Rösten låter som whiskybas, kranen läcker och hjärnan känns som ångkokt blomkål.
Förmågan att skriva känns för närvarande lika ouppnåelig som månen, vare sig det gäller bloggposter eller egna texter.
Fast i torsdags hände någonting fantastiskt - nionde kapitlet landade slutligen efter en grym slutspurt. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men då skall man hålla i minnet att jag började skriva nionde kapitlet i oktober. Sedan, när jag kommit litet drygt halvvägs genom det, blev det tvärstopp.
Ohjälpligt.
Jag har gång efter annan suttit och glott på de sista skrivna raderna text och den blanka skärmen därunder och undrat vad fasen som skulle hända därnäst.
I förra veckan hade det mognat. En av bipersonerna steg fram och tog över stafettpinnen för att lägga sitt perspektiv till scensekvensen jag kämpade med. Och han gjorde ett så bra jobb att nästa biperson oombedd steg fram och tog över stafettpinnen. Sedan hände litet annat och drog iväg med kapitlet i en litet oväntad riktning. Men ändå så rätt. Så jäkla perfekt.
Och plötsligt landade det absolut omöjliga kapitlet!
Ibland är det som om den kreativa processen behöver tid att vila, jäsa och mogna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar