit i tid. Jag hade tvättat håret på förmiddagen och det är för närvarande så långt och tjockt att det tar evigheter att torka av sig självt. Ja, ja, det finns hårtorkar - jag äger t o m en själv. Men håret blir som bäst när det får självtorka - och i går, när luftfuktigheten ute var hög och värmen inomhus avstängd för säsongen, tog det all världens tid. Efter två timmar var det fortfarande rejält fuktigt men jag är glad att jag kom iväg till sist, för det var så himla trevlig!

Hår, kom också på tal när Åsas örhänge fastnade i hennes håruppsättning och jag varnade henne för det. Jag tror hon bara tog det som estetiskt påpekande, men det var säkerhetsmänniskan i mig som reagerade. Det påminde mig om en episod på Televerkstiden, när en kollega skadade sig själv i en liknande situation.

Liksom Åsa hade denna kollega, vars namn jag inte längre minns, långt hår, ofta uppsatt, och älskade långa örhängen. Men en dag hörde vi ett illvrål från hennes rum och när vi rusade dit blödde hon rejält från örat och höll på att plocka bort sitt långa, litet dingliga örhänge.

Örhänget hade hakat fast i håruppsättning och när hon skulle göra en utskrift och pappret tog slut i skrivaren böjde hon sig ned åt sidan för att ta fram mer papper ur en hurts snett bakom sig. Och när hon gjorde det, blev vinkeln mellan örat och håruppsättningen annorlunda och örhänget räckte inte till. Dels luggade hon sig ganska rejält - när en tunn slinga av håret fastnar någonstans gör det förbe ont - och dels blev knycken så hård att örhänget slet upp huden vid hålet i örat.

Jag lärde mig den gången att också små sår i örsnibbar kan blöda förbluffande mycket.


Vad jag glömde berätta för Åsa när jag träffade henne i går var om en lustig liten episod som inträffade eftersom jag vunnit Gloria i en utlottning före releasen och hade förmånen att få läsa den före nästan alla andra.

En dag, en varm lördag i början av maj, for jag in till Karlberg och åt glass vid Stockholms Glasshus (en utfärd jag tidigare skrivit om) och Gloria gjorde där, förmodar jag, sin debut reselektyr i kollektivtrafiken. Vad jag inte skrev där, var att att vid Central steg en kvinna ombord på pendeln och satte sig snett emot mig. Hon tittade till på boken jag läste och studsade till:

"Vad? Men är den redan ute? Var har du köpt den?"

Jag fick förklara att nej, den var inte ute än och att jag vunnit den i en utlottning före releasedatumet. Hon tittade på mig, ungefär som om jag just skrapat fram en miljonvinst på Triss i morgontv och suckade:

"Så jag måste vänta?"

Ja, hon fick vänta. Fast hon behövde inte vänta mer än några få dagar.


Efter besöket i Farsta for jag till Skogås och provianterade litet ost och bröd m m på ICA. Och fick en komplimang!

"Fin klänning!" sade en liten flicka i tre-, fyraårsålder och tittade på mig när jag stod och valde ost.

Klänningen i fråga var min tvådelade plommonfärgade jerseydress med kofta och litet romantisk kjol med bred, vippig volang i nederkanten samt min grå-/rosamönstrade sjal draperad om halsen över en blommönstrad brun topp så jag förstår att den kunde falla en liten tjej i smaken.

Man blir ju som litet rörd.

"Tack!" sade jag - inte bara av artighet och överraskad glädje utan också för att jag mindes hur viktigt jag själv som barn upplevde det att vuxna uppmärksammade en vänlighet från ett barns sida. En lång historia som ni kan läsa här om ni är intresserade.



På det hela taget - en alldeles ovanligt upplyftande lördag!

Goodreads - novemberdepp med kreativt utlopp

Det har varit tyst ett tag här på bloggen. Det beror dels på ett anfall av novemberdepp - har ni sett maken till gråare november, denna dag undantagen?

Jag vill gå i ide!

Var snälla och väck mig någon gång i slutet av februari, när ljuset börjar återvända på allvar.


Men tystnaden beror också på att jag har upptäckt Goodreads.

Ja, upptäckt det, det hade jag ju innan. Men jag har tagit steget fullt ut och gått med nu. Tagit till mig ännu en användbar, rolig och spännande plattform på sociala medier. Lär mig. Utforskar. Upptäcker.

Och så roligt jag haft de senaste dagarna med att följa favoritförfattare - däribland vår egen Romancedrottning, Simona Ahrnstedt - och lägga till böcker jag läst, de flesta romance på engelska.

Ja, lejonparten av alla de böcker jag lagt till är faktiskt på engelska - mitt engelskaprojekt är en framgångssaga i sig.


En novemberdep. Framgångsrikt bekämpad med kreativitet, nyfikenhet och envishet. För att inte tala om en holmgång med sociala mediers teknologiska utmaningar och motspänstighet.



Har ni upptäckt Goodreads? Är ni medlemmar?
Gillar ni romance?

I så fall ser jag fram emot att träffa er även där, för nu har ni en ny själsfrände på Goodreads!

En något oväntad bieffekt av mitt engelskaprojekt

Det här inlägget skulle kunna ha en rad olika titlar. Som:

Har min engelska blivit för bra?

Eller:

"Romance är bäst på originalspråket"

Eller:

"The Lady and the Laird eller Ladyns hemliga brev"

Eller tvärt om. Ni kommer att förstå längre fram i texten. Men slutligen valde jag att hålla fast vid den första rubrik jag givit det.

Hösten nittionio, när millennieskiftet hägrade vid en snabbt närmande horisont, dök tanken upp att om man någon gång i livet skulle avlägga ett nyårslöfte så vore det väl vid millennieskiftet. Och i så fall borde det vara ett nyårslöfte jag hade både nytta och glädje av. Så valet föll på att jag skulle bättra på min engelska genom att läsa minst en bok i månaden på engelska.

Inledningsvis drevs mitt engelska projekt på en diet av science fiction och fantasy. Efter några år tillkom alternativhistoria i form av en riktigt bra serie, 1632 – efter den första boken i serien – som, med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf, var särskilt intressant för mig som svenska. Våren 2013 började jag, inspirerad av ett par nyskrivna svenska romanceböcker av Simona Ahrnstedt och boktipsen på hennes hemsida, också läsa romance på engelska.

Jag har haft stor glädje av mitt engelskaprojekt och med åren blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna för varje år. I dag läser jag fler böcker på engelska än på svenska och nu tänker jag inte längre på om jag läser på svenska eller engelska.

Men det går djupare än så, det har jag nu upptäckt. Det har uppstått en oväntad bieffekt av engelskaprojektet. De senaste åren har jag läst så mycket romance på engelska, skriven av engelskspråkiga författare, att mitt språköga (läsarens motsvarighet till språköra) nu reagerar negativt på halvdana översättningar till svenska. Vid det här laget är jag också så van vid de formuleringar och fraser de engelskspråkiga författarna använder, att de i översättning känns tungfotade och bakvända. Riktigt bra och genomarbetade översättningar fungerar utmärkt men där inte tillräcklig omsorg lagts om språklig stil och med hänsyn till tidsperioden väl avvägda val av ord, där skorrar det nu för mig.

Som ett exempel kan jag ta Nicola Cornick, en romanceförfattare jag så långt bara läst en novell i en julantologi och sedan dess har velat läsa någonting mer av fast det inte blivit av. Här om dagen fann jag en bok av hennes i ICAs bokmonter, Ladyns hemliga brev, och passade på att köpa den.

Ladyns hemliga brev är definitivt en bra och välskriven bok, ändå har jag i viss mån ångrat detta köp. Ju längre jag läste, desto starkare blev känslan av besvikelse. Inte på författaren – jag hade tyckt mycket om novellen The Season for Suitors i julantologin The Heart of Christmas så jag visste att hon skrev bra – utan på kvaliteten på översättningen.

Vad jag ångrat är att jag inte beställt boken i den engelska upplagan istället på Bokus. Översättningen är inte direkt dålig den heller, men som jag påpekat ovan så skorrade vissa formuleringar och ordval för min del. Jag tror att jag hade haft större utbyte av den engelska versionen, The Lady and the Laird. Större läsglädje också.

Det är inte det att romance inte fungerar på svenska – det är Simona Ahrnstedts underbara böcker bevis på.

Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser – har skrivit fyra romantiska böcker och kallas Sveriges Romancedrottning. Alla fyra – den historiska trilogin Överenskommelser, Betvingade och De skandalösa samt den senaste En enda natt – är välskrivna, smarta, romantiska och underhållande.

De är också skrivna på svenska.

Från början. Varje ord är rätt, varje ord hör hemma i sin kontext – och ingenting har hastats och krystats fram i en översättning.

Och jag tror att det är nyckeln till varför jag uppskattar Simonas böcker så mycket medan jag känner en viss besvikelse inför Ladyns hemliga brev.

Att romance – åtminstone för mig som numera läser engelska utan att tänka på vilket språk jag läser på, som omedvetet flyter in i ett slags engelsk tankevärld när jag läser på engelska – är bäst på sina respektive originalspråk.

Frågan är hur det skulle kännas att läsa någon av Simona Ahrnstedts böcker på engelska. Lika främmande och avigt som det stundtals gjorde att läsa Ladyns hemliga brev istället för The Lady and the Laird?

Jag tror dock att andra läsare skulle ha utbyte av och uppskatta Ladyns hemliga brev, som är välskriven och spännande. Men själv hade jag hellre läst min första Nicola Cornick-roman(ce) på engelska. Att jag hade uppskattat The Lady and the Laird mer än jag uppskattade Ladyns hemliga brev.

Om handlingen i Ladyns hemliga brev / The Lady and the Laird kan i korthet sägas att den utspelar sig i Skottland under Napoleonkrigen och att den svenska och den engelska titeln kompletterar varandra förbluffande väl. Där är en Lady (Lucy) och en Laird (Robert) och där är de hemliga, skandalösa breven den prudentliga, intellektuella Lucy hjälpt sin bror att skriva till Roberts fästmö. Brev, som fått fästmön att rymma från sitt bröllop och istället gifta sig med Lucys bror.

Låt oss nöja oss med att konstatera att Robert inte är road.

Robert måste gifta sig för att uppfylla vissa krav i en gammal överenskommelse som rör mark två rivaliserande klaner gör anspråk på. Eftersom Lucy kostat honom en brud som uppfyller kraven i överenskommelsen anser han att hon får ställa sig själv till förfogande som hans hustru - eftersom också hon uppfyller kraven.

Låt oss nöja oss med att konstatera att Lucy inte är road.

Men sedan hennes opålitlige kusin försatt henne i en komprometterande situation och Robert kommit till hennes undsättning har hon inte längre något val. De gifter sig men även om de är attraherade av varandra, är det inte den mest lovande början på äktenskapet.


Och Nicola Cornick? Nicola Cornick är en utmärkt romanceförfattare som jag ser fram emot att läsa mer av. På originalspråket.





Tidigare tips på romantisk läsning:
- How To Marry A Marquis, av Julia Quinn
- The Bastion Club Novels, av Stephanie Laurens
- Spindle Cove series, av Tessa Dare
- Twas the Night After Christmas, av Sabrina Jeffries
- Lady Whistledown, av Julia Quinn m f
- En enda natt, av Simona Ahrnstedt
- The Captive Hearts Series, av Grace Burrowes
- The Perfect Lover, av Stephanie Laurens
- Gareth, av Grace Burrowes
- Cynster serien - Tvillingarna, av Stephanie Laurens
- Regency Christmas special, ett axplock av Mary Baloghs julskildringar
- Suddenly You, av Lisa Kleypas
- A Christmas promise, av Mary Balogh
- The Bedwyn Prequels, av Mary Balogh
- Wallflower series, av Lisa Kleypas
- The Duke's Men - de 2 första böckerna, av Sabrina Jeffries
- The Spymaster's Lady, av Joanna Bourne
- Minx, av Julia Quinn
- The Cynster-series - de 6 första böckerna, av Stephanie Laurens
- Romancing the Duke, av Tessa Dare
- The Survivors Club, av Mary Balogh
- Ethan, av Grace Burrowes
- Historisk, svensk romance, av Simona Ahrnstedt
- The Hathaways series, av Lisa Kleypas

Romantisk semesterläsning

Sommar. Stranden och hängmattan kallar och man vill ha någonting roande och underhållande att läsa. Någonting som lämnar en med ett leende och en belåten suck. Och en längtan efter nästa bok – för serier är perfekt sommarläsning. Du är redan introducerad till miljön och en del av personerna och flyter in i den motståndslöst och dras med.

 

Jag läser romance på engelska och jag har just läst en sådan serie, The Hathaways series av Lisa Kleypas.

Serien handlar om den excentriska familjen Hathaway i det viktorianska England och följer fem syskons framfart inom societeten – en societet, som aldrig riktigt kommer att hämta sig efter deras något oförutsedda inträde i den. För syskonen Hataways bekymrar sig, i motsats till societeten, inte så mycket över vilket intryck de gör och deras val i livet får mer än ett ögonbryn att höjas.

Böckerna är härliga och medryckande och fartfyllda, skrattmuskulaturen blir väl exercerad och många fördomar kommer på skam. 

Serien inleds med Amelias historia, ”Mine till midnight”. Amelia, den äldsta av systrarna, är ansvarstagande och praktisk och kämpar för att hålla samman sin bångstyriga familj. Män och romantik har hon ingen tid till övers för – tills hon hamnar i en serie romantiska förvecklingar när familjen flyttar in på det fallfärdiga lantgods Leo (den ende brodern i syskonskaran) ärvt.

Hela serien är klart läsvärd. Vins och Poppys historier, ”Seduce me at sunrise” och ”Tempt me at twilight”, är romantiska och rörande men jag måste nog ändå säga att det är de båda sista böckerna som är seriens höjdpunkter. Kanske framförallt eftersom Leo och Beatrix, den yngsta av systrarna, är de mest färgstarka och excentriska medlemmarna av den excentriska familjen Hathaway. Leos historia, ”Married by morning”, och Beatrix, ”Love in the afternoon”, är någonting utöver det vanliga - så dråpliga och rörande att man skrattar tills man gråter.

Så The Hathaways series är klart läsvärd om man gillar romance – och ett perfekt val som semesterläsning.

Romance - ett perspektiv på läslusten

Sedan något år tillbaka läser jag mycket romance på engelska. Det är en del av mitt engelskaprojekt, för att bättra på min engelska genom att läsa (allra minst) en bok i månaden på engelska. I likhet med science fiction och fantasy och alternativhistoria (övriga genrer som ingår i projektet) finns det så mycket mer inom den här genren på engelska än på svenska.

 

Varför det är på det här sättet när romance är en av västvärldens största litterära genrer – minst lika stor som deckare – och läs och älskas av miljoner läsare världen över?

"Romance är en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Miljoner kvinnor världen över läser och älskar dessa böcker. I ingen annan genre skildras kvinnor som så starka och agerande individer. Romance-hjältinnor GÖR saker.”
Simona Ahrnstedt, i LitteraturMagazinet

Kanske är det just den första meningen som är kruxet – en genre av kvinnor, för kvinnor och om kvinnor. Alltså – enligt finkulturella mått mätt – inte särdeles viktig. I synnerhet inte om den – huga! – är omåttligt populär och slår försäljningsrekord världen över. Enligt en kulturkoftig kulturelit således ingenting den gode läsaren bör ödsla sin lästid på.

Men, kära kulturelit, jag går mina egna vägar.

Jag väljer vad jag vill läsa. Jag rättar mig inte efter vad ni anser att jag bör läsa. Jag gjorde det i skolan, nu väljer jag vilka böcker jag vill lägga min tid och mina pengar på.

Därmed inte sagt att jag inte hade stort utbyte av En trettondagsafton, Jane Eyre, Förnuft och känsla, Två städer etcetera. Det hade jag.

Men läsning skall vara lust och läsglädje och inspiration och livsglädje och en dörr att fly genom.

En del kulturelitister kallar det verklighetsflykt och får det att låta alldeles förfärligt negativt. Än sen då, säger jag. Om verkligheten är allt för trist och tröstlös är det vår skyldighet gentemot oss själva att fly, att finna inspiration och glädje och andrum för att överleva ännu en dag.

Och i det hänseendet är romance rena C-vitaminchocken. Det finns ett kontrakt med läsaren. Man vet att alla svårigheter övervinns. Man vet att allt ordnar sig. För gör det inte det, är det inte romance.

Det är några av mina skäl för att sälla mig till de miljontals skaror kvinnor som läser romance. Och sedan får kultureliten yla mot månen i förtvivlan bäst den vill.

Romance i kubik - eller "Min författare förstår mig inte!"

Efter en avslutad – och lyckad – första redigering skulle jag nästan kunna påstå att jag halkat rätt in i en andra redigering av bara farten. Min eminente skurk har gjort uppror. Mot författaren. Mot mig. Han anser att jag inte förstår honom. Att jag är orättvis, att jag framställer honom som en tragikomisk driftkucku. Som ett skämt.

Och faktum är att jag är tvungen att ge honom rätt, inte nog med att hans fru är otrogen – till råga på eländet är författaren orättvis.

Det var logiskt när jag började skriva texten hösten och vintern 2012. Han var helt enkelt hotet mot huvudpersonerna, rättmätigt kränkt och hämndlysten, men inte särskilt varsamt utmejslad som karaktär. Han framstod dels som arketypen för en bedragen äkta make kring förra sekelskiftet, dels som en pompös och illa informerad åsna och dels som en dråplig bakåtsträvare.

Nu måste jag skriva om varje scen min käre skurk är med i och rensa bort allt nedlåtande och förklenande. Han är fortfarande lika stockkonservativ, lika fast i traditionella värderingar, lika rättmätigt kränkt och lika hämndlysten – men mer iskallt nedtonat. Han blir mycket bättre så här, mer sinister - mer pondus, mindre pompös åsna. Det ger mer ambivalens i texten, mer djup och perspektiv, när världen inte är lika tydligt tecknad i svart och vitt.

Vad vill jag säga med denna text?

Jo, att som författare har man ett ansvar mot sina personer. Man kan framställa dem med alla sina fel och brister. Man kan ogilla dem. Man kan vara elak, man kan vara illvillig, man kan vara rent ut grym. Men man måste se dem som de de verkligen är. Man måste respektera dem som de de verkligen är.

Annars har man ett karaktärsuppror på halsen.

Det går att lirka med sina personer. Det går att övertyga dem om att de bör göra någonting man vill att de skall göra. Men försök tvinga dem att gå emot sin natur?

Sorry – du är röktare än en rökt lax.

Varför skriver jag det här?

Jag är inspirerad!

Inspirationen bubblar som nyuppslagen cider i mina ådror, i min hjärna, i min ryggmärg – jag tror att det är detta som kallas creative overflow. I går läste jag ett intressant och inspirerande blogginlägg hos Simona Ahrnstedt, ”The neverending redigering” – så jäkla bra! – och svepts med.

Sedan läste jag "Historical Romance for Dummies: The Basics" på The Dashing Dushesses Romance Blog nu på förmiddagen och sveptes med igen.

Simona Ahrnstedt redigerar just nu sin fjärde bok som tydligen är en contemporary romance. Tror definitivt att jag måste läsa den, även om jag annars är mest inne på historical romance, och då främst regency romance och regency historical romance.

Det är för övrigt Simonas förtjänst att jag kommit igång att läsa romance. Hon hade många  många härliga boktips på historisk romance på engelska på sin hemsida så i våras, när jag började läsa romance på engelska, blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language. Genom henne har jag upptäckt författare som Joanna Bourne (för spänning, fara och intriger), Julia Quinn (för romantiska förvecklingar), galet roliga Tessa Dare (ah, skrattmuskulaturen har blivit väl motionerade i samband med läsning!) och underbara, underbara Mary Balogh för klassisk, välskriven och gripande romance när den är som bäst.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag upptäckte Stephanie Laurens på egen hand (varning - det ångar om sidorna!) En ny, spännande bekantskap är Grace Burrowes som balanserar överklassens balsalar och lantegendomar med djupdykningar ned i regencyerans social problem. En annan ny bekantskap är Sabrina Jeffries, (roande och underhållande, ser fram emot att läsa mer av henne).

Men tillbaka till Simona Ahrnstedt. Jag har följt henne sedan jag först läste Överenskommelser. Även om det tog flera försök att komma igång med den, vilket inte var Simonas fel – jag var dunderförkyld och hade trettionio komma någonting i temp, det kan sänka den mest entusiastiska läsare. Men när jag väl kom igång och läste den – och läste om den, och läste om den igen – var jag biten. Någonting sådant ville jag skriva!

En sådan tanke förpliktigar. Jag startade förra hösten och skrev fram till i våras, när helvetet - d v s stambytet - utbröt. Sedan skrev jag ut allt jag hade och lät texten ligga och jäsa i ett par omgångar. Efter en första genomläsning i somras och ytterligare två under hösten har jag nu redigerat de tjugonio första kapitlen. Nu saknas bara ett par avslutande kapitel. Och det blir inte en bok, som jag ursprungligen tänkt, utan tre.

Under tiden texten vilade och jäste har jag hunnit med att skriva arton kapitel på ett annat projekt med såväl romantiska som övernaturliga inslag. Och jag hade rätt – det har varit väldigt, väldigt roligt att skriva romantiskt.

Fast just någon elisabetansk motsvarighet Överenskommelser blev det inte. Jag vet inte riktigt om det jag skriver kan kallas romance. Det avviker kanske litet för mycket från konceptet för att räknas som renrasig romance. Även om det är romantiskt, även om det bitvis ångar om texten, även om det finns kärlek och attraktion och dramatik så det förslår – är det kanske i tyngsta laget. Kanske skulle trilogin som helhet kunna kallas romance. Eller kanske inte.

Men det hela utspelar sig i en historisk miljö (Paris, Stockholm och Uppland våren 1901), det är en kärlekshistoria, det är romantiskt, huvudpersonerna är sympatiska - och det finns en stark attraktion mellan dem. Och där finns ett överhängande hot om en skandal, en skandal som kan ödelägga allt - inte enbart för huvudpersonerna.

Tror hur som helst att romanceläsare skulle gilla den här historien också.

Och hur blir det med min förorättade skurk? Kommer han att få en egen bok?

Tja, det kommer inte att bli lätt – han är inte någon direkt lättälskad person. Och om jag ger efter för varje biperson som anser att jag borde berätta hans eller hennes historia också lär jag aldrig hinna skriva någonting annat. Man måste dra gränsen någonstans – det är faktiskt jag som är kvinnan bakom tangentbordet.

Författaren.

Så var det skrivet. Författaren. Jag.

Visserligen opublicerad. Än så länge. Men vad tusan – jag är med bok.

Och den är bra.

När det gäller min missförstådde skurk, så vad tusan – han är kanske inte någon lättälskad person. Han motsvarar kanske inte – definitivt inte – kriterierna för en traditionell hjälte. Något av en utmaning, men han är onekligen en intressant och karismatisk karaktär med outforskade djup och understödd med rätt dramaturgisk bana skulle han kunna bli ganska fascinerande.

Och eftersom min ursprungliga idé allaredan svämmat över sina breddar och vuxit ut till en trilogi – creative overflow – kan hans historia lika gärna få avrunda historien. Någonstans i bakhuvudet finns embryot till en superb, underfundig och fullständigt oväntad scen som avslutning.

Det finns många utsökta ironier i den här idén. Fler än jag tänker avslöja.

För några månader sedan, när jag började redigera min text i höstas, skrev jag om textens nödvändiga vila. Det var ett tema min lärare på Skrivarakademin, Erik Grundström, alltid framhöll för oss. Och han hade rätt.

Låt resan börja:

Stockholm, april, 1901

Den långa, råkalla vårnatten gick mot sin gryning. Dimman, som likt rökridåer dragit in över stadsholmen redan strax efter skymningen, hade tätnat timme för timme. Under nattens lopp hade luftfuktigheten avsatt sig som en skimrande hinna på hans rock och hatt och hår. Han borde frysa...

Romance - engelskprojektet i nya farvatten

Förväntan

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill kräver en hel del självinsikt och finess. Vid millennieskiftet bestämde jag mig för att jag skulle avge mitt livs första (och enda) nyårslöfte - jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Vid den tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska så jag bestämde att jag skulle läsa böcker i den genren på engelska eftersom det fanns så många flera, spännande böcker i dessa genrer på engelska än vad som fanns översatt till svenska – särskilt i favoritbokhandeln, Science fiction bokhandeln i Gamla Stan.

Så mitt engelskaprojekt drevs i mer än ett årtionde på en diet av science fiction och fantasy – och senare också alternativhistoria på engelska – 1632-serien av Eric Flint med flera blev helt enkelt oemotståndlig, framför allt med sin svenska anknytning till trettioåriga kriget och Gustav II Adolf. Vartefter åren gick blev det allt lättare läsa på engelska, jag fick ut mer av böckerna och till slut tänkte jag inte längre på om jag läste på svenska eller engelska.

De obligatoriska fnurrorna på tråden

Jag läser fortfarande en del science fiction och fantasy och alternativhistoria på engelska – särskilt ovan nämnda 1632-serie, David Webers böcker om Honor Harrington och Lois McMaster Bujolds Vorkosiganserie - och givetvis också hennes fantasyböcker. Andra författare som hamnat i toppen av inköpslistan är bland andra Lisa Shearin och Elizabeth Moon.

Men i våras blev mitt engelskaprojekt a romance with the English language, när jag breddade fältet med just romance på engelska. Också det en genre där det finns så många flera, spännande böcker på engelska än vad som finns översatt till svenska.

Men hur kom jag in på det här med romance från början?

Men kanske finns det ändå hopp?

Efter en tonårsromans med romance (på den tiden kärleksromaner) hade jag fladdrat iväg mot mer hårdkokta äventyrsromaner, thriller, deckare, historiskt och en massa annat innan jag sladdade in på science fiction och fantasy runt mitten av nittiotalet. Men för några år sedan fick Sverige en egen romancedrottning – Simona Ahrnstedt – som debuterade 2010 med den härliga, smarta och oförglömliga Överenskommelser. På sin hemsida skrev Simona om hur romance är en betydligt större genre, framför allt i USA och Storbritannien. Hon rekommenderade också en rad engelskspråkiga författare, bland dem Mary Balogh, Joanna Bourne och Tessa Dare.

Och ibland får man en andra chans

Jag började med böcker av Joanna Bourne - The Spymasters Lady - och Mary Balogh - The Temporary Wife och Slightly Dangerous - och sedan var jag fast. Sedan dess har underlaget till my romance with the English language utökats med böcker av författare som Tessa Dare, Stephanie Laurens, Julia Quinn och Sabrina Jeffries. Sedan har jag också klassiker som Fredericia av Georgette Heyer.

Vad kan jag säga? Annat än att mitt engelskaprojekt har blivit rikare, roligare, mer underhållande och mer romantiskt. Vem vet, kanske kommer jag en dag att läsa Jane Austen på engelska?

Leve romantiken!

Att agna kroken med rätt sorts bete

Min engelska var ganska risig. Det hade sina skäl, jag var mobbad i skolan och någonting som tydligen var extra lustigt var mitt uttal av engelska ord. Gapflabb, så fort jag öppnade käften och sade något. Så jag blev allt tystare, sade så litet jag kunde komma undan med och resultaten blev ofrånkomligen därefter. Jag kom att avsky engelskan – innerligt och helhjärtat – och för den delen tanken på att lära mig eller använda något främmande språk.

Var inte svenskan ärans och hjältarnas språk, kanske? Det dög gott för min del. Jag kom att lova mig själv att aldrig utsätta mig för förödmjukelsen att använda engelskan när jag väl lämnat gymnasiet.

Och jag höll det löftet. Det var i början på åttiotalet, man kunde fortfarande klara sig långt utan att använda engelska. Såvida man inte skulle jobba på en avdelning som hade internationella kontakter.

Men sakta krympte världen samtidigt som portarna mot den slogs upp på vid gavel. Engelskan kröp närmare och närmare och med internet höjdes ribban ytterligare. Engelska – blev nödvändigt.

Så hur förmår man en tjurskalligt envis kvinna att omvärdera sin inställning till ett språk?

Och hur återerövrar man sin engelska?

Att locka sig själv till att göra någonting man inte vill – absolut inte vill – kräver en hel del finess. Millennieskiftet stod för dörren och det gav mig en idé. Jag skulle avge mitt livs första och enda nyårslöfte för att fira millennieskiftet – mitt Millennielöfte – och jag skulle hålla det. Jag skulle läsa en bok i månaden på engelska.

Det var en illistig plan jag kokade samman. Jag var smart nog att inse att om jag var för ambitiös och sade ”jag skall läsa Austen och Dickens och Shakespeare på engelska” så skulle projektet självdö på tre månader. Jag fick lov att vara smart, att agna kroken med rätt sorts bete. Och jag hade en idé – lömsk, insiktsfull och illistig idé.

Vid den här tiden läste jag mycket science fiction och fantasy på svenska. Jag hade hittat en underbar bokhandel i Gamla Stan, Science Fiction Bokhandeln, där jag fann många bra böcker. Men jämfört med den engelskspråkiga avdelningen var den svenskspråkiga ganska liten. Jag hade fortsatt in på den engelskspråkiga avdelningen, bara för att se vad som fanns i utbudet, och hittat böcker som

   ”Åh, det där låter spännande!” 
och
   ”Det där skulle jag verkligen vilja läsa!” 
och
   ”Tänk om någon ändå kunde översätta det där till svenska!”

Så i december 1999 åkte jag till Gamla Stan och traskade Västerlånggatan uppför till Science Fiction Bokhandeln. Jag redan sett böcker jag skulle vilja läsa och jag skulle inte vänta och hoppas att någon skulle komma på den utomordentliga idén att översätta dem till svenska. Jag skulle läsa dem på engelska.

Sagt och gjort. Jag steg in i Science Fiction Bokhandeln, gick raka vägen till den engelska avdelning och valde ut tre böcker som såg intressanta ut till mitt engelska projekt. Och började.

I början satt jag med boken i famnen och mitt svensk-engelska/engelsk-svenska lexikon i knäet och slog upp ungefär vart tredje ord – och undrade vad tusan jag givit mig in på. Men jag hade varit smart nog att agna kroken med rätt slags bete och ord för ord, mening för mening, sida för sida kämpade mig igenom bok efter bok.

Och sakta, sakta började det gå lättare. Så småningom låg lexikonet inte längre i knäet utan på bordet intill mig. Så småningom hamnade det på skrivbordet och med tiden fick det återvända till sin plats i bokhyllan – jag kunde alltid gå och hämta det när jag behövde det.

Åren gick. Det gick allt lättare läsa, jag fick ut mer av böckerna. Någon gång runt 2005, 2006 passerade jag en osynlig gräns. Det var en vinterdag med obligatoriskt pendelkaos, när hemresan tog över en timme med alla stopp och förseningar. Mig gick det ingen nöd på – jag hade fått sittplats, jag hade min bok, jag läste. Och spännande var det. Jag läste och läste. Och när pendeltåget slutligen stånkade in vid min station och jag motvilligt slog samman boken insåg jag en sak som var så överväldigande att jag nästan glömde stiga av tåget. Jag hade överhuvudtaget inte ägnat en tanke åt på vilket språk jag läst.

Så småningom utökade jag aktiviteterna med konversationskurser på Folkuniversitetet. Jag blev placerad på nivå B1 när det gällde tal och skrift men betydligt högre när det gällde läsförståelse. Konversationskurserna var på nivå B1. En tid hade jag också ett litet skrivprojekt på engelska. Inledningsvis kallat ”En mening om dagen”.

Det var nämligen meningen att jag skulle skriva en mening om dagen på engelska. Men eftersom jag är den jag är (lätt skrivgalen ordmänniska med outsinlig fantasi – som dessutom läste fantasy på engelska) skenade det så småningom det iväg för mig. Jag skrev mer än meningar. Det blev hela stycken. Små scener, vad som för stunden föll mig in, ur en fantasyberättelse som växte fram på en egensinnig och lätt självsvåldig engelska.

Och scenerna kunde bli allt större och kräva flera dagars skrivande. Det var hur roligt som helst. Problemet var att jag fick allt för litet tid över för mina svenska skrivprojekt, vilket – med tanke på att jag vid den här tiden fortfarande gick på skrivarkurser och hade texter att leverera till kurstillfällena – inte var så lyckat.

Och lexikonet?
Jag minns inte när jag använde det senast, just nu kan jag inte ens hitta det.