Research by writing?

Tidigare i maj skrev Simona Ahrnstedt, som svar på en fråga hon fått på bloggen, ett jättebra inlägg om karaktärer. Hur man skapar dem, hur man utvecklar dem och gör dem psykologiskt trovärdiga.

Simona skriver i sitt inlägg:

”Man får göra som man vill, man SKA göra som man vill, men så här gör jag: Jag lägger ner mycket tid och skriv på mina karaktärer. Jag är trots allt psykolog, och för mig är karaktärerna i en roman ändå det viktigaste. Jag vill att de ska vara BÅDE psykologiskt trovärdiga OCH lite mer än vardagliga personer.”

Simona går mycket metodiskt och noggrant till väga och researchar sina karaktärer ned på minsta detaljnivå för att få dem psykologiskt trovärdiga:

”Jag går väldigt metodiskt och noggrant till väga, följer i stort sett alla mallar och frågeformulär som finns, fyller i sida efter sida med egenskaper och karaktärsdrag.”

Det fick mig att fundera litet över hur jag arbetar med mina egna karaktärer och själv funkar jag nog litet tvärt om. Jag börjar med en bild i huvudet och en mer eller mindre vag idé om vem den och den personen är. Sedan måste jag dyka ned i texten och lära känna personerna vartefter nya, överraskande fakta dyker upp medan jag arbetar såväl med dem som med handlingen.

Och det är inte litet som flyter upp till ytan när jag arbetar med textens olika vändningar och vridningar. Så har jag t ex upptäckt ett stråk av hett temperament som de flesta i familjen (som på ytan inledningsvis förefallit så godmodig och civiliserad) delar och som de med varierande framgång kämpar med att kontrollera.

Jag har också funnit en skörhet jag inte räknat med hos min självständiga, viljestarka kvinnliga huvudperson.

Vad jag därtill upptäckt är hur starkt bandet mellan henne och den manlige huvudpersonen är och hur djupt det går. Och att det är ett av skälen, väl så tungt vägande som de övriga, till att hon inte rakt av ber honom flyga och fara och fixa sina egna problem när dessa försätter henne i en vansklig situation.

Först när jag lärt känna mina karaktärer genom att arbeta med dem, och gång på gång blivit överraskad och överrumplad, kan jag börja kartlägga dem. Jag funderar på om man kanske kan kalla det research by writing?


Jag gjorde mina första kartläggningar av ett par bipersoner som förekommer i de första kapitlen förra året – just eftersom de var ganska enkla att beskriva och spelade en begränsad roll under en begränsad tid och jag vid det laget var i princip färdig med dem. Däremot refererar min kvinnliga huvudperson vid ett par tillfällen längre fram i boken om sina samtal med den ena kvinnan, och då gällde det att ha koll på alla detaljer så jag återgav dem rätt.

Sedan dess har jag gjort ytterligare ett par kartläggningar. Jag har börjat med personer som är ”aktiva” bara i ett fåtal kapitel även om de kan spela en ”passiv” roll också på andra håll i boken genom referenser, omnämnanden eller genom att deras agerande påverkat (eller rent av genomsyrat) berättelsen.

Jag kommer att gå vidare och kartlägga dessa mer perifera karaktärer tills jag vet exakt hur jag vill ha mina referensdokument arrangerade och därefter arbeta mig in mot mer betydelsefulla personer innan jag ger mig i kast med mastodontarbetet med huvudpersonerna.


En annan sak Simona skrev i sitt inlägg var:

”I Natalias fall så gjorde jag ett släktträd flera hundra år tillbaka, jag har alltid koll på minst far- och morföräldrarna.”

Och i det fallet har jag följt hennes exempel, inte bara för mina huvudpersoner (de är släktingar) och deras familjer utan också för deras motståndare.

Ett genomarbetat släktträd ger en uppfattning om vilken miljö och vilka förutsättningar den här släkten kommer ifrån, under vilken tid den vuxit fram och hur det påverkat deras värderingar och traditioner, hur dynamiken inom släkten fungerar och vad slags individer respektive släkt har förutsättningar att producera vid olika tidpunkter. Älskar släktträd!


Simona skriver också:

”Att skapa karaktärer och deras bakgrund är ju så fruktansvärt kul, och ur detta växer ofta en massa handling fram.”


För mig är kartläggningen snarare någonting som föds ur texten och sållas fram, detalj för detalj, när jag lär känna mina karaktärer. Det är i texten och genom handlingen jag "ser" dem.

Det är där, när handlingen tvingar fram reaktioner och tankar och känslor, jag upptäcker deras styrkor och svagheter och egenheter. Om det känns äkta och naturligt och trovärdigt låter jag dem hållas - varför försöka fixa någonting som fungerar utmärkt som det är?

Känns det däremot forcerat och konstruerat får jag ingripa i textflödet och korrigera dess underliggande struktur. Vilket i det här fallet i regel innebär att fösa personerna i en något annorlunda riktning än jag ursprungligen tänkt mig, om den riktningen inte längre är den optimala för vare sig karaktärerna eller handlingen. Eller modifiera förutsättningarna tills tonen känns äkta igen och personerna är trovärdiga i sina tankar, sina känslor och sina handlingar.

Kartläggningen blir i mitt fall mer ett hjälpmedel som sammanställs ur texten för att lyckas knyta ihop texten på ett bra sätt och för att ha alla detaljer spikade och korrekta inför redigeringsfasen.


Simona Ahrnstedt har skrivit ett väldigt bra inlägg (läs det gärna i sin helhet) och jag tror jag kommer att återvända till det och vrida och vända på olika aspekter av det eftersom det ger mig perspektiv på mitt eget sätt att arbeta med mina karaktärer.

Kanske behöver jag omvärdera mina metoder, kanske behöver jag utveckla dem. Eller också passar kanske det jag kallar research by writing mig och mitt sätt att arbeta perfekt.