Ibland undrar man vad man håller på med

När jag kom till jobbet i morse skulle jag stoppa in mackorna jag hade med mig i kylskåpet. Jag öppnade väskan, tog fram boken, öppnade kylskåpsdörren och sträckt in handen med boken i kylskåpet - och hejdade mig. Tittade på boken jag höll i handen.

Tittade in i kylskåpet. Matlådor. Frukt. Sallader. Juicer. Snabbmat. Rester. Tittade på boken. Och frågade mig vad tusan jag höll på med.

Vi som befann oss i pentryt/entrén/matrummet fick oss ett gott skratt.


Jag har gjort någonting liknande en gång, under början nittiotalet när jag jobbade i stort sett dygnet runt. Den gången skulle jag, så stressad att jag knappt visste vad jag gjorde, laga en potatisgratäng till sen kvällsmat.

Jag satte på ugnen, tog fram en rostfri bunke, tog fram smörpaketet ur kylskåpet, lade en smörklick i formen och skulle ställa in den i ugnen så smöret smälte. Jag ställde in bunken med smörklumpen i kylskåpet, öppnade ugnsluckan och sträckte in smörpaketet - och hejdade mig. Undrade vad det var som var fel med den här bilden?

För det var uppenbart att någonting var fel.

Det tog bara en stund innan det gick upp för mig vad det var.

Och, nej, jag tvivlar än i dag på att gratinerat smörpaket hade varit någon höjdare.


Kontentan av det hela är kanske att när hjärnan är överhettad behöver man kyla ned den. Fast, det är klart, läsningen hade jag ju inte direkt planerat att lägga på is!