Sweet romance?

På bloggen Romance Novels for Feminists har man nyligen tagit upp frågan om romancekategorierna Sweet romance och Clean romance vara eller ickevara eftersom båda kategorierna upplevs såväl som oklara - och möjligen litet luddiga - som möjligen passé.

Och vilket begrepp skulle, om de skrotades, användas i stället?


Det är ganska intressant läsning, så här är en rekommenderad artikel.

Is it time to retire the phrase "sweet romance"?

Föråldrade termer romancegenren dras med

Här hemma i Sverige dras romancegenren och kanske även i viss mån dess närmast besläktade genrer med det föga smickrande epitetet tantsnusk - en term som säger mer om den som använder den än om genren som sådan, dess läsare och dess författare.

Och, ja, jag vet att vissa kvinnor valt att kapa det ordet och göra det till sitt. Det är givetvis upp till dem, men det är inte en strategi jag själv skulle välja.


Den engelskspråkiga romancegenren är intimt förknippad med sin egen, nedsättande term. Bodice Rippers. Det är ett arv från 70-talet och den är på sitt sätt lika föråldrad och utdaterad som Tantsnusk, likväl dras genren alltjämt dras med. Och som dess belackare uppenbarligen har svårt att lämna kvar i 1900-talet.


Här nedan kan ni läsa mer om Bodice Rippers, om hur termen uppstod, varför den alltjämt lever kvar och varför den är så populär hos genrens belackare.

Why We Still Call Them Bodice Rippers

Mina frågor till Romancepoddens liveinspelning

Det här är min frågor till Romancepoddens liveinspelning på Stadsbiblioteket på lördag. I alla fall så här långt, jag kanske kommer på flera innan dess - det här visade sig bli något av en ketchupeffekt!

1. Vilka är era absoluta favoritromance och vad gör dem till det? Vilka scener, vilka karaktärer, vilken handling?
   
    
2. Vilken bok skulle ni rekommendera till någon som aldrig läst romance men som är litet nyfiken på att pröva på genren, som en introduktion till romance?
   
    
3. En flerpunkts-fråga om romance tropes.
   
   För någon vecka sedan fann jag en lista över vanliga romance tropes, sammanställd av författaren Mindy Klasky. Jag vet inte om den är heltäckande eller om några saknas, men det var den mest matnyttiga jag kunde finna när jag googlade. Är det några ni saknar? Några ni vill komplettera listan med?
   
   http://www.mindyklasky.com/.../for-writers/romance-tropes/
   
   Och har ni några favorit tropes, som skulle få er att köpa en bok av en för er helt okänd författare? Och några ABSOLUT INTE tropes som ni skulle gå omvägar om, även om det skulle vara en bok av en favoritförfattare?
   
    
4. I ett av de senaste avsnitten talade ni om översatt romance. I de flesta fall slarvigt/okänsligt översatta böcker. Har ni funnit någon verkligt bra och väl översatt romance eller rekommenderar ni att man (om man kan) läser engelsk romance på originalspråket för en bättre upplevelse?
   
    
5. Omslag. Jag har inge större problem med att läsa romance på pendeltåg, tunnelbana (och perronger, i väntan på dem). Folk får tycka vad de vill, mitt val av litteratur är mitt.
   
   Men vissa omslag är så Eew! att (oavsett hur bra boken än är) föredrar jag att läsa dem hemma i fåtöljen och har en annan, något diskretare romance som reslektyr. Andra omslag läser man kanske, under förutsättning att man sitter närmast fönstret och öppnar omslaget åt väggen till.
   
   Har ni några tankar om omslag? Någon gräns, typ ”nej, den här boken får stanna hemma!”
   
    
6. Under 2016 har svensk romance, som länge bestått av Simona Ahrnstedt och hennes pionjärarbete för genren som helhet, börjat växa på bredden med flera nya röster. Jag har ännu inte hunnit läsa någon av dessa nya författare men det vore intressant att höra vad ni anser om kvaliteten på de nya böckerna/författarskapen? Vad förväntar ni er av dem i framtiden?
   
   Och vad tror ni 2017 kommer att för med sig när det gäller svenskskriven romance?
   
    
7. Märker ni någon skillnad mellan svensk romance och engelskspråkig romance i fråga om ton, teman, tropes, etc?
   
   Och kan man tala om svensk romance som en helhet, eller spretar den (redan) i en rad olika riktningar?
   
    
8. Hur ser ni på Margit Söderholms Hellesta-sviten? Skulle ni kalla den ett slags tidig, svensk romance eller romantisk släktkrönika eller svenska historiska romaner? Och har Hellesta-sviten någon plats i dagens svenska romance?
   
    
9. Delar av den svenska kultureliten förefaller sorgligt okunnig när det gäller romance som genre (ni vet de utdaterade klyschorna, jag tänker inte repetera dem) och drar ofta fram genrens svagare böcker (i många fall böcker som inte åldrats med värdighet i takt med tidens gång) som avskräckande exempel.
   
   Så uppenbarligen är det inte de utan vi, som romanceläsare och romanceentusiaster, som är den verkliga auktoriteten när det gäller romance.
   
   Om man skulle sammanställa en Romance canon, med de kanske 50 - 100 bästa, mest välskrivna och högkvalitativa romanceböckerna (såväl engelska som svenska) och sticka i tassarna på kultureliten och säga "Läs de här böckerna innan ni uttalar er", vilka böcker borde i så fall ingå i den?
   
    
10. Jag har läst Maya Rodales Dangerous books for girls. Finns det några bra fackböcker om romance som ni kan rekommendera?

Som sagt, rena ketchupeffekten!

Fyrkantsdrama - en komplicerad historia!

Jag har en tid grubblat över generationen innan i mitt senaste romanprojekt (novellen som exploderade och blev ett romanprojekt). Det blev snart nog uppenbart att den verkligt stora, emotionella konflikten - med emotionella trauman, svartsjuka, avundsjuka, besatthet och hämndlystnad - inte låg mellan huvudpersonerna (som har en helt annan typ av motsättningar att brottas med) utan hade fötts i föräldrageneration.

Alltså i den manlige huvudpersonens föräldrageneration, den kvinnliga huvudpersonens föräldrar är inte involverade i den här röran.

Efter en hel del grubblande och funderande kom jag fram till att det i min manlige huvudpersons föräldragenerationen fanns ett fyrkantsdrama. D v s två relaterade triangeldraman, som involverar 4 personer. Se nedan.

Man 1 och Kvinna 1 är den manlige huvudpersonens föräldrar. Som synes är det en ekvation som inte går ihop. Det kommer ofelbart att bli några krossade hjärtan.


I den version av bilden jag använder i mitt bakgrundshistoria och min synopsis är de olika namnen utskrivna, men så mycket tänker jag inte avslöja. Än. 



Fyrkantsdramer är kanske t o m ännu effektivare i romancesammanhang än enkla triangeldraman, de ger fler (skämt oavsiktligt) vinklar. De får en helt annan dynamik, och de kan ha olika teman och toner. Från det romantiskt komiska där kontraenheterna efter en serie förvirrade turer upptäcker att de inte alls hör samman så som de initialt trott, till det romantiskt ödesmättade och djupt tragiska.

Här är en annan version,
(som kan vara både komisk eller tragisk).

I min manlige huvudpersons fall blir föräldrarnas äktenskap trots allt initialt mycket lyckligt. Men fyrkatsdramat har bäddat för olösta konflikter och förbittring och bristen på försoning bäddar i sin tur för en serie eskalerande tragedier.


Det var först när jag funderat ut exakt hur det hela hängde samman som intrigen som snurrat runt i hjärnvindligarna började bli tydlig och övertygande. Innan dess var motivationen för vissa ganska omskakande händelser vare sig övertygande eller trovärdig.


Min manlige huvudperson och min kvinnliga huvudperson då?

Ah, det är en helt annan historia!

Romance tropes

Snubblade just över en informativ lista över vanliga romance tropes, sammanställd av författaren Mindy Klasky.

Hur komplett den är, det vet jag inte.

Saknar ni någon specifik trope?

In flagrante delicto

 

In flagrante delicto är latin, en juridisk term, och betyder på bar gärning. 

I romancesammanhang är in flagrante delicto en eufemism (en förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivning) för att bli påkommen under (eller i samband med) en sexuell aktivitet eller en situation som kan tolkas/misstolkas som det.

In flagrante delicto är vad som brukar kallas trope inom romance. Huvudpersonerna är vanligtvis i full färd med - eller just färdiga med - en angenäm och förhoppningsvis för båda parter tillfredsställande aktivitet när någon öppnar en dörr och skandalen är ett faktum.

I synnerhet inom historisk romance brukar en in flagrante delicto-scen innebära att de involverade personerna är mer eller mindre tvingade att gifta sig, ju förr desto bättre, vare sig de vill det eller inte.

Beroende på författarens avsikter (och givetvis hantverksskicklighet) och hur scenen och tropen exekveras kan utkomsten av en in flagrante delicto-scen bli allt från sanslöst dråplig, via förarglig för båda parter till fruktansvärt tragisk (givetvis innan allt vänds till det bättre - det är ju trots allt romance).

Varför jag tar upp in flagrante delicto?

Jag har den senaste veckan skrivit en sådan scen i romancenovellprojektet till novelltävlingen i Hemmets Veckotidning som spårade ur och blev ett romanprojekt istället. Och jag får erkänna att jag sällan har haft så roligt när jag skrivit en scen!