En bubbla av kreativ otålighet

Det är ungefär så det känns, som om jag befinner mig i en bubbla av kreativ otålighet och kolsyreladdad energi som bubblar i blodet. Text är någonting som stundtals är det mest mest följsamma man kan jobba med.

Somliga dagar. Andra dagar är det det mest motspänstiga levande material man kan tänka sig, som har en egen vilja som inte sammanfaller med ens egen.

Det har varit motvalls en tid nu. Vad som har blivit gjort är ändrandet av ett ord här, ett ord där. En reviderad mening här, ett ny styckebryning där. Jag har monterat om meningar, ändrat meningsföljden i stycken. Ändrat ett "hon" eller ett "han" mot ett namn - eller vice versa.

Men under en frustrerad, försiktig yta där det känts som om "Stopp! Processen i hjärnan är inte färdig än!" har någonting stort och omvälvande sjudit någonstans djupt nere i hjärnvindlingarna.

Jag har en tid känt att första kapitlet har en bättre öppningsfras än prologen. Åh, inget fel på prologen - jag gillar den verkligen - men medan öppningsfrasen var hyfsat intressant, fick den en inte att haja till så som första meningen i första kapitlet.

Så jag har gjort ett textperiment - ja, då, ett experiment med text. Eller ett textmässigt experiment. Jag har kopierat hela början av mitt manus så jag har två fullständigt versioner av inledningen - en som ser ut exakt som dagens manus och en som jag stuvat om rejält.

I det senare har jag klippt ut den första scenen ur första kapitlet, gjort den till ny prolog och skjutit resten av första kapitlet framåt så att det blir tredje (eller fjärde) kapitlet istället medan den gamla prologen blir nytt första kapitel. Sedan skall det skrivas ett, eventuellt två, nya kapitel innan man knyter samman texten med resten av det forna första kapitlet.

Det finns ännu ett skäl till den här manövern. Jag hade ursprungligen tänkt hålla läsarna i samma ovisshet som min kvinnliga huvudperson men har börjat fundera på om läsare har tålamod nog att undra varför folk beter sig som de gör i sju, åtta kapitel när jag lika väl kan bygga upp spänningen genom att låta läsarna veta om det bakgrunden som satt igång händelsekedja och dilemmat som väntar min kvinnliga huvudperson vid hemkomsten medan hon själv inte har en susning under hemresan.

Hur skulle jag själv känna det, som läsare om en författare hintade och hintade och hintade och lät folk uppträda ologiskt och omotiverat i kapitel efter kapitel men undanhöll en skälig förklaring?

Mycket riktigt, ovisshet kan visserligen var spänningshöjande men som läsare skulle jag ganska fort bli ganska frustrerad om det hintas och hintas och hintas men aldrig levereras en bra förklaring.

Det känns som om kontrasterna kan bli skarpare på det här sättet, när när desperata planer, motstridiga viljor och motstridiga agendor mejslas fram ur ovisshet och tydliggörs.

En nackdel är att jag bryter det kronologiska flödet jag hitintills hållit fast vid då dagens prolog utspelar sig flera dagar före händelserna i den där första scenen ur det befintliga första kapitlet. Men ändå, ibland behöver man bryta et kronologiska flödet. Ibland är det det rätta.

Det känns helt enkelt som om texten får bättre flow. 
Det känns som om det skulle kunna funka.


Nu har båda versionerna skickats till fina Kerstin som skall läsa dem fräscha ögon och jag ser fram emot att höra hennes åsikt.  Och det, denna väntan, är givetvis ännu ett skäl till varför jag just nu befinner mig i en bubbla av kreativ otålighet och rastlös energi.