Det blir helt enkelt platt, tråkigt och monotont.
Om man prompt skall ha en skurk, gör åtminstone någonting av henne eller honom!
Ge henne en mörk, syrlig humor och en oöverträffad förmåga att slänga käft - en förmåga hon lever högt på men som dock kan försätta henne i trubbel - samtidigt som hon gör allt för att se till att hennes dementa mormor skall ha bästa tänkbara liv.
Eller gör honom till en ohjälplig vinnarskalle med alltuppslukande tävlingsinstinkt, som inte kan motstå en utmaning och är beredd att om nödvändigt gå över lik för att vinna, samtidigt som han försöker rädda ett stycke vildmark med stor biologisk mångfald undan exploatering.
Ge din skurk/dina skurkar egna planer och ambitioner, som helst går på kollisionskurs med dina huvudpersoners planer. Eller konkurrerar med deras planer.Ge dem lyckliga familjeliv. Ge dem karaktärsbrister och karaktärsfel och fixa idéer. Eller galna, storvulna idéer.
Låt dem handla impulsivt. Oöverlagt. Tanklöst och vårdslöst. Låt dem bli lättprovocerade - eller lätt provocerande. Vad som helst.
Men låt dem få djup. Ge dem personliga, begripliga drivkrafter. Gör dem begripliga. Gör dem logiska. Och, framförallt:
Gör dem trovärdiga!
Annars blir det snabbt platt, tråkigt och - gäsp! - monotont.
Jag får väl erkänna att jag är långtifrån felfri själv på den här punkten.Mitt huvudskrivprojekt gick på grund just på grund av de här skälen när jag kommit ungefär halvvägs in i berättelsen. Min eminente skurk framstod allt mer som en karikatyr. Och det, i sin tur, hotade att torpedera hela historien. Hela projektet.
Och jag begick givetvis misstaget att inte, i den situationen, välja att börja om och göra det rätt från allra första början. Istället försökte jag lappa och lag och anpassa min historia till den nya förutsättningarna när jag skrivit om min skurk och givit honom mer pondus och mer djup och karaktär.
Det är därför jag än i dag kämpar med att räta ut min historia från det virrvarr som utgör knytpunkten mellan dess första och andra halva.
Det gäller att inte välja latmanslösningar när man stöter på patrull och måste ändra förutsättningarna i skrivandet. Gå tillbaka till början och gör det rätt. Alltid.
På plussidan har jag dock nu en begriplig, logisk och trovärdig skurk med vissa sympatiska drag och en fullt förståelig vrede mot min manlige huvudperson. Och en - ytterst motvillig - svaghet för min kvinnliga huvudperson.
Och berättelsen i sig har fått mer djup. Ett slags resonansbotten, som ger den mer liv när allt inte är så förtvivlat svart och vitt längre.
Så mitt skrivtips - och det är inte ett aprilskämt - är att inte slösa bort en bra skurk på att enbart var gement elak, lömsk och allmänt avskyvärd. Använd honom - eller, för den delen, henne - väl. Din berättelse kommer definitivt att vinna på det.
Här är ett par intressanta bloggposter att läsa om ni har funderingar kring era skurkar.
Har ni några funderingar kring skurkar i era texter? Har ni någon skurk ni kämpar med att få till så han - eller hon - fungerar i berättelsen? Hur tänker ni lösa problemen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar