Först och främst prologen till mitt mastodontmanus (historiskt/romantiskt). Den var rätt bra som den var, men det kändes som den inte riktigt grep tag i en - vilket är direkt livsviktigt att textens inledning gör.
Den hade visserligen en riktigt, riktigt stark första mening (viktigt, det med).
Också de båda följande meningarna var riktigt bra, men sedan kändes det som om jag nog kunde dra åt skruvarna ett eller par varv till. Det saggade. Det var för många förklaringar.
Det var risk för att man (eventuella framtida läsare, alltså) skulle tappa intresset.
Det är det jag hållit på med under helgen och början av veckan. Vässat. Trimmat. Skärpt.
Jag tror att den nya inledningen till prologen har vunnit på behandlingen. Nu återstår bara den andra halvan av den, som måste upp på samma nivå. Fast just nu får den vila, så jag kan se med fräscha ögon på den när jag tänkt ett par varv till.
Med tanke på att man bara snuddar vid de medeltida legenderna och inte går på djupet med dem i den här boken så känns de litet ur fas med resten av texten, som utspelar sig i början av 1900-talet. Här utgör de bara kärnan i de gåtfulla intryck Katarina och hennes döttrar förnimmer i borgruinen.
Kanske vore det bättre att spara den här prologen till den andra boken i serien, där de medeltida händelserna uppdagas och undersöks? Där mysteriet med borgruinen står i centrum för berättelsen på ett helt annat sätt. Kanske vore det bättre att skriva en ny prolog till den här boken, en som bättre anknyter till resten av texten?
I går kväll hade jag nått ett beslut. Jag säkerhetskopierade prologen och skapade en ny, alternativ prolog. Historien tar nu sin början när Wilhelm och Alexander anländer till Stockholm för att hämta Katarina och hennes döttrar, för att sedan - i första kapitlet - fortsätta i Katarinas kök.
Så här långt känns det jag skrivit, drygt två sidor, klockrent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar