Böcker, tunna eller tjocka?

Tidigare i veckan skrev jag om tunna eller tjocka böcker. Jag skulle vilja följa upp det med ännu ett inlägg, och den här gången vill jag analysera frågan ur såväl ett läsande som ett skrivande perspektiv.

Jag skrev i onsdag att jag över lag föredrar böcker som är minst 300 – 400 sidor. Förutsatt, givetvis, att de var bra. D v s intresseväckande, medryckande och välskrivna. Jag skrev också att för min del fick böckerna gärna vara ännu längre, även om jag i det segmentet nog krävde att de i så fall skulle vara riktigt, riktigt bra.

Anledningen till att jag generellt föredrar längre böcker är jag upplever att det ofta märks när en författare får tillräckligt med manöverutrymme för att bygga upp sin historia. Utrymme nog för att låta såväl personerna som berättelsen djupna och mogna fram. För att ge berättelsen det väl avrundade slutet som inte känns jäktat eller rumphugget.

Det är som om det händer någonting närmast magiskt. Som om orden kommer till liv på sidorna och vinkar åt en. Lockar och bjuder en att stiga in i texten och följa med på färden.

Såvida de inte hoppar ut från sidorna och lappar till en ordentligt.


Jag tror att detta har att göra med en väl avvägd världsbyggnad, med omsorgen om detaljerna, karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen.


Världsbyggnad

• Världsbyggnad är inte bara någonting som hör hemma i fantasy och science fiction eller paranormalt. Som författare behöver du bygga upp din värld trovärdigt. Alldeles oavsett om du skapar en fiktiv villagata i en förort, en hel förort, ett kvarter i Stockholm, en norrländsk by eller en semesteranläggning på Maldiverna.
   
• Vad du än skapar så behöver du göra det trovärdigt, logiskt och begripligt. Och därtill attraktivt och lättillgängligt för läsaren.

Omsorg om detaljerna

• Det är de unika detaljerna som skapar berättelsens atmosfär. Det är de som bygger upp känslan av rumslighet och miljö. Ju större omsorg du lägger ned på detaljerna, desto tydligare blir det för läsaren.
   
• Därmed inte sagt att du skall gödsla med detaljer, stapla dem på varandra eller skriva långrandiga och detaljerade utläggningar som bara får läsaren att gäspa käken ur led.

Karaktärsfördjupningen och karaktärsutvecklingen

• Ju närmare vi tillåts komma såväl textens huvud- som bipersoner, desto bättre. Utan pekpinneförklaringar, vill säga. Vi lär känna dem. Vi börjar förstå dem – och deras agerande. Och om du gör det bra, så börjar vi sympatisera med dem. Ta dem till oss. Investerar intresse och känslor och vår lästid i dem medan deras problem ställer till det för dem och deras hemligheter avslöjas för oss.
  
  
• Och det är väl det du, som författare, vill?
   
• Sedan måste alla (i alla fall de flesta), såväl huvudpersoner som bipersoner, utvecklas. Ingen (i alla fall få) av oss brinner för att läsa om personer som stagnerat. Som står och stampar på samma fläck berättelsen igenom. Speciellt huvudpersonerna kan inte vara de samma, som de var på första sidan, när man når den sista sidan.
   
• Intellektuellt hungrar och törstar vi efter att få följa med i en utveckling. På en resa. Låt dem göra den resan – och bjud in oss att följa med.

Jag skrev också i det förra inlägget om tunna eller tjocka böcker att jag tyvärr ganska ofta upplevde kortare böcker som litet för slimmade för min smak. Men att det stundtals dyker upp en och annan författare som faktiskt behärskar konsten att skriva kort och bra.

Och, jäklar, så bra det kan bli då!